Vasaloppet 2015

Tro inte att jag tappat sugen på grund av min trista säsongssavslutning!

Snarare tvärtom skulle jag vilja säga...

Jag ser verkligen fram emot vår- och sommarträningen och nästa års Vasalopp och efter mycket om och men fick jag reserverat en plats i Vasaloppet 2015 i går morse. 

Det var lite drygt att sitta på helspänn vid datorn en söndagsmorgon klockan 9 bara för att konstatera att Vasaloppets server craschade, biljettsläppet flyttades fram först på obestämd tid och sen till klockan 10. Där emellan craschade även skidforum.se på grund av alla hysteriska skidåkare som försökte få reda på vad som försiggick. ;-)

Klockan tio flöt det i alla fall på fint och efter mindre än två minuter var alla platser slut. Stört!

Satsningen till nästa års Vasa blir förhoppningsvis väldigt olik tidigare års satsningar.  

Mer info om mina planer för hur jag ska kunna lyfta mig en eller ett par nivåer (läs startled ;-)) kommer på bloggen i vår...

Vasaloppet 2014

Jag har legat efter men skrivit ifatt lite här på bloggen nu så loppen jag körde tidigare i Vasaloppsveckan går nu att läsa om här.

Det som skulle bli höjdpunkten på säsongen blev precis det motsatta. Det kändes fruktansvärt snopet att det tog slut nästan innan det hunnit börja. Samtidigt är det något jag hela tiden varit väldigt medveten om och rädd för. Det är så mycket som ska funka för att man ska få till ett bra Vasalopp. Och så många saker som man inte själv kan påverka som kan inträffa. 

Jag ställde mig till vänster i fållan i led 3 eftersom det skulle smalna av åt det håller efter bara en kort sträcka. Konstaterade direkt när starten gått att det var en jävla soppa av åkare och halva led 5 glidit upp jämsides till höger. Kändes jäkligt surt att ha tappat så många placeringar redan innan backen. Sen började klättringen.

Jag har aldrig tagit mig uppför backen så lätt tidigare! Pulsen var skyhög men precis som på stafettvasan var känslan ändå relativt oansträngd och när jag kom upp på toppen kändes kroppen ändå förhållandevis fräsch. Men oron som jag haft kring vallan innan starten visade sig vara befogad. Fan också! Skidorna högg och jag våldade mig framåt men tillslut gick det inte längre. Det tog tvärstopp och gick inte att ta sig framåt. När jag gått ut i sidan och fått av mig skidorna (läs styltorna) kunde jag konstatera att jag hade en helt galen ifrysning med nästan en decimeter snö under skidorna. Det satt som berget och jag slet loss en orange vägpinne som jag frenetiskt skrapade loss möget med.

När skidorna väl var rena började nästa bekymmer. Jag stod ute i lössnön bredvid spåren och pjäxorna var fulla med is och snö. Det fanns ingen plats bredvid det högra spåret så där stod jag på ett ben i taget, efter mjölksyrafesten i backen och försökte få loss isen i pjäxerna med hjälp av staven och få på skidorna utan att bli fälld eller fälla någon förbipasserande. Och förbipasserande var där några stycken. Det var ett sånt hav av människor som vällde förbi att jag bara ville kasta skidorna åt helvete och skita i allt. Jag insåg ju direkt att loppet var kört. De viktiga placeringar som jag faktiskt lyckats ta i backen i år var som bortblåsta och led 5-åkarna hade fått sällskap av ytterligare lägre led. 

När jag tillslut fick på mig skidorna slutade jag tänka för en stund och ställde bara in mig på att jaga. Lättare sagt än gjort i tåget som vällde fram och efter en kilometer insåg jag att det verkligen inte var min dag idag. Någon körde på min stav så att den gick av. Det här händer inte! Jag övervägde att lägga mig ner och dö lite grann innan jag stakade vidare med min hela högerstav i det högra spåret. Först hade jag staven bredvid mig och försökte pendla med med den andra armen men sen fick jag tips från en åkare att det var effektivare att slänga stumpen åt skogen och köra tvåhandsfattning på den andra staven mellan benen. Inte så vackert, men visst gick det fortare. Balansen var inte helt hundra med den ovana tekniken dock men jag lyckades iaf stå på benen.

Efter en knapp kvarts stakning med den ensamma staven passerade jag en skoter. Jag hojtade uppgivet efter stavar när jag passerade och fick lite oväntat positivt svar. Så jag vände tillbaka till dem och efter en stunds letande lyckades de otippat rota fram en 145 cm lång stav. Remmen visade sig vara alldeles för stor och den gled av min hand så jag fick justera den med några stavtags mellanrum. Men jag hade i alla fall två stavar! Och nu var det inte så långt kvar till Smågan. Men vad hjälpte det när det var omöjligt att ta sig fram i något vettigt tempo. När jag gled in i Smågan insåg jag verkligen hur långt bak jag var. Förra året kunde jag glida igenom kontrollerna smidigt utan att stanna, i år möttes jag av en vägg av människor. Efter att ha snirklat mig igenom folkmassan hittade jag stavutlämningen och efterlyste en ny stav med mindre rem. Killen som hjälpte mig letade. Och letade. Och letade. Jag tittade på klockan och efter att ha tillbringat 5 minuter i kontrollen kunde jag äntligen lämna Smågan bakom mig. Nu visserligen med ett par centimeter för kort stav visade det sig men med en bra rem. 

Fram till den här stunden hade jag funderat fram och tillbaka över hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte bryta förrän jag kommit till Smågan. Och väl där hade jag ju fått en ny stav. Då fanns det ju ingen anledning att bryta längre. Eller var det en legitim anledning att bryta för att jag tappat en miljon placeringar i damklassen? Och för att slippa få tiden publicerad i resultatlistorna? Jag tänkte på alla som är grymt nöjda med att genomföra Vasaloppet och det kändes löjligt att skita i det bara för att allt inte går som det var tänkt. Jag övervägde dock möjligheten att ta brytbussen och ta mig till målet för att kunna se Adams målgång. Sen tänkte jag att det nog skulle ta en himla tid och bli mycket väntan innan jag kommit till Mora så jag bestämde mig för att köra vidare en bit och fundera vidare. Halva borde jag ju hinna köra iaf. Då skulle jag ju i alla fall få till ett bra långpass!

Herrejäklar vilken soppa det var! Det kändes lite som jag tänker mig ett studiebesök i startled 10 fast jag fortfarande var mycket längre fram än så. Två spår var åkbara och där låg ett tätt led av åkare som körde alldeles för långsamt så jag våldade mig fram i de obefintliga spåren till höger. Även fästet var obefintligt (det skrapade jag väl av med vägpinnen...;-)) så det var stakning för hela slanten. Det var faktiskt ganska kul att forcera fram bredvid spåren ett tag men jag insåg ju att det skulle bli tungt i längden. Och visst. Halvvägs till Mora började triceps protestera. Men massivt intag av Vitargo, liquid, buljong och en GT-tablett i klubbens kontroll gjorde att krampen höll sig i schack. Och eftersom jag aldrig uppnådde några högre hastigheter kändes armarna annars förvånadsvärt fräscha. ;-)

Jag hade VasaSvahns drickalagning och hade planerat att kunna köra igenom de officiella kontrollerna utan att dricka något på dem. Men eftersom jag ändå fick krångla mig igenom folkmassan i slowmotion passade jag på att ta något drickbart även där. Jag har aldrig druckit så mycket under ett Vasalopp tidigare och det kändes bra. 

På klubbens kontroll i Vasslan fick jag som sagt en GT-tablett. Jag hade upplyst Tina och Bengt som stod där att de inte behövde ge några placeringar till mig om jag var över 100 men nu var situationen helt annorlunda och jag ville veta hur jag låg till trots allt. 167. Hade verkligen inte haft en aning innan. Jag hojtade att jag kör vidare men nog bryter lite längre fram. 

Fast då någongång började det gå upp för mig. Jag kan inte bryta. Det går inte. Jag vill inte. Fan! Envisheten övergår förståndet! (Inte så svårt iofs...) Jag hade brottats med tankar om att bryta hela loppet men min schizofrena hjärna hade samtidigt formulerat om målet att vara topp 30 till att köra om så många som möjligt, fullfölja och gå i mål. 

Några av argumenten för att faktiskt gå i mål var: 

Få att få till ett bra långpass (och DET blev det minst sagt!)

Att få ytterligare ett års rutin på banan

För att det skulle vara snopet att berätta för alla att jag brutit trots att jag inte var skadad

Så jag jobbade vidare. Stakandes och saxandes. Med blicken framåt spanandes efter gula nummerlappar att köra om och placeringar att plocka. 

Totalt körde jag om över 1000 personer under loppet och gick från att vara 217:e dam i Smågan till 133:a i mål. 

När jag stakat uppför Auklandbron var jag totalt slut i armarna. Det har aldrig känts så trögt att staka den sista biten och när jag väl kom i mål kände jag mig lättad och faktiskt ganska nöjd. Allt hade skitit sig men jag var i alla fall i mål! Håkan stod i målet och såg lite rädd ute. Efter Tjejvasan flödade tårarna flera timmar efter loppet men den här gången mötte jag Håkan med ett leende, om än ett ganska uppgivet sådant. 

Jag var väldigt nyfiken på att höra hur det hade gått för killarna i klubben. Det bästa med Vasaloppet i år var klubbens framgångssaga! Eller vad sägs om fem skånska skidåkare på topp 500-placeringar?? Galet bra för en klubb som inte ens fanns för två år sen. 

Jag tänkte mycket på Adam under loppet och hoppades på att han skulle ha bättre flyt än mig. Jag blev väldigt glad när jag fick veta att han gjort sitt livs lopp och kört in på plats 417 på 4.52 i sitt första riktiga Vasalopp. Så jäkla kul och inspirerande! 

Mindre än ett år till nästa chans!

Jag är sjukt tränings- och revanchsugen nu och ser verkligen fram emot våren och sommarens träning...:)

Tjejvasan och debut i Stafettvasan

I år körde jag tre lopp under Vasaloppsveckan. Håkan och Gustaf i klubben körde Kortvasan på fredagen och jag åkte med dem upp till Mora för att köra Tjejvasan dan efter. Sen hemåt igen på söndagen efter att ha hejjat på några klubbmedlemmar som körde Öppet spår och upp igen på torsdagen med ett helt gäng från klubben för att köra Stafettvasan på fredagen. Ett jäkla farande men det funkade helt ok. Det var skönt att ha en lugn dag innan både Tjejvasan och Vasaloppet.

Det har tagit sin lilla tid här men nu kommer i alla fall en uppdatering om loppen jag körde i veckan:

Skåningarna blev överlyckliga att se lite snö!

Robin Bryntesson aka "Brynte"
hälsade så här till sitt stora fan Adam
när jag bad om att få fota honom...

Tjejvasan

Besvikelsen efter Tjejvasan var total. Jag hade så mycket högre förhoppningar och var grymt besviken efter loppet. Med lite distans till loppet kan jag göra en lite mer positiv analys av loppet än det hade blivit om jag lyckats skriva ihop nått på lördagkvällen efter målgång...;-)

Det var luriga vallningsförhållanden och vallan funkade inte alls som jag hoppats. Jag hade visserligen hjälpligt fäste i första backen men efter att ha våldat mig uppför den fäste det inte alls och jag tappade massor upp till Hökberg. Stakning, stakning, stakning. Jag hade trots allt ifrysning och dåligt glid i början så i efterhand kunde jag lika gärna skippat fäste överhuvudtaget.

Jag kände redan på uppvärmningen att kroppen inte kändes super men försökte peppa upp mig att det skulle släppa. Det kändes bättre och bättre under loppet men jag hade inte en chans att ta igen allt jag tappade första 10 km. Jag hoppades att det var tillfälligheter och material och inte bara jävligt dålig form. Det var betydligt hårdare motstånd i år än förra året men jag är ändå väldigt besviken på placeringen. 70 (44:a förra året.) Jag matade i alla fall på vad jag hade och snittade 92% av maxpuls. Kunde inte gjort så mycket annorlunda så det försöker jag iaf vara nöjd med.

Skidtester på fredagseftermiddagen

Selfie efter loppet

Rumskamrater i biologisalen på Mora Folkhögskola
(Fråga mig inte vad ekorren sysslar med!)

Stafettvasan

På fredagen innan Vasan körde jag en sträcka i klubbens andralag i Stafettvasan. Nästsista sträckan på 9 km kändes lagom så nära inpå och planen var att ta det lugnt och fint. Så himla lugnt blev det dock inte. :) Jag lyckades missa förvarningen på Lasse som jag skulle växla till och stod med skidorna i händerna när jag såg honom glida in i fållan. Blev lite lätt panik och när jag väl fått på skidorna pumpade adrenalinet och jag satte av. Jag gick in för att använda benen mycket för att inte slita för mycket på överkroppen och pulsen var skyhög på grund av det och all vila i veckan. Men känslan i kroppen var bra! Det kändes skönt och kul trots att pulsklockan indikerade något annat. Jag snittade drygt 93% i snitt trots att jag höll igen och hade en maxpuls på 98%. Wohoo. Kändes väldigt skönt att känna den där sköna känslan i kroppen som jag inte kände på Tjejvasan. 

Det roligaste med stafetten var annars att grabbarna i klubbens förstalag kammade hem en fin sjätteplats. Detta trots att de inte totalmaxade på grund av det stundande Vasaloppet som alla skulle åka. Grymt kul med så många bra åkare i klubben! :)

Vasaloppsveckan närmar sig med stormsteg

Idag om en vecka har jag förhoppningvis gått i mål i Tjejvasan. Det känns helt sjukt att det är dags nu! Tjejvasan och Vasaloppet är mina två viktigaste och roligaste tävlingar på året men de senaste veckornas träning på rullskidor i vårväder i Skåne har gjort att ingen Vasaloppskänsla överhuvudtaget infunnit sig och att jag har svårt att greppa att det snart är dags.

Förra helgen körde jag ett långpass uppe hos mina föräldrar efter att ha blivit födelsedagsfirad i efterskott. Planen var att vara ute i 2-2,5 h men jag kände mig pigg efter en vilodag och körde både lite längre och hårdare än ett vanligt distanspass. Dock A1 i snitt. Passet landade på 5 mil och 3 timmar.

Finns vissa nackdelar med oplanerade rundor....
Här fick jag vända när asfalten visade sig övergå i grus...

Dan efter var det dags för klubbpass distans. Tempot drogs upp direkt och jag hade riktigt hög puls ett tag i början. I vanliga fall håller jag nere pulsen på distanspassen men just den här dan kändes allt bra och kul och jag brydde mig inte om det och tryckte på ett par gånger under passet för att se hur kroppen och formen kändes. Förvånadsvärt bra känsla trots gårdagens långpass.

Dan efter var jag dock helt slut och tog en vilodag inför onsdagens intervallpass med klubben.

Det var nog bra tänkt. Kräkintervaller stod på programmet och de gjorde som vanligt skäl för sitt namn. :) Det är korta intervaller i en backe och precis som sist körde vi olika tekniker. Först diagonal sen frånskjut sen två intervaller stakning och en sista intervall med valfri/varierad teknik. Ganska lång vila mellan på 4-5 min. Efter diagonalåkningen i andra serien hade jag kräkkänningar och när sista serien var avklarad mådde jag riktigt illa. Haaarligt! Som vi säger här i Skåne. ;-)

I torsdags körde jag styrketräning följt av ett försök till hård SkiErg-körning. Det gick ungefär lika bra som man kan förvänta sig. ;-) Men jag pressade i alla fall upp pulsen i över 97% efter att ha gett upp ett försök att köra 5000 m och istället avslutat med två femhundringar. Sen seglade jag ihop som en blöt fläck på gymmattan. Efter dusch och bastu kändes livet rätt gött igen. :)

I går körde jag ett distanspass på två timmar själv. Jag var trött i kroppen men fint väder gjorde passet lite lättare trots allt. På kvällen gick jag, Adam och Lunds alla barnfamiljer på bio och såg Frost. Sen gjorde vi (jag och Adam bara, utan Lunds alla barnfamiljer ;-)) pizza och drack vin. En mysig alla hjärtans dag med andra ord. Ungefär lika mysig som alla andra dagar vi har tillsammans! ;-)

Idag körde jag och Adam ett distanspass efter att ha sett Charlotte Kallas och resten av damlagets makalösa prestation i stafetten. Det blev en riktigt sightseeing-tur där vi snirklade oss genom alla Lunds "förorter". ;-)

Kringel krokar runt Lund

Det blåste ganska mycket så det var en bra dag att hålla sig borta från öppna marker. Det blev dock rätt trixigt och i ett ouppmärksamt ögonblick lyckades jag stupa framlänges utför över en kant. Höger lår tog typ hela smällen och efter en stunds kvidande (svärande) och beklagande körde vi vidare. Efter tre timmars åkning rullade vi in på parkeringen vid Adams lägenhet nöjda med dagens pass.

Efter att ha ätit mat och efterrätt och bloggat lite känner jag mig nu väldigt nöjd med dagen, veckan och livet i största allmänhet. ;-)

Senaste 8 veckorna har jag kört ett långpass på tre timmar nästan varje helg (förutom förrförra helgen då jag körde König och en intervallvecka några helger tidigare) och det känns riktigt bra inför Vasan.

Nästa vecka kommer jag köra på ett par dagar innan jag börjar dra ner på träningen och samla energi inför Vasaloppsveckan.

Spänningen är oliiidlig. Hur ska det gå?

König Ludwig Lauf 2014

Jag har varit sugen på att åka König Ludwig Lauf i flera år eftersom det borde vara ett lopp som passar mig bra. Relativt flackt med mycket stakning. Perfekt för en skånsk rullskidåkare! :)

I år blev det äntligen av! När vi till på köpet hade fått tag på startplatser till Marcialonga var planen att köra båda loppen och stanna kvar på plats mellan. När de andra från klubben åkte hem i tisdags kändes det väldigt skönt att jag och Adam skulle stanna kvar och ha en vecka för återhämtning och träning innan nästa lopp.

Eftersom det var ovisst om König ens skulle gå hade vi inte bokat något boende utan avvaktade ny info från tävlingsledningen. Om inte König blev av var planen att ha en hård träningsvecka på godtycklig plats med snö istället. Men på söndagen utannonserades det i alla fall att tävlingen skulle gå av stapeln på en något avkortad tvåvarvsbana och vi ställde in oss på det.

Istället för att köra direkt till Oberammergau efter Marcialonga gjorde vi en liten roadtrip med mellanlandning två nätter i en "sleeping barrel" i skogen utanför Innsbruck.

Nöjd bilförare med botad autobahnfobi

Jag, sovtunnan och vår hyrbil

Vår "sleeping barrel" invändigt

Och så råkade vi bli inlåsta i tvättrummet på campingen
och fick klättra ut genom fönstret...Känns händelsen bekant?

På min födelsedag hade vi en heldag med utförsåkning i "Axamer Lizum" som låg nära campingen som vi bodde på. Det var inte igår jag åkte utför och jag var lite rädd för att bryta benen inför helgens tävling men det gick fint. :) Kul att känna att balans och benstyrka gjorde det lite lättare än jag minns det i alla fall!

Finaste Adam i backen

Lunch i backen

Härligt väder för utförsåkning och en riktigt
härlig födelsedag!

Dan efter spenderade vi förmiddagen i Innsbruck innan vi åkte norrut igen. Kvällen innan hade vi bokat in en natt på ett hotell 20 m från spåren i längdskidåkningsparadiset Leutasch innan vi skulle ta oss upp till Oberammergau på fredagen. Jag råkade att sett på Facebook att Lennart från Björnstorp var på plats och vi tog en liten promenad och hälsade på dem på deras hotell på kvällen. Trevligt! Där fick vi lite info om banan och Adam blev peppad att bara staka. 

Lokal hamburgare, "Big Rösti",
 på McDonalds i Innsbruck

På dan testade vi spåren i området och filmade lite teknik. Finfina spår och skönt att röra på sig lite.

I Leutasch

Väl i Oberammergau möttes vi av strålande väder och finfina spår. Vilken överraskning! Men väderprognosen såg inte såg lysande ut med riktigt varmt väder på lördagen och mycket snö på tävlingsdagen. Men vi njöt till fullo under fredagen och lördagen i finvädret iaf!

Vårt lilla hotell i Oberammergau

Ljuvligt!

Härliga omgivningar att glida omkring i!

Pulvermos?

Dan innan tävlingen hade jag väldiga problem med att bestämma mig för hur jag skulle göra med det förbannade vallandet. Ju fler jag frågade om råd desto mer osäker blev jag. Om vädret blev som väntat skulle det bli svårvallat.

På fredagen provåkte vi i stort sett hela banan och konstaterade att det inte var något problem att staka den brantaste backen.

Jag konsulterade Linus Larsson (skåning i exil) i team Sysarb Oneway som jag visste var på plats och som verkar vara en förståndig påg. ;-) Han tyckte jag skulle skita i fäste och staka istället för att riskera dåligt glid och jag började förbereda mig mentalt på att köra mitt första lopp utan fäste. En vallare utanför tävlingsmässan som vi pratade med om rillning av skidorna tyckte att stakning bara var för de första 60-70 och fick mig att bli osäker igen. (Sicket nöt! Han fick oss också att skita i att rilla och det var nog lika galet...Det berodde iofs även på att vi inte hittade någon bra riller på mässan...)

Det slutade med att stakning blev ända alternativet då mässan stängde 18.00 och jag inte hade något klister. ;-) Nödlösningen skulle vara att lämna in för vallning tidigt på morgonen och jag höll det öppet för att se hur vädret utvecklade sig.

Tre viktiga V:n: Vin, Weissbier och Vallning
Vallaboden som hörde till hotellet var inte den största,
men vi blev väldigt glada över att det fanns en i alla fall!

Adam gjorde ett riktigt bra jobb med skidorna i den trånga lilla vallaboden och efter vallahysterin åt vi kvällsmat på en italiensk restaurang. Adam (eller "Haudam", Adam på skånska, som servitrisen som vi bokat bordet hos skrivit på bokningslappen) åt veckans tredje "Diavolo"-pizza och jag åt lasagne. (Efter att ha varit lite lagom pinsam och frågat hur mycket man fick och försökt förklara för honom att jag behövde mycket mat inför morgondagen...;-))

Tillbaka på hotellet packade vi ihop våra grejer, eftersom vi skulle åka hem direkt efter tävlingen, och kolhydratladdade med chips och choklad. ;-) Kvart i sex ställde vi klockan på. Rena sovmorgonen om man jämför med Vasan! På morgonen åt vi lite yoghurt på hotellet och tog med oss mackorna som Adam förberett kvällen innan. Strax innan 7 var vi på plats vid starten. Då var det fortfarande väldigt lite folk på plats och efter att ha parkerat gick vi direkt till startfållan och la våra skidor längst fram.

Starten på morgonen

Finn en Ski Team Skåning

Dock var inte startlinjen dragen än så vi fick snällt vänta på plats tills linjen i snön var målad för att inte riskera att lägga våra skidor tokigt och bli flyttade. (Vilket hade hänt tidigare år enligt en svensk som också var på plats tidigt...) Sen gick vi tillbaka till bilen och försökte äta lite mer och ta det lugnt ett tag innan det var dags att börja värma upp.

När vi passerade kön till vallningen blev jag lite osäker igen men försökte vifta bort det och stå fast vid mitt beslut att köra ovallat.

Det var en jäkla tur!

Efter att ha värmt upp och kissat en sista gång sprang vi igenom startfältet fram till våra skidor. Då kunde vi konstatera att en ryss hade klämt sig in framför Adams skidor och efter att ha bytt plats på hans, Adams och mina skidor stod jag efter Adam på startfältet. Helt ok för mig. :)

Sen bar det av! Jag såg Adams rygg några hundra meter innan jag tappade honom med blicken. I första svängen på banan såg jag herrtäten. Inte så långt borta som väntat och det var riktigt häftigt och peppande att se dem. Jag försökte köra snabbt men avslappnat fram till första backen. Jag var inställd på att vara tvungen att staka uppför backen men farten var inte så hög där och folk framför började saxa så jag stakade bara det första lite flackare partiet och sprang sen uppför den brantare delen. Det gick ju, trots bristen på fäste! Jag blev förvånad men lite lättad. Pulsen var skyhög i backen men jag visste ju att det blev lite vila när man väl kommit upp.

Adam hade inte vallat glid på fästzonen och ruggat skidornas fästzon med sandpapper. Så här i efterhand kanske det borde ha varit glid på hela skidan. Glidet var i alla fall inte alls så bra som jag väntat mig på blanka skidor. Men sen hade vi ju inte rillat skidorna heller. Det var kanske det som var felet snarare? Eller bara att det snöade ymnigt en stor del av loppet. :)

När jag kom ut genom skogen såg jag Adam några slingor längre fram på den öppna delen. Härligt! Det såg ut att gå bra för honom och jag var nöjd med att inte ha tappat mer på honom.

Jag intalade mig att den här banan passar oss perfekt och försökte hålla uppe farten.

Jag blev positivt överraskad när jag kom in till varvningen och var inställd på att försöka köra på hårdare andra varvet. I motlutet efter varvningen gick jag om två tjejer. De hade fäste och jag stakade. Kändes gött! Under andra varvet låg vi sen tillsammans i en klunga med några gubbar större delen av tiden. Jag försökte gå om några gånger men det var lönlöst. Det snöade en hel del och det gick inte att ligga i eget spår utan att slita som tusan. Så det var bara att rikta in sig i ledet. Dessutom blev förhållandena värre och värre. Ute på det öppna partiet var spåren riktigt dåliga på andra varvet. Breda och sladdriga. Det var svårare att staka i med full kraft och jag märkte att jag tappade i svängarna där man fick skejta/trampa runt. Men jag hängde med i alla fall. Nu hade vi börjat komma ifatt och varva långsammare åkare och det gjorde inte saken lättare. Med några kilometer kvar försökte jag gå förbi min klunga men lyckades inte och höll på att trilla på kuppen. Jag ställde in mig på att fokusera på placeringarna och i alla fall försöka slå de två tjejerna i klungan. När vi gick in mot målet hade jag en bit fram till den ena av dem men när jag såg hur långt upploppet var satsade jag järnet och lyckades precis gå om. Efter det trillade jag ihop på mållinjen.

Jag kände mig dock alldeles för pigg efter loppet och var lite besviken att jag tappat så mycket på andra varvet och inte kunnat ta ut mig så mycket som jag velat. I efterhand borde jag nog försökt köra hårdare på första varvet för att hitta snabbare ryggar men samtidigt vet jag inte om jag hade klarat av att hålla i då.

När jag fick se seedningsgränserna kändes det ändå som ett ganska lyckat lopp. Mellan led 2 och 3. Jag har fortfarande bara seedat mig till led 3 på Tjejvasan och Vasaloppet så det känns som ett skönt kvitto i alla fall! :) Dessutom har jag aldrig varit så "nära" (35 min efter) herrvinnaren på en tävling på snö och det känns riktigt kul.

Men det allra bästa med loppet var utan tvekan Adams bedrift och den revanch han fick efter att ha startat sist i Marcialonga. När jag såg seedningstabellen blev jag så himla glad för hans skull. Led 1! Inte illa att få starta i led 1 i sitt första riktiga Vasalopp. Galet imponerande och jag är sjukt stolt! :)

Det här upplägget med att köra både Marcialonga och König funkade verkligen klockrent och jag ser fram emot ett liknande upplägg nästa år.

Det här är var verkligen en rolig och inspirerande resa som jag kommer att minnas länge!


Loppet i siffror:

Tid: 2:33:02 (+25.19 damer och +35.03 herrar)
Sträcka: 45.12 km enl. Garmin
Medeltempo: 3:24/km
Snittfart: 17,7 km/h
Maxfart: 40 km/h
Snabbaste kilometern: 22 km/h
Placering: 25 av 249 damer, 292 av 1850 totalt
Snittpuls: 87% av max
Maxpuls: 96% av max

Nöjd att vara i mål efter vunnen spurtstrid...

Vi sprang på Leila Kveli och Susanne Nyström efter loppet...

Tacka vet jag tyska långlopp!
Weissbier efter målgång...;-)

Marcialonga 2014

Fredagen innan loppet gick jag och Adam upp mitt i natten efter bara ett par timmars sömn för att ta en taxi till stationen, tåg vidare till Kastrup och flyg till Munchen. Vid 9-tiden var vi framme i Munchen och hämtade ut vårt bagage och hyrbilen som vi hade bokat kvällen innan. Efter att ha fått ut en "förteckning" (läs en bild med ett antal inexakt utmärkta kryss) över alla repor som fanns på bilen och blivit informerade att varje repa som tillkom skulle dras av på de nästan 10 000 som reserverades på mitt kort gick vi för att leta upp vår "opel modell x eller liknande" som visade sig vara en ljusblå skönhet av märket Hyundai.

Sen ägnade vi över en halvtimme åt att konstatera att det fanns betydligt fler repor än bilden visade, fotade bilen, hittade personal som kunde uppdatera vår "förteckning" med ytterligare en massa kryss som gjorde oss rätt lugna med att vi inte skulle kunna ställas ansvariga för någonting överhuvudtaget. :)

Sen bar det av. Eftersom Adam är en ung man i sina bästa år stod jag för körningen. Ytterligare förare, dessutom under 25 år, skulle kosta skjortan och min Autobahnfobi fick stå åt sidan för snålheten...;-)

Körningen gick i alla fall långt över förväntan (jag körde inte in i någon, ingen körde in i mig och vi hittade rätt! ;-)) och nån timme senare än vad Google förutspått kom vi fram till hotellet "La Sayonara" strax norr om Moena. (Google måste ha tyckt att vi skulle hålla autobahnfart på serpentinvägarna över bergen...)

När vi checkat in på hotellet gav vi oss ut för att röra lite på oss och testa spåren. Efter bara en kort stunds åkning mötte vi första "kändisen" i form av Tom från klubben som som vanligt var ute och jagade mil. ;-) Väl tillbaka på hotellet käkade vi kvällsmat tillsammans med Gustaf och hans pappa Sven och Oskar och hans mamma Tina. Marcus och Peter kom lite senare på kvällen efter att ha tagit en liten extrasväng om Venedig och Egil och hans familj kom också ganska sent efter att precis som vi konstaterat att det tog betydligt längre tid att köra från Munchen till hotellet än vad karttjänsterna tyckte. 

Men tillslut var i alla fall hela gänget på tolv stycken Ski Team Skåningar samlade på hotellet.

Vårt hotell!

På lördagen testade vi skidorna en liten sväng på förmiddagen innan vi körde vi till Cavaleze för att hämta ut våra nummerlappar och försöka seeda upp oss. Det gick ungefär lika bra som väntat. Dvs. inte alls. Jag startade två led längre bak än mitt resultat från två år sen borde tagit mig och Adam startade tvärsist eftersom han bara åkt Öppet spår tidigare. Vi fick ju tag i startplatser sent och anmäldes inte förrän i augusti till loppet och fick startled efter det. 

Gött väder att testa skidor i!

Inte så gott om selfies på den
här bloggen så håll tillgodo! ;-)

I all frustration blev vi upplysta om att de i alla fall har för avsikt att förbättra möjligheterna att seeda om sig till nästa år. På tiden kan man tycka!

I Cavalese passade vi på att äta lunch tillsammans med ett helt gäng från klubben för att sen spana in sista backen till fots. Det kändes skönt att ha sett den och ha några riktmärken att ta sikte på dan efter. 

Målet!

Tillbaka på hotellet var det vallning för hela slanten.

Nya vallaren gjorde ett riktigt bra jobb! ;-)

På tävlingsdagen gick jag upp halv 6 för att äta frukost. Kvällen innan hade Gustaf bestämt sig för att köra till starten för att kunna vara på plats i tid. Bussarna till starten gick inte förrän 7.15 och Gustaf skulle starta 8.05 och tyckte att det kändes lite väl tajt. Oskar skulle också följa med och eftersom jag och Oskar skulle starta i samma led tänkte jag att det kanske var en bra idé för mig också. Väl på plats gick vi in i en tom fålla och ställde våra skidor. I efterhand kändes det ganska onödigt att vara där så tidigt, men hellre för tidigt än för sent!

Jag hann träffa Adam innan start och lyckönska honom inför den tuffa uppgiften som skulle innebära enormt många omkörningar. Jag var ovanligt lugn inför start och gick in i fållan 10 minuter innan min start efter att ha kissat sista gången och värmt upp med lite löpning. Precis när jag knutit ihop påsen med överdraget kom jag på att jag hade skidhållarna kvar på skidorna och började snurra upp alla omsorgsfullt snurrade varven på plastgrejen som höll ihop säcken. Då gick lappen med mitt nummer av och innan jag fått fram reservlappen som låg i säcken och snurrat ihop hela möget igen, hade jag hunnit få upp pulsen bra inför start...;-)

Sen hann jag inte tänka så mycket innan starten gick och det bar av!

I starten såg jag Adam stå och heja och jag körde iväg med ett stort leende på läpparna. Nu skulle det bli åka av!

Det visade sig dock ganska snart att det inte var helt och hållet upp till mig vilken fart jag skulle kunna hålla men jag våldade mig fram bäst jag kunde. Galna omkörningar blev det några stycken av om man säger så. Mellan spåren, i snön bredvid spåren, stakandes med en stav, diagonalandes med stavarna tätt längs med kroppen. Harklandes och hostandes för att försöka bli framsläppt när det låg stoppklossar i bredd över alla spåren utan att vara allt för otrevlig. I skånska landslagets tävlingsdress gäller det att bete sig! ;-)

Det var roligt att köra om många åkare och känna sig mycket starkare än de jag passerade men jag insåg samtidigt att det skulle ta mycket onödig energi att behöva vålda sig fram utan snabba ryggar och fri väg. Jag hade span på några tjejer på vägen upp till Canazei som verkade ganska jämna med mig. När det vände utför hade de dock inget att sätta emot. :) Jag kände mig väldigt stark i stakningen och hade bra glid. Halvvägs in i loppet började det dock krampa oroväckande i vänster triceps. Jag försökte dricka så mycket jag kunde överallt och tog mina liquid. Försökte avlasta lite genom att använda benen och staka mindre med armarna och lyckades hålla krampen under kontroll resten av loppet.

Första tävlingen på mina Madshus Redline.
Supernöjd! Riktigt härliga skidor!

Jag började märka att jag hade svårt att hålla uppe pulsen så högt som på vägen upp till Canazei och var väldigt sömnig sista milen och hade svårt att hålla ögonen öppna. Sista kilometerna innan den beryktade avslutningsbacken hade jag dessutom enormt dåligt glid. Det går lite lätt uppför här också och det kändes helt oproportionerligt tungt. Inför backen fick jag därför totalt hjärnsläpp och passerade sista vallningsstationen UTAN ATT VALLA OM.

Jag har sällan känt mig så dum som när jag kommit upp några meter i backen och insåg att jag hade noll fäste. Zero.

I min enfald hade jag tänkt så här:

1. Jag vill inte riskera ännu sämre glid och klägga på en massa klister när jag haft bra fäste hela loppet.
2. Eliten vallar inte om.
3. Det kommer ändå vara slush puppie i halva backen som man måste saxa i.

Efter 100 meter tänkte jag:

1. Finns det någon som står med klister i backen som kan låna ut lite så jag kan panikvalla??
2. Hur dum i huvudet får man vara??
3. Hur dum i huvudet får man vara??????

Fan. Jävla. Mög. Helvete!
Inget klister syntes till och det var bara att ställa in sig på att ta sig upp i slowmotion. Stakandes. Saxandes. Mobergstakandes. Fuldiagonalandes utan tryck på skidorna.

Det var i alla fall skönt att vi hade spanat in några riktpunkter så jag hade lite koll på hur långt det var kvar längs vägen. När jag kom runt sista kröken blev jag lika besviken som förra gången över hur kort upploppet är och att det var en massa folk i vägen för sista spurten.

Gustaf mötte upp vid målgång och efter att hört lite om hur det gått för honom sprang jag iväg och hämtade ut mitt ombyte, pratade lite med Håkan och Oskar, duschade och pratade lite med de fem andra tjejerna i omklädningsrummet (en fördel med att vara tjej på långlopp! :)) och hämtade ut maten. (Pasta med tomatsås precis som sist.) Snart konstaterade dock Håkan, som hade koll via mobilen, att Adam var på väg uppför backen och skulle gå i mål alldeles snart. Så jag tog fick en bra anledning att slänga resten av maten som jag ändå inte alls var sugen på och sprang iväg för att möta upp honom.

Att det är en jäkla bedrift att ta sig i mål på under 5 timmar när man ska ta sig förbi en stor del av startfältet råder det inga tvivel om. Dessutom hade han avslutat loppet med att staka uppför sista backen eftersom det var så lång kö till vallningshjälpen. Galet. :)

Efteråt mös vi omkring ett tag i det fina vädret innan vi tog bussen tillbaka till hotellet. Vi passade på att testa hotellets spa. En öl, bastu och bubbelbad satt fint minsann. På kvällen överraskade hotellet med lite mingel med snittar och bubbel innan kvällsmaten. Kvällsmaten var lite speciell. Minst sagt. Grillad spädgris stod på menyn och i min enfald hade jag förväntat mig några köttbitar på en tallrik.

Söta nassar

Servitören langade glatt upp det här
på min tallrik som "belöning" för att jag var snabbaste
dam på hotellet....

Jag föredrog dock efterrätten...
Tiramisu!

Det var allt om Marcialonga för den här gången.

Till skillnad från våra klubbkamrater reste jag och Adam vidare på tisdagsförmiddagen med förhoppningar om att åka König Ludwig Lauf söndagen efter. Mer om det snart!


Loppet i siffror:

Tid: 4.36.50
Sträcka: 70 km
Snittfart: 15,2 km/h
Maxfart: 35 km/h
Placering: 45 av 1007 damer
Snittpuls: 87% av max
Maxpuls: 96% av max

Kräkintervaller

Idag körde jag veckans tredje intervallpass. Veckan inleddes i måndags med ett tröskelpass löpning i snön, fortsatte med kräk(back)intervaller med klubben i onsdags och SkiErg-intervaller idag.

Dagens intervallpass blev premiär för ett pass jag länge tänkt att jag borde köra: 10x500 m med 1 min vila. Jag brukar ha svårt att hitta rätt ansträngning på de första intervallerna i serien på SkiErg och så även den här gången. Jag tyckte att jag inledde ganska sansat men fick ändå kämpa för att hänga i. Efter fem intervaller undrade jag vad jag gett mig in på, funderade på att mörka hela passet, bryta och låtsas som att det aldrig hänt. ;-)

Men funbeat-pressen och 1 min vila har en magisk effekt. ;-) Vilan är tillräckligt långt för att hämta andan och tillräckligt kort för att inte hinna tänka för mycket och banga ur...;-) Och man vill ju inte skriva in några misslyckade brutna pass i funbeat. På't igen!

Jag varierade motståndet mellan 6,7 och en enstaka på 5. Jag kör bättre (snabbare) ju tyngre motstånd jag har och behöver öva på att få upp frekvens och explosivitet på lättare motstånd. Idag märkte jag också tydligt hur jag tappade tekniken när jag började bli trött och inte kom upp med överkroppen ordentligt. Så fort jag tänkte på det och ansträngde mig för att köra tekniskt bättre gick det också snabbare. Nyttig träning både för teknik, skalle och flås alltså!

Det var längesen jag hade så hög puls på ett pass. Jag maxade på 98%!! Nu i efterhand kunde jag konstatera att jag snittade 93% på sista intervallen. INKLUSIVE 1 min föregående vila för att jag inte orkade klabba med att stanna och starta klockan. Galet.

Pulskurva från dagens pass
(min maxpuls är 181)

Lika galet är det att jag, trots att det var alldeles fruktansvärt under tiden, redan sitter och funderar på när jag ska klämma in nästa pass....:)

Inget rullskidväder i Lund...