onsdag 30 januari 2013

Att vinna över sig själv

Helgens tävling var visserligen min första seger på snö men ännu mer min största seger över mig själv sen jag började åka skidor.

När jag tänkt på loppet så här i efterhand inser jag hur många mentala fighter jag hade med mig själv och jag tänkte dela med mig av några av tankarna som gjorde att jag vann över mig själv den här gången.

Redan i första backen blev jag väldigt trött och började fundera på hur jag skulle orka med den fyra gånger till. Kanske skulle det här bli det första loppet jag skulle bryta? Åkare från klubben började komma ifatt och om. Här handlade det om att inte låta negativa tankar ta över utan försöka ta kommando över situationen på bästa sätt. Mitt vanliga mantra "Just idag är jag stark" fanns inte med mig i helgen. Jag var inte stark. Och jag kunde verkligen inte intala mig att "Jag bärs framåt av kraftiga vindar" när jag gnetade på uppför i diagonalåkningen. ;-)

Positiva tankar som jag försökte peppa mig själv med var istället tex:

"Jag är sämre uppför än utför. Jag kommer ifatt på mer lättåkta partier."

"Jag har ingen aning om vilken ansträngningsnivå andra åkare ligger på. De kanske kör på för hårt och tappar mycket sen."

Och:
"Jag måste fokusera på mig själv och återhämta mig för att kunna genomföra."

Första backen blev som sagt direkt chockartat jobbig. Resterande varv lyckades jag dock intala mig själv att första backen var det enda hindret på vägen till varvningen.

"När jag är på toppen av första backen är varvet i stort sett avklarat."
Egentligen: när jag är på toppen av första backen hade jag kört 2,5 km och hade drygt 6 km kvar av varvet. ;-)

(I efterhand kom jag att tänka på att jag någonstans läst att Jonas Colting lurar sig själv på ett liknande sätt när han tävlar i triathlon. Han delar in tävlingar i fem delar. Simning, växling, cykling, växling, löpning. När han går ut ur växlingen för att påbörja cyklingen intalar han sig att han gjort 2/5 av tävlingen redan fast han i själva verket knappt har börjat. Han måste vara lika lättlurad som jag! ;-))

Under loppet försökte jag också peppa mig med att inte tävla mot herrarna i klubben utan mot damerna i min klass. Jag ställde in mig på att jag skulle vinna min klass och försökte fokusera på återhämtning och att känna efter hur det kändes i kroppen.

På sista varvet fick jag tidsrapporter om att bakomvarande dam tog in på mig. Jag fick veta att jag ledde med 1 min vid varvning när jag var på väg uppför backen. Någonstans efter backen fick jag ytterligare en tid. En minut hade blivit 10 sekunder och jag väntade bara på att tjejen skulle komma om. Det tog dock ytterligare lite tid och hon passerade mig inte förrän i den sista lilla saxbacken på varvet. Istället för att bli stressad över hur mycket hon tagit in försökte jag peppa upp mig genom att tänka:

"Vad lång tid det dröjde innan hon kom ifatt fast det bara skiljde 10 sekunder."

"Hon kom inte om mig uppför fast jag är sliten. Nu börjar partierna som jag är stark i."

"Hon måste ha kört på rätt hårt för att hämta in och börjar förhoppningsvis bli trött nu."

Anna som gav mig tiderna hade funderat på om hon skulle ge mig dem eller inte, om det skulle stressa mig mer än det hjälpte, men jag är jätteglad att jag fick veta tiderna och fick en indikation om att det hände något bakom. Förutom att ge mig tiderna peppade Anna upp mig att tro på mig själv fast jag hade tappat. "Kom igen Fia, du är sjukt stark i stakningen". Det fortsatte jag att upprepa för mig själv som ett mantra. Det kändes faktiskt skönt när tjejen bakom gick om och jag äntligen såg henne och hade överblick över situationen. Det kändes som att jag hade ett mentalt försprång jämfört med om hon bara kommit flygande och överrumplat mig.

Direkt när hon hade gått om ville jag egentligen bara ge upp och låta henne köra iväg. Det hade ju varit lätt och skönt. Va fan! Skärpning! Jag har inte legat först hela loppet för att bli omkörd på slutet och gå i mål som tvåa. Jag lyckades peppa upp mig att göra ett ryck och direkt gå om igen för att markera att jag var stark och skulle vara först. I den sönderkörda utförsbacken var "stå på benen" det enda jag tänkte på och jag försökte få med mig bra med fart och komma ner i spåren igen utan några missöden. Nu var det bara att försöka trycka på i stakningen.

Sen gjorde jag en sak som ledde till att jag fick kommandot över situationen på ett sätt som jag tycker var rätt fiffigt så här i efterhand. ;-)

Jag vände situationen till att jaga istället för att bli jagad. 

Jag såg Christians vita dräkt framför mig och visste att jag hållt ganska jämnt tempo med honom på det flackare partiet så jag siktade in mig på att jaga ikapp honom. Det gick visserligen i slow-motion och jag kom aldrig i fatt. Men jag tror att hela känslan av att jaga någon taggade mig mer än stressa upp mig över att bli jagad.

Men jag fick henne inte att släppa och sista biten in mot varvningen var det trots allt jag som var jagad och hon som jagade. Det var åkare i spåren framför och jag hojtade "håll höger" till framförvarande åkare i vänsterspår för att bara kunna forcera fram den sista biten utan att behöva byta spår och riskera att tappa. När vi passerade vätskekontrollen strax innan målet hörde jag ett "heja skåne" från en okänd drickalangare och det gav lite energi att försöka trycka på i stakningen. Jag hörde speakern säga att jag ledde men jag visste ju att jag hade henne hack i häl. Sen var det två kritiska moment kvar innan målrakan. Två svängar. Första svängen var uppkörd och lite lätt motlut och jag fick diagonala några tag i den lösa snön i innerkurvan under tiden som jag bara försökte fokusera på att stå på benen och inte klanta mig.

Jag blev förvånad över att hon inte passerade mig i svängen fast jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det gav hopp. Nu hörde jag Gustaf och Håkan skrika och jag tror inte att jag hade kunnat pressa ut de där sista krafterna utan deras hejarop. Upploppet åkte jag för dem, inte för mig själv. De har hjälpt mig så mycket på alla sätt. Jag kunde bara inte ge upp så nära mål.

Gustaf berättade efteråt att mitt ansiktsuttryck var apatiskt och långt ifrån något fighting face när jag diagonalade den sista biten mot mål. Håkan berättade att han var rädd att jag skulle börja hafsa med tekniken eller försöka staka.

Min tanke var bara att hålla i med diagonalåkningen så länge jag inte såg henne i ögonvrån och jag lyckades hålla i tekniken och åka förvånadsvärt avslappnat ända in i mål. Med bara nån meter kvar insåg jag att det hade gått vägen. Jag hörde speakern konstatera att nog blir de Fia Jobs som vinner  innan jag seglade ihop i en liten hög.

Jag blev förvånad när jag kollade pulskurvan efter loppet och insåg att jag hade avslutat på 94% av maxpuls. Jag är sjukt nöjd att jag kunde pressa mig så hårt efter allt.

Efter att ha förlorat flera spurter på rullskidtävlingar var det här precis vad mitt självförtroende behöver. Jag ska aldrig mer förlora en spurt.

Tankens kraft är enorm.
Tänk på det! ;-)

Kom att tänka på ett gammalt inlägg på samma tema:
"Fake it till you make it" 


4 kommentarer :

  1. Gôtt inlägg :)
    Läste någonstans att Johan Olsson brukar köra på "Jag orkar, jag är avslappnad, jag orkar, jag är avslappnad"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, den kanske man ska sno! ;-)

      Radera
  2. Blir jobbigt att komma ihåg alla nu ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det kanske får lite motsatt effekt om man får ångest över att man inte kommer ihåg alla sina mantran. ;-)

      Radera