måndag 2 mars 2015

Tjejvasan 2015

Spänningen inför Tjejvasan började tidigt i år. Allt kretsar kring Vasaloppsveckan här i Mora den här tiden på året och man blir konstant påmind om det. Det gick sådär att försöka tänka på annat under veckan men jag gjorde mitt bästa i alla fall. ;-) Hemma i Skåne brukar man ju kunna leva ett "normalt" liv veckan innan Tjejvasan och Vasaloppet men på en Skidlinje i Mora blir det lite mer påtagligt vad som är på gång. ;-)

Saker som jag funderade på mot min vilja var tex.: 
- Vilka skidor jag skulle åka loppet på
- Hur vädret/vallaläget skulle utveckla sig
- Om jag skulle satsa på att staka eller inte
- Om för mycket vila innan loppet skulle göra mig seg
- Om för lite vila innan loppet skulle göra mig seg... ;-)

Efter att Minatti bestämt klargjort att jag skulle staka i år infann sig ett härligt lugn och längtan efter loppet. Sista dagarna inför kände jag mig förväntansfull och relativt lugn och glad. Det var väldigt skönt! Att slippa allt vallakladd var en sån lättnad...

Förra veckan körde vi intervaller i Tjejvasan starten med klassen: 3 x startsträckan fram till vägen, 3 x backen upp till andra vägen och 3 x från vägen upp till Oxbergs-kontrollen. Eftersom vi körde över järnvägsspåret på raksträckan körde jag på mina fulskidor som inte sett glidvalla på många år. Efter intervallerna kände jag mig lugn med att det skulle gå fint att staka startbacken på tävlingsvallade skidor.

Kö till led 1

Klockan 6 på lördagsmorgonen lämnade jag, Adam, Frida i klassen och Emma (som gick på skidlinjen förra året) skolan och körde mot starten i Oxberg. Eftersom Tjejvasans led 1 är väldigt stort gäller det att vara på plats i tid om man ska ha någon chans till en bra start. När startfållan öppnade halv 8 gick vi in och la ut våra extraskidor längst fram i fållan. Sen gjorde jag lite ovetenskapliga glidtester (jämförde mina skateskidor mot mina klassiska) och värmde upp. Jämfört med förra året då jag kände mig seg redan på uppvärmningen var känslan betydligt bättre innan start. Spåren på startrakan var isiga och snabba och det såg ut att kunna bli ett snabbt och kul lopp! :)


9.00 gick starten och jag kom iväg bra och hängde med bättre än jag förväntat mig på startrakan. Peppande! :) Backen gick också snabbare och lättare än väntat att staka och för första gången på Tjejvasan hade jag min bästa placering under loppet i Oxberg. (Fast det visste jag ju inte då...) Det var inte enligt plan. Jag hade accepterat att jag antagligen skulle tappa uppför på att staka men kunna tjäna på det utför men loppet utvecklade sig precis motsatt. Hur är det möjligt? I utförskörningarna efter Oxberg passerade ett helt gäng tjejer och jag fattade ingenting. De hade fäste och jag hade blanka skidor men jag hade inte en chans att glida med.

Min mentala dagsform var väl inte heller på topp och kämparglöden dog tillsammans med mitt glid. Jag låg i skön tröskel-/långloppsfart och lyckade inte frammana någon vilja att ta ut mig som det krävs på ett så här kort lopp.

Det är första gången någonsin som jag längtat efter uppförspartier och fasat för flacka stakpartier! ;-) Stakningen uppför känns verkligen bra men på lättare stakning har jag fortfarande mycket att jobba på med tekniken så jag skyller verkligen inte allt på glidet.

Supporten innan och under loppet var kanon: Adam vallade mina skidor, var chaufför och hjälpte mig hålla mig lugn inför tävlingen. Agnes i klassen hade sin familj på besök och de langade åt oss efter Gopshus, Adam i Läde och massör-Lasse i Hemus. Det kändes superproffsigt och funkade väldigt bra! :)

Innan loppet hade jag skojat lite med Adam om att han borde ställa upp och vara hjälpryttare åt mig. Under loppet blev jag lite snopen när jag blev ifattkörd av en tjej som hade just en manlig klubbkamrat som hjälpryttare! Eh va? Han låg och anpassade farten efter henne och peppade henne. Efteråt pratade jag med Agnes om det och hon hade sett dem tillsammans redan vid Gopshus. Sjukt osportsligt. Ännu mer eftersom hon puttade ner mig en placering och aldrig hade slagit mig utan honom... ;-)

När jag närmade mig Moraparken försökte jag ändå göra en kraftansträngning. Jag hade en klunga framför mig som hade splittrats upp och lyckades iaf åka om ett par av dem på slutet. På målrakan stod Adam och hojtade och mötte upp mig vid målet.

Jag kände mig alldeles för pigg och rätt sur efter målgång. Sur på mitt dåliga glid, min dåliga tävlingsinstinkt och att ännu en gång inte prestera så som jag vill tro att jag kan.

Fia i mål med sin goodiebag

Så här i efterhand borde jag kanske lättat lite mer på träningen än jag gjorde inför loppet. Jag ligger högre i träningsmängd även nu under tävlingsperioden än jag någonsin gjort (nästan 55 timmar senaste månaden) och har kört många fler tävlingar i år än tidigare säsonger. Kanske bidrog det till att jag inte kunde få upp pulsen och peppa upp mig som jag borde kunnat...

Fast är det så känns det ändå ok. Den här säsongen ser jag lite som en testperiod där jag måste våga utmana mig själv med högre träningsmängd och fler tävlingar och lära mig vad jag tål och hur min kropp fungerar.

Ännu ett år i startled 3 på Vasaloppet var inte vad jag hade hoppats på den här säsongen, även om jag visste att det inte skulle bli lätt att nå led 2 och att konkurrensen blivit tuffare de senaste åren. På Tjejvasan rök sista chansen att seeda upp sig så nu blir det till att vässa armbågarna och hoppas på toppform, medvind och superglid nästa söndag! :)

Loppet i siffror:
Tid: 1.33.36 (+14.25)
Placering: 65/851
Snitthastighet: 19,3 km/h
Maxhastighet: 45,4 km/h
Snittpuls: 87%
Maxpuls: 92%

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar