UTMB 2025 - step by step, little by little

Nu är det lite mer än en vecka sen vi stod på startlinjen i Chamonix med blandade känslor inför vad som väntade oss. 

Att någon gång springa UTMB har varit ett abstrakt mål för oss länge. Hösten 2016 följde vi med vår kompis Oskar när han sprang loppet. Innan dess var 100-miles lopp helt utanför våra referensramar men efter den resan växte tankar fram om att vi någon gång också skulle göra det. Resan gick via Kullamannen som vi klarade första gången 2019, via backyards i Älvdalen och ytterligare två Kullamannen 2023 och 2024 och "kortare" lopp som Ultravasan. I år sökte vi till UTMB för andra året och den här gången hade vi tur i lotteriet i slutet av januari och fick en "positive draw". (Man kan som tur är söka tillsammans så vi behövde inte oroa oss över att en av oss skulle få en plats och den andra inte.)

Det kändes verkligen som en "once in a life-time" chans. Vi kände oss ganska färdiga med Kullamannen efter att ha fått guldringen förra året efter tre avklarade lopp. Kullamannen har trots allt mer varit ett delmål mot UTMB än ett mål i sig.   

Uppladdningen inför loppet blev dock inte riktigt vad man kan hoppas på. Adam hade träningsförbud under tre månader på våren pga konstigheter med hjärtat. Parallellt hade jag problem med domningar, pirrningar och stickningar i kroppen som eskalerade innan Vasaloppet. Jag hade väldigt mycket oro och ångest över det och olika undersökningar som gjordes och mycket katastroftankar kring olika neurologiska sjukdomar. (Undersökningar som gjorts har dock inte kunnat ge någon klarhet och senaste tiden har det varit mycket bättre.) När det var som värst drog jag också ner rejält på träningen för att ge kroppen chans till återhämtning. Åkte i alla fall Vasaloppet efter mycket om och men med betydligt mindre träning än vanligt i bagaget. 

Jag vet inte när jag sist tränat så lite som den här våren. När jag väl hade kommit igång och började få lite flow i träningen igen lyckades jag stuka foten illa när vi var på semester i Skåne och sprang ute på Kullaberg. Känslan när det hände var att det var mer illa än när jag stukat fötterna tidigare. Röntgen visade i alla fall att det inte var något benbrott men jag blev orolig för att inte hinna träna inför UTMB men hade samtidigt förhoppningar om att det skulle bli bättre ganska snabbt. Det visade sig dock vara väldigt segt och jag kunde inte springa alls på över fem veckor. 

Jag försökte i alla fall hålla igång så gott det gick. Kunde komma igång med cykling på trainer ganska omgående, sen gång uppför på band. Det var en lite stressande avvägning att hela tiden balansera på vad som funkade att göra utan att förvärra och att försöka få igång foten igen och jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Hur skulle jag kunna ta mig över 17 mil till fots när jag inte ens kunde jogga några kilometer några veckor innan loppet?  Den 13 augusti, drygt en månad efter stukningen fick jag en tid hos Fredrik Hedbys på Mora rehab och fick hjälp med rehabövningar och råd om högläge och belastning. Så här i efterhand borde jag försökt få en tid tidigare men bättre sent än aldrig. Jag är i alla fall helt övertygad över att den hjälp jag fick var avgörande för att jag skulle kunna starta och fullfölja loppet. Och det positiva med skadan var att jag gick mycket mer med stavar och nog samlade mer höjdmeter sista månaden än jag gjort annars. 

Efter besöket körde jag rehabövningar tre gånger per dag för att få upp rörligheten och styrkan och 2 x 20 min högläge för att få ner sista svullnaden. Förhoppningen var att det skulle bli gradvis bättre hela tiden och jag fick ställa in mig på att UTMB skulle bli det slutgiltiga testet på hur foten höll för längre distanser.  

När vi träffades 10 dagar innan UTMB fick jag (och framförallt Adam) instruktioner om hur foten skulle tejpas till loppet och vi kom överens om att det var lämpligt att få till ett lite längre testpass. Det blev ett 17 km långt pass med blandad jogg och stavgång i Vasaloppsspåret och i Gopshusbacken. Tillsammans med ett milpass jogg i Ängelholm på vägen söderut var det mina två "löppass" i träningsdagboken den sista 1,5 månaden inför UTMB. Båda passen började stapplande och haltande men blev bättre under tiden, vilket ändå bådade gott tyckte jag. Men frågan var vad som händer efter x antal mil, höjdmeter och timmar. Time will tell helt enkelt. Har man inte provat får man inte veta. 

Tankarna gick på repeat. Det kommer aldrig att gå. Det kanske går? Klart det går!

Innan start
På tävlingsdagen tog vi UTMB-bussen som avgick 16:00 utanför vårt boende i Les Houches till Chamonix. Loppet skulle starta 17.45 istället för 18.00 pga en mindre banändring pga ett ras. Vi lämnade dropbagen som skulle transporteras till Courmayeur innan vi gick till starten och passade på att gå på toa på vägen. Väl vid starten satte vi oss vid kyrkan. Jag drack en Gainomax och åt en svensk-importerad Risi-Frutti med lösgodis som sked när jag inte kunde hitta min lilla minisked. Klantigt! Kände mig lite mindre dum när det visade sig  att Adam inte hittade sin heller. Haha. (Min sked dök upp under en soffa när vi skulle lämna boendet och visade sig ha trillat ur redan innan vi lämnade huset, konstaterade att det är lite vanskligt med alla öppna fickor på löparryggsäcken när man inte har den på sig.)

Mitt enda skoval - vilken färg?
Altra Mont Blanc Carbon x 3

Starten
När vi hade käkat det vi skulle började vi ta oss fram till starten. Adam tyckte det var onödigt att stå och hänga där för länge men när vi tog oss dit var det knökfullt av både löpare och supporters (barnvagnar, partners, morföräldrar you name it!?) och svårt att ta sig framåt. I efterhand tycker jag vi hamnade för långt bak i starten och jag blev mer provocerad än peppad av alla som gick lugnt fram mot startportalen med sina selfie-sticks när starten gick. Jag ville bara komma iväg nu! Samtidigt visste jag att jag behövde en lugn uppvärmning för att foten skulle komma igång. Och inga klantiga snubblingar på trottoarkanter nu! När det väl släppte på så vi kunde springa gick det ganska fort och jag kände hur jag haltade i väg och tänkte hur fan det skulle gå och på det komiska i att det nog snarare såg ut som att jag redan hade sprungit 100 miles än att loppet precis hade börjat. Som jag hoppades funkade foten dock bättre och bättre när den blivit varm och kommit igång. 

Lagom till starten hade det börjat regna. Jag kände mig dock väldigt varm och insåg att jag skulle bli alldeles för varm om jag skulle ta på regnjacka så jag ställde in mig på att springa på utan så länge jag inte frös. 

Peppen!
Det var otroligt peppigt i början av loppet! Trots vädret var det massor av folk ute längs banan. Utklädda, med tutor och bjällror. Sittande i solstolar under taktält med ölen i högsta hugg. High-five! Feststämning deluxe som gav väldigt mycket energi. Vi passerade les Houches där vi bodde och St Gervais och Les Contamines där jag nästan blev gråtfärdig av den sanslösa energin och peppen människor spred när vi kom in i byn. Helt magiskt! Adam som hade betydligt bättre koll på banan än mig och har sett otaliga filmer från loppet förvarnade mig om att vi snart borde komma till Hokas regnbågslysande tunnel. Den var också energigivande att springa igenom och det kändes mer som att vi sprang ett stadslopp än ett traillopp. Svenska traillopp har lite att jobba på! 

Tillsammans
Många har undrat innan loppet om jag och Adam skulle springa det tillsammans och jag har svarat alla med ett bestämt nej. Nej för att Adam är en mycket bättre löpare än mig och det inte skulle vara gynnsamt för nån av oss. I starten höll vi oss dock väldigt nära varandra och Adam tyckte att vi likaväl kunde springa tillsammans en stund. Det blev en ganska lång stund till slut! :) Det var en väldig trygghet att ha honom vid min sida och vi kunde hjälpa varandra genom toppar och dalar och jag är så himla glad att vi fick göra det här tillsammans. 

Stark overklighetskänsla och skräckblandad förtjusning innan start

Lyckat klädbyte och snö på höjderna
I takt med att vi kom högre upp i bergen började jag spana efter en lämplig skyddad plats att stanna på för att ta på regnjackan. Lägligt dök en liten byggnad upp med två funktionärer som stod utanför under taket. När vi gick fram mot byggnaden för att ställa oss i skydd under taket vinkade den ena funktionären oss bakom byggnaden och öppnade en dörr till ett litet förråd. "Take on all of your clothes, it's snowing on the top". Det var helgens bästa tips! Annars hade vi kanske bara tagit på våra jackor men nu när vi kunde stå inne tog vi av våra blöta t-shirts och bytte till våra tunna ullunderställ och tog på både regnjackan och regnbyxorna, buff och pannband. Det kändes väldigt skönt när vi kom ut i regnet igen rustade för kallare temperaturen. Det kändes ännu bättre när vi en stund senare såg ett gäng funktionärer som stod och stoppade löpare från att springa vidare innan de tagit på sig mer kläder och det stod människor överallt ute i spöregnet och tog på sig. 

Under planeringen inför UTMB hade framförallt bävat för att det skulle kunna bli riktigt varmt och inte alls fokuserat på att det skulle kunna bli kallväder. Väderprognosen ville något annat och några dagar innan loppet aktiverade tävlingsledningen "cold kitet", dvs. ytterligare tröja och skyddsglasögon mot vind och snö. Adam skojade om att loppet borde kallas "UTMB by Kullamannen" eftersom det var betydligt mer som Kullamannen 2019 än vad vi föreställt oss. Vädret kände vi oss dock vana vid och vi var tacksamma för reglementet kring vad vi skulle ha med oss och att vi inte tummat på att ta med oss bra grejer även om det väger lite mer. Jag hade köpt en ny regnjacka (Haglöfs L.I.M GTX II) strax innan loppet och det var gött med 28 000 vattenpelare och bra andningsförmåga (RET: <6)  och sprillans nytt så regnet bara rann av jackan och jag var väldigt tacksam för att jag inte "snålat" och tagit min välanvända lättare regnjacka av sämre kvalitet.

En ny fin dag och snart dags att ta av regnbyxor och regnjacka

Första natten
Att springa på natten är nog min största issue med långa tävlingar. Jag blir galet trött på natten, ser i kors och kan knappt hålla ögonen öppna. Inför loppet hade jag tänkt att det skulle vara värt att ta en 10 minuters powernap för att ladda om istället för att kämpa för mycket med att vara vaken och första powernapen blev vid en sten i klättringen upp innan vi nått snön. UTMB hade himla smarta lappar till ryggsäcken som hade namn och flagga på ena sidan (kul att se namn och nationalitet på de man hade runt sig) och "Please, do not disturb" på andra sidan för att man skulle slippa människor som kommer fram och frågar hur det är. Jag hade ingen aning om vad tiden var när vi la oss men om jag tittat rätt nu var klockan runt midnatt. Haha, jag är verkligen ingen nattmänniska! Men i efterhand var det högst lägligt; det var uppehåll just då och bara en liten stund senare kom vi upp till snövädret och hade inte kunnat lägga oss och vila. En koffeintablett och sen sova 10 min gjorde i alla fall susen. På det igen! Vi räknade ner och längtade till det skulle bli dagsljus igen. 

Ena sidan

Andra sidan

Gegga!
Förutom mörkret och regn- och snövädret var det geggan som bidrog till Kullamannen-feelingen. När det vände utför ångrade man kanske lite att man längtat efter att stigningarna skulle ta slut för jäklar vilken gegga det var. Det kändes som att springa omkring i kobajs och folk halkade omkring kors och tvärs. Jag vågade inte chansa för mycket och riskera min trasiga fot men njöt i alla fall av rätt skoval och bra grepp och försökte fokusera på att göra smartare vägval än många gjorde. Jag hade varit inställd på tuffa stigningar men hade hoppats på lite mer "gratis" utför och det kändes onödigt att det skulle behöva vara lerigt och geggigt till på köpet. Som om det inte räckte med höjdmeterna och sträckan liksom. Men det är samma för alla och det kändes inte som att det missgynnade oss mer än de andra runt om oss. 

Noll koll 
Nånstans i samband med kontrollen i Contamines hade jag tydligen råkat stänga av klockan och fick starta om ett nytt pass. Irriterande men jag släppte det snabbt. Att ha koll på höjdmeter, sträcka och tid brukar motivera mig, men det var ju inget att göra något åt. Skönt att Adam hade koll.  

Varvet runt Mont Blanc

Banprofilen

Fint sällskap

Courmayeur
Typ halvvägs, inte riktigt. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Vid lunchtid på lördagen kom vi till Courmayeur, dvs. kontrollen i Italien efter 81,5 km där vi skulle kunna hämta ut vår dropbag. Adam hade sprungit före för att börja stöka i kontrollen. Jag fick lida för att jag packat tidernas tyngsta dropbag som jag skulle hämta ut och släpa in i träningshallen. Haha. 

Väl inne var jag lite snurrig över var jag skulle ta vägen. En tant i entrén frågade om jag hade sällskap och jag svarade att jag hade det men hade blivit av med honom för stunden. Hon hänvisade mig direkt vänster in på en stor öppen yta utan sittplatser med ganska lite folk i. Så här i efterhand fattar jag fortfarande inte om det var en uppmötningsplats för de som hade support eller hade kommit bort eller hur det funkade. Men det visade sig var nära till toaletterna så jag stannade kvar. Skrev till Adam var jag var och undrade var han var. Han var längst bort i andra ändan av lokalen och jag höll mig där jag var. 

Mitt stora mission i Courmayeur var att byta strumpor och skor och samtidigt inspektera mina fötter som hade gjort ont väldigt länge nu. Jag bävade lite för att ta av strumporna och det var ingen vacker syn jag möttes av efter nästan 20 timmar i blötan. Jag lyckades tvätta av fötterna hjälpligt i handfatet på damernas toalett och sticka hål på ett par av de värsta blåsorna innan jag tog på mig torra strumpor och skor. Tejpningen av foten hängde löst så den slet jag av efter lite fundering. Jag insåg att jag inte skulle kunna tejpa om den själv och samtidigt skulle den potentiellt kunna göra mer skada än nytta hängande på trekvart så det fick vara. 

Kontrollen var oväntat dåligt uppstyrd. Jag försökte fråga runt efter ett omklädningsrum men ingen hade sett till något (och en kille svarade att med tanke på hur många nakna personer han sett så skulle han gissa att det inte fanns något) så jag gick in på toan och svabbade av mig lite och bytte till en torr träningstopp och t-shirt. Behöll shortsen på pga pallade inte greja mer. La av ett tomt pannlampsbatteri och fyllde på med lite energi. Drack en gainomax. Adam mötte upp och gick och hämtade lite pasta till mig och sen tog vi oss ut genom träningshallen via en onödig trappa för att lämna våra dropbags. Det mesta av pastan hamnade i en buske strax efter kontrollen. (Dock utan att passera min kropp..;-)) Fotsulorna brände. 

Refugio Bertone
Sträckan från Courmayeur till Refugio Bertone gick vi när Oskar sprang UTMB. Vi var väl inte riktigt lika pigga den här gången men det gick ändå helt ok att ta sig upp. På väg till kontrollen passerade vi en restaurang och jag var väldigt sugen på att gå in och se om vi kunde köpa en glass. Jag frågade en funktionär som stod utanför om det var ok att göra det men fick bara ett skratt till svar. Antagligen förstod han inte min fråga och jag fick leva vidare med mitt glass-sug. (Uppe i kontrollen fick jag veta att det var fritt fram att köpa vad man ville men då var det så dags, det var lite för många höjdmeter ner för att gå tillbaka längs banan.)

Grand Col Ferret
Nånstans runt Grand Col Ferret hade tröttheten slagit på igen och det var så frestande att lägga sig i gräset i solen och vila en liten stund. Jag hittade en helt perfekt grop att lägga mig i och Adam la sig en liten bit bort och ställde klockan. Jag vaknade dock innan klockan ringde av mina egna högljudda snarkningar. Haha. Strax efter sovstunden gick vi förbi en italienare som låg och skakade och inte såg ut att må bra men hade fått hjälp av en medlöpare redan och vi mötte räddningspersonalen på väg ner en stund senare. Efter sovstunden hade jag en period när jag mådde illa. Jag klöktes flera gånger utan att det kom något men tillslut kräktes jag upp lite buljong. Försökte fokusera på annat och tuggade på den inlagda ingefäran som jag hade med just för att stävja illamående. 

Champex-Lac
Innan loppet hade vi sett fram emot och föreställt oss fin löpning genom Champex-Lac som ligger vackert precis vid en turkos alpsjö. Här hade vi varit tidigare när vi hejade på Oskar 2016. Men vi blev varse att han varit lite snabbare än oss dit och att det fortfarande var ljust då. När vi passerade var det mitt i natten. 

Andra natten
Andra natten bjöd på betydligt finare väder än första och vi var nöjda med att vi haft skitvädret först. Det var perfekt löpväder och vacker stjärnhimmel. Samtidigt lite frustrerande med klar sikt så vi kunde se ormarna av pannlampor långt fram som slingrade sig upp på bergen som en ständig påminnelse om stigningarna vi skulle ta. ;-) Vid ett tillfälle trodde jag verkligen att Adam hade fel och att det var stjärnhimmeln vi såg, men icke. 

Sömnbristen var minst lika påtaglig andra natten. Adam var också tröttare nu och vi stannade och sov på ett stort platt stenblock typ 10 minuter. Det blev dock alldeles för kallt. Innan loppet har jag läst om att det fanns sovmöjligheter i Champex-Lac men när vi väl var ute tänkte jag att det skulle vara lugnare att försöka sova nånstans utanför kontrollen. Övriga kontroller hade varit rätt stökiga tyckte vi och vi hade ingen aning om hur många som var sovsugna. I jakt på sovplats hittade vi istället en lekplats utanför ett café strax innan Champex-Lac med en perfekt studsmatta att ta en powernap på. Den här natten hade vi bara vindjackorna på eftersom det inte regnade men innan vi la oss tog vi på våra regnjackor för att inte frysa och sen ställde vi klockan på 15 minuter och la oss under stjärnhimmeln och skedade på studsmattan. Omstart!

Det var en lättnad när andra natten var avklarad och det ljusnade till ännu en fin dag och målet närmade sig sakta men säkert. 

Powered by frustration
Jag tror det var i Trient vi första gången fick/såg en uppskattad tid i mål via livetrail-appen och Adam verkade väldigt frustrerad när den låg på runt 44 timmar. Jag hade nånstans tänkt att det borde vara i den häraden vi skulle landa när vi legat runt 1,5 h från cut-off tiden större delen av loppet men hoppades samtidigt nånstans att vi skulle kunna hänga i bättre än uppskattningen. Jag kände mig ganska hopplös jag med men blev framförallt orolig över att Adam skulle tycka att det kändes meningslöst att gå i mål på en så lång tid och kände skuldkänslor för att jag var så långsam och sinkade honom. Han är ju mycket starkare än mig och gick på snabbare vissa partier ibland och väntade in. Adam hade frågat chatgpt om råd innan loppet för skojs skull och vi hade tagit fasta på ett tips som var typ att man inte behöver älska varje sekund utan att det räcker att bara fortsätta framåt. Step by step. Istället för att fastna i uppgivenhet efter tidsuppskattningen blev jag sporrad av möjligheten att förkorta lidandet lite och få igång lite mer pepp igen. Det sammanföll bra med att ljuset kom tillbaka och att det efter stigningen efter Trient väntade finare stigar utför än på länge. Det var så himla kul och skönt att springa på lite snabbare och vi tog många placeringar. Jag fyllde på med energi och koffein och tänkte lite att det får bära eller brista. Känslan var att det inte kunde gå så mycket långsammare än det gjort hittills framöver oavsett. Jag är så glad för att jag vågade släppa på lite och njuta av rolig löpning. Bästa delen av loppet!

På vägen ner till Vallorcine mötte vi en svensk som pratade om att det var en halvmara kvar till mål. Egentligen borde det väl vara positivt men det kändes inte så i det läget. Väl i Vallorcine hade det inte heller hänt något nytt med den uppskattade tiden och efter ett toabesök och lite påfyllning av flaskor var det bara att gneta vidare.  

Energiintag
Jag har ärligt talat gett upp lite om fungerande energiplaner och att öva på att få i mig energi på pass. Jag har svårt för sliskiga gels och sportdryck och äter oftast dadlar, nötter, banan och nötkräm på distanspass och dricker bara sportdryck enstaka pass. Jag inser ju att man blir bra på det man tränar på och att det inte är speciellt taktiskt om man vill kunna hålla intensiteten uppe på ultralånga pass. På Ultravasan har det ändå funkat ganska bra att springa på hemgjord enervit liquid-kopia men Kullamannen har jag aldrig lyckats genomföra utan illamående med ett ok energiintag. 

Två delicatobollar
före - efter

MEN den här gången gick det trots allt ändå bättre än befarat med energiintaget. Jag hade noll energiplan men hade med mig lite allt möjligt som jag vet att jag potentiellt skulle kunna få i mig. Plus ett antal gels som Adam försett mig med som reservraketer. Umaras peach slank ner utan några större problem! Good to know. Om jag nu skulle vilja springa långt nån gång igen. ;-)

Jag hade med mig en liten petflaska i nätfacket bak i ryggsäcken med chia fresca (vatten, chiafrön, lime och honung) från start och fyllde på den flaskan med coca cola varje station. Sen hade jag en softflask med vätskeersättning från start som jag sen fyllde med Nääks omtalade sportdryck på första stationen. Jag höll mig till citronvarianten hela loppet och det var en lättnad när jag märkte att den funkade helt ok att få i sig. Den andra softflasken fram hade jag vatten i. Jag hade alltså en liten flaska mer än jag behövde enligt reglementet men kunde å andra sidan strunta i att fylla upp nån av flaskorna ibland på stationerna.

Konstigaste maten på kontrollerna var nog en tallrik med en kokt potatis och en stor hög smält ost till som jag gjorde ett halvhjärtat försök att smaka men höll på att klökas upp. En redd grönsakssoppa var det bästa! Buljong fick jag i mig i början men gav upp om det efter att ha kräkts upp just det på väg upp till Gran Col Ferret. Vegoutbudet var väl sådär och att käka bara pasta och ris är ingen höjdare. 

En lärdom var att jag kunde få i mig ätbar energi ute längs banan om jag verkligen tog det lugnt och stannade och fokuserade på att tugga i mig det och att jag kunde få in mig gels under hela loppet även om det inte var så ofta eller mycket som det skulle behövts för att hålla en högre intensitet. 

La Flegere
Sista stationen innan mål var toppstugan på La Flegere. Så här i efterhand var det enligt banprofilen 11 km och 630 hm från Vallorcine till La Flegere. Nu var det mitt på dagen och värmen var påtaglig när vi gick upp längs de slingrande stigarna i skogen. När vi kom ut ur skogen och skulle gå den sista biten upp i den öppna slalombacken höll jag på att bryta ihop. Jag var inte förberedd på ytterligare utmaningar i form av värme i det här läget när jag bara räknade ner mot mål. Jag kände mig totalt kokt och hade ingen vätska kvar. (Nu i efterhand undrar jag om jag inte hade lite Coca-Cola kvar i ryggfickan men jag kan ha varit fullt upptagen med att tycka synd om mig själv så jag glömde bort det.) När jag insåg var kontrollen låg och att jag skulle behöva ta mig upp för ytterligare en liten stigning var psykbrytet nära. Väl uppe i kontrollen väntade Adam som såg ut som jag kände mig. Jag fick hjälp av en snäll funktionärstant att fylla på mina flaskor och blöta min keps och sen försökte vi se ut som att vi hade koll på läget och gav oss ut ur station för att ta oss de sista 7 kilometerna utför mot mål. 

Min enda egna bild från UTMB.
Överkokt och nära upplösningstillstånd här.  
Bilden skulle illustrera hur hemskt det var att tvingas ta sig upp
på den där sista knycken till liftstationen i värmen men
det ser ju bara väldigt fint ut. 

Rötter och stenar
Även om det var en hel del sträckor som egentligen var rätt lättsprungna under loppet var det också fler partier med teknisk löpning än jag hade förstått. Ganska likt Gesunda-berget vissa sträckor med mycket stenar och rötter. Min dåliga fot gjorde att utförs-"löpningen" i de mer tekniska partierna var väldigt tråkig. Jag vågade inte riskera feltrampningar och fick ta mig ner väldigt passivt vilket också blir väldigt jobbigt när man ska hålla mot, hänga på stavarna och hålla överdriven koll på var och hur man landar och försöka låta högerfoten göra mer av jobbet i landningarna. Jag hade några tillfällen under loppet när jag "trampade igenom" med vänsterfoten och även om det onda släppt varje gång och jag kunnat ta mig vidare var jag väldigt rädd för att det skulle skita sig på målsnöret. Samtidigt så upplevde jag inte att vi var sämre eller långsammare än löparna runt oss i de partierna och jag kände att jag trots allt hade nytta av att jag gillar att springa utför i vanliga fall och kan läsa terräng och göra bra vägval. 

Jag svor innerligt när jag stapplade ner de sista tekniska partierna innan mål och vågade inte släppa på på de ganska branta grusvägarna heller. Inga missöden nu. Inte förrän det var krypavstånd till mål i så fall. 

Målgången
När vi äntligen tagit oss ner för grusvägarna och de sista tekniska partierna och kom ner till Chamonix började det sjunka in att vi snart var i mål. Jag vet inte om det var någon slags hallucination som slog till när vi skulle gå uppför den tillfälliga ståltrappan och bron över stora vägen. När jag lyfte knäna för att ta de första trappstegen kändes det som att mina ben bara flög upp. Haha. 

Galet gött att springa in i Chamonix 

Det var med en fantastiskt skön känsla av lättnad och glädje som vi sprang sista kilometern mot målportalen efter nästan 45 timmar. I solen längs med floden med bergen i fonden. Kontrasten var enorm mot att gå i mål på Kullamannen i mörkret i Båstad i november när på sin höjd närmast sörjande är på plats. Chamonix kokade! Både temperaturmässigt och av folkmassornas energi. I sista svängen upp mot målrakan stod Lilo och väntade med farmor och farfar och hon sprang med oss och vi blev framhejade sista biten upp mot målet. Lilo som vi sett fram så mycket emot att träffa igen! Hon var så sprudlande glad och skuttade de sista stegen in i mål. I mål! Svårt att ta in allt där och då. Men fasiken. Vi klarade det!

Stort tack till alla galningar (ni vet vilka ni är) i vår omgivning som visat oss att allt är möjligt och inspirerar till utmaningar som den här och stort tack till alla ni mer normala personer för all pepp innan, under och efter loppet! ;-)

(Men vad tusan är det för fel på oss? Adam har börjat ångra att han inte är anmäld till Kullamannen i år och det tog inte lång tid efter målgång innan jag kom på mig med att tänka tankar om vad man skulle gjort annorlunda en annan gång och att det hade varit kul att klara Kullamannen under 24 timmar. Den mänskliga hjärnan är ju ändå fascinerande. Lilo är förresten lagom indoktrinerad också och rycktes med i feststämningen; efter målgången hade hon tydligen sagt till Adam att hon vill springa Kullamannen nån gång, så att hon också kan springa UTMB.)