Inget SM men tur med vädret!

Tanken denna helgen var ju att jag (Adam) skulle åkte till Skellefteå och kört en del av SM-tävlingarna. Tyvärr blev det inte så. I tisdags kom ett bakslag på förkylningen jag hade tidigare. Jag började känna smått i halsen under natten och på onsdagen var jag riktigt seg och hängig. Det tråkigaste med att lämna återbud på tävlingarna var att det inte blev någon stafett för klubben. Känns tråkigt att vara den som "sabbar" det. Men finns inte så mycket att göra när man inte är frisk.

Johannes var klubbens representant och gjorde ett
riktigt bra 15 kilometers lopp!

Önskar honom lycka till på 5-milen imorgon!

I torsdags kände jag mig hyfsat pigg och istället för att ta en promenad åkte jag en lugn tur på skjetskidorna innan jobbet. Träffade Victor efter ett tag så vi tog sällskap.

Sccchtek!

Idag åkte vi årets varmaste pass i Grönklitt. Sol och uppkavlade ärmar! Jag känner mig fortfarande lite krasslig så vi åkte tillsammans och njöt idag! :) <3

Fia diagonalar fint än trots sin lilla mage!

Snart är skaråkningen här!

I eftermiddags firade vi våffeldagen tillsammans med
Frida och Lena! :)

Vi kommer att testa tygblöjor!

Ett litet loppis fynd! :)

Ett lite större loppis fynd! ;)
Gå eller cykla först?

Efter regn kommer sol

Efter Vasaloppet har vi båda varit krassliga och förkylda. Jag (Adam) var hemma från jobbet ett par dagar och Fia tajmade in sina värsta förkylningsdagar under förra helgen. Under värsta dagarna gick vi och la oss väldigt tidigt på kvällarna och sov massor för att försöka ge oss bra förutsättningar att bli pigga igen. Så det har blivit några veckor nu med väldigt lite träning. Först uppladdningen till Vasan och sen återhämtning/tillfriskningen efter. Men denna veckan har vi kommit igång igen:

I måndags hade vi ett prova på pass med Team Nordic Trail på Hemus. Eftersom vi gått ledarutbildningen så kunde vi hålla i det själva den här gången! :) Passet blev 10 st 1 minuters intervaller med 1 minut vila mellan. Det var ett glatt gäng som dök upp trots att det regnade hela eftermiddagen. På kvällen var det i alla fall riktigt skönt ute, och perfekt kramsnö-väder som vi passade på att utnyttja till avslutningen av passet; snölyktsstafett! ;-) (Se videon nedan)

Snöpulsa uppför känns bra i benen!

Viktigt att hålla koll på tiden

Nästa pass med Team Nordic Trail kommer vara själva uppstarten den 4 april. Också gratis att delta på såklart! Uppstarten kommer vara lite extra speciell; själva grundaren till TNT, Miranda Kvist, kommer och håller i passet och pratar om verksamheten. Det kommer delas ut premier till de som är medlemmar eller väljer att bli medlem på plats samt att det kommer vara extra bra pris på medlemskap. Ni som är sugna kan gå in och anmäla er på Facebookeventet här! :)

I onsdags hade vi båda ledigt för att fixa lite saker inför lilltjejens ankomst. Det är full aktivitet i magen nu och det börjar vara dags att få vissa saker på plats. Vi var hos försäkringskassan (vi satsade på ett besök på servicekontoret efter att Adam försökt ringa dem och hade 131 före i kön...) för att fixa inför föräldrapenningen och sen var vi på socialkontoret och förberedde allt för faderskapsintyget för att slippa tänka på det efter födseln. Vi åt lunch på Café Zorn och spenderade eftermiddagen på den första av fyra föräldraträffar. Haha. Stämningen var lite stel, minst sagt. ;-) Efter det hade vi tajmat in rutinbesöket hos barnmorskan med provtagning (blodtryck- och HB), lyssnande och mätning av magen. 

På väg till Café Zorn
(små istappar!)

På torsdag morgon var jag med på ett intervallpass
med skidlinjen. Första skejt och fartpasset på länge...
"Host, host, host!"

Fokuset på träningen denna veckan har varit att komma igång igen och få lite fart/styrka i benen. Nästa vecka är det SM i Skellefteå och där är det bra om benen är med om man säger så. I fredags sprang jag till jobbet. Längsta löppasset i vinter på 1 timme och 45 minuter. För dåligt ja... 

Hade finfint väder på löppasset! :)

Bonäs från skogskanten

Efter jobbet i går körde vi upp till Grönklitt. Det var riktigt kallt hemma hos oss på morgonen, drygt -20, men blev fort varmare på dagen. På eftermiddagen när vi var kom upp till Grönklitt var det bara några minusgrader och strålande väder. Fia körde ett lugnt myspass medan jag körde testrace,15 km skejt. Det kändes helt okej. Tekniken kändes bra men benen blev slitna lite snabbare än vanligt vilket gjorde att jag inte riktigt kunde få ut max.

Fia med inte så lilla magen längre

Som det ser ut nu borde vi kunna åka skidor till midsommar i Grönklitt. ;-)

Idag körde vi till Grönklitt igen. Det gäller verkligen att passa på när det bjuds på finväder. Fia åkte ett 1,5 h pass med vår kompis Lena och fikade sen i det sköna vädret. Jag hade bestämt mig för ett långpass diagonalåkning. Ett par varv på elitbanan + utsiktspåret och lite annat tar ordentligt. Svårt att hålla nere pulsen där. Fick ihop 45 km i alla fall. Nu blir det att samla energi och överskott till helgen! :)

Vårvinter när den är som bäst

Vasaloppet 2018

Jaha, då var det över igen. Att det skulle gå sämre än förra året trodde jag inte var möjligt. Men så fel jag hade... Det blev inga stav- och bindningsbrott i år men ett fel val av skidor och för mycket jobb i förkylningsdrabbade områden gjorde precis lika mycket skada. Jag tar det från början:

Skidtesting

Min uppladdning veckan innan har bestått av 8 fulla jobbdagar till och med fredagen innan loppet. Lördagen innan var jag ledig dock. Under Vasaloppsveckan i Mora i en sportaffär är det ganska mycket att göra och det är många baciller som kommer och går i butiken. Man blir minst sagt nojig när folk hostar och pratar om influensan... Träningen har bestått av ett intervallpass, ett styrkepass och två skidtester med lite impulser. Under fredags eftermiddagen på jobbet började jag känna mig rejält sliten i huvudet.

På lördagen skulle jag bara vila, kolla skidor på tv och ha det gött! Dagen var bra och jag kände mig inte allt för nervös utan jag var mer förväntansfull. Jag kom i säng vid halv 10 och det tog väl en timme in jag somnade. 02:30 ringde klockan och 03:00 kom supporten och ringde på dörren. Min vän Ulf har hjälpt mig med tester under veckan och erbjöd sig att langa dricka och skjutsa mig till starten. Det är värt otroligt mycket för mig och jag uppskattar det jättemycket! Tack Ulf! (Fia var också med och langade men hon är ju tvungen att stötta mig, det förväntas, hahaha! ;-))

Vi var framme 04:45. Kön till led 1 var redan enorm som väntat, till led 2-4 är den så otroligt lång att jag inte ens kan beskriva det! 05:30 öppnade fållan och jag la in ett par skidor. Jag var ganska långt till vänster men jag hade bara två rader framför mig. Efter det testade jag mina två par vallade skidor. De gick väldigt lika men jag tyckte att ena paret hade lite skönare släpp. Mina stakskidor. Sen gick vi till bilen och värmde oss lite och åt lite. 07:10 lämnade jag bilen och gick bort mot startfållan. Jag pissade två gånger men för första gången så uteblev nummer 2. Kanske för att jag kände mig lugnare än jag brukar? Jag var visserligen på toa 5 gånger dagen innan så det fanns kanske inte mycket att tömma

(Ej från i år)

När jag stod på startlinjen så tänkte jag på storheten i stunden... Ca 14000 skidåkare står bakom mig och nu ska världens största skidlopp snart starta! Varje år blir jag lika förvånad över att det inte är någon nedräkning eller något startskott. (Kanske för att de längre bak inte ska börja åka förrän det börjar röra på sig?)

Jag kom iväg ganska bra på startrakan. Jag var snabbt inne i 0-ledet. Det jag misslyckades med var att byta spår och röra mig åt höger. Jag låg kvar ganska långt till vänster och när backen började så hamnade jag längst till vänster utanför de dragna spåren. Det gick ganska segt o ryckigt och det kändes som att jag tappade placeringar. Pulsmässigt låg jag ganska högt men musklerna kändes väldigt pigga. Jag passade på att avancera när det blev lite luckor. Uppe på myren försökte jag ta rygg på några Ulricehamnåkare som jag åkte jämt med på Skinnarloppet. Leden uppe på myrarna gick som vanligt ojämnt och man kör om varandra titt som tätt.

Jag bjuder på denna bilden från mitt första Öppet spår 2012
Bara så att ni inte har tråkigt när ni läser! :)

Känslan efter några kilometer var att jag fick slita mycket. Jag tänkte att det kanske var att jag var trött efter backen, mitt glid var ändå helt okej när jag stod i fartställning. Efter Smågan började jag skymta tätklungan som var enorm. Minst 300 åkare. Det tog ett par kilometer innan jag var i fatt. Jag såg Marcus Ottosson som lättade på blåsan, Sara Lindborg som fick ny stav och Morten Eide Pedersen som åkte o snackade. Det var precis likadant för två år sen men då kunde jag hänga på bättre. Nu fick jag kämpa för att hänga med i deras mystempo. Jag släppte klungan och som ni kan se på mellantiderna på bilen nedan blev jag omåkt ganska kraftigt mellan Mångsbodarna o Risberg.

Fia och Ulf stod på ett par ställen och gav mig dricka, jag försökte förklara att idag skulle det inte bli något bra lopp men de fortsatte att peppa mig. I de långa backarna upp mot Risberg kom jag ikapp Tim (som jag gick andra året på skidlinjen med). Han var ännu mer uppgiven än mig, han hade också dåliga skidor och hade heller inte dagen. Vi körde tillsammans en liten stund sen drog jag vidare.

Resten av loppet hände det inte så mycket. Jag fortsatte att bli omkörd, tog rygg på några klungor men tappade dem en efter en. Jag pressade aldrig mig men mysåkte heller inte. Från Oxberg och in kändes loppet som en evighet. Jag ville bara komma i mål och men det gick så långsamt... När jag körde igenom Eldriskontrollen hörde jag jag på ungefär 530:e plats. Det kändes konstigt att jag ändå inte låg sämre till. Min egna gissning hade varit  7-800 kanske. Att ha 30 placeringar till led-1 gjorde mig lite peppad ändå och skidorna hade börjat gå lite bättre. Snön mellan Eldris o Mora prepareras betydligt oftare så här var spåren lite hårdare. Jag lyckades få lite bättre fart och tänkte att det var bra träning att pressa ur det sista i alla fall. In på Hemus kom Tommie Lindblom från Stockholmsrullskidklubb och körde om mig och det var precis vad jag behövde för att kunna köra på hela vägen in mål. Jag tog rygg in på upploppet men blev nerspurtad.

Vad tar man med sig av detta då? Det är svårt för mig att hitta något positivt. Det bästa är kanske att försöka glömma loppet och ladda mot kommande lopp i vinter i stället för att gräva ner sig... Det tråkigaste med långloppssäsongen är att den är slut nu och att det bara var ett lopp som jag hade form och körde bra på. Jag får försöka ta med mig Skinnarloppet in i nästa säsong! Men säsongen är ju långt från över. Om jag räknat rätt så har jag 6 tävlingar kvar: SM stafett 10 km skjet, SM 15 km skejt, SM 50 km klassiskt, IFK Mora öppet klubbmästerskap och Grönklittsjakten. Lopp med lite kortare distanser. Det gillar vi! :)

I måndags och tisdags jobbade jag. 3 st var hemma och var sjuka och idag har jag också varit hemma av samma anledning... Kanske blivit lite mycket på sistone. Dax att varva ner nu innan Fia ska leverera! ;-)

Loppet i siffror:
Tid: 05:19:07
Placering: 491 (506 totalt)
Snitthastighet:17 km/h
Maxhastighet:45 km/h
Snittpuls: 153 slag/min (79 %)
Maxpuls: 189 (98%)

Öppet spår i vecka 32

Jag har funderat mycket fram och tillbaka senaste veckan om hur jag skulle göra under Vasaloppsveckan i år. Min tanke från det jag blev gravid och visste att Öppet spår/Vasaloppet skulle infalla med två månader kvar av graviditeten var att jag skulle ge Öppet spår en chans om kroppen kändes bra...Att köra Vasaloppet kändes onödigt utan några tävlingsambitioner när man kan köra samma distans utan hets och dessutom en vecka och några hundra gram tidigare. ;-) Jag insåg dock att det inte var ett beslut som jag skulle kunna ta förrän i sista stund men ju närmare det kom desto mer tveksam blev jag över projektets rimlighet. Inte alls på grund av att det inte kändes bra i kroppen utan på grund av osäkerheten över om jag skulle utsätta barnet för några onödiga risker.

Jag har läst en hel del om träning under graviditet sen jag blev gravid men frågorna har varit betydligt fler än svaren och råd och rön har varierat väldigt mycket beroende på källan. Direkt vid inskrivning på mödravårdscentralen fick man en broschyr "Fysisk aktivitet och träning under graviditeten". Några saker jag tog fasta på från den var "Har du tränat innan och har en god kondition kan du oftast fortsätta att träna på samma sätt nu när du är gravid." och "Fysisk träning under graviditeten förebygger risken för många vanliga graviditets- och förlossningskomplikationer".

Saker som jag läst på andra ställen och inte tagit fasta på är tex:
- att man inte ska träna längre än 45-60 min per pass
- att man inte bör springa efter vecka 20
- att man inte ska ligga på rygg eller lyfta tungt

Skillnaderna mellan olika personers graviditeter verkar väldigt stor och jag har varit så tacksam för att jag inte har mått illa eller haft ont någonstans än så länge.

Jaja, tillbaka till Öppet spår.

Det fanns inte så många personer att rådfråga i velandet om min eventuella niomilaresa och jag såg ingen anledning att ens lyfta frågan med min barnmorska. Däremot pratade vi sist vi sågs om sammandragningar. Ibland har min mage blivit helt spänd under en kort stund och jag hade efter googlande insett att det nog var "sammandragningar" det handlade om. Hade då av outgrundlig anledning inte fått någon info alls om detta helt normala fenomen från mödravården.

Sammandragningar är helt enkelt livmodern som "övar sig" inför förlossningen genom att dras samman. Det gör inte ont men det känns lite speciellt, särskilt under träning, och jag har automatiskt slagit av på tempot senaste tiden när jag känt av det. Enligt barnmorskan pågår sammandragningen under ca 45 s innan det släpper. När jag körde 21 km-banan på Orsa Ski Marathon för några helger sen körde jag på lite hårt i backarna i början och slog av på tempot och pausade lite när magen kändes spänd och jag fick lite håll-liknande känsla. Det var innan jag tagit upp frågan med barnmorskan och när jag kom i mål efter en väldigt långsam andra halva som inte alls kändes speciellt bra kändes Vasaloppet väldigt avlägset.

Jag och magen efter Orsa Ski Marathon
(Tur att Adams tävlingsdräkt passar mig!)

Efter det blev jag mer uppmärksam på hur magen kändes under träning och i vila och insåg att jag verkade få lika mycket sammandragningar oberoende av vad jag sysslade med. Men jag var (är) fortfarande osäker på om det är dåligt att pressa vidare när jag känner av det utan har försökt slå av på intensiteten och slappna av i magen när jag känt det.

Så. Nog om sammandragningar. ;-)

I fredags började jag leta efter startplats till söndagens öppet spår. Jag hade funderat på att köra på måndagen eftersom det är lite mindre (färre) folk då och framförallt för att väderprognosen hade sett bäst ut då. Men prognosen svajade fram och tillbaka och jag hade behövt ta ledigt för att köra på måndagen. En annan mycket bra anledning att satsa på söndagen var dessutom att klubben skulle köra då och att det skulle finnas support i Vasslan.

På lördagen fick jag tag på en biljett och fixade namnbytet. Vid lunch mötte jag och Adam upp Tina som hade bytt ut sin Oskar mot en annan Oskar med tillhörande flickvän...;-) Efter lunch och fika på Zorncaféet åkte jag hem för att fixa i ordning inför loppet. När jag nu väl tagit beslutet att köra berättade jag om det för mina närmaste anhöriga men jag tyckte det kändes onödigt att berätta det för så många. (Läs lägga upp det på bloggen/vårt instagramkonto.) Jag var tillfreds med mitt beslut och kände inte att jag behövde eller ville ha någon mer input i frågan som skulle få mig tveksam igen. Framförallt ville jag inte sätta någon press på mig själv att fullfölja loppet. Några dagar tidigare hade jag rådfrågat min barndomsvän i Skåne och hennes kloka tankar var allt jag behövde för att känna mig trygg i mitt beslut.

Adam var en ängel och erbjöd sig att skjutsa till starten innan han skulle börja jobba. Våra kompisar Frida och Olof skulle också åka loppet och vi bestämde att vi skulle hämta upp dem 5.20 på söndagsmorgonen. Rena rama sovmorgonen ju i jämförelse med Vasaloppet! Öppet spår har fri start mellan 7.00 och 8.30 och vi hade enats om att vi skulle skita i att vara där till 7.00 och slippa den hetsen och istället satsa på att komma iväg vid 8-tiden. Hade fått tips från en klubbkompis att det funkat fint och kunde vara värt att testa.

Vi kom i säng i helt ok tid på lördagkvällen men jag lyckades inte somna. Va? Det var som värsta inför-Vasaloppet natten. Visst var jag lite spänd inför morgondagens utmaning men var jag verkligen SÅ nervös utan att fatta det? Jag hade lite ont i magen och mådde småilla och blev orolig att jag var på väg att bli sjuk. Dessutom rörde bäbisen sig jättemycket. Jag gick upp och satte mig i soffan för att försöka sova där halvsittande istället. Känslan påminde lite om när jag blivit matförgiftad tidigare och jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen. Ångesten blev total när jag insåg att jag ätit varmrökt lax på Zorncaféet. Vet att fisk kan innehålla listeriabakterier och att gravida ska se upp med viss fisk och efter en stunds googlande i mörkret var jag övertygad om att det var listeria jag hade fått. Haha. Jag väckte Adam för att han skulle kunna ta ner mig på jorden igen och när jag googlat symptomen på listeria insåg jag att det varken går så fort innan man märker dem eller att symptomen stämde. ;-) Jag blev lite lugnare av det i alla fall men lyckades fortfarande inte få någon bra sömn på hela natten.

På morgonen fick hela mardrömmen sin förklaring. Förutom att jag moffat i mig både det ena och andra ätbara under dagen och magen nog tyckte det var i mesta taget så hade Adam gett mig en brustablett med elektrolyter på kvällen att dricka som uppladdning för att förebygga kramp. Efter att ha läst på förpackningen på morgonen konstaterade vi att den förutom elektrolytblandningen även innehöll en rejäl dos koffein. Jag har inte druckit kaffe på över en månad och den kvällsdosen var tillräcklig för att hålla mig (och bebisen) klarvaken i många timmar. Haha. Ingen optimal uppladdning men jag har aldrig sovit speciellt många timmar innan ett Vasalopp och det var mest skönt att få en förklaring på varför det blivit som det blev.

När vi hämtade upp Frida och Olof såg vi att de var väldigt påpälsade. Efter att jag köpt min biljett hade jag struntat i att kolla några väderprognoser och termometern hemma hade visat -6 grader så det verkade lite onödigt med så mycket kläder. När de berättade att deras termometer visat -16 (och de bor typ en kilometer från oss) gick det upp ett ljus. Haha. Vår termometer som hänger ut från fönstret hängde efter allt snöande inte längre fritt i luften utan mätte istället snötemperaturen närmast huset. (I går morse visade den -11 tills Adam gick ut och drog upp den ur snön och den justerade till -23 ;-))

Svepte en rödbetsshot i bilen på väg till start

Som tur var hade jag med mig ett par extra "underställshandskar" och engångshandvärmare som jag tänkt haft i ryggsäcken i reserv men nu tog jag tog på min dubbla handskar direkt från start. Olof stack iväg direkt när vi kom fram och jag och Frida gick på toa (inga köer!!! I ♥ öppet spår!) och gick in i tältet och fixade i ordning det sista.

Eftersom vi båda hade samma ambitioner om att ta det lugnt och njuta av tillvaron bestämde vi oss för att starta samtidigt och sen se hur det utvecklade sig.

7.52 passerade vi startlinjen på det näst intill tomma startgärdet. Wohoo! Planen var att ta det riktigt lugnt i början uppför backen och vi promenerade upp och jag försökte hålla pulsen under kontroll. Trots att vi tog det lugnt tyckte jag att det var ganska jobbigt. Jag har haft träningsvärk i vaderna efter senaste tävlingarna och blivit trött i dem under löpning. De extra kilona och sämre magstöd verkar belasta dem mer och jag funderade på hur det skulle gå under dagen. Men det var väldigt skönt att ta sig upp för backen i sitt eget tempo utan hets. Jag förstår verkligen att jag brukar vara trött när jag kommer upp på toppen i vanliga fall. Den är ju hemsk! ;-)

När vi kom upp på toppen stannade vi till och vände oss om och tittade på utsikten. Jag har inte varit medveten om hur högt man kommer upp och hur fint det är där tidigare. Det var strålande väder och så skönt att kunna ta tiden att njuta av det och se sig omkring.

Det var tur att solen var framme och värmde lite uppe på myrarna. Mina händer var ganska kalla och jag fick stanna till efter ett tag och försöka få igång cirkulationen i dem. Det funkade ganska bra och jag ställde in mig på att plocka fram värmarna när vi kommit fram till kontrollen i Smågan

Propagandaskidåkning på myrarna
Foto: Frida Börjesson

Energi- och fotopaus på myrarna
Foto: Frida Börjesson

I Smågan hjälpte Frida mig att knö på handskarna med värmarna mellan underhandsken och tumvanten och efter en liten stund började värmen sprida sig. Skönt! I efterhand hörde jag att det varit -27 i Tennäng så det var nog tur. Och tur att jag inte visste att det var så kallt under loppet! ;-)

Värmare på gång och tillfälligt klubbsällskap i Smågan
Foto: Frida Börjesson

Smågan!
Foto: Frida Börjesson

Vidare mot Mångsbodarna!

Vi hade skojat innan om att det var "Mingelvasan 2018" som vi skulle ställa upp i. Att "fika" mycket, prata med folk och se sig omkring var ett av dagens stora mål. Många tyckte det var kärvt i spåren men vi hade bra skidor. Jag hade varit lite fundersam innan vilka skidor jag skulle kunna åka på med mina +10 kg men det visade sig att mina redline funkade hur bra som helst när vi kortat ner fästzonen. Jag tyckte direkt från start att de kändes väldigt bra, både glid och fäste. Jag hade lite bättre glid än Frida men det var tur för min del för hon kunde köra på snabbare uppför och mitt glid utjämnade skillnaden lite.

Jag hade ett citat från en ultralöpare i huvudet innan loppet: "Det är farten som dödar" och försökte att aldrig pressa på utan bara flyta med i bekvämt tempo.

När jag själv velat över om jag skulle köra Vasaloppet har mina farhågor mest handlat om det skulle kunna vara dåligt för bäbisen att jag är ute och anstränger mig en hel dag. Även om jag skulle ta det lugnt blir det ju ändå många timmar med lite högre puls än normalt och jag visste ju inte hur det skulle utveckla sig med sammandragningarna under tid. Andras farhågor verkade mest handla om risken för att jag skulle trilla. Jag har ju tränat mycket mindre men regelbundet hela säsongen och aldrig känt någon rädsla över det själv. Visst tänker man till lite extra och "safe:ar" hellre än chansar i en utförslöpa och håller lite extra koll runt sig. Men det skulle vara exceptionell otur att trilla så illa att det skulle vara någon fara och risker finns ju oavsett vad man skulle syssla med...

När jag kör bil har jag fortfarande med mig min pappas råd som jag fick under övningskörningen när jag skulle ta körkort: "Utgå från att alla andra i trafiken är idioter".  Det funkar lika bra i skidspåret som på väg! ;-) Dvs. planera din egen åkning utifrån att andra kan göra misstag. Under Öppet spår handlade det tex. om att kolla läget bakåt inför de få lite svårare/snabbare utförskörningarna, kolla av hur åkarna framåt såg ut och hålla avstånd för att ha tid att reda ut eventuella problem som kunde uppstå. Frida fick ta täten utför och hittade bra vägar framåt. Hade jag inte känt att jag hade kontroll på läget hade jag sen innan bestämt att jag hellre skulle ta av mig skidorna och gå ner men så kändes det aldrig.

Spåren på myrarna hade ju varit lite sisådär, helt ok men ganska mjuka, men sen var de finare än jag vågat hoppas så det var skönt! Innan Risberg blev vi omkörda av en räddningsskoter och en stund senare passerade en ambulanshelikopter och ytterligare en stund senare insåg vi varför när vi passerade räddningspersonal som försökte rädda en man med hjärtstopp mitt i skidspåret. Det såg inte bra ut alls och vi körde vidare med djupa tankar om livet och nytt perspektiv på tillvaron.

Vi stannade till och åt och drack ordentligt i alla kontroller. Blåbärssoppa, bulle, buljong och sportdryck. När jag kör i högre intensitet brukar det räcka med energiprodukter men nu vid lägre intensitet gjorde hungern och suget efter mat sig påmind. Hade vi passerat en våffelstuga hade jag inte tackat nej! ;-)

Efter fem timmar passerade vi Evertsberg. I vanliga fall brukar jag ha ungefär en halvtimme kvar av Vasaloppet vid den tiden men nu var det lika långt till vi skulle åka. Det skulle ju kunna kännas lite tröstlöst men som tur var var ju vädret fint, sällskapet trevligt och ett mer lättåkt parti väntade! ;-)

Vi hade en diskussion med en man när vi glatt hojtandes passerade 45 km-skylten om huruvida det var positivt eller inte. ;-) (Är glaset halvfullt eller halvtomt?) Jag tycker alltid det känns skönt att passera hälften. Fram tills dess räknar jag oftast upp och det är skönt och få börja räkna ner istället.

Jag minns inte om det var samma man som beklagade sig över krampkänningar. När jag frågade om han inte hade ätit någon GT-tablett framkom det att han hört folk prata om "GT" och trott att det menade något helt annat än Enervits tabletter. Haha. En Gin&Tonic i spåret hade nog också kunnat pigga upp! ;-)

Både jag och Frida var ju väldigt pigga och på bra humör men nu började det märkas att alla runtomkring inte riktigt hade samma upplevelse utan var lite mer sammanbitna. ;-) Vi fick en härlig kommentar "Har ni precis klivit på eller??" när vi mitt i en endorfinkick sjöng lite på "Just idag är jag stark" för oss själva.

Efter Evertsberg började jag snegla på klockan. Klubbens kontroll skulle vara efter 54 km, i Vasslan, och jag såg fram emot att få träffa Tina och co och få lite gott att äta och dricka. Nu gällde det att hålla humöret på topp eftersom Tina hade tagit sig rätten att plocka av mig från banan om hon inte tyckte det var lämpligt att jag skulle fortsätta. ;-) Jag hade lämnat en påse med ombyte och överdragskläder om det skulle bli så men det var skönt att känna att det inte alls var aktuellt. Det var kul att stanna på klubbens kontroll för en gångs skull.

Tina och Linnea i Vasslan

Jag passade på att få hjälp att få ur vätskeblåsan ur min ryggsäck som jag knappt druckit något ur men som nu hade fryst så det inte gick att få ur något. Det var väldigt skönt att slippa 1 kg+ extravikt på ryggen resten av loppet. Efter att ha ätit lite choklad och godis och svept en mugg Coca-Cola vinkade vi farväl och körde vidare. 

Utforskade min frusna slang

Måste lägga upp den här underbara bilden
på en annan frostig Ski Team Skåning
från kontrollen också!

När vi kom fram till Oxberg började hemlängtan falla på och målet kändes både långt bort och nära på samma gång. Bara att mala vidare. Oxberg - Hökberg är en ganska kul sträcka tycker jag, upp och ner och inte så lång. När vi körde ut ur kontrollen i Hökberg efter sedvanligt moffande av allt man kan hitta i kontrollen, oplanerat langat av en kollega från när jag jobbade i skolan, kom Adams kompis Ulf springande bredvid spåret och hejade och skickade en hälsning från Adam (som jobbade). "Adam hälsar att han är så stolt över dig". Haha. Det ger alltid energi att se bekanta ansikten längs spåret och en hälsning på det är som att ta en energigel! ;-)

På vägen mot Eldris började Frida få lite mer hemlängtan än jag...;-) Jag ville inte ryckas med och pressa på uppför och Frida var sugen på att gasa på lite på slutet. Jag var jätteglad att vi hade hängt ihop så länge som vi gjort och vinkade av henne inför hennes långspurt mot mål och fortsatte mala på i mitt tempo.

När man passerar Eldris är man ju typ framme, fast ändå inte. Speciellt inte när man kör i slow-motion. ;-) Här brukar det vara pannbensträning deluxe, pressa ut det sista i stakningen och försöka jaga ända in i mål. Yrsel och tunnelseende. Det var mycket skönt att slippa! Jag var nöjd att inte falla för frestelsen att jaga på när jag såg på klockan att jag hade kunnat komma under 9:30 om jag ökade lite. Jag och siffor. Suck. Men den där tävlingsdjävulen får allt hålla sig i schack så länge jag inte bara är jag.

Jag gick uppför sista backen innan mål och gjorde en liten mikrospurt in mot målrakan med Adam hejandes längs sidan. Det var fantastiskt skönt att passera mållinjen! Jag var så glad och lättad att tårarna strömmade nerför kinderna. Adam blev lite orolig först men förstod snart att jag inte var ledsen utan bara lite tagen av hela grejen. Det hade gått vägen och jag (vi) hade gått i mål i mitt tionde Vasalopp i rad!

Efter målgång tog Adam mina skidor och sen sprang jag till bussen för att försöka hålla uppe värmen. Så fort jag kommit i mål blev jag jättekall. Jag höll på att bryta ihop när jag äntligen hade fått tag på mitt ombyte och kom in i simhallen och fick uppmaning om att ta av pjäxorna innan jag kunde gå in mot duschen. För det första har jag börjat få svårt att nå mina fötter smidigt och för det andra hade dragkedjorna i pjäxorna isat ihop. Men jag fick hjälp att få av dem och när jag fått på mig torra, varma kläder efter en lång dusch började jag äntligen få tillbaka värmen i kroppen. 

På kvällen köpte vi med oss pizza och käkade med klubben som bodde på Mora Folkhögskola. 

Jag sov väldigt skönt den natten och vaknade tidigt på morgonen, hungrig och åt en rejäl frukost innan jag åkte till jobbet. Hela förmiddagen var jag förvånansvärt pigg men sen började tröttheten komma ifatt. ;-) Men förutom att jag varit lite slö har kroppen känts väldigt bra. All diagonalåkning känns lite i rygg och vader och min vänsterhand har varit lite stel. (Antagligen pga av att jag hade knött på remmarna över tre lager handske....)

Nu ska jag ta några riktigt lugna dagar sen är det dags att börja leta form inför årets riktigt stora utmaning! ;-) 

Skinnarloppet 2018

Där fick jag äntligen smaken av lite form! Flåsig och trött i musklerna hela loppet, skillnaden nu från förra helgen var att jag kunde fortsätta åka fast att jag flåsade. I Grönklitt gick det inte, då tog de stopp! Jag samåkte med Hedbys till Malung där loppet gick. Vi delade på våra drickalangare så vi fick riktigt bra service längs med hela banan och jag kunde därmed strunta att åka med vätskebälte.

På väg till Malung

I kön till omseedningen

När vi hämtat ut nummerlapparna och jag seedat upp mig till rätt startled gick vi och testade skidorna. Johns Sport hade vallat upp två par åt mig och jag visste inte vad det var för valla på dem så det blev ett blindtest. Skidorna gled ungefär lika långt men jag tyckte det ena paret hade betydligt bättre "släpp" och känsla. Det var i princip bara natursnö på hela banan också och det snöade en del så det verkade mest logiskt att mina stakskidor skulle gå bäst.

Banan är 45 kilometer lång och ganska kupperad. Man kör först en 3 kilometers slinga innan man går ut på första varvet som är 21 km. Efter de inledande 3 kilometerna är det ett spurtpris på 3000 kr vilket såklart gör att tempot inledningsvis blir väldigt högt. Det gäller att hänga på så gott det går bara. I år tyckte jag inte att farten var fullt så hög som den varit tidigare vilket gjorde att jag nog tog det lite för lugnt och jag hamnade nästan längst bak i 0-leds klungan. Som tur var insåg jag det ganska snabbt och jag började jobba mig uppåt lite.

Dricker min egenblandade energidryck!

Efter det lilla varvet låg jag ganska bra till. Många av åkarna i klungan är åkare som jag inte tidigare hängt med. Den första halvan av varvet går det uppför, lik så väl går det mer utför andra halvan så det gäller att bita i! Är man med på toppen så klarar man nog av att hänga med ner till varvningen. Jag lyckades hålla mig kvar i klungan och jag var väldigt nöjd med det under loppet och använde det som motivation.

Vid varvning sprack det upp lite och en åkare stack iväg och kom ikapp en annan som låg ensam. Tyvärr var det ingen som försökte ta upp jakten så jag började jaga. Jag höll jämt med dem ett tag men efter ett tag försvann de. Jag fick ingen draghjälp heller tyvärr.

Efter ca 8 km kommer man upp på en myr och det blir lite mer lättåkt. Här fick jag lite hjälp av en Ulricehamnåkare. Vi växeldrog ett tag. Vi var fortfarande en stor klunga på nästan 15 pers. I och med att inga andra ville dra så tolkade jag det som att de inte orkade. De flesta brukar ändå villa åka så fort som möjligt för att komma så närma vinnaren som möjligt.

Det är väl en ganska bra stakposition?

Leading the pack!

När de var drygt 6 kilometer kvar höjdes tempot rejält av Ulricehamnåkaren, det är del branta kortare backar som är riktigt dryga och som tar mycket kraft. Vi var 4 st som lyckades följa, resten fick släppa. Jag låg i riktigt röd zon nu och fick kämpa för varenda stavtag. När det var 3 kilometer kvar orkade jag inte följa längre. Jag tog den sista drickan av Hedbys pappa och fortsatte slita. Jag hade ingen aning hur långt efter de andra låg heller, det hade ju inte varit så kul att bli ikapp och omåkt... Så jag gjorde mitt bästa för att hålla ihop det och jag ändå köra på ganska bra hela vägen in!

Det blev verkligen ett slänglopp deluxe! På upploppet tänkte jag att om jag inte får seedning så ska det inte bero på att jag inte gav allt! Meeen nu blev det inte så ändå. Jag missade eller nej det gjorde jag inte. Eftersom de sätter leden utefter åkarna så hade det inte spelat någon roll om jag kört 5 minuter snabbare. Jag hade varit tvungen att slå flera elitledsåkare, inte bara åka jämt med dem eller vara strax bakom. Bortsett från seedningen så var loppet ett säsongsbästa. Jag var dryga minuten bakom åkare som är topp 100 på Vasaloppet vilket ju bådar gott!

Resultat här

Loppet i siffror:
Tid: 2:12:57 (+10:59)
Sträcka: 45.44 km
Placering: 19
Snitthastighet: 20.4 km/h

Jag har inte helt bestämt mig om jag ska köra Halvvasan eller inte. Det verkar inte vara så många 0-leds åkare som ska köra så det blir det säkert som förra året att de inte sätter något elitled på loppet. Och enda anledningen för mig att köra är för att seeda mig. Så troligtvis står jag över och siktar mot Vasaloppet istället. Veckan som kommer blir det mycket att göra på jobbet och troligtvis många snoriga skidåkare som kommer stå och hosta en i ansiktet och berätta att de är såååå förkylda... Det gäller att äta och sova ordentligt!

Tiden fram till Vasan kommer mest handla om att samla energi och peppa upp mig själv. Jag vill så gärna få en positiv upplevelse av Vasaloppet, vilket jag tyvärr inte haft de senaste åren. Idag tog jag en liten återhämtningsjogg på Hemus med lite bastu efteråt innan jobbet började. Det är najs när man tror att det ska vara molnigt när man vaknar men så är det sol! :)

Rekar lite vart man kan springa med Team Noridc Trail
på vårt prova på pass den 12 mars! :)