fredag 6 februari 2015

Marcialonga 2015

Nu är vi tillbaka i Mora igen efter en ganska lång "Europaturné" där vi åkt både Marcialonga och König Ludwig Lauf. Vi har haft fullt upp i veckan men nu har vi i alla fall hunnit skriva ihop en liten resumé av den första delen av resan; dagarna i Italien och hur det gick på Marcialonga:

Marcialonga är inte direkt kända för att vara flexibla med sin seedning till sina startgrupper. Förra året fick Adam starta i den sista gruppen och Fia i femte. Resultatet från förra året tog oss båda fram till startgrupp fyra, 10 minuter efter täten.

Vi har kanske kommit på varför det inte går att seeda sig:

Datorn har inte kommit till Italien än!
Alla startlistor är i pappersform och man
kryssas av manuellt när man hämtar sin nummerlapp.

Skidtester på Val di Fiemme stadion dan innan loppet

I år valde vi båda att köra utan fäste i år eftersom loppet var nerkortat från 70 km till 57 km, vilket innebar att man slipper de första 13 kilometerna där det går mycket uppför. Lite typiskt med staklopp nu när vi övat upp vår diagonalteknik ;-) Bortsett från seedningen är Marcialonga ett av våra absoluta favoritlopp. Dels är det sträckningen på loppet som är otroligt fin och dels är det stämningen. Vasaloppspaniken på morgonen existerar inte; fållorna öppnar en timme innan start så det finns ingen anledning att vara där tidigare :-)

Tävlingsdagen åkte vi dit så att vi var vid starten ca halv åtta så att vi skulle kunna sätta våra skidor längst fram i startfållan. När vi kom dit var fållan fortfarande stängd och om man frågade när de skulle öppna så verkade svaret alltid bli "in five minutes". Någon minut över klockan åtta öppnade de i alla fall och vi kunde ställa våra skidor. Efter det gick vi ut igen, gjorde våra behov och tävlingsförberedelser. Vi blev något sena in i fållan, den var nästan full och vi fick sicksacka oss fram till våra skidor som var längst fram...

Adams ord om loppet:
Jag kom iväg bra i starten i och med att jag var bland de första som kom ur fållan. Mitt mål med loppet var att ligga på och pressa hela tiden. Eftersom jag startade 10 minuter efter täten så visste jag att jag inte hade någon chans att göra ett riktigt bra lopp då de inte fanns några ryggar att gå på. 
När jag kom fram till Canazei (efter  fem km) det var då det började klumpa ihop sig lite, då hade jag kommit ifatt de som startade fem minuter innan mig. Det var dock aldrig i närheten av förra året då jag startade sist. Då stod det helt stilla på sina ställen. Fram tills det var 10 kilometer kvar hade jag haft ett bra tempo men här tog krafterna slut. Jag försökte trycka på ändå och intalade mig själv att jag har bra fettbränning. ;-) Jag lyckades även trilla på ett par ställen som man inte borde trilla på... Den låga energinivån gjorde att mina ben blev helt skakiga i svängarna. Väl framme i backen sket jag att lägga på fäste och stakade mig upp. Backen är verkligen jobbig men den tar faktiskt slut fortare än man tror, vilket är skönt. 

Jag är nöjd med loppet och nöjd med att klara led 1 fast jag körde själv. Jag var också snabbast upp i backen i klubben, det säger kanske inte så mycket men kanske att mitt syreupptag blivit lite bättre. Nästa år kommer jag få starta i startgrupp två som startar samtidigt som täten. Det tog ett par år att komma upp sig men nu är jag där jag hör hemma :-)

Loppet i siffror:
Tid. 2h 36 min (+31,12 min)
Placering: 289/5181 män (306/6172 totalt)
Snittpuls: 167 (87%)
Maxpuls: 178 (93%)
Snittfart: 21,3 km/h
Maxfart: 45 km/h

Fias lopp:
Jag kom också iväg bra i starten och försökte trycka på kontrollerat från start. Det gick fortare än jag väntat mig att komma ifatt åkare från gruppen framför men de åkarna hade man ju ingen nytta av och det blev mycket jagande. Det var betydligt lättare än förra året att ta sig framåt i alla fall. Några snabba åkare passerade bakifrån men de hade jag ingen chans att hänga på. Sträckan upp till Canazei gick fort och sen började den snabba utförsåkningen. Det var väldigt rullskidlikt så det var synd att vi inte åkt rullskidor på flera månader nu! ;-) Det gällde att verkligen försöka trycka på, hålla uppe pulsen och jobba utför. Jag försökte tänka på alla Adams förmaningar om stakteknik i överfart.

I den värsta backen längs sträckan saxade alla precis som väntat och det blev tungt att stå på blanka skidor och hänga på stavarna. Det är inte så lätt att saxa utan fäste (därför väljer många att skejta istället!!!) men jag tog det lugnt och försökte hålla nere ansträngningsnivån istället för att jaga på för att tjäna några få sekunder. Uppe på krönet hade jag lovat att belöna mig med en "liquid" och det satt fint. Sen var det bara att jobba vidare och försöka glömma vad som väntade på slutet. ;-)

Utförsåkningen var lite utmanande på sina ställen och jag är så glad att jag har lite mer skidvana i år. Jag var så nära att trilla ett tiotal gånger under loppet men klarade mig mirakulöst undan någon vurpa utför. (Däremot trillade jag en gång uppför när någon stod på mina skidor...)

Jag försökte peppa mig att trycka på men hade några svackor när jag blev lite loj. Jag körde mycket mellan spåren när jag märkte att det gled bättre där och hittade en kille som jag växeldrog lite med. Sista sträckan efter vändningen i Molina gick det riktigt tungt. Men inte lika tungt som förra året så det kändes i alla fall bra. ;-) Helt plötsligt kom jag fram till den sista vallastationen. I år var jag helt inställd på att valla fäste och jag längtade efter att få använda benen uppför efter att ha stakat hela banan. Det var dock många fler runtomkring som hade samma plan i år. Ovanligt många körde ju utan fäste och det var köer till klisterstationerna. Jag backade tillbaka till den första kön som verkade kortast. Klistermaskinen där verkade dock strula för det tog en halv evighet (drygt 4 min!) innan jag tillslut kunde ta på mig skidorna och "glida" iväg. 

Sen började klättringen upp. Håkan och Lotta från klubben stod tidigt i backen och hejade och jag kände mig allmänt tragisk när jag "gick" förbi dem. I frustrationen över att stå och vänta på att få på klister hade jag helt glömt bort liquiden som jag skulle peppa upp mig med inför backen. Pucko. Så jag stannade halvvägs upp och tog den med förhoppning om att tagga till lite. Den, och den lilla pausen, gav i alla fall lite ny energi och jag joggade vidare upp. Målet kom lika plötsligt som vanligt och det var väldigt skönt att det var över. Jag var nöjd när jag såg att jag var topp 30 bland damerna (45:a förra året) men det hade gått fort i täten i år och jag var alldeles för långt efter och alldeles för pigg efter loppet för att vara helt nöjd. Nästa år får jag i alla fall lite bättre möjligheter att göra ett bättre lopp när jag får starta fem minuter efter täten istället! :) 

Loppet i siffror:
Tid. 2h 59 min (+38.55)
Placering: 30/1010 damer (873/6172 totalt)
Snittpuls: 156 (86%)
Maxpuls:170 (93%)
Snittfart: 19 km/h
Maxfart: 44 km/h

Efter loppet tog vi bussen till starten och hämtade vår bil som vi hade stående där. Tillbaka på hotellet njöt vi av en öl i deras spaavdelning. :-) På kvällen åt vi som vanligt middag på hotellet. Dock var det lite mer liv än vanligt. Ett gäng CCC1000 från Stockholm var lite gladare av att ha genomfört loppet än oss skåningar. ;-)

Fia var snabbaste dam på hotellet så hon blev intervjuad av en inte helt nykter stockholmare som visade sig vara bloggläsare och hade figurerat här på bloggen i samband med Stockholm Rollerski förra året. (Då i Finlandströja...)

Kocken är ute och skär upp middagen

En sk. "Marcialongatårta"

Dagen efter Marcialonga tog vi bilen till Pellegrino, ett litet skidparadis som Egil i klubben rekommenderade. Vädret sa att det skulle vara minus 6 men när vi kom dit var det något kallare - ner emot minus 17. Vi var ett stort gäng från klubben som njöt av tillvaron, när vi väl fått upp värmen, och dagen där bjöd verkligen på vacker åkning. :-)


Fia i Pellegrino

Passet var "tipp topp tommen opp"!

Dagen efter Marcialonga bjöd Oskar i klubben
 med oss på ett "litet" löppass upp i bergen

Del två av vår "Europaturné" kommer snart... :-)

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar