Skräddarsydda kostråd och avslöjande blodprov

För några veckor sen skrev jag en sammanfattning och reflektion kring en artikel som handlade om kost och kostrelaterade sjukdomar och att människan behöver bli mer hållbar.

Artikeln som fångade mitt intresse redan på omslaget av tidningen hade rubriken "Vill individanpassa kostråd" och var en intervju med Rikard Landberg som snart tar över som chef på avdelningen för livsmedelskunskap på Chalmers.

Inledningsvis förklarar Rikard att kostråden inte handlar om att gå ner i vikt utan om sjukdomsprevention och hälsofrämjande.

"Idag vet vi i stora drag vad man ska äta för att vara hälsosam. Men det finns ett stort problem - folk följer inte de allmänna kostråden."

Flikar in här och klipper i ett utdrag av kostråden, kraftigt förenklat, från Livsmedelsverket:
Ät mindre rött kött (inte mer än 500 gram i veckan). Ät mycket grönsaker (gärna rotfrukter, vitkål, blomkål, broccoli, bönor och lök), frukt och bär. Välj nyttiga fetter. Byt till fullkorn. Ät mindre salt. Håll igen på godis, bakverk, glass och annat med mycket socker. Minska särskilt på söta drycker.

Rikard fortsätter:
"Hälsogurus och andra testar nya dieter och ser att effekterna blir mycket större. Och så marknadsförs det. Problemet är att det kanske bara gäller just den individen. Fast då har redan folk förlorat motivationen att följa de allmänna kostråden."

Han berättar att det har varit mycket fokus på genetik tidigare och att man har haft förhoppningar om att kunna skräddarsy kostupplägg utifrån olika individers genetiska uppsättning. Det stämmer delvis men enligt honom att det är ganska liten del av kroniska sjukdomar som fetma, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar som kan förklaras med hjälp av genetik. Han tror istället att olikheter i vår ämnesomsättning ("den molekylära fenotypen") spelar större roll. Olikheterna kan bero på hälsostatus, kost och tarmfloran.

Rikard vill utveckla tekniker som kan individanpassa kostråden och visionen är att man om några år ska kunna gå till sin läkare och ta ett blodprov och utifrån det och en enkel enkät kring livsstilsmönster få individualiserade kostråd.

Till sin hjälp har han forskaren Alastair Ross som arbetar med att analysera kroppens ämnesomsättning med hjälp av ett blodprov som analyseras i en masspektrometer. Detta handlar artikeln "Ett avslöjande blodprov" om. Alaistar kan tex se om det är frukt, kött eller fisk som dominerar din kost med hjälp av ett blodprov.

En individs ämnesomsättning avgörs dels av metaboliter (restprodukter från nedbrytning av olika ämnen) som bildas i kroppen, tex. hormoner och signalsubstanser, men också av vad vi äter, dricker och andas in. "Det finns tusentals metaboliter i mat som tas upp av kroppen och som vi nu kan mäta i blodet eller urinen" säger Alaistair. Utmaningen är att bland alla dessa tusentals metaboliter hitta den som är kopplad till en viss typ av mat.

I ett samarbete med Sahlgrenska universitetssjukhuset har metoden för första gången använts i en stor studie kring typ 2 diabetes. Studien genomfördes på tre grupper av kvinnor i 60-årsåldern; en grupp med utvecklad diabetes, en grupp som var på väg att utveckla diabetes och en grupp med friska kvinnor. Biomarkörerna visade att det som skiljde kvinnorna åt mest var kopplat till kost och att kosten var den faktor som betydde mest för utvecklingen av diabetes. Högt intag av kött innebar högre risk för diabetes medan de som åt mer vegetabiliskt fett löpte mindre risk enligt studien. (Tyvärr har jag inte tillgång till någon forskningsdatabas för tillfället eftersom jag inte läser några kurser just nu så kan inte faktakolla den här studien...)

Det som kunde mätas i studien var biomarkörer för kött, fisk, fullkorn, olika typer av olja och några vitaminer och Alaistair berättar att metoden behöver utvecklas och är långt ifrån komplett.

"Det som krävs framöver är en snabb och robust metod som med hjälp av kanske bara 20 biomarkörer kan spegla vårt kostintag."

Två intressanta artiklar på kosttemat tyckte jag.

Jag läste någonstans nyligen att läkare läser ganska lite om nutrition och näringslära under utbildningen. Hittade inte så mycket info på nätet nu men här är tex. en insändare i Läkartidningen:

Undervisningen i klinisk nutrition på läkarlinjen och övriga vårdutbildningar har inte utvecklats nämnvärt. En svensk läkare får sedan många år bara cirka en veckas formell utbildning i klinisk nutrition under den elva terminer långa grundutbildningen. Nutritionsrelaterade aspekter tas upp på många olika kurser, men det finns ingen som håller samman ämnet, och det blir inte heller föremål för examination. Hela artikeln finns här.

En gammal artikel från -97 i Läkartidningen "Nutritionsrelaterade moment under läkarutbildningen vid KI" säger typ samma sak. En nyare undersökning hänvisas till här. "Läkare har i snitt 12,5 h utbildning inom kost". (Gillar inte alls Gudiols raljerande ton men länken fick duga för nu...)

Det är svårbedömt och ett känsligt ämne och precis som inom alla andra yrkesgrupper varierar intresset och kompetensen säkert väldigt mycket. Men att det finns så mycket pengar i läkemedelsindustrin och en så stor tilltro till läkemedel gör mig mörkrädd.

Riksrevisionen gjorde 2016 en granskning av hur staten hanterar läkemedelindustrins inflytande som de summerar så här:

En stor del av den kunskap som finns om läkemedel tas fram av läkemedelsföretagen, som inte bara ser till folkhälsan utan även till vinstintresset. Regeringen och myndigheterna kan göra mer för att balansera läkemedelsindustrins inflytande inom hälso- och sjukvården.

(Hela rapporten finns att ladda ner här. Finns en analys här av den i Läkartidningen: Riksrevisionen: Värna oberoendet gentemot läkemedelsindustrin)

Jag är fascinerad över hur mycket vi kan påverka våra kroppar och vårt välbefinnande med hjälp av kost, fysisk aktivitet och en helhetssyn på kropp och själ och hoppas på en utveckling där fler får hjälp och möjlighet till det.

Inser att jag är på väg in i ett svårt men mycket intressant område som nog får fortsätta vidare i ett annat inlägg. ;-)

Avslutar med WHO's definition av hälsa från 1948 så länge:

"Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom"

En Norgehistoria i tre delar - del 3 - Cykling i Sjusjöen

Såja, lite fördröjt kommer här den sista delen av vårt Norge-äventyr. Att skriva de här inläggen är lika mycket en dagbok och minnesanteckning för vår egen del som för att dela med oss av våra upplevelser till er som är intresserade. Det händer ganska ofta att vi går tillbaka bland inlägg när det tex. är dags för en årligt återkommande tävling eller om vi ska åka tillbaka till en plats vi varit på tidigare. Några anteckningar och bilder kan få många minnen att komma tillbaka, på gott och ont! ;-)

Efter sightseeingen i Geiranger åkte vi till resans sista destination; Sjusjöen. Vi hade ju cyklarna med och visste sen förra gången vi var i Norge att det finns fina cykelmöjligheter där.

I Sjusjön möttes vi av fint väder. Vi stannade till och åt mat och handlade på "Kiwi minipris" innan vi körde vidare till Natrudstilen där cykelbanorna finns. (Och toalett/dusch ;)) Första passet körde vi upp på fjället på grusvägar upp genom ett stugområde och vidare på stig.

Efter klättringen var vi tvungna att pusta ut lite...

När vi kom ner från fjället igen testade vi de båda byggda teknikbanorna som fanns där. En lite kortare och enklare och en lite längre som var något svårare. Det var jättekul och lärorikt!

Länk till "sykkelparkens" hemsida

Efter det slog vi upp tältet och grillade korv på en färdiguppvärmd grillplats som någon bara hade lämnat.

Vår tältplats! :)

Där uppe började den enklare teknikbanan.
Lite olämplig plats att stå på kan man tycka...

Dag 2 i Sjusjöen stod två saker på schemat: långpass på cykel samt en favorit i repris; kanelsnurr på Brannhytta. Vi hade inte gjort så mycket research på cykelrundor utan hakade på en runda som var skyltad "Sjusjön runt". Körde fel någonstans och hamnade sen på Birkebeinerrittet-banan innan vi började bli fikasugna och letade oss uppför fjället. Denna gången på den branta sidan och det slutade med att vi bar upp cyklarna en lång bit. Med tanke på den ytterst sparsamma överkroppsträningen senaste veckorna var det ändå ett välkommet avbrott. ;-) Sen fikade vi på Brannhytta innan vi började turen nedför fjället igen. Denna gång via downhillbanan... Tekniskt sett var den ganska enkel men väldigt brant på ett par partier så man fick verkligen lägga tyngden så långt bak som det bara gick. Det var väldigt roligt i alla fall, vi blev båda väldigt sugna på att testa downhill i lättare former. :) När vi kom ner körde vi några varv på teknikbanorna.

Sjusjöen i bakgrunden

Brannhyttas kända kanelsnurr!

Baby steps ;)

På kvällen stod valet mellan att åka hem eller att stanna en natt till. Vädret skulle enl. prognosen övergå till regn under morgonen. Vi valde att stanna kvar och ta det lugnt. Chips, öl och lite frågesport fick avsluta semestern. :) Dagen efter hann vi både äta frukost, ta ner tältet och sätta oss i bilen innan regnet kom. Vädret var verkligen på vår sida hela semestern vilket vi är väldigt glada över. Tältning blir så mycket roligare och trevligare då!

Fäbodlunken 2017

Igår sprang jag (Adam) årets första "korta" löptävling. Fäbodlunken är 12 km lång. Man startar vid Gesunda, springer upp på Ekorrberget där man tar drygt 100 hm de första 2 kilometerna. Sen bär det av neråt mot Mångberg och vidare uppåt igen mot målet på Åsengården. En rolig och fin bansträckning med ganska mycket stigning. Förra året missade jag tävlingen pga av jobb men i år tog jag ledigt för att kunna springa. Fia kunde dessvärre inte vara med och springa eftersom hon har strul med ett knä och var hos en naprapat dagen innan.

Uppvärmning

Jag har varit ganska sliten denna veckan efter Mora Trail i söndags vilket jag har märkt på träning i veckan. Nu i juli jobbar jag heltid på Johns också så både träningen och återhämtningen blir lite lidande. Jag försöker köra lite mer högintensiv träning istället och strunta i mängden.

Innan start

Det som jag gjort bra på de långa loppen jag sprungit är att jag öppnat väldigt kontrollerat och sen kunnat öka och plocka lite placeringar. Men det vågade jag inte igår; jag tänkte att banan är för kort för att kunna ta igen något på. Jag ville också testa att gå ut lite hårdare också och se hur det gick. Det gick väl sådär... Alla sprang på som tusan i början och jag försökte bara hänga på så gott jag kunde. Benen kändes ganska bra i första stigningen men jag var riktigt flåsig. När jag kom till toppen och skulle börja springa ner fick jag känna på en syreskuld som hette duga. Jag hade tagit rygg på en tjej från IFK Mora och jag fick slita ordentligt för att hänga på. Efter ca 5 km kommer man ut på en grusväg och här var benen tokstumma och magen började göra ont. Helt klart att min kropp inte är van vid så hög belastning under så lång tid.

Jag tog lite dricka av Fia som stod längs med grusvägen men fick inte i mig särskilt mycket. Jag drog ner på tempot och försökte komma in i loppet igen. När jag kom in i skogen igen började det gå lite bättre och jag kunde öka tempot något. Mitt tidsmål från start var att hamna ett par minuter under timmen men jag fick ändra det till att klara loppet under timmen. Det hjälpte mig verkligen att hålla uppe tempot på de plattare partierna också. Eftersom de sista två kilometerna går uppför var jag tvungen att ha lite tidsmarginal innan de började. Snittfarten jag var tvungen att hålla var 5 min/km.

Jag hade plockat någon placering utför innan sista backen började och jag fick verkligen kriga hela vägen in i mål för att hålla honom bakom mig och för att klara mitt tidsmål. Sjukt jobbigt och tufft lopp men så härligt att ligga helt utslagen i målet. :D

Spurten!

Det är ingen prestation att skryta över direkt, det positiva är att det finns rum för förbättring på många håll! ;) T.ex uppvärmningen och ATT INTE STRESSA I STARTEN! Något jag dock måste få bättre pli på är magen. Det är jätteviktigt, funkar inte den så går det inte att springa. Jag får kanske tänka över vad jag äter innan loppen lite noggrannare?

Loppet i siffror:
Sträcka: 12 km
Tid: 59:??
Placering:??
Maxpuls: 179 (93%)
Snittpuls: 171 (89%)

Efter loppet mötte vi upp några kompisar från Skåne som varit på semester i Tällberg i veckan. Vi besteg Gesunda för att visa dem den vackra vyn. På kvällen grillade vi hemma hos oss och njöt av kvällsvärmen! :)

Paragliding från toppen av Gesunda

Lite bilder från loppet som Fia tog:

Axel Bergsten

Jonas Buud

Tim Magnusson

Första dam

Lena Viklund 

Jacob Gustafsson

Segraren i herrklassen

Andra man i mål

Jonas Buud slutade som trea

Placering 1, 2 och 3

Axel Bergsten fyra

Anders Solin

Damvinnaren

Mora Trail - 45 km på "Bananbanan"

I söndags sprang vi vårt tredje ultralopp sen premiären på Kullamannen i oktober förra året. Kullamannen är dock fortfarande det längsta vi sprungit (63 km) och distanserna har ofrivilligt och oplanerat blivit kortare och kortare sen dess; 47 km på Österlen Spring Trail och nu 45 km på "Bananbanan"; en av våra favoritrundor här uppe.

"Bananbanan" är å andra sidan ganska kuperad och ett varv brukar räcka väldigt bra i vanliga fall. Förra året sprang vi 15 km och var väldigt nöjda med det.

Gammal bild från bananbanan

Jag (Fia) har haft strul med mitt knä sista veckorna och vilade mig i form hela veckan för att göra ett försök att starta på söndagen. Under långpassen i Norge hade jag känt av knäet hela tiden men det hade inte blivit markant värre under turerna och nu hade jag förhoppningar om att det skulle vara mirakulöst bra efter en veckas löpvila. Jag var lite kluven och väntade in i det sista med att anmäla mig men suget var för stort och jag chansade och anmälde mig i 45 km-klassen med ambitionen att ta det som det kommer.

Vi stakade uppför Grönklitt som uppladdning på onsdagen

Vi var på plats i Läde strax efter 8 på söndagsmorgonen och fixade i ordning vår utrustning och gick på toa innan starten. Det skulle vara ganska varmt och vi vågade inte chansa och springa utan vätska utan hade våra ryggsäckar med två småflaskor i och några liquids/gels och "energiklumpar" från Powerbar att tugga på.

När starten började närma sig blev jag tveksam till valet att springa med ryggsäcken. På Österlen Spring Trail drack jag väldigt lite av min egen dricka men då var det samtidigt mycket kallare och snöväder så jag insåg att det vore dumt att chansa. Jag hade dessutom bara två små fickor på mina shorts och skulle vara tvungen att stanna till vid varvningen annars. Istället ställde jag in mig på att kunna dumpa ryggsäcken inför sista varvet och förhoppningsvis få en lite lättare känsla när jag verkligen skulle kunna behöva det.

Tävlingbanan var 15 km lång. Själva "Bananbanan", eller "BanAnna" som den egentligen heter, är 12,4 km och alltså förlängd med några kilometer på slutet. Banan börjar längs Vasaloppsspåret i Läde men viker direkt av upp i skogen med en klättring upp till Hökberget. Sen väntar en skön utförslöpning nedför berget till Vasaloppskontrollen i Hökberg och vidare ner till Spjutmosjön, en sjukt brant backe uppför efter vägövergången vid Spjutmo och sen upp och ner i skogen längs med Österdalsälven tillbaka till Läde. Förra året var förlängningen platt asfalt men i år gick den i terräng och innehöll även ett "vattenhinder" (Lädeån) och en rejält brant backe.

När vi flyttade till Mora var uppförsbackar min (och mina vaders) skräck. Efter att bara ha sprungit platt löpning på hårt underlag hade jag stora problem med att aktivera rätt muskler och springa med rätt teknik uppför och stumnade av bara åsynen av en backe. Ett antal terrängpass senare och flytten till Bonäs och de härliga sandbackarna i skogen här har gjort att jag börjat gilla kuperad löpning mer och mer.

Men jag har fortfarande respekt för långa backar. När starten gick var jag inställd på att inte stressa iväg utan försöka ta det riktigt lugnt upp till högsta punkten. Jag gick i de brantaste partierna och försökte börja gå lite innan framförvarande och slappna av, hålla nere pulsen och spara energi. Efter stigningen börjar den härliga utförslöpningen som jag brukar plocka mycket i. Den här gången ville jag dock inte göra om misstaget från året innan när jag försökte kompensera min långsamma uppförslöpning med hårdkörning utför utan jag höll mig i skinnet och försökte flyta med energieffektivt. Redan efter första lilla utförslöpningen kände jag av knäet. Fan också. Inte vad jag hade hoppats på med nästan 4 mil löpning kvar och jag sprang och brottades med mina tankar om hur smart det skulle vara att fullfölja.

Adam fastnade på bild efter starten
- jag är någonstans bland alla där bakom
Foto: Mora Trail

Adam passerar Lädeån
på extraslingan...
Foto: Mora Trail

På första varvet fick jag sällskap av ett gäng som skulle springa två varv och verkade hålla ett lagom tempo. Kul med ultralopp när man kan prata under tävling! ;-)

Jag inser nu att jag gillar varvbanor! Man vet vad som väntar och kan lätt jämföra tider och roa sig med att räkna på möjliga sluttider...;-) Jag hade kollat lite resultat från förra året och såg att många tappade ganska mycket mellan de olika varven. Med min vana att gå ut lite för hårt i baktanke hade jag som mål att försöka springa lite jämnare den här gången. När klockan visade 15 km hade jag varit ute drygt 1:35 och när vi kom in till Läde efter första varvet hade jag varit ute drygt 1:37. Förra året sprang jag på 1:30 på 15 km men i år var banan tydligen lite längre och betydligt tuffare de sista 3 km så det kändes som en rimlig första varvtid. Frågan var bara hur stort tappet skulle bli nu då?

På väg uppför till Hökberget igen vågade jag inte jaga efter mitt sällskap utan ställde in mig på att ta mig upp i mitt eget tempo. Jag begränsades av knäet utför; tog ändå igen lite men sprang ensam sen större delen av varvet. På väg uppför den branta klättringen efter vägpassagen började det krampa i höger lår och jag försökte massera musklerna medan jag gick. Mot slutet av stiglöpningen längs älven kom första löparen i 15 km-klassen ifatt mig. Jag hade bävat lite för att det skulle bli tufft mentalt när snabba löpare började flyga förbi men det var precis motsatt; kul och inspirerande och jag fick en adrenalinkick och ett bra flow! Även kul att Johannes, som vi träffat ute på Sandsgården i helgen, hade spontananmält sig och passerade mig som trea i klassen. Imponerande!

Fokuserad!
(Och "vattenkammad" efter att blött ner mig i ån...)
Foto: Mora Trail

Sista biten på grusväg innan man kom fram till Läde var riktigt dryg. Varvet var lite längre än 15 km och just den här biten kändes väldigt lång. Jag sprang och längtade efter att få lägga av mig ryggsäcken vid varvningen. Jag stoppade ner liquiden jag hade kvar och några gelgodisar i fickorna på shortsen, slängde ryggsäcken i vår dropbag och började den sista stigningen upp till Hökberget. Andra varvet hade tagit några minuter längre, ganska precis 3 har jag sett nu i efterhand, än första. Jag hade inte klickat några varvtider utan hade bara en löpande tid och även om min huvudräkning blivit bättre efter året som klasslärare för en åk 2:a är den fortfarande sådär under tävling....;-) Jag hade i alla fall räknat lite under loppet och motvilligt insett att jag inte hade marginal att tappa särskilt mycket om jag skulle gå in under fem timmar. Men jag fortsatte satsa mot det när jag gick ut på sista varvet. Om inte fem så så nära som möjligt!

På väg ut på sista varvet
Foto: Mora Trail

Jag hann dock inte komma längre än till den första lilla stigningen efter jag svängt av Vasaloppsspåret innan jag fick krampen från hell i låret. Jag stod där och bara skrek rätt ut. Försökte slappna av, stretcha, massera och var samtidigt frustrerad över att tiden tickade och tidsmålet gled mig ur händerna. Tog upp liquiden som jag tänkt spara till senare och drack halva och haltade joggade vidare och försökte sträcka ut musklerna. Puh. Det släppte i alla fall tillslut. Sådärja. Sista gången uppför Hökberget nu. Surrealistiskt! Skönt att jag hade gått redan på första varvet så jag kunde fortsätta gå med gott samvete nu...;-) Tyckte för en stund att känslan var lite bättre upp på sista varvet än på andra men antagligen gick det bara långsammare...Haha.

Nu var det verkligen dött längs banan. Det var flest anmälda i 15 km-klassen och bara 6 damer i 45:an och 14 i herrklassen. Jag såg bara några stackars funktionärer som var tvungna att vara kvar vid sina stationer och hörde de där som hejat från sin trädgård varje varv på väg ner mot Vasaloppskontrollen i Hökberg. På väg uppför branten efter vägen stannade jag och vrålade en stund igen innan krampen la sig och jag kunde klättra vidare. Kämpa kämpa. Helt normalt söndagsnöje det här!

Några gånger när jag gick i backarna och höll på att tappa sugen pratade jag med mig själv. "Bit ihop nu". "Kämpa". "Kom igen för helvete!". Örfilade mig lätt ett par gånger, tänkte på budskapet på mitt armband och försökte framkalla någon slags kämparglöd att fortsätta jaga vidare

Armbanden som jag och min kollega
gjorde i avslutningspresent till barnen i 2c 

Men nu kändes det ändå helt överkomligt! Bara en ynka mil kvar ju! ;-) Räknade tid och kilometrar. Hur mycket längre än 15 hade varvet egentligen varit? Hur låg jag till mot fem timmar? Kom igen nu då, så nära fem som möjligt! När jag kom in på den sista förlängda delen av banan hällde jag vatten över mig på vadstället och tog en klunk vatten i munnen. En liten stund senare kom dagens tredje vrål. FAN! Mitt högerlår tyckte INTE det var en bra idé att höja tempot de sista kilometerna mot mål. Jag stod där och skrek och masserade och stretchade. Jag har aldrig fått kramp på löptävlingar innan och antar att det kan ha med knästrulet att göra. När krampen släppte joggade jag vidare. Blev lite orolig ett tag att jag tappat uppmärksamheten i kramptumultet och sprungit fel men såg snart skylten med 100 m kvar till vätskestationen. Bara sista branta backen upp och den dryga grusvägen kvar. Den kändes om möjligt ännu längre nu. Otroligt. Att en så kort sträcka kan kännas så lång! Klockan hade passerat fem timmar. Varför stressa? Suck. "Så nära fem som möjligt"-moroten var inte så lockande längre. Nu måste jag väl snart se vägen ner mot mål?

Tillslut; där var asfaltvägen! Nu var det bara att skaka fram lite krafter och ta sig i mål. All publik hade gått hem och funktionärerna satt och väntade. Adam kom framrusade och försökte hinna få upp kameran när jag blev mött av speakern som meddelade att jag var första dam i mål. Haha. Sex anmälda, fyra kom till start, två bröt - jag vann! Wohoo! Förstapriset var dessutom en finfin kökskniv från Morakniv. Toppen! :)

Sista varvet hade tagit ganska exakt 10 minuter mer än första. Helt ok tapp ändå med tanke på krampstrulet. Efter målgång fick jag rapport från Adam som hade gått i mål på 4:42. Härligt! Mest glad blev jag nog när han berättade att han varit borta och hämtat bilen på parkeringen och att den nu stod precis vid målet. ;-)

Jag var väldigt törstig och svepte i mig Coca-Cola och vatten i målområdet. Blev akut sugen på att sitta ner en liten stund sen men hann knappt sätta mig innan jag fick kramp igen och fick gå upp och röra på mig och försöka stretcha ut benet igen. Sen haltade jag till bort till bilen och vi åkte vi hem.

Jag var ganska orolig för att jag gjort något riktigt dumt när jag haltade omkring här hemma sen med ömt knä. Blev inte mindre orolig efter lite googling men hittade i alla fall några bra stretchtips som hjälpte lite för stunden. ;-)

Igår kontaktade jag Anders Rahm, en riktigt bra naprapat här i Mora, och hade ett jäkla flyt och fick en akuttid redan på fredag. Sist jag var där var jag helt mörbultad resten av dagen men kunde springa 63 km smärtfri veckan efter så jag ser fram emot besöket med skräckblandad förtjusning...;-)

Har fortsatt flitigt med stretch och yoga och det känns lite bättre i knäet idag.
Håller verkligen tummarna att jag inte sabbat hela sommarens löpning nu....

"Vi har glömt att människan måste vara hållbar"

För nån vecka sen damp "Chalmers magasin" en tidning för Chalmers tidigare studenter ner i brevlådan.

Jag brukar inte ägna den något större intresse men den här gången fångade omslaget mig direkt med huvudrubriken "Rikard Landberg vill individanpassa kostråd".

Men innan jag hann bläddra fram till artikeln (får blir ett senare inlägg) fastnade jag på uppslaget innan med omslagsrubriken; "Vi har glömt att människan måste vara hållbar" som var en intervju med Ann-Sofie Sandberg som är professor och chef för avdelningen för livsmedelsvetenskap på Chalmers.

Den inleds så här:
"Vi pratar om att skapa ett hållbart samhälle. Samtidigt som vi äter fel och får kostrelaterade sjukdomar. Ann-Sofie Sandberg tycker det är hög tid att ta frågan om den hållbara människan på allvar...."

I artikeln berättar hon om hur livsmedelsstrategin som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade i slutet på januari i år främst handlar om hur man ska öka produktionen och lönsamheten för att öka andelen svensk mat på borden. Men förutom att maten ska vara närproducerad och hållbar ägnar den inga tankar åt vad vi ska äta. Ann-Sofie har som medlem av Kungliga vetenskapsakademins nationella kommitté för nutrition och livsmedelsvetenskap tillsammans med andra organisationer lobbat för mer satsning på forskning och hälsa i livsmedelsstrategien men utan resultat.

Hon berättar vidare om att även den förra regeringens strategi "Matlandet Sverige" satsade över en miljard på småskaliga jordbruks- och matprojekt och så gott som struntade i att satsa på forskningsprojekt.

"Hade det gällt en annan branch, ta telekom eller vilken som helst, så skulle man aldrig lägga så mycket pengar utan att lägga en del på forskning." säger Ann-Sofie.

Att det är så tror hon beror på flera saker:

 - LRF, lantbrukarnas riksförbund, är traditionellt starka lobbyister. Strategin är inriktad på primärproduktion inom jordbruk. Vattenbruk eller fiske finns knappt med.

- Regeringen vill inte satsa på forskning om inte de stora företagen är med och bidrar men många starka företag, som Orkla och Arla, är inte längre svenska.

- Den svenska livsmedelsindustrin har inte varit så drivande. Bara några enstaka procent av livsmedelsindustrins pengar går till forskning, jämfört med tex. läkemedelsindustrin som satsar väldigt mycket på forskning. (Det tror hon delvis grundar sig på att livsmedelsföretagen är mindre och inte har råd och historiskt sett har haft en lägre utbildningsnivå...)

Hon beskriver att det är komplicerat och problematisk politiskt eftersom livsmedelsforskningen är spridd över flera departement. Näringsdepartementet (som ansvarar för primärproduktion), Socialdepartementet (som ansvarar för folkhälsan), Miljödepartementet och Utbildningsdepartementet strider med varandra om budgetanslag men ingen av dem har livsmedelsforskning som huvuduppgift.

Idag är det fler människor i världen som är överviktiga än det är som svälter.

"Tänk vad det kostar samhället att en massa människor, många redan som barn, är överviktiga. Vi glömmer bort att människan också måste vara hållbar."

Ann-Sofie efterlyser en nutritionsstrategi som kan hjälpa industrin att producera bra livsmedel men som också innehåller en informationsstrategi. Idag handlar många vetenskapliga larm om farlig mat och ofta är de motstridiga. Något sägs vara nyttigt ena veckan och cancerframkallande andra.

"Ofta finns det ingen bra vetenskaplig grund för det som skrivs. Man kanske har gjort djurförsök där man har gett djuren en jättehög nivå av en viss dietkomponent. Då blir ju koksalt eller vad som helst cancerframkallande. På människa är det förstås oetiskt att göra försök med något som kan vara cancerframkallande. Istället får man använda sig av statistiska samband mellan sjukdomar och något visst man ätit. Sådan forskning är aldrig säker men det blir lätt rubriker av det.

Artikeln är som sagt en intervju och bygger bara på Ann-Sofies egen uppfattning om läget men jag tycker den är intressant och beskriver en del av problematiken kring kost och kostrelaterade sjukdomar.

Jag läste en kurs i näringslära, "Kost för prestation", förra året och kursen inleddes med att läraren berättade att vi inte skulle förvänta oss att få svar på allt eftersom området är relativt outforskat och omtvistat och att det verkligen gäller att vara källkritisk.

Jag har också läst en kurs om övervikt bland barn och ungdomar som berörde både problemen kring minskad fysisk aktivitet och dålig kost. Statistiken kring barns matvanor är skrämmande. De här sifforna är hämtade från Livsmedelsverkets undersökning "Riksmaten" som gjordes 2003 på barn i grundskolan. Den har tyvärr alltså några år på nacken; frågan är vilket håll utvecklingen gått åt sen dess?

- Konsumtionen av frukt och grönt nådde bara upp till drygt hälften av rekommendationen på 400 g per dag.

- Ca. 25% av barnens dagliga energiintag kom från livsmedel som godis, läsk, snacks, glass, efterrätter och bakverk.

- Intaget av tillsatt socker låg 30-50% över det rekommenderade och den största sockerkällan var läsk och saft. Skolbarnen drack i genomsnitt 2 dl saft eller läsk varje dag och vart tionde skolbarn drack 5 dl eller mer varje dag.

- Barnen åt i snitt 1–2 hg godis per vecka och 13 procent åt godis varje dag. De åt bakverk som bullar, kakor, kex eller skorpor tre till fem gånger i veckan.

Det är dock inte bara barn som äter mycket godis och dricker mycket läsk. Sverige är ett av de länder som äter mest godis i världen och svenskarna dricker någonstans mellan 70 och 85 liter läsk per person och år (varav ca 34 liter är Coca-Cola) beroende på vilken statistik man förlitar sig på. (Jag blev förresten ganska frustrerad när jag läste de här kurserna och insåg hur komplicerat det är med statistik och hur man kan vrida och vända på statistik beroende på vad man vill visa..)

Det här är med splittrad information kring kost är ett jätteproblem och jag tror att flödet av oseriös forskning och all information utan vetenskaplig grund bidrar till att många "ger upp" om att försöka förstå och sätta sig in i vad man borde äta och inte. Jag blir också frustrerad ibland men har siktat in mig på några enkla "grundregler" för vad jag vill äta och inte i mitt eget försök att vara en hållbar människa:

- Mer grönsaker
- Minimal mängd kött (men gärna fisk)
- Mindre mängd mejeriprodukter (och alltid smör - aldrig margarin)
- Minimalt med raffinerat vitt socker
- Mindre mängd vitt mjöl
- Och så försöker vi laga mat från grunden och undvika halvfabrikat och onödiga tillsatser så gott det nu går...

Förrförra veckan var det ett år sen vi hade vår "Vegetariska vecka" som ledde till att vi började äta betydligt mer vegetarisk mat. Det är ett val vi båda är väldigt nöjda med. Vi har upptäckt massor av god mat under det här året och mår bra i både kropp och själ av att äta mer vegetariskt. :)

Grön mat är även perfekt campingmat!
Här veggietacos på gång i Geiranger

En Norgehistoria i tre delar - del 2 - Geiranger

Efter turen upp på Besseggen hade vi funderat på att åka till Beitostölen och cykla, eller kanske ge Galdhöpiggen en ny chans i fint väder. (Sist vi var uppe på toppen såg vi knappt handen framför oss...;-)) Men återigen fick magkänsla och väderprognos styra och vi satte oss i bilen för en lite längre tur.

Vår kompis Lena jobbade i Geiranger förra sommaren och fyllde instagram med fantastiska bilder och vi bestämde oss för att åka dit för att se allt med egna ögon. Området står sedan 2005 på UNESCO:s lista över världsarv och är ett populärt turistmål. Det var visserligen en bit att köra men vägen dit var en upplevelse i sig och Geiranger levde verkligen upp till våra förväntningar. Även vädret överträffade våra förväntningar. Tropisk värme och alpmiljö. Bästa kombinationen!

Fotostopp längs vägen

Vägen ner till Geiranger

På vägen stannade vi också till vid "Flydalsjuvet", som är en utkiksplats precis längs med vägen som går ner till Geiranger, och käkade lunch. 

Gassande värme och gulash

Dit ner ska vi!

Det enda som inte var på topp var Fias knä. Men med gårdagens heldagsutflykt i bagaget gjorde det inte så mycket för vi var inte jättapigga någon av oss. Efter sightseeing och glasspaus på stan tog vi en lite kortare tur upp till ett vattenfall på eftermiddagen. 

Storseterfossen

Varma får

Sen tog vi en "dusch" i handfatet på en offentlig toalett och gav oss ut för att hitta tältplats för natten. Det fanns flera olika campingar i Geiranger men vi var ute efter en gratis campingplats i fin miljö. Inte jättelätt att hitta i en dal som är omgiven av branta klippor. ;-) Några bra ställen på södra sidan av fjorden var redan tagna och vi körde en bit upp på Trollstigen åt motsatt håll vi kommit från och rekade. Vi hittade visserligen en rastplats som kunde funkat att campa på men den var inte jättekul och låg i skugga nu på kvällen. Istället körde vi ner till utkiksplatsen "Örnesvingen" och åt kvällsmat i solen. Vegetariska tacos på trangia. Inte dumt alls! :)

Taco taco

Kvällsmat med en utsikt som få restauranger slår...

I Geiranger ångrade vi för första gången under resan att vi inte hade rullskidorna med när vi körde på de fina serpentinvägarna.

Vi hade sett en plats som skulle kunna funka att campa på vid en parkeringsficka precis nere vid fjorden men vi var inte ensamma om att ha uppmärksammat den. När vi kom dit stod det redan ett gäng husbilar där men vi lyckades knö in vår lilla bil på parkeringen och hittade en riktigt bra plats att slå upp tältet på.

Tältet uppe lagom till solen
 gick ner bakom bergen

Utsikten från vår tältspot på morgonen

På lördagsmorgonen packade vi ihop tältet tidigt och körde bort till andra sidan av fjorden för att äta frukost i solen.

Naturdiskning

Det var gött att sitta där i solen och äta frukost och lyssna på utropen från kaptenen på Hurtigruten och vi konstaterade att vår semester nog ser lite annorlunda ut än för båtresenärerna. Men det hade varit sjukt gött att göra en sån trip också och glida runt i fina miljöer och göra nedslag på platser som den här!

Fast när man väljer att inte jobba heltid gäller det att hålla i utgifterna. Ofta är det ingen vidare uppoffring utan en del av charmen och upplevelsen! Är det fint väder är det såklart betydligt lättare. Förra gången vi var i Norge hade vi höga ambitioner om tältning som slutade med flera nätter på vandrarhem. ;-)

Den här resan hade vi tagit med oss all mat hemifrån och vi konstaterade att de enda utgifterna så här långt var bensin, vägskatt, parkeringsavgift i Gjendesheim och vars en glass.

Eftersom Fias knä var som det var och väderprognosen för Geiranger lovade ostadigt väder bestämde vi oss för att köra vidare på lördagen. Vi gjorde ett stopp längs vägen för att hitta den här utkiksplatsen innan vi styrde österut:

Läskigast på resan - efter lite efterforskningar
hittade vi platsen där den här bilden är tagen
Steg 1 - sittande

Steg 2 - stående

Och tillslut vågade sig Fia också ut...

Men till skillnad från andra som vi sett göra diverse konster och vågat sig långt ut på kanten på bilder höll vi oss på säkert avstånd. Det var trots allt läskigt, svindlande och pulshöjande!  

Nu styrde vi mot sista destinationen för den här resan, fast beslutna om att vi måste återvända till Geiranger någon gång framöver, med rullskidor, för att utforska området mer!

Fortsättning följer...