UTMB 2025 - step by step, little by little

Nu är det lite mer än en vecka sen vi stod på startlinjen i Chamonix med blandade känslor inför vad som väntade oss. 

Att någon gång springa UTMB har varit ett abstrakt mål för oss länge. Hösten 2016 följde vi med vår kompis Oskar när han sprang loppet. Innan dess var 100-miles lopp helt utanför våra referensramar men efter den resan växte tankar fram om att vi någon gång också skulle göra det. Resan gick via Kullamannen som vi klarade första gången 2019, via backyards i Älvdalen och ytterligare två Kullamannen 2023 och 2024 och "kortare" lopp som Ultravasan. I år sökte vi till UTMB för andra året och den här gången hade vi tur i lotteriet i slutet av januari och fick en "positive draw". (Man kan som tur är söka tillsammans så vi behövde inte oroa oss över att en av oss skulle få en plats och den andra inte.)

Det kändes verkligen som en "once in a life-time" chans. Vi kände oss ganska färdiga med Kullamannen efter att ha fått guldringen förra året efter tre avklarade lopp. Kullamannen har trots allt mer varit ett delmål mot UTMB än ett mål i sig.   

Uppladdningen inför loppet blev dock inte riktigt vad man kan hoppas på. Adam hade träningsförbud under tre månader på våren pga konstigheter med hjärtat. Parallellt hade jag problem med domningar, pirrningar och stickningar i kroppen som eskalerade innan Vasaloppet. Jag hade väldigt mycket oro och ångest över det och olika undersökningar som gjordes och mycket katastroftankar kring olika neurologiska sjukdomar. (Undersökningar som gjorts har dock inte kunnat ge någon klarhet och senaste tiden har det varit mycket bättre.) När det var som värst drog jag också ner rejält på träningen för att ge kroppen chans till återhämtning. Åkte i alla fall Vasaloppet efter mycket om och men med betydligt mindre träning än vanligt i bagaget. 

Jag vet inte när jag sist tränat så lite som den här våren. När jag väl hade kommit igång och började få lite flow i träningen igen lyckades jag stuka foten illa när vi var på semester i Skåne och sprang ute på Kullaberg. Känslan när det hände var att det var mer illa än när jag stukat fötterna tidigare. Röntgen visade i alla fall att det inte var något benbrott men jag blev orolig för att inte hinna träna inför UTMB men hade samtidigt förhoppningar om att det skulle bli bättre ganska snabbt. Det visade sig dock vara väldigt segt och jag kunde inte springa alls på över fem veckor. 

Jag försökte i alla fall hålla igång så gott det gick. Kunde komma igång med cykling på trainer ganska omgående, sen gång uppför på band. Det var en lite stressande avvägning att hela tiden balansera på vad som funkade att göra utan att förvärra och att försöka få igång foten igen och jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Hur skulle jag kunna ta mig över 17 mil till fots när jag inte ens kunde jogga några kilometer några veckor innan loppet?  Den 13 augusti, drygt en månad efter stukningen fick jag en tid hos Fredrik Hedbys på Mora rehab och fick hjälp med rehabövningar och råd om högläge och belastning. Så här i efterhand borde jag försökt få en tid tidigare men bättre sent än aldrig. Jag är i alla fall helt övertygad över att den hjälp jag fick var avgörande för att jag skulle kunna starta och fullfölja loppet. Och det positiva med skadan var att jag gick mycket mer med stavar och nog samlade mer höjdmeter sista månaden än jag gjort annars. 

Efter besöket körde jag rehabövningar tre gånger per dag för att få upp rörligheten och styrkan och 2 x 20 min högläge för att få ner sista svullnaden. Förhoppningen var att det skulle bli gradvis bättre hela tiden och jag fick ställa in mig på att UTMB skulle bli det slutgiltiga testet på hur foten höll för längre distanser.  

När vi träffades 10 dagar innan UTMB fick jag (och framförallt Adam) instruktioner om hur foten skulle tejpas till loppet och vi kom överens om att det var lämpligt att få till ett lite längre testpass. Det blev ett 17 km långt pass med blandad jogg och stavgång i Vasaloppsspåret och i Gopshusbacken. Tillsammans med ett milpass jogg i Ängelholm på vägen söderut var det mina två "löppass" i träningsdagboken den sista 1,5 månaden inför UTMB. Båda passen började stapplande och haltande men blev bättre under tiden, vilket ändå bådade gott tyckte jag. Men frågan var vad som händer efter x antal mil, höjdmeter och timmar. Time will tell helt enkelt. Har man inte provat får man inte veta. 

Tankarna gick på repeat. Det kommer aldrig att gå. Det kanske går? Klart det går!

Innan start
På tävlingsdagen tog vi UTMB-bussen som avgick 16:00 utanför vårt boende i Les Houches till Chamonix. Loppet skulle starta 17.45 istället för 18.00 pga en mindre banändring pga ett ras. Vi lämnade dropbagen som skulle transporteras till Courmayeur innan vi gick till starten och passade på att gå på toa på vägen. Väl vid starten satte vi oss vid kyrkan. Jag drack en Gainomax och åt en svensk-importerad Risi-Frutti med lösgodis som sked när jag inte kunde hitta min lilla minisked. Klantigt! Kände mig lite mindre dum när det visade sig  att Adam inte hittade sin heller. Haha. (Min sked dök upp under en soffa när vi skulle lämna boendet och visade sig ha trillat ur redan innan vi lämnade huset, konstaterade att det är lite vanskligt med alla öppna fickor på löparryggsäcken när man inte har den på sig.)

Mitt enda skoval - vilken färg?
Altra Mont Blanc Carbon x 3

Starten
När vi hade käkat det vi skulle började vi ta oss fram till starten. Adam tyckte det var onödigt att stå och hänga där för länge men när vi tog oss dit var det knökfullt av både löpare och supporters (barnvagnar, partners, morföräldrar you name it!?) och svårt att ta sig framåt. I efterhand tycker jag vi hamnade för långt bak i starten och jag blev mer provocerad än peppad av alla som gick lugnt fram mot startportalen med sina selfie-sticks när starten gick. Jag ville bara komma iväg nu! Samtidigt visste jag att jag behövde en lugn uppvärmning för att foten skulle komma igång. Och inga klantiga snubblingar på trottoarkanter nu! När det väl släppte på så vi kunde springa gick det ganska fort och jag kände hur jag haltade i väg och tänkte hur fan det skulle gå och på det komiska i att det nog snarare såg ut som att jag redan hade sprungit 100 miles än att loppet precis hade börjat. Som jag hoppades funkade foten dock bättre och bättre när den blivit varm och kommit igång. 

Lagom till starten hade det börjat regna. Jag kände mig dock väldigt varm och insåg att jag skulle bli alldeles för varm om jag skulle ta på regnjacka så jag ställde in mig på att springa på utan så länge jag inte frös. 

Peppen!
Det var otroligt peppigt i början av loppet! Trots vädret var det massor av folk ute längs banan. Utklädda, med tutor och bjällror. Sittande i solstolar under taktält med ölen i högsta hugg. High-five! Feststämning deluxe som gav väldigt mycket energi. Vi passerade les Houches där vi bodde och St Gervais och Les Contamines där jag nästan blev gråtfärdig av den sanslösa energin och peppen människor spred när vi kom in i byn. Helt magiskt! Adam som hade betydligt bättre koll på banan än mig och har sett otaliga filmer från loppet förvarnade mig om att vi snart borde komma till Hokas regnbågslysande tunnel. Den var också energigivande att springa igenom och det kändes mer som att vi sprang ett stadslopp än ett traillopp. Svenska traillopp har lite att jobba på! 

Tillsammans
Många har undrat innan loppet om jag och Adam skulle springa det tillsammans och jag har svarat alla med ett bestämt nej. Nej för att Adam är en mycket bättre löpare än mig och det inte skulle vara gynnsamt för nån av oss. I starten höll vi oss dock väldigt nära varandra och Adam tyckte att vi likaväl kunde springa tillsammans en stund. Det blev en ganska lång stund till slut! :) Det var en väldig trygghet att ha honom vid min sida och vi kunde hjälpa varandra genom toppar och dalar och jag är så himla glad att vi fick göra det här tillsammans. 

Stark overklighetskänsla och skräckblandad förtjusning innan start

Lyckat klädbyte och snö på höjderna
I takt med att vi kom högre upp i bergen började jag spana efter en lämplig skyddad plats att stanna på för att ta på regnjackan. Lägligt dök en liten byggnad upp med två funktionärer som stod utanför under taket. När vi gick fram mot byggnaden för att ställa oss i skydd under taket vinkade den ena funktionären oss bakom byggnaden och öppnade en dörr till ett litet förråd. "Take on all of your clothes, it's snowing on the top". Det var helgens bästa tips! Annars hade vi kanske bara tagit på våra jackor men nu när vi kunde stå inne tog vi av våra blöta t-shirts och bytte till våra tunna ullunderställ och tog på både regnjackan och regnbyxorna, buff och pannband. Det kändes väldigt skönt när vi kom ut i regnet igen rustade för kallare temperaturen. Det kändes ännu bättre när vi en stund senare såg ett gäng funktionärer som stod och stoppade löpare från att springa vidare innan de tagit på sig mer kläder och det stod människor överallt ute i spöregnet och tog på sig. 

Under planeringen inför UTMB hade framförallt bävat för att det skulle kunna bli riktigt varmt och inte alls fokuserat på att det skulle kunna bli kallväder. Väderprognosen ville något annat och några dagar innan loppet aktiverade tävlingsledningen "cold kitet", dvs. ytterligare tröja och skyddsglasögon mot vind och snö. Adam skojade om att loppet borde kallas "UTMB by Kullamannen" eftersom det var betydligt mer som Kullamannen 2019 än vad vi föreställt oss. Vädret kände vi oss dock vana vid och vi var tacksamma för reglementet kring vad vi skulle ha med oss och att vi inte tummat på att ta med oss bra grejer även om det väger lite mer. Jag hade köpt en ny regnjacka (Haglöfs L.I.M GTX II) strax innan loppet och det var gött med 28 000 vattenpelare och bra andningsförmåga (RET: <6)  och sprillans nytt så regnet bara rann av jackan och jag var väldigt tacksam för att jag inte "snålat" och tagit min välanvända lättare regnjacka av sämre kvalitet.

En ny fin dag och snart dags att ta av regnbyxor och regnjacka

Första natten
Att springa på natten är nog min största issue med långa tävlingar. Jag blir galet trött på natten, ser i kors och kan knappt hålla ögonen öppna. Inför loppet hade jag tänkt att det skulle vara värt att ta en 10 minuters powernap för att ladda om istället för att kämpa för mycket med att vara vaken och första powernapen blev vid en sten i klättringen upp innan vi nått snön. UTMB hade himla smarta lappar till ryggsäcken som hade namn och flagga på ena sidan (kul att se namn och nationalitet på de man hade runt sig) och "Please, do not disturb" på andra sidan för att man skulle slippa människor som kommer fram och frågar hur det är. Jag hade ingen aning om vad tiden var när vi la oss men om jag tittat rätt nu var klockan runt midnatt. Haha, jag är verkligen ingen nattmänniska! Men i efterhand var det högst lägligt; det var uppehåll just då och bara en liten stund senare kom vi upp till snövädret och hade inte kunnat lägga oss och vila. En koffeintablett och sen sova 10 min gjorde i alla fall susen. På det igen! Vi räknade ner och längtade till det skulle bli dagsljus igen. 

Ena sidan

Andra sidan

Gegga!
Förutom mörkret och regn- och snövädret var det geggan som bidrog till Kullamannen-feelingen. När det vände utför ångrade man kanske lite att man längtat efter att stigningarna skulle ta slut för jäklar vilken gegga det var. Det kändes som att springa omkring i kobajs och folk halkade omkring kors och tvärs. Jag vågade inte chansa för mycket och riskera min trasiga fot men njöt i alla fall av rätt skoval och bra grepp och försökte fokusera på att göra smartare vägval än många gjorde. Jag hade varit inställd på tuffa stigningar men hade hoppats på lite mer "gratis" utför och det kändes onödigt att det skulle behöva vara lerigt och geggigt till på köpet. Som om det inte räckte med höjdmeterna och sträckan liksom. Men det är samma för alla och det kändes inte som att det missgynnade oss mer än de andra runt om oss. 

Noll koll 
Nånstans i samband med kontrollen i Contamines hade jag tydligen råkat stänga av klockan och fick starta om ett nytt pass. Irriterande men jag släppte det snabbt. Att ha koll på höjdmeter, sträcka och tid brukar motivera mig, men det var ju inget att göra något åt. Skönt att Adam hade koll.  

Varvet runt Mont Blanc

Banprofilen

Fint sällskap

Courmayeur
Typ halvvägs, inte riktigt. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Vid lunchtid på lördagen kom vi till Courmayeur, dvs. kontrollen i Italien efter 81,5 km där vi skulle kunna hämta ut vår dropbag. Adam hade sprungit före för att börja stöka i kontrollen. Jag fick lida för att jag packat tidernas tyngsta dropbag som jag skulle hämta ut och släpa in i träningshallen. Haha. 

Väl inne var jag lite snurrig över var jag skulle ta vägen. En tant i entrén frågade om jag hade sällskap och jag svarade att jag hade det men hade blivit av med honom för stunden. Hon hänvisade mig direkt vänster in på en stor öppen yta utan sittplatser med ganska lite folk i. Så här i efterhand fattar jag fortfarande inte om det var en uppmötningsplats för de som hade support eller hade kommit bort eller hur det funkade. Men det visade sig var nära till toaletterna så jag stannade kvar. Skrev till Adam var jag var och undrade var han var. Han var längst bort i andra ändan av lokalen och jag höll mig där jag var. 

Mitt stora mission i Courmayeur var att byta strumpor och skor och samtidigt inspektera mina fötter som hade gjort ont väldigt länge nu. Jag bävade lite för att ta av strumporna och det var ingen vacker syn jag möttes av efter nästan 20 timmar i blötan. Jag lyckades tvätta av fötterna hjälpligt i handfatet på damernas toalett och sticka hål på ett par av de värsta blåsorna innan jag tog på mig torra strumpor och skor. Tejpningen av foten hängde löst så den slet jag av efter lite fundering. Jag insåg att jag inte skulle kunna tejpa om den själv och samtidigt skulle den potentiellt kunna göra mer skada än nytta hängande på trekvart så det fick vara. 

Kontrollen var oväntat dåligt uppstyrd. Jag försökte fråga runt efter ett omklädningsrum men ingen hade sett till något (och en kille svarade att med tanke på hur många nakna personer han sett så skulle han gissa att det inte fanns något) så jag gick in på toan och svabbade av mig lite och bytte till en torr träningstopp och t-shirt. Behöll shortsen på pga pallade inte greja mer. La av ett tomt pannlampsbatteri och fyllde på med lite energi. Drack en gainomax. Adam mötte upp och gick och hämtade lite pasta till mig och sen tog vi oss ut genom träningshallen via en onödig trappa för att lämna våra dropbags. Det mesta av pastan hamnade i en buske strax efter kontrollen. (Dock utan att passera min kropp..;-)) Fotsulorna brände. 

Refugio Bertone
Sträckan från Courmayeur till Refugio Bertone gick vi när Oskar sprang UTMB. Vi var väl inte riktigt lika pigga den här gången men det gick ändå helt ok att ta sig upp. På väg till kontrollen passerade vi en restaurang och jag var väldigt sugen på att gå in och se om vi kunde köpa en glass. Jag frågade en funktionär som stod utanför om det var ok att göra det men fick bara ett skratt till svar. Antagligen förstod han inte min fråga och jag fick leva vidare med mitt glass-sug. (Uppe i kontrollen fick jag veta att det var fritt fram att köpa vad man ville men då var det så dags, det var lite för många höjdmeter ner för att gå tillbaka längs banan.)

Grand Col Ferret
Nånstans runt Grand Col Ferret hade tröttheten slagit på igen och det var så frestande att lägga sig i gräset i solen och vila en liten stund. Jag hittade en helt perfekt grop att lägga mig i och Adam la sig en liten bit bort och ställde klockan. Jag vaknade dock innan klockan ringde av mina egna högljudda snarkningar. Haha. Strax efter sovstunden gick vi förbi en italienare som låg och skakade och inte såg ut att må bra men hade fått hjälp av en medlöpare redan och vi mötte räddningspersonalen på väg ner en stund senare. Efter sovstunden hade jag en period när jag mådde illa. Jag klöktes flera gånger utan att det kom något men tillslut kräktes jag upp lite buljong. Försökte fokusera på annat och tuggade på den inlagda ingefäran som jag hade med just för att stävja illamående. 

Champex-Lac
Innan loppet hade vi sett fram emot och föreställt oss fin löpning genom Champex-Lac som ligger vackert precis vid en turkos alpsjö. Här hade vi varit tidigare när vi hejade på Oskar 2016. Men vi blev varse att han varit lite snabbare än oss dit och att det fortfarande var ljust då. När vi passerade var det mitt i natten. 

Andra natten
Andra natten bjöd på betydligt finare väder än första och vi var nöjda med att vi haft skitvädret först. Det var perfekt löpväder och vacker stjärnhimmel. Samtidigt lite frustrerande med klar sikt så vi kunde se ormarna av pannlampor långt fram som slingrade sig upp på bergen som en ständig påminnelse om stigningarna vi skulle ta. ;-) Vid ett tillfälle trodde jag verkligen att Adam hade fel och att det var stjärnhimmeln vi såg, men icke. 

Sömnbristen var minst lika påtaglig andra natten. Adam var också tröttare nu och vi stannade och sov på ett stort platt stenblock typ 10 minuter. Det blev dock alldeles för kallt. Innan loppet har jag läst om att det fanns sovmöjligheter i Champex-Lac men när vi väl var ute tänkte jag att det skulle vara lugnare att försöka sova nånstans utanför kontrollen. Övriga kontroller hade varit rätt stökiga tyckte vi och vi hade ingen aning om hur många som var sovsugna. I jakt på sovplats hittade vi istället en lekplats utanför ett café strax innan Champex-Lac med en perfekt studsmatta att ta en powernap på. Den här natten hade vi bara vindjackorna på eftersom det inte regnade men innan vi la oss tog vi på våra regnjackor för att inte frysa och sen ställde vi klockan på 15 minuter och la oss under stjärnhimmeln och skedade på studsmattan. Omstart!

Det var en lättnad när andra natten var avklarad och det ljusnade till ännu en fin dag och målet närmade sig sakta men säkert. 

Powered by frustration
Jag tror det var i Trient vi första gången fick/såg en uppskattad tid i mål via livetrail-appen och Adam verkade väldigt frustrerad när den låg på runt 44 timmar. Jag hade nånstans tänkt att det borde vara i den häraden vi skulle landa när vi legat runt 1,5 h från cut-off tiden större delen av loppet men hoppades samtidigt nånstans att vi skulle kunna hänga i bättre än uppskattningen. Jag kände mig ganska hopplös jag med men blev framförallt orolig över att Adam skulle tycka att det kändes meningslöst att gå i mål på en så lång tid och kände skuldkänslor för att jag var så långsam och sinkade honom. Han är ju mycket starkare än mig och gick på snabbare vissa partier ibland och väntade in. Adam hade frågat chatgpt om råd innan loppet för skojs skull och vi hade tagit fasta på ett tips som var typ att man inte behöver älska varje sekund utan att det räcker att bara fortsätta framåt. Step by step. Istället för att fastna i uppgivenhet efter tidsuppskattningen blev jag sporrad av möjligheten att förkorta lidandet lite och få igång lite mer pepp igen. Det sammanföll bra med att ljuset kom tillbaka och att det efter stigningen efter Trient väntade finare stigar utför än på länge. Det var så himla kul och skönt att springa på lite snabbare och vi tog många placeringar. Jag fyllde på med energi och koffein och tänkte lite att det får bära eller brista. Känslan var att det inte kunde gå så mycket långsammare än det gjort hittills framöver oavsett. Jag är så glad för att jag vågade släppa på lite och njuta av rolig löpning. Bästa delen av loppet!

På vägen ner till Vallorcine mötte vi en svensk som pratade om att det var en halvmara kvar till mål. Egentligen borde det väl vara positivt men det kändes inte så i det läget. Väl i Vallorcine hade det inte heller hänt något nytt med den uppskattade tiden och efter ett toabesök och lite påfyllning av flaskor var det bara att gneta vidare.  

Energiintag
Jag har ärligt talat gett upp lite om fungerande energiplaner och att öva på att få i mig energi på pass. Jag har svårt för sliskiga gels och sportdryck och äter oftast dadlar, nötter, banan och nötkräm på distanspass och dricker bara sportdryck enstaka pass. Jag inser ju att man blir bra på det man tränar på och att det inte är speciellt taktiskt om man vill kunna hålla intensiteten uppe på ultralånga pass. På Ultravasan har det ändå funkat ganska bra att springa på hemgjord enervit liquid-kopia men Kullamannen har jag aldrig lyckats genomföra utan illamående med ett ok energiintag. 

Två delicatobollar
före - efter

MEN den här gången gick det trots allt ändå bättre än befarat med energiintaget. Jag hade noll energiplan men hade med mig lite allt möjligt som jag vet att jag potentiellt skulle kunna få i mig. Plus ett antal gels som Adam försett mig med som reservraketer. Umaras peach slank ner utan några större problem! Good to know. Om jag nu skulle vilja springa långt nån gång igen. ;-)

Jag hade med mig en liten petflaska i nätfacket bak i ryggsäcken med chia fresca (vatten, chiafrön, lime och honung) från start och fyllde på den flaskan med coca cola varje station. Sen hade jag en softflask med vätskeersättning från start som jag sen fyllde med Nääks omtalade sportdryck på första stationen. Jag höll mig till citronvarianten hela loppet och det var en lättnad när jag märkte att den funkade helt ok att få i sig. Den andra softflasken fram hade jag vatten i. Jag hade alltså en liten flaska mer än jag behövde enligt reglementet men kunde å andra sidan strunta i att fylla upp nån av flaskorna ibland på stationerna.

Konstigaste maten på kontrollerna var nog en tallrik med en kokt potatis och en stor hög smält ost till som jag gjorde ett halvhjärtat försök att smaka men höll på att klökas upp. En redd grönsakssoppa var det bästa! Buljong fick jag i mig i början men gav upp om det efter att ha kräkts upp just det på väg upp till Gran Col Ferret. Vegoutbudet var väl sådär och att käka bara pasta och ris är ingen höjdare. 

En lärdom var att jag kunde få i mig ätbar energi ute längs banan om jag verkligen tog det lugnt och stannade och fokuserade på att tugga i mig det och att jag kunde få in mig gels under hela loppet även om det inte var så ofta eller mycket som det skulle behövts för att hålla en högre intensitet. 

La Flegere
Sista stationen innan mål var toppstugan på La Flegere. Så här i efterhand var det enligt banprofilen 11 km och 630 hm från Vallorcine till La Flegere. Nu var det mitt på dagen och värmen var påtaglig när vi gick upp längs de slingrande stigarna i skogen. När vi kom ut ur skogen och skulle gå den sista biten upp i den öppna slalombacken höll jag på att bryta ihop. Jag var inte förberedd på ytterligare utmaningar i form av värme i det här läget när jag bara räknade ner mot mål. Jag kände mig totalt kokt och hade ingen vätska kvar. (Nu i efterhand undrar jag om jag inte hade lite Coca-Cola kvar i ryggfickan men jag kan ha varit fullt upptagen med att tycka synd om mig själv så jag glömde bort det.) När jag insåg var kontrollen låg och att jag skulle behöva ta mig upp för ytterligare en liten stigning var psykbrytet nära. Väl uppe i kontrollen väntade Adam som såg ut som jag kände mig. Jag fick hjälp av en snäll funktionärstant att fylla på mina flaskor och blöta min keps och sen försökte vi se ut som att vi hade koll på läget och gav oss ut ur station för att ta oss de sista 7 kilometerna utför mot mål. 

Min enda egna bild från UTMB.
Överkokt och nära upplösningstillstånd här.  
Bilden skulle illustrera hur hemskt det var att tvingas ta sig upp
på den där sista knycken till liftstationen i värmen men
det ser ju bara väldigt fint ut. 

Rötter och stenar
Även om det var en hel del sträckor som egentligen var rätt lättsprungna under loppet var det också fler partier med teknisk löpning än jag hade förstått. Ganska likt Gesunda-berget vissa sträckor med mycket stenar och rötter. Min dåliga fot gjorde att utförs-"löpningen" i de mer tekniska partierna var väldigt tråkig. Jag vågade inte riskera feltrampningar och fick ta mig ner väldigt passivt vilket också blir väldigt jobbigt när man ska hålla mot, hänga på stavarna och hålla överdriven koll på var och hur man landar och försöka låta högerfoten göra mer av jobbet i landningarna. Jag hade några tillfällen under loppet när jag "trampade igenom" med vänsterfoten och även om det onda släppt varje gång och jag kunnat ta mig vidare var jag väldigt rädd för att det skulle skita sig på målsnöret. Samtidigt så upplevde jag inte att vi var sämre eller långsammare än löparna runt oss i de partierna och jag kände att jag trots allt hade nytta av att jag gillar att springa utför i vanliga fall och kan läsa terräng och göra bra vägval. 

Jag svor innerligt när jag stapplade ner de sista tekniska partierna innan mål och vågade inte släppa på på de ganska branta grusvägarna heller. Inga missöden nu. Inte förrän det var krypavstånd till mål i så fall. 

Målgången
När vi äntligen tagit oss ner för grusvägarna och de sista tekniska partierna och kom ner till Chamonix började det sjunka in att vi snart var i mål. Jag vet inte om det var någon slags hallucination som slog till när vi skulle gå uppför den tillfälliga ståltrappan och bron över stora vägen. När jag lyfte knäna för att ta de första trappstegen kändes det som att mina ben bara flög upp. Haha. 

Galet gött att springa in i Chamonix 

Det var med en fantastiskt skön känsla av lättnad och glädje som vi sprang sista kilometern mot målportalen efter nästan 45 timmar. I solen längs med floden med bergen i fonden. Kontrasten var enorm mot att gå i mål på Kullamannen i mörkret i Båstad i november när på sin höjd närmast sörjande är på plats. Chamonix kokade! Både temperaturmässigt och av folkmassornas energi. I sista svängen upp mot målrakan stod Lilo och väntade med farmor och farfar och hon sprang med oss och vi blev framhejade sista biten upp mot målet. Lilo som vi sett fram så mycket emot att träffa igen! Hon var så sprudlande glad och skuttade de sista stegen in i mål. I mål! Svårt att ta in allt där och då. Men fasiken. Vi klarade det!

Stort tack till alla galningar (ni vet vilka ni är) i vår omgivning som visat oss att allt är möjligt och inspirerar till utmaningar som den här och stort tack till alla ni mer normala personer för all pepp innan, under och efter loppet! ;-)

(Men vad tusan är det för fel på oss? Adam har börjat ångra att han inte är anmäld till Kullamannen i år och det tog inte lång tid efter målgång innan jag kom på mig med att tänka tankar om vad man skulle gjort annorlunda en annan gång och att det hade varit kul att klara Kullamannen under 24 timmar. Den mänskliga hjärnan är ju ändå fascinerande. Lilo är förresten lagom indoktrinerad också och rycktes med i feststämningen; efter målgången hade hon tydligen sagt till Adam att hon vill springa Kullamannen nån gång, så att hon också kan springa UTMB.)

Kullamannen 2024 - tredje gången gillt!

Kullamannen 100 miles, tredje gången gillt! Ganska precis två timmar snabbare än förra året (24:36, plac 18 damer och 183 totalt) tog jag mig de drygt 16 milen från Höganäs via Kullaberg till Båstad och guldringen som man får efter tre avklarade lopp är bärgad. 

Kvällen innan start hände det som inte fick hända. Efter att ha klarat mig från förkylningar hela hösten fick jag känningar i halsen efter att ha haft ont i huvudet till och från under några dagar. Inte riktigt ont men en känsla av tjockhet och att något var på gång och mer än normal prerace- nervositets-känning. Gurglade saltvatten, drack varmt citronvatten med honung och åt strepsils i ren desperation. Gick en promenad på kvällen för att få lite luft och känna efter hur kroppen kändes. Fick en natt med dålig sömn och hade mycket tankar om hur jag skulle kunna ta ett välavvägt beslut men ställde in mig på att göra alla förberedelser och se hur det skulle utveckla sig. När det inte var värre på fredagen utan höll sig på samma nivå tog jag beslut att starta men vara lite lyhörd om det tidigt skulle kännas dåligt. Det är inte den inställningen man vill gå in med i Kullamannen och det var en lång väntan till starten 18.00.

Innan start

När det mäktiga starten gått släppte mycket av spänningarna. När vi sprang genom Höganäs såg jag Lennart från Björnstorp och fick ett hejavrål som fick upp mungiporna till öronen och gav massor av energi. Fick trevligt sällskap i motvinden och sprang första sträckan i massiv motvind på typ samma tid som förra året i lätt medvind även om jag höll igen. Upplevde annars att många sprang på fort i motvinden. Hade lite huvudvärk första timmen men det släppte som tur var sen och kroppen kändes pigg och utvilad efter flera dagar utan träning. 

Klädsel: 
Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss båda för att starta i shorts. Det skulle vara väldigt blåsigt vid start men också runt 10 grader varmt. Jag mindes hur varm jag varit i början förra året och tänkte att jag sällan fryser om benen och att det var värt att chansa. Packade ner ett par tunna långtights i ryggsäcken att byta till i nödfall. På överkroppen tunn ullunderställströja (Devold breeze), byte till en likadan torr tröja i Ängelholm. Hade en tunn vindjacka utanpå vid start och till och från under loppet. Tunna merino-fingervantar med en vindtät tumvante utanpå och ett tunt pannband under pannlampan. Skovalet var inte heller helt enkelt men jag landade i att starta med Altra Mont Blanc Carbon och ha mina gamla Mont Blanc utan carbon och Hoka Tecton X2 som reserv i dropbagen i Ängelholm. Var rädd att mina lite nyare Texton X2 som jag köpt i dammodell istället för herr skulle bli för tajta när fötterna svullnade och hade samtidigt aldrig sprungit så långt i noll drop innan. 

Plus:

- Fighten är över. Fia - Kullamannen 3-2.

- Torrskodd (!!!) från start till mål; för bra för att vara sant.

- Inga blånaglar och fötter i toppskick pga ovan och Altra Mont Blanc Carbon. 

- Att jag blivit starkare uppför. 

- Stjärnhimlen och utsikten från Håkull under nattlöpningen. 

- Min lista med förra årets tider på olika platser som funkade som motivation och tidsfördriv och för att bryta upp loppet i mindre delar. 

- Fantastiskt fint väder från Ängelholm och norrut; stilla, klarblå himmel och solsken. 

- Mina hemgjorda veg "sushibollar" (och wasabinötter) som räddade upp när inget annat funkade att äta. 

- Ingefära (gari) mot illamåendet. 

- Chia fresca (chiafrön, vatten, lime och honung) för att få lite energi när jag blev illamående av sött. 

- Koffeintabletter. 

- Alla trevliga medlöpare att småprata med och som peppar och kollar läget när sammanbrottet är nära. 

- All support med hämtning och Lilo-passning från Adams föräldrar. 

- När mamma utan förvarning dök upp och hejade under en riktig lowpoint vid Hovs hallar.

Vita skor efter Kullamannen är inte
direkt vad man förväntar sig

Minus:

- Att jag har så svårt att hantera nattlöpning både pga brutal sömnighet och svårighet att få i mig energi. 

- Kaskadspya innan Farhult och att jag fick i mig så sjukt lite energi under loppet pga illamående. 

- Snorkallt i samband med stoppet i flera minusgrader i Ängelholm. 

- Tomat-och paprikasoppan i Ängelholm. (Jag kan inte vara ensam om att få sura uppstötningar av det under löpning?) 

- Att jag inte kunde njuta av de fina förutsättningarna utan upplevde en sån misär och tyckte väldigt synd om mig själv. 

- Ömma axlar och rygg och svullen ländrygg pga tung/dåligt packad ryggsäck. 

- Sista epilogen; tortyr att passera målområdet och ge sig ut på 6 km extravarv. 

I mål efter en sista "långspurt" 
(Var tvungen att kolla snittiden efteråt; 5:24,
men det kändes i alla fall vansinnigt snabbt. 😂)

After race stök

Kroppen har känts bättre än befarat efter loppet. Det var en fröjd att ta av skorna efteråt och konstatera att fötterna såg ut precis som innan loppet. Värsta menen har varit en öm svullen rygg, lite slemmig hals och att jag tappade rösten i går eftermiddags. 😆 Har ätit som en häst; bästa på länge var nachostallriken som jag gick upp och åt vid tvåtiden på natten efter loppet när jag vaknade upp ashungrig efter att oplanerat ha däckat utan att ha ätit efter duschen. Igår fick vi dock båda fått feber och nattsömnen har inte varit på topp. Febern har i alla fall gått ner lite idag så hoppas på snabbt tillfrisknande. 

Många tankar om "varför" hinner cirkulera i huvudet under nästan 25 timmar. Att slutföra ett tredje Kullamannen 100 miles och få guldringen. Att kunna kvalificera till UTMB-lotteriet. Och i efterhand är det ändå något fascinerande och tillfredsställande att veta att man är kapabel att ta sig 16 mil och drygt 2000 hm till fots på strax över ett dygn. Inser ju att sub24 är inom räckhåll om  jag skulle få energiintaget att funka och stjärnorna står rätt. Samtidigt vet jag inte hur många gånger jag sa "aldrig mer" under loppet...

"Slapp" den här gulliga brytnallen

Skulle fått den här ringen efter tre klarade lopp...

...men märkte dagen efter att jag fått
diamantringen som man får efter 5 klarade lopp istället. 
(Funderade ett tag på om jag skulle behålla den och ha 
två lopp till godo men har löst så jag får den bytt nu. ;-))

Race report Kullamannen 2023 - himmel hav och helvete

En vecka sen start och dags att få ner några ord om årets äventyr. Jag hade ingen race report att gå tillbaka till från förra årets DNF på Kullamannen men mindes alltför väl känslan när jag vaknade upp dagen efter att vi kastat in handduken i Ängelholm efter 11 mils ”löpning”. Helvete. Aldrig mer den känslan! 

Köpte en Kullamannen-keps i nummerlappsuthämtningen i år, lite för att hetsa mig själv att det inte fanns något annat val än att gå i mål om jag någonsin skulle få använda den.

Det är inte så lätt att skriva en hyfsat kortfattad race report som sammanfattar 26,5 timmes manodepressiv resa genom nordvästra Skånes kustlandskap. En resa som inleddes med mäktigaste starten någonsin i Höganäs och lyckorus över att kunna starta och äntligen vara fit for fight efter sega förkylningsveckor, gick via två leriga loopar upp och ner i mörkret på Kullaberg, via en härlig mix av mysiga byar och vadande i hagar i kobajsliknande gegga. Riktigt trött ett tag och försökte tom ta en powernap på en bänk utan vidare framgång under natten. Sprang vidare via några riktigt blöta partier i Kronoskogen till dropbagen (och mat!!) i Råbocka/Ängelholm, vidare längs Skälderviken och Bjärehalvön till Hovs hallar. (Och efter det några rejäla stigningar jag helt förträngt som höll på att framkalla ett mentalt breakdown följt av ett lerigt parti där jag gjorde en rejäl vurpa framlänges rakt ner i 20 cm geggvatten som resulterade i blöta, leriga handskar och ben och ett rejält psykbryt.) Vidare till Båstad och världens längsta 6 kilometers ”ärevarv” innan jag äntligen fick springa in under målportalen vid tennisstadion påhejad av Adam och hans pappa. Inte i närheten av lika glad som jag var besviken förra året. Men otroligt lättad.

Starten i Höganäs

Ring nummer två!

Klädsel
Prognosen hade under veckan vänt från regn och rusk till uppehåll, stilla och varmt och det var svårt att veta vad man skulle ha på sig. Fryser sällan när jag tränar, mer än om händerna. Startklädsel blev i alla fall ett tunt långärmat merinounderställ (devold breeze, favoriten!), vindjacka och långtights. Var oväntat snorkallt i starten så tog på buff och pannband och tunna merino-fingervantar även om jag insåg att det nog snart skulle behöva tas av. Blev väldigt varm första timmarna och drömde om shorts. Blev väldigt kall efter matstoppet i Mölle och var nöjd med mina tights.

 
Skor: Hoka Tecton X, toppen!
Strumpor: ilninji tåstrumpor, funkade fint så länge fötterna var normala, när tårna svullnade upp mindre bra.

Stavar
Adam hade haft mycket ångest fram och tillbaka om stavar men vi kom fram till att vi skulle skita i det. Såg det främst som en nödlösning om det skulle gå riktigt dåligt och vi skulle behöva halta fram så det fick vara och det kändes som rätt val så här i efterhand. Framförallt för extravikten, för att man inte skulle kunna lägga av dem i Ängelholm och för att det kuperade partiet på Kullaberg kom så tidigt i loppet.

Energi
Hade bestämt mig för att köra på en softflask med egen gel/liquid och en med vatten fram på ryggsäcken plus en mindre reservflaska med gel/liquid i ryggsäcken. Hade med alldeles för mycket godis av olika slag, dadlar och nötkräm och hade en plan att försöka få i mig typ 50-60 gram kolhydrater i timmen. Gick bra inledningsvis men spårade ur ganska snabbt. Minns inte riktigt när jag började må riktigt illa, nån gång under varv två på Kullaberg. Drog ner på energiintaget (och koffeinet) och hoppades att det skulle ordna upp sig. Tuggade på inlagd ingefära som jag tagit med mig i en liten påse i just detta syfte. Förutom några klunkar sportdryck på första vätskestationen blev det all in på vatten på alla stationer. Blev väldigt lättad och glad när jag insåg att jag kunde äta riktig mat utan att må illa i kontrollen i Mölle. Åt potatissoppa, drack skållhet buljong, drack Pepsi, tog en liten bit bar och stoppade på mig en banan innan jag gav mig vidare ut på banan. Väldigt kall ett tag så försökte jogga på för att få upp värmen och ändå ta de lite lugnt så magen inte skulle flippa ut efter maten.

Illamåendet och svårigheten att få i mig energi var min stora issue den här gången. Maten på stationerna var min räddning och på slutet lyckades jag komma igång och få i mig lite mer energi igen. Hade tagit med mig en nötchoklad från dropbagen i Ängelholm som jag knaprade i mig i små bitar och när det funkade började jag smutta i mig av liquiden igen. Dadlar funkade också att äta. 

Kroppen i övrigt kändes förvånansvärt bra under hela loppet. Inget ”dåligt” ont någonstans och relativt fräscha muskler. Antagligen för att det gick så långsamt och var så mjukt och geggigt långa partier. Har haft mycket mer ont på exempelvis Ultravasan 90 än jag hade både under och efter det här.

Lite blött i Kronoskogen
Bild: Daniel Cronfalk

Återhämtningen efteråt har gått snabbt, snabbare än tidigare gånger. Däremot var mina fötter värre än vanligt efter så många timmar blöta och gegga. I Ängelholm hade jag gjort en liten lista på vad jag skulle göra i kontrollen där ”ev. byta strumpor och skor” var en punkt. Jag sprang som sagt i Tecton X och var inte sugen att byta till mina Altra och noll drop när kroppen kändes så bra i övrigt och mer lättsprungna partier väntade och det kändes inte så lönt att byta strumpor om jag ändå skulle ha samma geggiga skor. Konsulterade Adam som skrev att det ganska snabbt blev geggigt igen efter kontrollen. Insåg att jag inte heller ville se hur mina fötter såg ut med risk för depp och bestämde mig för att skita i att byta. Högst oklart om det var ett smart drag. Så här i efterhand borde jag nog bytt till vanliga strumpor i alla fall. Tåstrumpor och svullna tår/fötter var ingen höjdarkombo och jag fick vålda av strumporna som blivit ett med mina fötter efteråt. När jag på väg upp mot Torekov kände att jag hade skav på gång på sidan av hälen och insåg också att jag sprungit från tejp/skavsårsplåster som låg i dropbagen i Ängelholm. (Som jag iofs aldrig någonsin använt på en tävling eller annars.) Blev lite orolig att ett löjligt skavsår skulle strula till det. 

Värsta svackorna
15:25 på lördagen, efter drygt 21 timmar alltså, ringde jag min mamma. Jag visste att hon och pappa precis hämtat Lilo hos Adams föräldrar då för att åka på kalas och behövde lite pepp. Jag var så sjukt less! Jag hade sprungit från mitt sällskap sen några mil tillbaka i Glimminge och hade sprungit 13,5 mil enligt min lite väl optimistiska klocka. Visste att den visade några kilometer för mycket och fastade hela tiden i förbjudna tankar om hur jäkla länge det var kvar tills jag skulle gå i mål som jag utan vidare framgång försökte boxa bort med tankar om hur underbart det skulle bli att gå i mål, tacksamhet över hel kropp etc. (Hade funderat på att skriva ut en bild på Per Sjögren (aka. "Kullamannen") och ha med mig på loppet. Vet att han gärna vill att det ska vara överjävligt för deltagarna så han fungerade också som motivation att fixa det.) 

Egentligen hade loppet så här långt gått betydligt snabbare än jag initialt varit inställd på och jag hade egentligen inga tvivel om att jag skulle klara det. Jag hade haft noll koll på vad jag skulle kunna förvänta mig tidsmässigt innan loppet och inget tidsmål mer än att jag ville vara i mål innan lördag blev söndag vilket jag tidigt insåg att jag skulle klara med råge. Men trots det tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv som skulle behöva grisa på så länge.

Under första halvan av loppet hade det var tätt med folk och många trevliga medlöpare att prata med men ju längre tiden gick desto mer började det glesa ut. 

Mitt enda foto från äventyret
Haha, det fina ljuset kommer inte till sin rätt på bilden tyvärr

Fötterna gjorde ont och skavet gnagde men höll sig under kontroll. Bristen på energi kändes som den mest begränsande faktorn. Musklerna kändes bra men mattheten var massiv och följdes av depressiva tankar. Blev peppad av snälla 50 km-löpare som såg att jag var nära sammanbrott. Mötte Tina och Daniel från klubben med några mil kvar och fick beklaga mig lite över min långsamhet igen. Varvade gång med något som skulle föreställa löpning och körde på och försökte hålla humöret uppe med musik i lurarna. När playlisten var slut spårade Spotify ur i nån slags random ”jag tror jag vet vad du vill lyssna på”-mode. Jag var tvungen att fråga en kille bredvid om min musik hördes ut efter att diverse mer eller mindre suspekt musik spelats upp. Men det gav i alla fall något annat att fokusera på ett tag. Batteriet i de trådlösa lurarna hade tagit slut innan Ängelholm och jag hade plockat med den lilla laddboxen till lurarna från dropbagen och laddat upp dem igen. Nånstans i de sista stigningarna tog batteriet slut för andra gången och jag var ensam med mina tankar igen. Lyckades verkligen inte hålla uppe några positiva tankar. 

På väg in i på "epilogen", dvs. det högst onödiga extravarvet där man typ passerar mål och ska springa en runda som jag insåg att jag inte visste exakt hur långt den var. 5 km? Nej, 6? Hade tänkte innan loppet att här är det ändå snart slut och bara att njuta. Jag njöt inte en sekund. Räknade tider. Försökte hålla igång och inte gå. Dela upp i mindre delar efter uppskattad total tid kvar. Pannlampan hade blinkat en gång och jag tänkte att den skulle ta slut när som helst. Stängde av när jag sprang i gatbelysning, sänkte till minimum övriga partier. Orkade inte stanna och ta av ryggsäcken och meka med batteribyte nu. Måste hinna. (Insåg sen i efterhand att jag hade 20% kvar av batteriet och hetsade helt i onödan.) Fick veta av en medlöpare att varvet var 6 km. De längsta 6 kilometerna någonsin! Jag försökte hålla uppe farten för att få slut på mitt mentala lidande så snart som möjligt men det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Efter den sista lång raksträckan kom jag äntligen fram till målområdet och "spurtade" uppför sista backen påhejad av Adam (hjälten som varit hemma och duschat och kommit tillbaka för att hämta hem mig) och in under målportalen. Lättnaden! 

På väg in i mål

Tiden stannade på 26:35, ganska precis 8 timmar snabbare än den verkliga misären 2019. Haha. I jämförelse med det framstår det här loppet ändå som en sprint. ;-) Efter målgång fick jag min ring nummer två och en fin finisher t-shirt som jag missat att man skulle få. Då så, då var det ju värt allt slit ändå! 

Kylan och frossan kom snabbt och efter att ha hejat på hjältarna Wille och Malin, som vi sen insåg var på väg till prisutdelningen, haltade vi iväg till bilen för att åka hem till Adams föräldrar. 

Alltid lika härligt med alla bestyr efteråt när kroppen stelnat till och tröttheten är total. Efter att ha fått av skor och strumpor tog jag en lång dusch sittandes på golvet i duschen betraktandes mina inte alltför vackra fötter som jag skulle försöka sanera och njöt lite av den totala utslagenheten innan jag åt några tuggor mat och kröp till sängs utan att sova särskilt bra. 

"Varför?" är en berättigad fråga i det här läget, kanske återkommer mer om det sen. 

Stort tack till alla härliga medlöpare i spåret som gör allt lite lättare och crewet bakom Kullamannen som gör det möjligt att utforska gränser och lidande! ;-)

Funkade bra
Musik/hörlurar (skönt med trådlöst men bättre med sladd om man ska lyssna mkt?)
Ingefära, nice att tugga på vid illamåendet
Tecton X, bra allround sko
Maten, räddade mig från total genomklappning

Göra annorlunda nästa gång: 
Kanske vara lite mer restriktiv med energiintaget första timmarna?
Släpa med mindre godis 
Ha bättre koll på var jag har vad i västen
Inte ha tåstrumpor hela loppet

Ultravasan 90 2023

Inför årets lopp insåg jag att jag inte hade skrivit någonting från min första ultravasa 2018 som jag kunde gå tillbaka till så i år ska jag se till att få ner lite minnesanteckningar: 

Veckan innan:  
Jag hade avvaktat att anmäla mig till Ultravasan för att se hur återhämtningen efter fjällmaran i Åre skulle funka (och kanske, eventuellt kan det vara så att jag är en solskenslöpare som kanske inte hade sprungit om det hade utlovats regn hela dagen ;-)). Väderprognosen för lördagen såg dock riktigt lovande ut i början på veckan och under måndagens TNT-pass kändes kroppen pigg och jag kände mig sugen på att springa. Dessutom fick jag tips om att stackars Tomas Stöt hade en startplats men inte skulle kunna springa pga brutna revben efter Cykelvasan och jag fick löst startplats smidigt. 

Slutspurten i Åre

Jag fick också en bra morot till att springa loppet utan gnäll. Jag vet att Tomas skulle gjort vad som helst för att få springa sin 10:ende Ultravasa, och fullborda sin 10:e Vasaloppstrippel. Adam hade kanske inte gjort vad som helst, men han hade också velat springa men hejdat sig och kommit fram till att det inte var värt att chansa med armen i mitella och riskera både vurpor och snedbelastningar. Så jag kände tacksamhet för att få möjlighet att stå på startlinjen och ovanligt lite stress innan loppet. 

Dagen innan: 
Det här med att förbereda inför lopp är inte min starkaste sida och det fanns mycket på to do-listan sista dagen. Note to self: Man kan ju förbereda mer tidigare i veckan. Dagen ägnades åt att sätta ihop energiplan, göra egen liquid och blanda chia fresca, laga mat, bestämma race outfit, förbereda langningskit till Adam och Lilo och packa väska till efter loppet. Och så skulle vi packa för att sova en natt i bilen som vi bestämt oss för var ett skönare och lugnare alternativ än att köra från Bonäs till Sälen mitt i natten. Starten går ju 5.00 på Ultravasan.

Vi käkade kvällsmat hemma och packade ihop oss i bilen och körde till Sälen. Det har varit ovanligt lite mygg här uppe i "sommar" men väl framme insåg vi att det var på husbilsparkeringen i Sälen som alla håller till! Jag fick lite panik när jag insåg det och att jag glömt ta med min allergimedicin, men vi var också nöjda att vi varit förutseende och tagit med myggnät och tejp för att kunna fästa i ett fönster så vi skulle kunna ha ett fönster öppet när vi sov. 

Det blev lite smalare sovplats än i vårt tremannatält när vi fällde baksätet och la ut våra liggunderlag, men helt ok med plats för oss alla tre. 

Snart redo för att sova!

Jag ställde klockan på 4.00, tog på reklam-sovmasken som hela familjen fått vars en från Mora hotell i samband med Vasaloppet och har använt oväntat mycket, och somnade ganska snabbt. Hade hunnit tänka tanken att fyra kanske var lite väl sent att gå upp innan jag somnade. När klockan ringde vaknade jag med ett ryck och slängde mig ur bilen för att göra mig klar för start. Insåg att jag kanske borde gått upp tidigare för att magen skulle hinna komma igång både för att äta frukost och för att göra nummer två innan start. Kastade i mig av overnight-oatsen jag gjort kvällen innan. (Havregryn, chiafrön, cashewnötter, protein-"mjölk", lite gurkmeja, fryst mango och blåbär.) Åt nog knappt halva portionen, fyllde ut med lite av Adams grymma uppladdningshavrekakor som han brukar baka och en bit banan. Ingen brakfrukost men för nära inpå för mer och viktigare att ha laddat upp dagen innan tänkte jag. Jag hade ju trots allt med mig galet mycket energi att sätta i mig under loppet också. Grämde mig lite över att jag skulle få räkna med toastopp tidigt i loppet när jag inte lyckades gå på toa innan start. Tror aldrig det hänt innan. Men hade ändå räknat med att behöva gå nån gång under loppet så det var bara att acceptera och inget att hänga upp sig på. 

Skoval: Hoka Tecton X

Så här ser mina skor inte ut längre...

Klädsel: Salomonshorts med fickor i midjan, en softflask fram med liquid och en bak, toapapper i sidoficka och lite smågodis ICE i andra sidofickan (ovanligt lite efter att inte ha ätit något alls av allt jag släpat med på fjällmaran). Dvs. ingen ryggsäck och inget midjebälte. Skippade handflaska också och lämnade den till Adam för att ev. ta den senare längs vägen. Hade varit ute en sväng i skogen här hemma under dan och konstaterat att det skulle bli varmt med t-shirt och körde på linne på överkroppen. 

Loppet: 
Starten gick som sagt 5.00. Jag ställde mig lite längre fram i startfållan än sist eftersom jag kom ihåg att det körde ihop sig en hel del när banan övergick till single track sist jag sprang. Jag gillar, och är relativt stark på, mer teknisk löpning och ville ligga bättre till där här gången. 

I startfållan mötte jag Simon från Gävle som jag sprang med på backyarden i Älvdalen. Det var kul att se honom igen, och vi stod och snackade i startfållan tills starten gick. Och när den gått också för den delen. Haha, det blev en rolig och avslappnad inledning på loppet! Noll fokus på löpningen. När vi kom fram till startbacken (samma som på vintern för första gången i år) sa jag till honom att springa på i sitt tempo och inte vänta på mig. Backar är inte min starkaste gren och jag ville ta det lugnt och inte ryckas med för mycket i början så vi skildes åt och önskade varandra lycka till. 

Strax efter sprang jag istället på Malin från Mora, som jag också sprang en del med på ÄBU. Vi sprang också och pratade om allt möjligt så den här första delen försvann snabbt och lätt. Mellan Smågan och Mångsbodarna stannade hon till för att gå på toa och jag sprang vidare. Insåg att jag skulle behöva gå jag med men sparade det till när det verkligen skulle behövas. 

Den tekniska löpningen flöt på väldigt bra och var rolig och skovalet kändes klockrent så här långt. 

I Mångsbodarna stod Adam och Lilo och jag bytte den ena softflasken till en ny full och tog en klunk chia fresca innan jag sprang vidare. 

Min energiplan såg ut så här: 
Jag siktade på att få i mig ca 75 g kolhydrater per timme och hade i sista stund bestämt mig för att testa att försöka få i mig i stort sett allt via liquids och satsa på att dricka vatten utifrån törst. Insåg att det blev lättare att hålla koll på mängden jag skulle få i mig, lättare med logistiken att bara ha med liquid i softflasks och gott att få dricka vatten och inte behöva dricka en massa sliskig sportdryck för energins skull. 

Jag kokade egen liquid efter recept som jag brukar, inspirerat av Enervits liquid som jag hittat på nätet,  och blandade i totalt tre krossade koffeintabletter. Räknade på att få i mig 100 mg var tredje timme, men utfördelat i liquiden. Sen tog jag en tablett typ 30 min innan start också, hade ju inte druckit nått kaffe innan start. 

Övrig "doping" bestod av uppladdning med rödbetsjuice kvällen innan och resten av flaskan på morgonen innan starten. Köpte Kung Markattas rödbetsjuice när vi skulle till Åre och insåg att den ju var ovanligt "drickbar" (inte så äckligt jordig smak som vissa andra har). Adam hade inga av Skips beet speed-tabletter som jag brukar sno av hemma så juice fick funka. Som bonus får man fint rosa kiss när man dricker juicen också! ;-)

Även i Åre laddade jag med rödbetsjuice:
Ett av få tillåtna bevisat prestationshöjande
 preparat man kan använda för att toppa formen!

Som uppladdning matmässigt dagen innan käkade vi vår nya favvomat, en indisk linsgryta med sötpotatis och ris (och vi kompletterar även med kikärtor). Linsgryta är en hit även under riktigt långa lopp som backyards och 100 mileslopp tycker jag.

Bild från länken ovan (Foto: Lisa Björner)

Tillbaka till loppet: 
Jag hade väldigt svårt innan loppet att veta vad som skulle kunna vara en rimlig målsättning. Banan var ju 2 km längre än sist jag sprang, mer teknisk inledningsvis och skulle även gå upp för "vanliga" startbacken. Samtidigt insåg jag att jag drivs mycket av att ha mål och resonerade lite med Adam. Han tyckte att runt 10 timmar borde vara rimligt och att jag skulle sträva efter att ligga runt 6 minuters tempo när det var flackt. Jag tänkte också försöka ha lite koll på pulsen och inte låta den gå för högt men samtidigt inte heller tappa av utan försöka kämpa på med lite högre ansträngning. 

Först hade jag ärligt talat hoppats kunna springa en bra bit under 10 men insåg att 10 timmar på den nya banan nog kunde vara rimligt att försöka fixa. Och om det skulle skita sig skulle jag i alla fall kunna tävla mot min egen tid från 2018; 10:38. 

Av en ren tillfällighet, för att jag trodde att jag såg Simon från ÄBU kvällen innan loppet, hade jag kollat om han var anmäld och vad han sprungit på och sett att han hade gått i mål på precis under 10 timmar förra året. Så jag skrev upp mina tider från 2018 på banprofilen på nummerlappen och även tiderna Simon haft för att precis klara 10 timmar. (En intressant sak jag såg då var att vi hade nästan precis samma tid i Evertsberg men att jag sen tappat 40 min på honom i mål. (Dock inte samma år osv men i alla fall, uppenbart att det går att vinna/tappa mycket beroende på hur man disponerat loppet.))

Så då hade jag lite bättre koll vilka tider som skulle gälla i de olika kontrollerna för att ha en chans att fixa 10 timmar. 

Det var en otroligt fin morgon och de första morgontimmarna njöt jag verkligen av att få vara ute och springa i de fina miljöerna. Soldiset på myrarna, siluetter av springande människor i motljuset, det magiska morgonljuset i de mossiga trollskogarna. Galet vackert! Tur jag inte hade telefonen med.  

Tur andra hade kamera med!
Foto: Ola Nilsson

Foto: Ola Nilsson

Foto: Ola Nilsson

I Mångsbodarna hade jag fått veta från Adam att jag låg på en beräknad sluttid på 9.37. Det var kul och oväntat att höra efter att ha tagit första backen och sprungit den mer tekniska delen av banan. Killarna runt mig blev också peppade av att de låg bra till för att fixa prestationsmedaljtiden. "Vi får se hur länge det håller" hojtade jag till Adam. Jag blev lite fundersam om jag hade gått ut för hårt men tyckte det kändes bra och kontrollerat och tänkte att jag hellre spände bågen än fegade. Efter ett tag började jag fundera på om jag hört fel och att han sagt 10.37. Haha. Under 10 timmar blev i alla fall målet som utkristalliserade sig som rimligt ganska tidigt i loppet. 

Att springa banan istället för att åka skidor kan ju uppfattas som drygt, det tar ju så mycket längre tid mellan kontrollerna. Men på Ultravasan finns ett antal extrakontroller mellan ordinarie Vasaloppskontroller, typ var 5:e km, och sen är ultralöpning lite mer socialt än skidåkning tycker jag. Och jag tyckte ärligt talat att det var grymt skönt att slippa staka alla backarna utan "bara" behöva springa! Jag mindes lite för tydligt hur jag slet i vintras (och även känslan av betongklumpar till ben under UV 2018) och njöt av att få springa med relativt pigga ben istället. Jag försökte jobba på och springa så mycket som möjligt och inte falla tillbaka i att gå för mycket. Samma sak i kontrollerna. Snabbt ta dricka, fortsätta gå och slänga muggarna i sista papperskorgen och sen iväg igen. Jag ville inte spilla någon onödig tid utan känna att jag jobbat på och gjort vad jag kunnat för att hålla uppe tempot. 

Utför efter Mångsbodarna

Nästa gång jag såg Adam var innan Risberg. Då hade jag tappat lite på beräknad sluttid men låg fortfarande på typ 9:42. Jag hade ställt om klockan med ovanligt många fält inför loppet, bland annat; totalt snitt-tempo, aktuellt snitt-tempo och sen autolap på 1 km så jag hela tiden såg vad jag snittat senaste kilometern. Det var motiverande att försöka jobba på och hålla nere snitt-tempot och varje kilometer som var under dåvarande totala snitt-tempo ökade chansen att klara målet på 10 timmar och gav lite marginal för att fixa det. Hade också både snittpuls totalt och aktuell puls på klockan och motiverade mig mycket med att hela tiden jobba på för att slippa tvingas till nån vansinnesspurt på slutet. Många runt mig jobbade på mot samma mål, under 10 timmar, och det var också peppande.

Skylten "42 km" vid Evertsbergssjöarna var välkommen och värd ett litet "tjohoo" och strax efter stod Adam igen och rapporterade att jag plockat många damplaceringar. Jag fick en ny softflask med liquid, en slurk chia fresca och ett "Vi ses efter Evertsberg" när jag sprang vidare. 

I Evertsberg stod Tomas och Håkan och hejade. Det gav lite ny energi när Tomas hojtade att det såg bra ut och jag blev påmind om att jag hade förmånen att få springa det här. Jag sprang in i kontrollen och tog lite saltgurka och vatten och sprang vidare. Utför. Asfalt. Jag försökte hålla uppe tempot nu när det var lättsprunget men de tidigare milen i benen gjorde att det inte kändes så himla lättsprunget trots allt. Inte som på skidor när man kan stå och återhämta sig en stund. 

I Vasslan stod Adam och Lilo igen, sen innan Gopshus.

Jag njöt av att få slippa skidorna i Lundbäcksbackarna och det dryga vägpartiet innan Oxberg. I Oxberg blev jag påhejad av Sandra och Morgan, och Malins man Gustav. Vet nu i efterhand att hon inte var så långt efter. Börjar hon träna lite mer blir hon livsfarlig, nästa gång får jag kanske försöka ta rygg på henne!:)

Efter Hökberg stod Adam. Han hade kylande liniment redo och erbjöd sig att snabbt smörja in mina ben. Det lät som en bra idé. Jag hade tappat en hel del på snitt-tempot på väg upp till Oxberg och Hökberg och nu gällde det att jobba på för att hålla uppe farten. Först till Läde. Sen Eldris. Nu började det gå riktigt tungt. Benen kändes egentligen helt ok men den allmänna segheten var total. Jag hade en kille i rygg som jag sprungit med tidigare i loppet som jag kom i fatt när han börjat gå helt uppgiven pga "ont överallt" men som jag lyckades peppa igång med att vi låg bra till för att klara oss i mål under 10.  Adam stod strax efter kontrollen och vi fick rapport om att vi enligt beräkningen hade fem minuter tillgodo för att klara 10 timmar. Jag räknade ner kilometer för kilometer och försökte hela tiden ha ett tempo under mitt snitt. 

Insåg att jag skulle kunna ha ett betydligt lägre tempo än jag haft någon gång under loppet och ändå klara det men visste samtidigt att marginalerna skulle ätas upp på nolltid om jag fick kramp eller behövde gå på toa. Just det! Jag hade mirakulöst inte varit på toa en enda gång så här långt. Jag hade varit små-kissnödig större delen av tiden men var mån om att ha marginalerna på min sida och ville inte stanna om det inte var akut. Kilometerna tickade ner galet långsamt. Sista 5. Räknade ut att jag skulle kunna hålla 8 minuters tempo och ändå klara det. Sista 3. Nästan 9 minuters tempo som marginal nu. Kom igen nu, var är 1 kilometers skylten?? Där!! In på campingen, ny bansträckning en sväng vid ishallen, längs ån och upp vid Zornmuséet. Målrakan! Äntligen! Så jäkla skönt, nu var det bara full gas (haha,  det kändes i alla fall så) in i mål. På målrakan hejade Adam och Lilo och sen stod Trolly otippat och hängde på mig en superfin dalahäst som hon själv täljt och målat i skånska färgerna. Sen blev det slutspurt för att komma i mål precis under 9.55. 

Lättnaden var total! Så jäkla skönt att det jag jobbat mot under nästan hela loppet gått vägen!! 

Placering:
Damer: 29/312
D40: 6/61
Totalt: 153/1080

Efter loppet: 
Återhämtningen har funkat betydligt bättre än efter fjällmaran så här långt. När jag kom i mål i Åre mådde jag illa och spydde och kunde sen knappt få i mig något förrän dagen efter. Klart inte så bra för återhämtningen. Den här gången mådde jag mycket bättre och kunde äta helt ok efter loppet. Våra vänner Trolly och Lassä hade styrt upp värsta after racet för deras gotländska löparvänner som var på besök som vi fick hänga på. Efter en riktigt skön dusch och kalldusch av benen och härligt after race-hängs bjöds vi på supergod mat. Fint med vänner som vet vad man är sugen på efter lopp! 

Väl hemma igen smorde jag in benen med kylande liniment och pallade upp kuddar för att kunna sova med dem i högläge. Jag sov dock dåligt hela natten, vaknade många gånger, åt en banan, somnade om, vaknade igen. Till slut gav jag upp och gick upp. Haha, sjukt nu i efterhand men istället gick jag upp och ställde mig och bakade scones till mysfrukost med familjen. Var kom den energin från??

Har insett att den dåliga sömnen verkar kunna ha att göra med lågt blodsocker. Antar att all aktivitet och alla energiprodukter får kroppen att balla ur. Ska komma ihåg att försöka äta mer innan jag somnar och att ha mat till hands om jag vaknar. Pulsen var drygt 10 slag högre, både minimi och medelpulsen under natten men har droppat för varje natt och var tillbaka på normalt värde igen i natt. Efter Kullamannen och Vasaloppet har jag vaknat mitt i natten kallsvettig, helt genomblöt. Funderar på om det också kan ha med lågt blodsocker att göra? Det slapp jag i alla fall den här gången så det var skönt. 

Dagen efter loppet blev det helvila. I måndags var jag med en sväng på TNT-passet och lyckades jogga några varv på intervallbanan med Lilo utan att det kändes helt bedrövligt, igår var jag ute på en promenad i skogen här hemma och idag började jag dagen med 45 min på Adams trainer. Nu känns kroppen helt ok! Det värsta efter loppet var nog skavet jag fått i ena armhålan. Linne var väldigt skönt under tiden och jag brukar inte få skav av det men den här gången har det varit riktigt oskönt efteråt. Träningssuget är tillbaka men jag får nog snällt hålla i handbromsen ett litet tag till innan jag börjar köra på igen. :) Inser nu att jag för första gången har börjat se fram emot Kullamannen i höst, det tar jag som ett gott tecken!

Adam har gjort en liten film från loppet: