Att vinna över sig själv

Helgens tävling var visserligen min första seger på snö men ännu mer min största seger över mig själv sen jag började åka skidor.

När jag tänkt på loppet så här i efterhand inser jag hur många mentala fighter jag hade med mig själv och jag tänkte dela med mig av några av tankarna som gjorde att jag vann över mig själv den här gången.

Redan i första backen blev jag väldigt trött och började fundera på hur jag skulle orka med den fyra gånger till. Kanske skulle det här bli det första loppet jag skulle bryta? Åkare från klubben började komma ifatt och om. Här handlade det om att inte låta negativa tankar ta över utan försöka ta kommando över situationen på bästa sätt. Mitt vanliga mantra "Just idag är jag stark" fanns inte med mig i helgen. Jag var inte stark. Och jag kunde verkligen inte intala mig att "Jag bärs framåt av kraftiga vindar" när jag gnetade på uppför i diagonalåkningen. ;-)

Positiva tankar som jag försökte peppa mig själv med var istället tex:

"Jag är sämre uppför än utför. Jag kommer ifatt på mer lättåkta partier."

"Jag har ingen aning om vilken ansträngningsnivå andra åkare ligger på. De kanske kör på för hårt och tappar mycket sen."

Och:
"Jag måste fokusera på mig själv och återhämta mig för att kunna genomföra."

Första backen blev som sagt direkt chockartat jobbig. Resterande varv lyckades jag dock intala mig själv att första backen var det enda hindret på vägen till varvningen.

"När jag är på toppen av första backen är varvet i stort sett avklarat."
Egentligen: när jag är på toppen av första backen hade jag kört 2,5 km och hade drygt 6 km kvar av varvet. ;-)

(I efterhand kom jag att tänka på att jag någonstans läst att Jonas Colting lurar sig själv på ett liknande sätt när han tävlar i triathlon. Han delar in tävlingar i fem delar. Simning, växling, cykling, växling, löpning. När han går ut ur växlingen för att påbörja cyklingen intalar han sig att han gjort 2/5 av tävlingen redan fast han i själva verket knappt har börjat. Han måste vara lika lättlurad som jag! ;-))

Under loppet försökte jag också peppa mig med att inte tävla mot herrarna i klubben utan mot damerna i min klass. Jag ställde in mig på att jag skulle vinna min klass och försökte fokusera på återhämtning och att känna efter hur det kändes i kroppen.

På sista varvet fick jag tidsrapporter om att bakomvarande dam tog in på mig. Jag fick veta att jag ledde med 1 min vid varvning när jag var på väg uppför backen. Någonstans efter backen fick jag ytterligare en tid. En minut hade blivit 10 sekunder och jag väntade bara på att tjejen skulle komma om. Det tog dock ytterligare lite tid och hon passerade mig inte förrän i den sista lilla saxbacken på varvet. Istället för att bli stressad över hur mycket hon tagit in försökte jag peppa upp mig genom att tänka:

"Vad lång tid det dröjde innan hon kom ifatt fast det bara skiljde 10 sekunder."

"Hon kom inte om mig uppför fast jag är sliten. Nu börjar partierna som jag är stark i."

"Hon måste ha kört på rätt hårt för att hämta in och börjar förhoppningsvis bli trött nu."

Anna som gav mig tiderna hade funderat på om hon skulle ge mig dem eller inte, om det skulle stressa mig mer än det hjälpte, men jag är jätteglad att jag fick veta tiderna och fick en indikation om att det hände något bakom. Förutom att ge mig tiderna peppade Anna upp mig att tro på mig själv fast jag hade tappat. "Kom igen Fia, du är sjukt stark i stakningen". Det fortsatte jag att upprepa för mig själv som ett mantra. Det kändes faktiskt skönt när tjejen bakom gick om och jag äntligen såg henne och hade överblick över situationen. Det kändes som att jag hade ett mentalt försprång jämfört med om hon bara kommit flygande och överrumplat mig.

Direkt när hon hade gått om ville jag egentligen bara ge upp och låta henne köra iväg. Det hade ju varit lätt och skönt. Va fan! Skärpning! Jag har inte legat först hela loppet för att bli omkörd på slutet och gå i mål som tvåa. Jag lyckades peppa upp mig att göra ett ryck och direkt gå om igen för att markera att jag var stark och skulle vara först. I den sönderkörda utförsbacken var "stå på benen" det enda jag tänkte på och jag försökte få med mig bra med fart och komma ner i spåren igen utan några missöden. Nu var det bara att försöka trycka på i stakningen.

Sen gjorde jag en sak som ledde till att jag fick kommandot över situationen på ett sätt som jag tycker var rätt fiffigt så här i efterhand. ;-)

Jag vände situationen till att jaga istället för att bli jagad. 

Jag såg Christians vita dräkt framför mig och visste att jag hållt ganska jämnt tempo med honom på det flackare partiet så jag siktade in mig på att jaga ikapp honom. Det gick visserligen i slow-motion och jag kom aldrig i fatt. Men jag tror att hela känslan av att jaga någon taggade mig mer än stressa upp mig över att bli jagad.

Men jag fick henne inte att släppa och sista biten in mot varvningen var det trots allt jag som var jagad och hon som jagade. Det var åkare i spåren framför och jag hojtade "håll höger" till framförvarande åkare i vänsterspår för att bara kunna forcera fram den sista biten utan att behöva byta spår och riskera att tappa. När vi passerade vätskekontrollen strax innan målet hörde jag ett "heja skåne" från en okänd drickalangare och det gav lite energi att försöka trycka på i stakningen. Jag hörde speakern säga att jag ledde men jag visste ju att jag hade henne hack i häl. Sen var det två kritiska moment kvar innan målrakan. Två svängar. Första svängen var uppkörd och lite lätt motlut och jag fick diagonala några tag i den lösa snön i innerkurvan under tiden som jag bara försökte fokusera på att stå på benen och inte klanta mig.

Jag blev förvånad över att hon inte passerade mig i svängen fast jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det gav hopp. Nu hörde jag Gustaf och Håkan skrika och jag tror inte att jag hade kunnat pressa ut de där sista krafterna utan deras hejarop. Upploppet åkte jag för dem, inte för mig själv. De har hjälpt mig så mycket på alla sätt. Jag kunde bara inte ge upp så nära mål.

Gustaf berättade efteråt att mitt ansiktsuttryck var apatiskt och långt ifrån något fighting face när jag diagonalade den sista biten mot mål. Håkan berättade att han var rädd att jag skulle börja hafsa med tekniken eller försöka staka.

Min tanke var bara att hålla i med diagonalåkningen så länge jag inte såg henne i ögonvrån och jag lyckades hålla i tekniken och åka förvånadsvärt avslappnat ända in i mål. Med bara nån meter kvar insåg jag att det hade gått vägen. Jag hörde speakern konstatera att nog blir de Fia Jobs som vinner  innan jag seglade ihop i en liten hög.

Jag blev förvånad när jag kollade pulskurvan efter loppet och insåg att jag hade avslutat på 94% av maxpuls. Jag är sjukt nöjd att jag kunde pressa mig så hårt efter allt.

Efter att ha förlorat flera spurter på rullskidtävlingar var det här precis vad mitt självförtroende behöver. Jag ska aldrig mer förlora en spurt.

Tankens kraft är enorm.
Tänk på det! ;-)

Kom att tänka på ett gammalt inlägg på samma tema:
"Fake it till you make it" 

Seger i Stråkenloppet 2013!

Det blev en förstaplats i Stråkenloppet i helgen och min första seger i ett skidlopp på snö någonsin. Men det satt långt inne.

I väntan på bussen.

Strax efter sju på söndagsmorgonen hoppade vi på bussen i Östra Ljungby med Gösta i förvar hos Gustafs föräldrar. Bussresan tog sin lilla tid och väl framme i Mullsjö blev det ganska stressigt att hinna få allt på plats. Nummerlappsuthämtningen gick väldigt smidigt men sen skulle vi placera ut skidor i startfållorna och hinna testa skidorna och valla fäste. Gustaf hade med sig tre par skidor som han valde mellan och av misstag tog jag hans Peltonen och vallade fäste på innan jag insåg mitt misstag och fick panikvalla mina egna skidor. Ett par minuter innan start hade jag fått på fäste som verkade funka (i alla fall i den lilla backen strax efter starten som var vad jag hann testa i) och tog mig till mitt startled. Jag startade i startled 3 efter mina Vasaloppsmeriter och stod längst fram i ledet.

Jag kom iväg bra i starten och satsade på friskt. Lite väl friskt skulle det snart visa sig. Nu i efterhand kunde jag konstatera att jag efter bara en minut hade den högsta pulsen under loppet och i hela första backen låg den tokhögt. Jag var helt slut i den långa sega backen och vetskapen om att jag skulle vara tvungen att ta mig uppför den fyra gånger till gjorde inte saken bättre. Efter det handlade det bara om att försöka återhämta sig så gott det gick för att ens kunna fullfölja och inte klappa ihop totalt. Flera åkare från klubben körde om och jag kämpade för att hålla humöret uppe. Andra varvet gick betydligt långsammare och ytterligare åkare från klubben kom i fatt och gick om.

Martin Eckervad, coach för Ski Team Syd, stod längs banan och hejade. Det ger alltid lite extra energi att höra sitt namn och få lite uppmuntran. Och så var det väldigt roligt att det var så många Ski Team Skåningar i spåret. Det hjälpte mig att fortsätta kämpa fast det kändes tungt. På första varvet försökte jag hänga på Johannes och Marcus från klubben men vågade inte trycka på så hårt som jag hade behövt. Däremot åkte jag en hel del med Christian från klubben. Jag tappade honom flera gånger men kom i fatt igen och hade en vit dräkt att ta sikte på. Jag försökte dock köra mitt eget race och köra på där jag är bättre och bara försöka överleva uppför. Vid varvningen fick jag höra att jag var första dam, men hade ingen aning med hur mycket jag ledde.

Banan passade mig extremt dåligt. Det visade sig vara mycket uppför, knixigt och dåliga spår så man fick inte mycket gratis. Spåren i årets lopp var en liten historia i sig. Det var ingen fara alls med genomslag som jag hade befarat efter att ha läst om tidigare års lopp, däremot var det minst sagt sockrigt i backar och knixar och lite lätt sladdriga spår en stor del av banan. I takt med att man blev tröttare och tröttare under loppet blev banan sämre och sämre och det var under en period när täten var på väg in mot mål mycket folk på banan.

När Tobias Westman från IK Stern kör upp jämsides med mig, när han går in mot mål och jag ska ut på mitt sista varv, och nöjt konstaterar att "Det ska bli skönt att få köra i mål nu!" var humöret inte direkt på topp. ;-)

Direkt vid start hade jag insett att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Jag hade tagit på mig dubbla underställ under tävlingsdräkten och hade tänkt känna efter och ta av mig om det inte behövdes. Det blev ingen tid över för det och jag körde på. I paniken innan start glömde jag dessutom att slänga av mig buffen så jag var sjukt varm och lite orolig för hur mycket onödig energi det skulle ta. Kanske bidrog det till att jag var alldeles hemskt yr på slutet och hade svårt att fokusera.

När jag fick tidsrapporter av Anna i klubben på sista varvet blev jag förvarnad om att en dam, Kristina Eliasson från Boxholm-Ekeby, närmade sig bakifrån. En minut vid varvningen var snart bara 10 sekunder och efter sista backen på sista varvet gick hon om. Egentligen ville jag helst av allt bara ge upp och kasta in handduken men jag lyckades peppa upp mig och gå om direkt igen och jag försökte ta fasta på Annas peppande ord om att jag är stark i stakningen. I den efterföljande utförskörningen försökte jag bara fokusera på att stå på benen och sen körde jag på så hårt jag kunde för att försöka få henne att släppa innan målrakan. Det gick inte men jag lyckades i alla fall grilla henne tillräckligt hårt för att jag skulle kunna ta hem segern med 2 sekunders marginal. Håkan och Gustafs skrik och alla oväntade supporters som hejade på "Skåne" längs banan hjälpte mig fram de sista meterna över mållinjen innan jag seglade ihop i en liten hög helt färdig.

Ett riktigt grislopp.
Men bra pannbensträning och ett litet fall framåt för en skånsk stakåkare... ;-)

Skönt att äntligen få slappna av...

En okänd trött åkare som Gustaf fotade med min telefon...

Trött Fia och glad kransmas

Godaste Coca-Colan någonsin? 

Markus Johansson Ulricehamns IF
(tävlar för Ski Team Syd på rullskidor) vann herrklassen. 

Gustaf blev 14:e i H21 och vann en brandsläckare.
Jag vann en lila (!) verktygssats, 1000 kr och en
startplats i Alliansloppet 2013.
Det här börjar ju bli en lönsam hobby nu! ;-)

Loppet i siffror:

Tid: 3.01.20  (en halvtimme långsammare på samma distans som Intersportloppet förra helgen!!)
Sträcka: 43,4 km
Snittfart: 14,4 km/h
Maxfart: 35,3 km/h
Placering: 1 av 23 i D21
Snittpuls: 89% av max
Maxpuls: 97% av max
Puls vid målgång: 94% av max
Kuriosa: mer än 5 min skillnad mellan varv 1 och varv 5 (vilket säger en del om mitt bristfälliga upplägg av loppet...;-))

Resultatlista finns här.

Dagen innan Stråkenloppet

Idag har vi roat oss med lite skidåkning på golfbanan i Perstorp. Vi åkte upp till Gustafs föräldrar vid lunchtid och fick med oss både Gustafs pappa Sven och hans bror Anders ut på en liten tur. 

På vägen upp till Ljungbyhed hade vi kört förbi och rekade läget på golfbanan och kunde konstatera att det var mer snö på de här lite nordligare breddgraderna än hemma i Lund. Spåren var helt ok. Sladdriga men helt klart åkbara. Däremot var vädret riktigt ruggigt. Några minusgrader, ganska blåsigt och hög luftfuktighet. Idag var en sån dag när det var bra att någon annan tog initativ till att ge sig ut och det bara var att hänga på. 

Det var lite små genomslag på slingan men bättre än väntat och eftersom det bara var gräs under spelade det ingen roll. Men vi var trots allt nöjda med att ha tagit skåneskidorna. På vägen ner till slingan passerade vi nämligen en ganska brant och isig backe och den visade sig ha ett spår i mitten med snö och sen bara grus på sidorna. Jag lyckades hålla mig i spåret så jag tror skidorna klarade sig hyfsat. 

Vi nöjde oss efter en dryg timme och knappt 15 km åkning. Det kändes helt ok i kroppen idag och jag körde och övade en del diagonalåkning. Det var verkligen skönt att röra sig lite efter gårdagens vilodag och en allmänt slapp vecka. 

I morgon klockan 6 går bussen från Lund upp till Mullsjö och Stråkenloppet så det får blir en tidig kväll i kväll. 

Jag hoppas på bra spår och fint väder imorgon och ser fram emot en rolig dag tillsammans med alla Ski Team Skåningar!

Golfbanan i Perstorp

Vasacirkel på Actic och tiden fram till Vasaloppet

Igår bokade jag och Gustaf in oss på ett kvällspass på Actic med det passande namnet "Vasacirkel". Allt vi visste var att det är en "happeningklass" som går en gång i veckan under perioden fram till Vasaloppet.

Det visade sig vara ett antal olika stationer med övningar. 40 s arbete, 20 s vila. Jag vet inte om övningarna är olika från gång till gång men den här gången var det i alla fall: Armhävningar, skridskohopp, en situpsvariant, draken med viktplatta, stående rodd med skivstång, utfallssteg, liggande höftlyft, djupa breda upphopp, dips på stepbräda, plankan, telemarkshopp och enbenshopp i kryss. De djupa upphoppen och telemarkshoppen var de jobbigaste övningarna för min del.

Efter styrkestationerna var det dags för ett mer pulshöjande moment. Då var det några andra stationer, två minuter på varje och totalt 10 min arbete utan vila: djupa squats (eller knäböj som vi säger i Sverige ;-)), hopprep, burpees (upphopp + armhävning - sjukt jobbigt i två minuter efter allt annat!) "krysshopp" (som tydligen heter "jumping jack" på engelska) och avslutningsvis upp och ner på stepbräda.

Ett helt ok pass. Lite väl mycket fokus på ben kanske för att vara Vasaloppsspecifikt men målgruppen är väl inte de som stakar mycket antar jag. Och jag behöver mer benträning så det passade ju egentligen rätt bra! =)

Idag har jag träningsvärk i rumpan och låren från alla benövningar och bröstmusklerna från armhävningarna. Har inte gjort armhävningar på en evighet innan igår.

Gött att det känns att man provat nått nytt! :)

Idag är det 37 dagar kvar till Vasaloppet. 
Sjukt! Känns helt ofattbart med tanke på hur mycket som ska göras innan dess:

Först och främst är det Stråkenloppet på söndag följt av en en veckas hårdträning hemma troligtvis utan tävling på helgen. Sen åker vi upp till Orsa redan på torsdagen inför Orsa Ski Marathon som går den 9 februari och direkt vidare till Bruksvallarna på söndagen för ett veckolångt läger. Och så en lugnare vecka och Tjejvasan helgen efter det. Och sen ytterligare en lugn vecka innan det är dags för årets final!

Fast det jag längtar mest efter för stunden är veckan i Bruksvallarna och rödingklämman i Ösjöstugan. :)

Från förra året i Bruksvallarna

Förra årets utflykt upp till Ösjöstugan

Skidåkning i Skåne - halleluja!

Jag har varit lite risig efter Intersportloppet. I tisdags sov jag bort halva eftermiddagen och bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra och vila när Gustaf gick till gymmet för att köra intervaller. I måndags körde jag och Gustaf ett styrkepass på gymmet. Vi körde samma pass som vanligt men 15-20 reps istället för 4. Ojojoj, vad jobbigt det var! På ett helt annat sätt en maxstyrkan. Mjölksyran sprutade.

I går på lunchen bestämde jag mig för att ge mig ut på ett löppass och se hur det kändes. Adidas Adios och snabbdistans var planen. Det är så jäkla roligt att springa på lite fortare och de där skorna är underbara att springa i. :) Knäet gjorde sig som vanligt påmint när 6 km var passerat men det var inte så farligt och jag försökte tänka ännu mer på hållning och teknik. Vaderna började dock kännas stumma ganska tidigt på passet så jag nöjde mig lite tidigare än jag tänkt och sprang hemåt. Det blev 9 km i 4:40 tempo, plus ett par pauser för att stretcha ut låret och vaderna. Ett riktigt roligt och skönt pass. Fast stumma och stela vader efteråt också. 

Dags att hitta nya skor någonstans mittemellan mina Adios och de nerslitna Asics Cumulus. Och så måste jag skärpa mig och göra det där jag hatar och är så dålig på: ta det lugnt och skynda långsamt. När man väl fått upp sugen för löpning är det förbannat svårt att hålla sig i skinnet. 

Lätta skor vs. fluffskor

Den här våren och sommaren vill (ska!) jag kunna springa regelbundet och utan strul så jag måste. Verkligen. 

På kvällen var det dags för ett träningspass av det mer sällsynta slaget: 

Skidåkning. På snö. I Skåne. 

Yihaa! 

Tidigare på eftermiddagen hade det trevliga meddelandet kommit upp på klubbens hemsida: "Klubbpass i Satserup 18.00." Vi packade i ordning fulskidorna aka "skåneskidorna" och gav oss av. 

I Satserup finns en riktigt rolig elljusbana på 1,5 km. Upp och ner och ganska knixigt. Superkul! Ganska sladdriga spår men gott om snö. Stilla väder och 5 minus. Mycket bättre än så blir det inte i Skåne! ;-)

Efter att ha kört några varv möttes vi på "skidstadion", eller fotbollsplanen som den kallas sommartid, och körde lite teknikövningar gemensamt. Efter det var det fri träning igen och vi fortsatte att köra varv. Totalt blev det 2 mil och 1:43 effektiv tid. På slutet var jag riktigt hungrig och vi behövde komma hem till Gösta så det fick räcka. 

På tal om hungrig: Dags för lunch!

I brist på andra bilder:
Dagens "frukostefterätt" - fruksallad på blodapelsin,
apelsin, äpple och granatäpple

Skidåkning på Ljustern

Igår förmiddags körde jag, Gustaf och Gustafs pappa, som mött upp i Dalarna på lördagskvällen, ut till golfbanan i Säter för att mysåka lite innan hemfärd till Skåne.

Det var bara ett par minus och solen tittade fram lagom till vi fått på oss skidorna; perfekt väder för ett återhämtningspass. Första kvarten kändes det tungt och segt men efter ett tag släppte det och kroppen började kännas bättre. Det var plogat för skridskoåkning och skidspår dragna även på sjön nedanför golfbanan så jag och Gustaf passade på att åka ett varv runt sjön också. Det var riktigt roligt att köra på isen! Lagom kuperat. ;-) Väldigt rullskidlikt. Vi tryckte på rätt bra första halvan för att det var så kul men sen började jag känna mig matt och vi slog av på takten och passade vi på att öva lite diagonalåkning i överfart på vägen tillbaka.

Ljustern runt

Gustaf på hal is

Det kändes lite trist att lämna Dalarna och finfina träningsförhållanden och åka ner till Skåne igen. Det finns vissa nackdelar och en del frustration förknippat med att vara skånsk skidåkare vintertid. ;-) Jag håller tummarna att det finns åkbara spår på Kungsmarkens golfbana så vi kan komma ut lite på skidorna nu i veckan också...

På söndag är det dags för tävling nummer två för säsongen. Då arrangerar klubben gemensam resa upp till Mullsjö och Stråkenloppet. Nästan 40 personer från Ski Team Skåne är anmälda. Riktigt roligt!

Intersportloppet 2013

Så var dagen vi väntat så länge på kommen: Tävlingspremiär 2013!

Klockan 5.00 ringde telefonen och det kändes som jag precis hade somnat. Vilket nästan var fallet. Gösta tog tillfället i akt i natt när jag sov på en madrass på golvet och gjorde många försök att ta sig in under mitt täcke. Eftersom jag ville sova ordentligt och inte var så intresserad av att ligga sked med en snarkande, fnattande grisliknande hund blev han bryskt bortputtad tiotalet gånger under natten.

När klockan ringde var han lika pigg som vi.

 Vi var på plats i Moraparken i god tid och gick direkt till första bussen som skulle åka till starten. Flera av orosmomenten kunde omgående strykas ur agandan:

- Det var inte alls så kallt. Enligt rapporter vi fick i bussen var det -11 vid starten på morgonen.
- Vi kom med första bussen och var på plats vid starten vid niotiden och gick direkt och la våra skidor långt fram i startfållan för tävlingsåkare innan vi gick och hämtade ut våra nummerlappar.
- Vi behövde inte gå och frysa vid starten utan bussen stannade kvar ända till 10.30 och fungerade som en alldeles utmärkt värmestuga.

Himla bra organiserat!

"Tävlingsexpiditionen"
;-)

Soluppgång i starten

Gustaf lyckades seeda upp sig till ledet med seedade åkare precis före elitledet, och gick och flyttade fram sina skidor. Där fick han bättre möjlighet att kunna testa skidorna så han fick testa och utvärdera åt mig också.

Gustaf hade vallat skidorna för kallare väder och la på ett sista lite varmare lager innan start. För hans del var det nog fel val, för mig var det inte lika illa.

Paparazzi-foto på Gustaf efter bajamajabesök...

Starten
Starten gick ganska bra tycker jag. Jag kom iväg bra men sen körde det ihop sig oväntat fort och blev svårt att ta sig förbi. Jag är kanske lite väl feg och rädd att bli av med stavar eller köra sönder andras stavar och tyckte det var lite frustrerade ett tag i början när jag hade kunnat köra på betydligt hårdare men inte kunde komma om. När det väl släppte låg jag dock lite väl högt i puls ett tag och när jag såg att jag var uppe på 95% av maxpuls försökte jag lugna ner mig för att inte bränna mig. Kanske lite feg även i det fallet och för mycket fokus på pulsklockan, fast jag inbillar mig att jag gjorde rätt och att det hade skitit sig om jag inte hade hejdat mig i tid.

Johan Johnsson från Björnstorp stod precis efter mig i startfållan och vi åkte parallellt ett tag i början innan han försvann i mängden. Efter det var det ett ganska ospännande lopp. Jag försökte trycka på så hårt jag kunde och motivera mig med seedningsgränser, tider och placeringar i damtävlingen. Såg dock bara till en enda tjej under loppet. Lite trist att bara "jaga gubbar". Jag tappade mindre uppför än jag brukar men fortfarande för mycket. Den här gången gick jag dock in för att försöka åka lugnt och stort i diagonalåkningen och satsa krutet i stakningen. Stakningen kändes bra men det gick lite trögare än jag hoppats på och jag kunde inte staka så mycket som jag hade väntat mig.

Nånstans runt 10-15 kilometer kvar började jag räkna på att jag borde kunna gå in på 2.30 och jobbade på att verkligen ligga på hela tiden sista milen och på upploppet in mot mål. Missade dock 2.30 och gick in på 2.31.14.

När jag duschat och kollade resultatlistorna kunde jag konstatera att jag, som befarat, var alldeles för långt (26 min) efter damvinnaren Annika Löfström. Placeringen, 8 av 53 startande i D19-39 var väl ok men jag hoppas verkligen att jag kan bättre än så. En annan dag. Eller i ett annat liv? ;-)

Gustaf hade kört i samma klunga som Löfström och tyckte att det såg ut som hon körde med lite fäste, precis som många andra där framme. De stakade betydligt mer än Gustaf. Gustaf var alltså inte heller speciellt nöjd med sitt lopp även om han hamnade på en fullt godkänd (bra!) 59:e plats i ett hårt startfält. Dåligt glid i stakningen och för bra bett i diagonalåkningen. Gränsen är hårfin.

Jimmie Johnsson vann precis som förra året, följt av Fredrik Byström och Rikard Tynell. Grymt startfält som sagt. Resultatlista finns här.

Hur gick det med mina lagom okvantitativa mål då?

- Jag frös uppenbarligen inte ihjäl. Frös inte alls faktiskt. Och skippade tom. västen. Perfekt temperatur och klädsel. Dubbla underställ, mina goa xsocks och pjäxskydd, buff, "underställshandskar" och vindtät överdragshandske. 

- "Staka för livet" var ju min ambition och visst stakade jag mycket och det kändes bra. Dock åkte jag väldigt mycket mer diagonalåkning än jag brukar. Kanske hade lite för bra fäste ändå? Jag tyckte att det var rätt strävt i spåren när jag stakade och även om glidet utför var helt klart godkänt var det långt i från den där känslan i stakningen som på Tjejvasan eller Vasaloppet. 

- Hade jag kul? Ja! I alla fall första halvan av loppet. ;-) Då körde jag och log och kände mig rätt nöjd med tillvaron. Inte så kallt, fint väder och helt ok känsla i kroppen nynnandes på "Just idag är jag stark". 

Just nu är jag inte så stark, men ganska trött.
Sjukt skönt att loppet är genomfört och premiären är avklarad!


Loppet i siffror:
Tid: 2.31.14
Sträcka: 43,3 km
Snittfart: 17,2 km/h
Maxfart: 45,4 km/h
Placering: 8 av 53 i D19-39
Snittpuls: 89% av max
Maxpuls: 95% av max
(Kuriosa: Snabbaste kilometern snittade jag 29,5 km/h)