onsdag 23 augusti 2023

Ultravasan 90 2023

Inför årets lopp insåg jag att jag inte hade skrivit någonting från min första ultravasa 2018 som jag kunde gå tillbaka till så i år ska jag se till att få ner lite minnesanteckningar: 

Veckan innan:  
Jag hade avvaktat att anmäla mig till Ultravasan för att se hur återhämtningen efter fjällmaran i Åre skulle funka (och kanske, eventuellt kan det vara så att jag är en solskenslöpare som kanske inte hade sprungit om det hade utlovats regn hela dagen ;-)). Väderprognosen för lördagen såg dock riktigt lovande ut i början på veckan och under måndagens TNT-pass kändes kroppen pigg och jag kände mig sugen på att springa. Dessutom fick jag tips om att stackars Tomas Stöt hade en startplats men inte skulle kunna springa pga brutna revben efter Cykelvasan och jag fick löst startplats smidigt. 

Slutspurten i Åre

Jag fick också en bra morot till att springa loppet utan gnäll. Jag vet att Tomas skulle gjort vad som helst för att få springa sin 10:ende Ultravasa, och fullborda sin 10:e Vasaloppstrippel. Adam hade kanske inte gjort vad som helst, men han hade också velat springa men hejdat sig och kommit fram till att det inte var värt att chansa med armen i mitella och riskera både vurpor och snedbelastningar. Så jag kände tacksamhet för att få möjlighet att stå på startlinjen och ovanligt lite stress innan loppet. 

Dagen innan: 
Det här med att förbereda inför lopp är inte min starkaste sida och det fanns mycket på to do-listan sista dagen. Note to self: Man kan ju förbereda mer tidigare i veckan. Dagen ägnades åt att sätta ihop energiplan, göra egen liquid och blanda chia fresca, laga mat, bestämma race outfit, förbereda langningskit till Adam och Lilo och packa väska till efter loppet. Och så skulle vi packa för att sova en natt i bilen som vi bestämt oss för var ett skönare och lugnare alternativ än att köra från Bonäs till Sälen mitt i natten. Starten går ju 5.00 på Ultravasan.

Vi käkade kvällsmat hemma och packade ihop oss i bilen och körde till Sälen. Det har varit ovanligt lite mygg här uppe i "sommar" men väl framme insåg vi att det var på husbilsparkeringen i Sälen som alla håller till! Jag fick lite panik när jag insåg det och att jag glömt ta med min allergimedicin, men vi var också nöjda att vi varit förutseende och tagit med myggnät och tejp för att kunna fästa i ett fönster så vi skulle kunna ha ett fönster öppet när vi sov. 

Det blev lite smalare sovplats än i vårt tremannatält när vi fällde baksätet och la ut våra liggunderlag, men helt ok med plats för oss alla tre. 

Snart redo för att sova!

Jag ställde klockan på 4.00, tog på reklam-sovmasken som hela familjen fått vars en från Mora hotell i samband med Vasaloppet och har använt oväntat mycket, och somnade ganska snabbt. Hade hunnit tänka tanken att fyra kanske var lite väl sent att gå upp innan jag somnade. När klockan ringde vaknade jag med ett ryck och slängde mig ur bilen för att göra mig klar för start. Insåg att jag kanske borde gått upp tidigare för att magen skulle hinna komma igång både för att äta frukost och för att göra nummer två innan start. Kastade i mig av overnight-oatsen jag gjort kvällen innan. (Havregryn, chiafrön, cashewnötter, protein-"mjölk", lite gurkmeja, fryst mango och blåbär.) Åt nog knappt halva portionen, fyllde ut med lite av Adams grymma uppladdningshavrekakor som han brukar baka och en bit banan. Ingen brakfrukost men för nära inpå för mer och viktigare att ha laddat upp dagen innan tänkte jag. Jag hade ju trots allt med mig galet mycket energi att sätta i mig under loppet också. Grämde mig lite över att jag skulle få räkna med toastopp tidigt i loppet när jag inte lyckades gå på toa innan start. Tror aldrig det hänt innan. Men hade ändå räknat med att behöva gå nån gång under loppet så det var bara att acceptera och inget att hänga upp sig på. 

Skoval: Hoka Tecton X

Så här ser mina skor inte ut längre...

Klädsel: Salomonshorts med fickor i midjan, en softflask fram med liquid och en bak, toapapper i sidoficka och lite smågodis ICE i andra sidofickan (ovanligt lite efter att inte ha ätit något alls av allt jag släpat med på fjällmaran). Dvs. ingen ryggsäck och inget midjebälte. Skippade handflaska också och lämnade den till Adam för att ev. ta den senare längs vägen. Hade varit ute en sväng i skogen här hemma under dan och konstaterat att det skulle bli varmt med t-shirt och körde på linne på överkroppen. 

Loppet: 
Starten gick som sagt 5.00. Jag ställde mig lite längre fram i startfållan än sist eftersom jag kom ihåg att det körde ihop sig en hel del när banan övergick till single track sist jag sprang. Jag gillar, och är relativt stark på, mer teknisk löpning och ville ligga bättre till där här gången. 

I startfållan mötte jag Simon från Gävle som jag sprang med på backyarden i Älvdalen. Det var kul att se honom igen, och vi stod och snackade i startfållan tills starten gick. Och när den gått också för den delen. Haha, det blev en rolig och avslappnad inledning på loppet! Noll fokus på löpningen. När vi kom fram till startbacken (samma som på vintern för första gången i år) sa jag till honom att springa på i sitt tempo och inte vänta på mig. Backar är inte min starkaste gren och jag ville ta det lugnt och inte ryckas med för mycket i början så vi skildes åt och önskade varandra lycka till. 

Strax efter sprang jag istället på Malin från Mora, som jag också sprang en del med på ÄBU. Vi sprang också och pratade om allt möjligt så den här första delen försvann snabbt och lätt. Mellan Smågan och Mångsbodarna stannade hon till för att gå på toa och jag sprang vidare. Insåg att jag skulle behöva gå jag med men sparade det till när det verkligen skulle behövas. 

Den tekniska löpningen flöt på väldigt bra och var rolig och skovalet kändes klockrent så här långt. 

I Mångsbodarna stod Adam och Lilo och jag bytte den ena softflasken till en ny full och tog en klunk chia fresca innan jag sprang vidare. 

Min energiplan såg ut så här: 
Jag siktade på att få i mig ca 75 g kolhydrater per timme och hade i sista stund bestämt mig för att testa att försöka få i mig i stort sett allt via liquids och satsa på att dricka vatten utifrån törst. Insåg att det blev lättare att hålla koll på mängden jag skulle få i mig, lättare med logistiken att bara ha med liquid i softflasks och gott att få dricka vatten och inte behöva dricka en massa sliskig sportdryck för energins skull. 

Jag kokade egen liquid efter recept som jag brukar, inspirerat av Enervits liquid som jag hittat på nätet,  och blandade i totalt tre krossade koffeintabletter. Räknade på att få i mig 100 mg var tredje timme, men utfördelat i liquiden. Sen tog jag en tablett typ 30 min innan start också, hade ju inte druckit nått kaffe innan start. 

Övrig "doping" bestod av uppladdning med rödbetsjuice kvällen innan och resten av flaskan på morgonen innan starten. Köpte Kung Markattas rödbetsjuice när vi skulle till Åre och insåg att den ju var ovanligt "drickbar" (inte så äckligt jordig smak som vissa andra har). Adam hade inga av Skips beet speed-tabletter som jag brukar sno av hemma så juice fick funka. Som bonus får man fint rosa kiss när man dricker juicen också! ;-)

Även i Åre laddade jag med rödbetsjuice:
Ett av få tillåtna bevisat prestationshöjande
 preparat man kan använda för att toppa formen!

Som uppladdning matmässigt dagen innan käkade vi vår nya favvomat, en indisk linsgryta med sötpotatis och ris (och vi kompletterar även med kikärtor). Linsgryta är en hit även under riktigt långa lopp som backyards och 100 mileslopp tycker jag.

Bild från länken ovan (Foto: Lisa Björner)

Tillbaka till loppet: 
Jag hade väldigt svårt innan loppet att veta vad som skulle kunna vara en rimlig målsättning. Banan var ju 2 km längre än sist jag sprang, mer teknisk inledningsvis och skulle även gå upp för "vanliga" startbacken. Samtidigt insåg jag att jag drivs mycket av att ha mål och resonerade lite med Adam. Han tyckte att runt 10 timmar borde vara rimligt och att jag skulle sträva efter att ligga runt 6 minuters tempo när det var flackt. Jag tänkte också försöka ha lite koll på pulsen och inte låta den gå för högt men samtidigt inte heller tappa av utan försöka kämpa på med lite högre ansträngning. 

Först hade jag ärligt talat hoppats kunna springa en bra bit under 10 men insåg att 10 timmar på den nya banan nog kunde vara rimligt att försöka fixa. Och om det skulle skita sig skulle jag i alla fall kunna tävla mot min egen tid från 2018; 10:38. 

Av en ren tillfällighet, för att jag trodde att jag såg Simon från ÄBU kvällen innan loppet, hade jag kollat om han var anmäld och vad han sprungit på och sett att han hade gått i mål på precis under 10 timmar förra året. Så jag skrev upp mina tider från 2018 på banprofilen på nummerlappen och även tiderna Simon haft för att precis klara 10 timmar. (En intressant sak jag såg då var att vi hade nästan precis samma tid i Evertsberg men att jag sen tappat 40 min på honom i mål. (Dock inte samma år osv men i alla fall, uppenbart att det går att vinna/tappa mycket beroende på hur man disponerat loppet.))

Så då hade jag lite bättre koll vilka tider som skulle gälla i de olika kontrollerna för att ha en chans att fixa 10 timmar. 

Det var en otroligt fin morgon och de första morgontimmarna njöt jag verkligen av att få vara ute och springa i de fina miljöerna. Soldiset på myrarna, siluetter av springande människor i motljuset, det magiska morgonljuset i de mossiga trollskogarna. Galet vackert! Tur jag inte hade telefonen med.  


Tur andra hade kamera med!
Foto: Ola Nilsson

Foto: Ola Nilsson

Foto: Ola Nilsson


I Mångsbodarna hade jag fått veta från Adam att jag låg på en beräknad sluttid på 9.37. Det var kul och oväntat att höra efter att ha tagit första backen och sprungit den mer tekniska delen av banan. Killarna runt mig blev också peppade av att de låg bra till för att fixa prestationsmedaljtiden. "Vi får se hur länge det håller" hojtade jag till Adam. Jag blev lite fundersam om jag hade gått ut för hårt men tyckte det kändes bra och kontrollerat och tänkte att jag hellre spände bågen än fegade. Efter ett tag började jag fundera på om jag hört fel och att han sagt 10.37. Haha. Under 10 timmar blev i alla fall målet som utkristalliserade sig som rimligt ganska tidigt i loppet. 

Att springa banan istället för att åka skidor kan ju uppfattas som drygt, det tar ju så mycket längre tid mellan kontrollerna. Men på Ultravasan finns ett antal extrakontroller mellan ordinarie Vasaloppskontroller, typ var 5:e km, och sen är ultralöpning lite mer socialt än skidåkning tycker jag. Och jag tyckte ärligt talat att det var grymt skönt att slippa staka alla backarna utan "bara" behöva springa! Jag mindes lite för tydligt hur jag slet i vintras (och även känslan av betongklumpar till ben under UV 2018) och njöt av att få springa med relativt pigga ben istället. Jag försökte jobba på och springa så mycket som möjligt och inte falla tillbaka i att gå för mycket. Samma sak i kontrollerna. Snabbt ta dricka, fortsätta gå och slänga muggarna i sista papperskorgen och sen iväg igen. Jag ville inte spilla någon onödig tid utan känna att jag jobbat på och gjort vad jag kunnat för att hålla uppe tempot. 

Utför efter Mångsbodarna

Nästa gång jag såg Adam var innan Risberg. Då hade jag tappat lite på beräknad sluttid men låg fortfarande på typ 9:42. Jag hade ställt om klockan med ovanligt många fält inför loppet, bland annat; totalt snitt-tempo, aktuellt snitt-tempo och sen autolap på 1 km så jag hela tiden såg vad jag snittat senaste kilometern. Det var motiverande att försöka jobba på och hålla nere snitt-tempot och varje kilometer som var under dåvarande totala snitt-tempo ökade chansen att klara målet på 10 timmar och gav lite marginal för att fixa det. Hade också både snittpuls totalt och aktuell puls på klockan och motiverade mig mycket med att hela tiden jobba på för att slippa tvingas till nån vansinnesspurt på slutet. Många runt mig jobbade på mot samma mål, under 10 timmar, och det var också peppande.

Skylten "42 km" vid Evertsbergssjöarna var välkommen och värd ett litet "tjohoo" och strax efter stod Adam igen och rapporterade att jag plockat många damplaceringar. Jag fick en ny softflask med liquid, en slurk chia fresca och ett "Vi ses efter Evertsberg" när jag sprang vidare. 

I Evertsberg stod Tomas och Håkan och hejade. Det gav lite ny energi när Tomas hojtade att det såg bra ut och jag blev påmind om att jag hade förmånen att få springa det här. Jag sprang in i kontrollen och tog lite saltgurka och vatten och sprang vidare. Utför. Asfalt. Jag försökte hålla uppe tempot nu när det var lättsprunget men de tidigare milen i benen gjorde att det inte kändes så himla lättsprunget trots allt. Inte som på skidor när man kan stå och återhämta sig en stund. 

I Vasslan stod Adam och Lilo igen, sen innan Gopshus.

Jag njöt av att få slippa skidorna i Lundbäcksbackarna och det dryga vägpartiet innan Oxberg. I Oxberg blev jag påhejad av Sandra och Morgan, och Malins man Gustav. Vet nu i efterhand att hon inte var så långt efter. Börjar hon träna lite mer blir hon livsfarlig, nästa gång får jag kanske försöka ta rygg på henne!:)

Efter Hökberg stod Adam. Han hade kylande liniment redo och erbjöd sig att snabbt smörja in mina ben. Det lät som en bra idé. Jag hade tappat en hel del på snitt-tempot på väg upp till Oxberg och Hökberg och nu gällde det att jobba på för att hålla uppe farten. Först till Läde. Sen Eldris. Nu började det gå riktigt tungt. Benen kändes egentligen helt ok men den allmänna segheten var total. Jag hade en kille i rygg som jag sprungit med tidigare i loppet som jag kom i fatt när han börjat gå helt uppgiven pga "ont överallt" men som jag lyckades peppa igång med att vi låg bra till för att klara oss i mål under 10.  Adam stod strax efter kontrollen och vi fick rapport om att vi enligt beräkningen hade fem minuter tillgodo för att klara 10 timmar. Jag räknade ner kilometer för kilometer och försökte hela tiden ha ett tempo under mitt snitt. 

Insåg att jag skulle kunna ha ett betydligt lägre tempo än jag haft någon gång under loppet och ändå klara det men visste samtidigt att marginalerna skulle ätas upp på nolltid om jag fick kramp eller behövde gå på toa. Just det! Jag hade mirakulöst inte varit på toa en enda gång så här långt. Jag hade varit små-kissnödig större delen av tiden men var mån om att ha marginalerna på min sida och ville inte stanna om det inte var akut. Kilometerna tickade ner galet långsamt. Sista 5. Räknade ut att jag skulle kunna hålla 8 minuters tempo och ändå klara det. Sista 3. Nästan 9 minuters tempo som marginal nu. Kom igen nu, var är 1 kilometers skylten?? Där!! In på campingen, ny bansträckning en sväng vid ishallen, längs ån och upp vid Zornmuséet. Målrakan! Äntligen! Så jäkla skönt, nu var det bara full gas (haha,  det kändes i alla fall så) in i mål. På målrakan hejade Adam och Lilo och sen stod Trolly otippat och hängde på mig en superfin dalahäst som hon själv täljt och målat i skånska färgerna. Sen blev det slutspurt för att komma i mål precis under 9.55. 

Lättnaden var total! Så jäkla skönt att det jag jobbat mot under nästan hela loppet gått vägen!! 


Placering:
Damer: 29/312
D40: 6/61
Totalt: 153/1080



Efter loppet: 
Återhämtningen har funkat betydligt bättre än efter fjällmaran så här långt. När jag kom i mål i Åre mådde jag illa och spydde och kunde sen knappt få i mig något förrän dagen efter. Klart inte så bra för återhämtningen. Den här gången mådde jag mycket bättre och kunde äta helt ok efter loppet. Våra vänner Trolly och Lassä hade styrt upp värsta after racet för deras gotländska löparvänner som var på besök som vi fick hänga på. Efter en riktigt skön dusch och kalldusch av benen och härligt after race-hängs bjöds vi på supergod mat. Fint med vänner som vet vad man är sugen på efter lopp! 

Väl hemma igen smorde jag in benen med kylande liniment och pallade upp kuddar för att kunna sova med dem i högläge. Jag sov dock dåligt hela natten, vaknade många gånger, åt en banan, somnade om, vaknade igen. Till slut gav jag upp och gick upp. Haha, sjukt nu i efterhand men istället gick jag upp och ställde mig och bakade scones till mysfrukost med familjen. Var kom den energin från??

Har insett att den dåliga sömnen verkar kunna ha att göra med lågt blodsocker. Antar att all aktivitet och alla energiprodukter får kroppen att balla ur. Ska komma ihåg att försöka äta mer innan jag somnar och att ha mat till hands om jag vaknar. Pulsen var drygt 10 slag högre, både minimi och medelpulsen under natten men har droppat för varje natt och var tillbaka på normalt värde igen i natt. Efter Kullamannen och Vasaloppet har jag vaknat mitt i natten kallsvettig, helt genomblöt. Funderar på om det också kan ha med lågt blodsocker att göra? Det slapp jag i alla fall den här gången så det var skönt. 

Dagen efter loppet blev det helvila. I måndags var jag med en sväng på TNT-passet och lyckades jogga några varv på intervallbanan med Lilo utan att det kändes helt bedrövligt, igår var jag ute på en promenad i skogen här hemma och idag började jag dagen med 45 min på Adams trainer. Nu känns kroppen helt ok! Det värsta efter loppet var nog skavet jag fått i ena armhålan. Linne var väldigt skönt under tiden och jag brukar inte få skav av det men den här gången har det varit riktigt oskönt efteråt. Träningssuget är tillbaka men jag får nog snällt hålla i handbromsen ett litet tag till innan jag börjar köra på igen. :) Inser nu att jag för första gången har börjat se fram emot Kullamannen i höst, det tar jag som ett gott tecken!



Adam har gjort en liten film från loppet: