måndag 10 augusti 2020

Kom igång-kurs på rullskidor med XC Mora

Inled träningen i höst på bästa sätt: Lär dig åka rullskidor med XC Mora!


Är du sugen på att lära dig åka rullskidor? Kanske har du testat tidigare och upptäckt att asfalten är hård och att många bilister kör som idioter? Och hur bromsar man egentligen? Kanske har du inte testat men är nyfiken och vill ha lite tips på hur man kommer igång? Du kanske åker skidor vintertid och vill kunna träna inför vinterns åkning även när det är barmark? 

Vecka 37 kommer vi att ha en "kom igång"-kurs för nybörjare där man inte behöver ha åkt rullskidor tidigare. Fokus kommer vara att träna balans, teknik och att lära sig bromsa. Kursen innefattar tre tillfällen under samma vecka. Fredag kväll och lördag och söndag förmiddag.




Träningen kommer huvudsakligen ske under ledning av Adam. Adam är inte uppväxt med skidåkning utan började åka i vuxen ålder. 

"Att lära sig som vuxen är något annat än att lära sig som barn. Jag minns fortfarande hur det var när jag själv lärde mig åka och jag ser detta som min styrka när jag lär ut teknik. Även om jag började sent har jag hunnit köra ett antal Vasalopp och många rullskidtävlingar. Jag gillar skidåkning både på sommar och vinter!"

Info kom igång-kurs

Tid: 
11-13 september
Fredag em/kväll, lördag och söndag förmiddag. 
Ca 90 min per tillfälle.

Plats: 
Vi kör på olika platser i Mora där det är lite trafik och fin asfalt.

Max antal deltagare: 
10 

Lån av rullskidor: 
Vi har ett fåtal rullskidor att låna ut. Hör av dig ifall du vill låna. Först till kvarn! 

Kostnad: 
695 kr

Anmälan: 
Via mail till kontakt@fiaochadam.se
(Uppge namn, personnummer och telefonnummer.)

Har du några frågor tveka inte att kontakta Adam:
Mail: kontakt@fiaochadam.se
Facebook: Adam Ekstedt
Tel: 0768-72 84 00

Rullskidåkning är en grymt bra, allsidigt och rolig träningsform! Man behöver inte elitsatsa för att uppskatta det! :) 

fredag 31 juli 2020

Terminsstart för XC Mora rullskidgrupp

Välkommen till terminsstart för rullskidträning med XC Mora!
Torsdagen den 13:e augusti kör vi igång med träningen igen. Första passet är ett prova på-pass som är gratis för alla. Alla som väljer att bli medlem första veckan får en videoanalys av sin åkning på köpet som kan lösas in under terminen.

Vi kommer inleda passet med ett gäng olika balans- och teknikövningar och sen köra intervaller. Passet är anpassat så att alla med någorlunda rullskidvana kan vara med!



Om XC Mora rullskidgrupp:
XC Mora är en rullskidgrupp som vänder sig till de som har åkt lite tidigare men som vill få sällskap/sparring på sina pass och fortsätta utvecklas. Gruppen träffas en gång i veckan och kör gemensamma ledarledda intervallpass. Passen är anpassade så att alla kan vara med. Vi är på olika platser runt om i Mora/Orsa varje vecka för att variera träningen. På passen kör vi också olika balans- och teknikövningar. Varje tillfälle är mellan 60-90 minuter beroende på vilken typ av intervaller vi kör.

Höstterminen startar den 13:e augusti och varar till den 22:oktober. Därefter kommer vi förhoppningsvis fortsätta träningen på snö! 

Pris: 
1199 kr för hela terminen
(Går bra att ta på friskvårdsbidrag.)

Plats:
På första passet samlas vi på det nyasfalterade området vid återvinningscentralen i Mora.
Länk till samlingsplats: https://goo.gl/maps/A3h9dAKRQfGZZa1w6

Tid:
Torsdagar 18:00 med start den 13:e augusti

Anmälan till prova på-passet görs i Facebook-evenemanget
(Mycket viktigt att ni kryssar i "kommer" så att vi har koll på antal med tanke på rådande läge.)

Har du några frågor eller funderingar så tveka inte att höra av dig. PM:a Adam Ekstedt på Facebook eller skicka ett mail till kontakt@fiaochadam.se



lördag 11 juli 2020

Långsemester

Då var det dax för ett nytt kapitel, typ. Idag avslutade jag mitt jobb på Johns Sport i Mora och påbörjade därmed min långsemester som varar tillsvidare. Har en del planer om vad jag ska sysselsätta mig med framöver. Under våren har jag bl.a vikarierat som idrottslärare på en låg- och mellanstadieskola. Kanske lite mer av det? Vill också hinna med att försöka utveckla mitt företag mer med rullskidgrupper, vinterläger m.m. Framförallt vill jag kunna styra min tid mer så att jag kan kombinera träning, familj och jobb så bra som möjligt .(Högsäsongerna på Johns sammanfaller typ med när jag behöver vara ledig för att kunna tävla och hälsa på familjen i Skåne.) Det känns lite vemodigt, läskigt att släppa en trygghet och ändra vanor men också spännande och roligt!

Semestern kommer i alla fall börja med en tripp ner till Skåne där vi kommer bli ett par veckor och semestra. Lilo ska få träffa far-och morföräldrar och kusinerna. Vi ska träffa alla skånekompisar. Den 18:e ska vi springa en tävling som arrangeras av Kullamannen-mannen Per Sjögren. Sträcka - oklar, mellan 40-50 km, krona/klave avgör på tävlingsdag. Deltagaravgift - en flaska östeuropeisk sprit, tips? Oskar ska också vara med så blir roligt att träffa honom. Veckan efter ska vi ner till honom och Tina i Ramsåsa och träna Ski Team Skånes ungdomsgrupp en dag.

Vi börjar där! Mer på bloggen kommer framöver. Vill tacka Johns Sport för de åren jag varit där! <3

När Lilo får bestämma utstyrsel!

onsdag 10 juni 2020

Tävlingar i Grönklitt

Dax för nytt inlägg och en racereport från helgens rullskidtävlingar i helgen! Det var längesen man tävlade nu, sprungit en virtuell tävling men blir inte riktigt samma sak även om det var roligt och gav lite extra pepp! Annars var Vasaloppet den senaste!

I fredags var det 15 km klassiskt med individuell start. Jag slutade jobba kl 17:00 i Mora och startade 18:08 så det blev lite tajt. Tävlingen gick tre varv på rullskidbanan och sen upp till toppstugan. Det var ett relativt litet men mycket starkt startfält (förutom mig då.) Lånerullskidor från Skigo. Har inte så bra erfarenhet av Skigos rullskidor sen tidigare från Alliansloppet. Gått snett, axlar som gått av etc. De jag fick nu kändes dock riktigt bra. Modellen är lite längre vilket gör att de går rakt och stabilt och det blir en skön svikt i dem, även sköna att diagonala med. Dock blir de inte riktigt lika smidiga som t.ex Elpex Team 610. Det var rullmotstånd två som vi åkte på, tyckte de kändes tröga men så var det blött på banan också vilket gör mycket på rullet.


Känslan under loppet var helt okej. Hyfsad form, kunde trycka utan att bli stum. Var lite svårt att veta när man skulle använda benen och när man skulle staka de små backarna som fanns. Jag försökte hålla igång benen lite i alla fall eftersom avslutningen är brant och diagonalvänlig. Vi startade med en minuts mellanrum och Öyvind Moen Fjeld från Lager 157 startade bakom mig, hann åka nästan hela varvet innan han kom ikapp. Det gick inte tokfort när han kom om men kände att det inte var lönt att försöka hänga på. 

Efter tre varv när jag kom in i backen var det skönt att få använda benen. Fasade lite för hur det skulle bli att staka upp morgonen efter. Diagonalen kändes bättre än väntat, har använt benen på en del pass under våren. inte sett något syfte med att bara nöta stakning redan nu. Kom i mål en halv evighet efter Emil Persson och dryga 10 sek efter Britta Norgren. Helt okej. 



Dagen efter var det dax för ett av mina favorit- och hatlopp. Grönklitt double poling hillclimb. Endast stakning från botten av backen, ett varv på rullskidbanan och sen upp till toppen. Formen på uppvärmningen kändes riktigt dålig. Sliten i kroppen sen kvällen innan och efter veckans träning med många högintensiva pass. 400 meters intervaller på bana på tisdagen. Tröskelstakning i Grönklittsbacken på onsdagen (var tvungen att testa backen innan tävlingen). Och lite kortare intervaller med rullskidgruppen på torsdagen. 

Regnet föll och det blåste en del. Idag hade jag egna rullskidor eftersom de inte hade tillräckligt med låneskidor. Var väl bättre att Calle Halvarsson fick ett par än mig. Jag hade Elpex tvåor på en Eagle stomme i aluminium. De gick nog hyfsat lika Skigoskidorna. Jag rullade inte ifrån dem i nedförsbackarna i alla fall. Kände mig seg i starten och fick slita för att hänga med klungan. Orkade bara hänga med någon kilometer innan jag släppte. Hamnade tillsammans med Lina Korsgren och hade Britta 50 meter före. Upp till Fryksås var avståndet till Britta 15 sekunder konstant. Lina låg i rygg på mig hela tiden. Var tungt vissa partier med motvinden, lite tråkigt att behöva dra hela vägen själv. I nedförsbacken efter Fryksås bombade jag på vad jag hade för att försöka komma ifatt Britta, Lina puttade på och vi tog igen lite men när backen började igen var det fortfarande en bit upp. Jag kände att jag återhämtat mig hyfsat och chansade på att öka lite och gå ikapp. Lyckades precis innan backen tog slut och då hade Lina släppt.


Britta var nog lite sliten när jag kom ikapp. Hon hade precis som jag kört hela backen solo. Jag började med att dra fram till början av rullskidbanan då gick hon upp och drog en bit vilket var skönt. Vi skiftades om lite under hela banan. När vi lämnade rullskidbanan såg vi ett par killar framför som vi började närma oss, tyvärr var de lite väl långt bort. Efter campingen gick Britta upp igen, jag kände att det gick hyfsat kontrollerat även om det såklart kändes i kroppen. Innan sista knixen gjorde jag mitt ryck och fick några meter på Britta. Jag blev riktigt stum de sista meterna och trodde Britta skulle komma ikapp igen men jag lyckades hålla undan. Stum trött och död vid mållinjen, precis som det ska vara!






Fick en del tv-tid i Lager 157 TV. Kul att kunna studera sig själv lite! Syns ganska tydligt när jag åker bakom Britta att jag inte har samma stabilitet som henne. Mina armar är inte alls lika låsta som hennes. Men hur kan det komma sig att jag slår både Britta och Lina som på vintern är hästlängder framför mig? Jag har några teorier:
  • Killar har en viss fördel på rullskidor, tyngd och effekt man får ut i asfalten jämför med snön.
  • Britta och Lina är mer nertränade på sommaren och har betydligt bättre form på vintern.
  • De har bättre material än vad jag har på vintern. 
  • Jag har sämre form på vintern och inte fått ut allt.  
Hur som helst kändes det häftigt att få åka med två av mina stora idoler, man blir lite starstruck. Har ju tillbringat ett antal timmar framför TV:n och kollat på dem. Nu till helgen väntar mycket roliga saker! På fredag skja jag springa Eco Trail virtuel edition, 32 km, tänkte två varv på bananbanan. På lördag ska Fia springa en backyard ultra som jag ska vara tävlingsledare på och på söndag blir det långpass på rullskidorna. Favoritrundan till Skattungebyn och avslutning uppför Grönklitt!

torsdag 23 april 2020

Rullskidgrupp och kom igång-kurs

I Skåne där vi kommer i från åker många rullskidor året runt; inte bara motionärer som ska åka Vasaloppet utan människor i alla möjliga åldrar och med olika träningsbakgrund. Det är ju en så rolig motions- och träningsform! När vi flyttade till Mora märkte vi att det är färre här uppe som åker rullskidor. Här är vi ju bortskämda med att ha snö under vinterhalvåret och kanske har det bidragit till att färre upptäckt vilken rolig träningsform rullskidor är. Vi tror också att många kanske är lite osäkra. Det är inte helt lätt att börja åka rullskidor; hur bromsar man egentligen? Många vägar är trafikerade, asfalten är hårdare än snön och det kanske tar emot att ge sig ut själv. Det är ju så mycket roligare att träna tillsammans! 

Därför tänkte vi starta upp en rullskidgrupp i Mora nu i vår!




Rullskidgrupp
En gång i veckan kommer vi anordna en uppstyrd rullskidträning. Gruppen kommer rikta sig till de som har åkt tidigare men som vill få sällskap/sparring på sina pass och fortsätta utvecklas. Huvudfokus på passet kommer vara olika typer av intervaller men vi kommer också träna teknik och balans. En sak som är bra med rullskidor är att man kan köra på olika tröghet på hjulen vilket betyder att man kan köra med varandra oavsett nivå. Passen kommer vara anpassade så att alla kan vara med!

Exempel på upplägg:
Uppvärmning 15 min
Balans/teknikövningar 15 min
Intervaller: 30 - 45 min
Nedrull: 15 min

Passen kan variera från 60 - 90 min beroende på typ av intervall.

Kostnad teknik/intervallgrupp: 795 kr, 7 tillfällen
Datum: Start 7:e maj. Slut: 18:e juni

Länk till evenemang för uppstart

Kom igång-kurs
Vi kommer också att ha en "kom igång"-kurs för nybörjare där man inte behöver ha åkt rullskidor tidigare. Fokus här blir balans, teknik och att lära sig bromsa. Kursen kommer innefatta 3 tillfällen under samma vecka. Datum är satt till vecka 20, torsdag kväll, lördag och söndag förmiddag. Tiden kan komma att ändras beroende på intresse och önskemål. Har du några frågor om kom igång-kursen så tveka inte att höra av dig! Vi har ett fåtal rullskidor att låna ut.

Kostnad kom igång-kurs: 695 kr
Datum: v20, torsdag kväll, lördag och söndag förmiddag Ca 90 min per tillfälle.

Länk till evenmang för Kom igång-kurs


Om mig (Det är huvudsakligen Adam som kommer ha ansvar/hålla i träningen:) 
Jag har inte åkt skidor sen barnsben utan började i vuxen ålder. Att lära sig som vuxen är något annat än att lära sig som barn. Jag minns fortfarande hur det var när jag själv lärde mig åka och jag ser detta som min styrka när jag lär ut teknik. Även om jag började sent har jag hunnit köra ett antal Vasalopp och många rullskidtävlingar. Jag gillar skidåkning både på sommar och vinter!



När: 
Start den 7:e maj v.19. (Kan komma att ändras.)
Inledningsvis 7 veckor (till midsommar). Målet är att det ska bli en del i veckorutinen och att vi kör rullskidor tillsammans varje torsdagkväll! 

Plats: 
Vi kör på olika platser i Mora för att variera träningen och få koll på bra platser för rullskidåkning. 

Anmälan: Via mail till kontakt@fiaochadam.se
Ange om du vill vara med i intervaller/teknik gruppen eller om du vill gå kom igång kursen.

Rullskidåkning är en grymt bra, allsidigt och rolig träningsform! Man behöver inte elitsatsa för att uppskatta det! :) 

Har du några frågor så PM:a Adam på Facebook eller skicka ett mail till kontakt@fiaochadam.se
Evenemang för uppstart och för kom igång-kursen kommer upp på Facebook inom kort!

torsdag 5 mars 2020

Vasaloppet 2020

Varför Vasan??
År efter år har Vasaloppet blivit fiasko för mig. Jag har väggat, haft dåliga skidor, brutit stavar och bindningar. Undra på att det inte är något jag ser fram emot. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att Vasan inte är viktigt och bara ett av många lopp så är det ju ändå det lopp som man blir mest nervös över, mest glad eller mest besviken över. Vasaloppet betyder mycket, för alla som åker och för sporten jag älskar!

"Vasaloppet - Ain't no race that got so many loosers and winners at the same time"
            Adam Ekstedt 2020

Två dagar innan vid Eldris

Målsättningar
Denna säsongen har verkligen varit bottennapp på alla tävlingar. I höstas bestod träningen mest av löpning pga Kullamannen. Över jul var jag borta från träning i drygt två veckor. Sen kom magsjukan och där i mellan lite småförkyldningar. Träningen har liksom bara "kommit igång" hela tiden. Ingen kontinuitet. Därav har de tre tävlingar jag kört inte heller gett så bra resultat som jag önskat. Jag har fått led 1 på en tävling och led 2 på två... Mina förväntningar på Vasaloppet blev därför inte lika höga som de brukar. Förra året ville jag verkligen komma topp 150. Jag hade på tävlingar innan känt att det skulle vara möjligt. I år var mitt mål mer att ta mig igenom utan missöden och försöka göra ett bra lopp bara. Topp 500 skulle vara okej, under 400 hyfsat nöjd och slå mitt PB 337 skulle jag bli glad! 

Dagar innan
Tidigare år har jag inte jobbat dagarna innan Vasaloppet för att kunna ta det lugnt och slippa stora folksamlingar. I år blev det jobb hela veckan in i det sista... Lyckades som tur klara mig utan förkylningar och div Corona virus. Jag var inte beredd att tjata till mig ledighet eller ta ut semester dagarna innan. Måste ju också nämna vädret. Sol, stenhårda spår hela veckan men till söndagen lovades ett par dm nysnö som vanligt... Är störigt att inte kunna göra relevanta skidtester och bara gå på erfarenhet och chansning.

Skidtester i Grönklitt, gav för en gångs skull olika resultat

Morgonstund
01:20, tidigt eller sent? Sjukt i alla fall. Kompisarna jag skulle åka med ville stå först i sitt led. annars hade jag kanske valt en lite senare revelj. Jag blev hämtad 02:10 i alla fall och lyckades sova skönt i bilen. Med mig till startfållan hade jag en hopfällbar stol och varma kläder (trodde jag i alla fall). Sittandes stilla i den blöta fallande snön gjorde mig snabbt kall och mina handskar och jacka var tydligen inte så bra impregnerade. Jag fick i alla fall en bra plats i fållan när den öppnade 05:30. Mellan 04:15 och 04:30 började det komma mycket folk, så vill man ha en bra plats ska man komma strax innan det. Jag gick tillbaka till bilen sen och värmde mig lite innan jag gick på toa och testade skidor. Hade mycket ångest inför skidval. Skulle jag köra på lite mer åt varmhållet ifall snön var blöt eller mer åt kall-hållet så att skidan inte grävdes ner sig. Valet föll på kallskidorna, mycket nöjd med det valet! Jag upplevde aldrig att skidorna gick tungt i något parti. Riktigt bra vallat av Jacob!

Hela frukosten gick ner.
Förr hade jag lite problem med att äta innan tävlingar men det
har försvunnit nu.


Vyn från min stol i kön

Start och backen
En lärdom jag tog med mig från förra året var att inte stå för långt till vänster. Det är mer stök på den kanten och fler som gör spårbyten. Jag hade två rader med led 1 åkare framför mig vilket var ganska perfekt. Jag kom iväg bra i starten och kände att tempot var väldigt lugnt. Snön gjorde klart att de längst fram inte kunde gasa så som de brukar. In i backen höll jag långt till höger för att lätt kunna få tag i en reservstav ifall ifall... Det gick inte särskilt fort i backen heller men jag ville inte stressa. Kanske så här i efterhand att jag skulle tryckt på lite mer för att få bättre ryggar. Uppe på myrarna var det mycket lössnö och man åkte i ett spår, det var ganska stressigt med mycket spårbyten och tempot blev ryckigt.

Till Evertsberg
Myrarna gick bra i det stora hela. Det är skönt med mycket platt men jag ogillar början av långa lopp generellt sett, det är liksom bara en väntan innan man börjar bli trött. En transportsträcka tills loppet börjar på riktigt och man får reda på hur ens form är. I Mångsbodarna fick jag den första placeringsrapporten. Runt 330. Det kändes bra! Efter Mångsbodarna väntade ett parti som jag fruktade lite. Uppför till Risberg. Jag har kört på för hårt här ett par gånger och kanske sabbat loppet. Men i år kändes det bra. Jag tog placeringar och kände inte att det var allt för ansträngande. Man får motivera sig med att efter uppför kommer nedför. Innan Evertsberg hittade jag en rygg som åkte på bra, så där perfekt draghjälp där man känner att man själv kan inte bidra till att hålla samma fart men man orkar hänga med ganska lätt.



Dåliga ryggar och soloåkning
Efter Evertsberg går det mycket utför och det är skönt att återhämta sig. Man kan tjäna väldigt mycket på att ligga bakom någon här. Slippa börja staka tidigt eller ta så mycket fart utför krönen. I Vasslan har även Ski Team Skåne sin kontroll, det var trevligt att se lite bekanta ansikten och få lite hejarrop! Killen som jag åkt bakom innan hade kört sig slut nu och tempot var alldeles för lågt. En kille jag känner (Thomas) och jag åker ganska jämt kom i kapp mig och körde om. Jag tänkte att vi skulle ta rygg på honom men killen framför mig orkade inte och jag fick inte någon riktigt bra chans att gå om. Det var ett spår som gick, bredvid gick det oerhört trögt. Det blev en del soloåkning här, men jag kände mig ganska pigg så det gjorde inte så mycket. In mot Lundbäcksbackarna började jag känna mig trött i musklerna. Speciellt armarna.



(Fram till Oxberg hade Thomas 2 min snabbare sträcktid än mig, samma till Hökberg. Men från Hökberg och in plockade jag ikapp 3.5 min så att det bara skiljde 30 sek på oss i mål. Kanske att jag hade superflyt med en rygg.)

Oxberg - Läde
Efter Oxberg stod Fia och langade, väldigt kul och det gav mycket krafter! Jag fick sällskap av en kille här som var stark, vi växeldrog en del och fick ett bra samarbete. Men efter Hökberg var vi båda ganska möra och ingen av oss orkade riktigt trycka. Lagom nog kom en led 3? åkare ikapp och höll tempot uppe. Det är tur att backarna inte är långa och branta i slutet av Vasaloppet för varenda litet motlut blir så mycket jobbigare än det brukar... I Läde stod Fia igen, det hade jag inte räknat med alls. Jag såg Fia med dricka på höger sida, på vänstersida stod Lilo och min uppmärksamhet flyttades till henne. Jag hade fortfarande tänkt ta dricka men det såg väl inte ut som det så jag missade den... Värt att säga hej till Lilo i alla fall!!


Kämpa in i mål
Efter Läde kom det en tjej som höll ett sjukt tempo. Hon hade grymt tryck på platten. Det var precis vad jag behövde. Vi plockade många placeringar, många 0-leds åkare som tappat suget  fångades in. Tempot var helt perfekt för mig, tekniken kändes bra och jag kände mig stark. Allt eftersom vi kom ifatt åkare blev vår klunga större och större. Det var dock ingen som ville gå upp och dra. Från Eldris började det bli kämpigt. Inte mycket energi kvar i kroppen nu. Men jag hade bestämt mig för att inte släppa och kriga hela vägen in i mål. På Hemus skruvades tempot upp ytterligare. Jag fick släppa iväg en åkare i en av knixarna på Hemus men jag fick även lucka bak till tjejen och resten av gruppen. Jag tänkte att det bara var att köra och hoppas att man skulle hålla hela vägen. Avståndet höll i sig, det var inte mer än 10 meter kanske. Vid 1 km skylten kom någon ikapp och nu var det bara fullt blås som gällde. På upploppet försökte jag gå om men spåren bredvid var för igensnöade så jag fick ligga snällt bakom hela vägen in.


Skönt att få vara nöjd och erfarenheter Jag har varit så avundsjuk på alla som gått i mål på Vasaloppet och fått vara nöjda med sig själva. Så det var en skön känsla i år! Det var så klart ingen euforisk känsla jag fick av en 257:e plats. Jag har ju haft högre målsättningar än så. Men i år var det vad som var rimligt och det är ju ett kvitto på att när inget strular och skidorna är bra så har jag ändå blivit bättre!
Tar med mig några erfarenheter också:
  • Man ska ta det lugnt i backen men man får inte vara för feg, då tappar man många placeringar. 
  • När folk kör om ska man vara på sin spets. Vill man hänga på så ska man köra efter direkt, inte lita på att personen framför ska gå efter. Har man otur tappar man en bra klunga eller får jaga ikapp mycket själv.
  • Jag ska dricka mer ur mitt vätskesystem och rova ut det ännu bättre till nästa år. Körde med Coxa Carry wr1. Sjukt nöjd med hur det sitter men man måste ändå öva på att dricka och sätta tillbaka slangen. Totalt drack jag 1/3 av blåsan så kanske 4 dl + 2/4 liquids. Jag drack 1 mugg på varje station + 1 av Fia och 1 av Matilda Melander.
  • Om jag startar i led 1 nästa år räcker det med att jag är där 04:15 för att få en bra plats. 
  • Jag är nöjd med mitt positiva tänkande. Ta en del i taget, se fram emot utförsbacken eller stationerna. 
  • Så som min form var hade jag nog haft råd att gå på hårdare första halvan av loppet och ändå har krafter kvar, men det är svårt att veta innan...
  • Har även tittat lite på min teknik. Den har blivit bättre men jag ska försöka komma fram med med rumpan och höften. Behöver bli starkare i den nedre del av magen för att orka ligga framåt. Även tajming överkropp - armar måste bli bättre. Får inte resa överkroppen för fort, då missar man tajmingen och kroppstyngden.

Nu återstår några mindre små roliga tävlingar på säsongen. En serietävling, ev En riktigt femmil, Norra Garberg Hillclimb, Grönklittsjakten och Grönklitt Hillclimb. Känner mig  motiverad att fortsätta åka skidor! 

tisdag 19 november 2019

Kullamannen ultra - himmel, hav och helvete

För två år sen gjorde vi vårt första försök att avverka den magiska sträckan "100 miles", dvs. ca. 16  svenska mil. Några år tidigare skulle vi aldrig haft en tanke på att göra något så galet. Men man kan ju ändra sig och tur är väl det! ;-)

En anledning till att vi ändrat oss och inte längre tycker att det är helt orimligt att springa 16 mil är vår kompis Oskar som sprang UTMB sommaren 2016. Hösten efter det sprang vi vårt första ultralopp, som faktiskt råkade vara just Kullamannen, fast då "bara" 66 km.

Förra gången jag gjorde ett försök på sträckan var jag gravid i vecka 15 och hade absolut inte inställningen att ta mig i mål till vilket pris som helst. Den gången satte ljumskar och rumpa stopp och jag visste inte riktigt vad som var kopplat till förändringar i kroppen på grund av graviditeten. Därför var det nu väldigt spännande att få göra ett nytt försök. Den här gången var inställningen mer att ta mig i mål till vilket pris som helst. Jag hade varit med om en intressant händelse när jag sprang Älvdalen Backyard Ultra i somras som jag hade med mig under loppet. Då hade jag ont i en ljumske redan från start och var beredd att få kliva av. Jag bestämde mig för att fortsätta så länge det inte blev värre och efter kanske åtta varv släppte det onda oväntat! Det hade jag aldrig upplevt om jag brutit och det ger hopp när saker och ting gör ont under långa lopp. Allt kanske inte alltid blir värre, även om man lätt tror det. En annan sak jag hade med mig från ÄBU var att inte bryta inne i kontrollen. Det störde jag mig på i efterhand. Jag gav upp mentalt och var just då helt inställd på att kliva av istället för att fortsätta ut på varv 16.

Ganska oväntat var det första inget jag fick nytta av under Kullamannen. Jag hade aldrig ont på det sättet under loppet. Helt fantastiskt. Desto mer störigt var det att min "svaga länk" under loppet var mina stortå-naglar, framförallt högerfotens, och svullna fötter.

På tal om den andra erfarenheten från ÄBU så hade jag och Adam kommit överens om några enkla regler i bilen på väg ner till Skåne som skulle öka våra chanser att ta oss i mål.

Regel nummer ett var att vi absolut inte fick bryta inne på varvningen på hotellet i Mölle. De flesta som bryter Kullamannen bryter i kontrollerna, inte ute längs banan. Att ge sig ut från hotellet minskar alltså risken att bryta och ökar chansen att komma på andra tankar om man nu skulle överväga något annat än att fortsätta.

Några andra saker vi kom överens om var att inte bryta innan vi:
- testat att lyssna på musik
- ringt varandra
- tagit en powernap

Starten skulle gå 9.00 från Båstad men precis när vi satt oss i bilen hos Adams föräldrar i Ängelholm hade Adam sett på facebook att starten var framflyttad en timme pga problem med bussarna som skulle transportera löpare från Mölle till starten. Lite snopet och vi funderade ett tag på om det var en manöver från arrangörerna för att rubba våra cirklar. ;-) Men vi gick in en stund, jag fick tid att skriva en "innehållsförteckning" till mina två dropbags som jag inte hunnit innan, och snart var vi på gång igen.

Banan i år var enligt anmälan 17,4 mil. Den hade förlängts sen vi sprang (försökte springa) den för att ge maximala (6) kvalificeringspoäng till UTMB. Det innebar att vi skulle springa en extrasväng åt fel håll i Båstad och en extrasväng ute på Kullaberg, utan att komma till varvningen i Mölle, innan vi skulle ge oss ut på varvet där. Blö blö. Som att det inte var tufft nog för oss.


Starten har gått!
Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen

När starten gick hade jag som första mål att fira när det bara var 100 miles kvar att loppet! ;-) (Vad jag inte visste då var att 17,4 mil inte var en helt korrekt avståndsangivelse utan att loppet enligt de flestas GPS-klockor var över 18 mil....) Min plan var att ta det riktigt lugnt inledningsvis. Förra gången gick det nog lite väl snabbt på de lättlöpta partierna och nu försökte jag hålla igen ännu mer. Hålla nere pulsen och "utflyktsspringa" enligt devisen "Det är farten som dödar". Så sant! Gå kan man ju göra hur länge som helst och det gäller att hitta löpfarten som gör att man kan fortsätta riktigt länge.


Vi fick sällskap av kossor, hästar och får under loppet
(Adam såg en säl också...)
Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen
Jag tänkte mig loppet uppdelat i två delar. En flack transportsträcka med mer löpning ut till Kullaberg och ett kuperat ultralopp med mycket stavgång ute på Kullaberg. "Transportsträckan" var dock ungefär lika lång som Ultravasan som jag sprang för första gången i somras. Mitt distansrekord annars var från ÄBU där jag sprang 15 varv/10,5 mil.

Långt där borta skymtar Kullaberg

Men skulle jag tänka på hela distansen direkt hade jag blivit tokig. Jag försökte stänga av och inte tänka så mycket på det som låg framför utan vara glad över de små framstegen jag gjorde. Hovs hallar, jippie! Fyllde flaskorna med vatten på en toa. Jäklar vad de blåste. Tur att det är samma för alla. Torekov, hurra! Jag och Erik från TNT sprang på varandra lite då och då. Han sprang och gick om vartannat och jag kom ifatt ibland. Jag försökte springa helt och hållet som jag själv kände passade och inte anpassa mig efter löpare runt omkring.

Första riktiga kontrollen väntade i Ängelholm efter 55 km. Jag insåg att jag skulle velat ha med mig något mer ätbart på vägen dit, typ en macka, men fick nöja mig med snickers, banan och godis. Det var väldigt skönt att ha sprungit den här sträckan tidigare. Det var mindre långtråkigt och gick snabbare framåt än jag befarat. Det blåste dock mer än väntat och jag hade svårt att inte störa mig på att det skulle behöva vara ännu tuffare än det behövde. Onödigt! Men som jag tidigare konstaterat; samma sak för alla så bara att bita ihop.

Tidsuppfattningen blir helt skum när man vet att man har så många timmar framför sig. Det är som att hjärnan går in i ett försvarsläge och timmarna försvinner snabbt.

Jag tyckte att det var väldigt skönt att ha sprungit banan tidigare och ha hyfsad koll på vad som väntade längs vägen. Det var skönt att se Ängelholm på håll och veta att det snart var dags för lite mat.

Framme i Ängelholm
Fortfarande skymtar Kullaberg långt där borta

Efter ungefär 6 h och 45 minuter sprang jag in i kontrollen i Ängelholm. Jag hade ingen lust att slösa bort för mycket tid i kontrollen och riskera att stelna till utan försökte vara så snabb jag kunde. Jag sprang bort och tog soppa, buljong och bulle direkt för att få i mig något varmt och tog med det till min dropbag där jag bytte tröja, strumpor och skor. Jag hade sprungit i mina rödvita salomonskor till Ängelholm men bytte till de svartröda med lite grövre sula. I kontrollen dök Adams pappa upp. Han hade missat Adam i kontrollen men hunnit få några ord med honom någonstans efter. Adam var då ungefär en timme framför. När jag bytt kläder och tagit på mig pannlampan och fyllt på med det jag ville ha med mig från dropbagen försökte jag äta lite till och dricka lite kaffe. När jag var på väg ut ur kontrollen upptäckte jag att det fanns ett släp med dropbags som det stod "till mölle" på och jag insåg att man skulle ställa sin dropbag där. (Vissa hade anhöriga som tog hand om deras dropbags så jag antog att det var säkrast att ställa dit den eftersom jag hade lite saker i den jag gärna ville få ut till Mölle.) Så jag sprang tillbaka till min plastlåda och svor lite över att behöva kånka runt på den. ;-)

Sen sprang jag ut från kontrollen, ut i mörkret i Kronoskogen. Jag sprang ut helt ensam och blev osäker på om jag sprang rätt. Det var inte så lätt att se markeringarna och jag fick stanna och titta noggrannare några gånger. Såg att det kom folk efter i alla fall så det vara bara att fortsätta. Återigen skönt att vara i en skog som jag sprungit ganska mycket i även om allt ser väldigt annorlunda ut på natten.

Sist jag var där i mörkret hade jag ont och gick mer än jag sprang. Nu kändes det betydligt bättre. Jag var lite orolig att jag stoppat i mig för mycket mat men det verkade funka ganska bra. Nästa anhalt mentalt var Farhult. Det var där jag bröt sist. Efter Ängelholm började det vara lite klurigt att hitta på sina ställen. Skåneledens markeringar syntes inte alls bra i mörkret. Jag slog följe med en finsk kille en liten stund och vi trodde först att vi sprungit fel någonstans när vi inte sett några reflexer på länge men just det partiet kände jag igen sen förra gången och en stund senare sprang vi på Tina och några andra mitt ute i mörkret. Vissa löpare hade varit duktiga och lagt in GPX-fil på sina klockor och jag höll mig till de som verkade ha koll på banan när jag insåg att jag själv inte hade koll på läget. Det var flera ställen det helt plötsligt dök upp löpare från andra håll och jag funderade på vem som gjort bäst vägval...

Farhult var som sagt en milstolpe! Jag firade min ankomst med att gå på toa och fylla mina flaskor på en strandtoalett. ;-) Nu var jag ute på okänd mark!

En riktig höjdpunkt under loppet var kontrollen i Svanshall. Här bjöds det på en sjukt god hembakad chokladkaka och riktigt gott kaffe. Jag tog med en kaffe från kontrollen och gick och njöt av den och den goda eftersmaken av kakan en stund. Jag och Adam hade haft några avstämningar via messenger och han var ungefär 7-8 km framför. Han verkade dock ha det tuffare än mig och skrev att han gick mycket och hade ont i benhinnorna. Än så länge kände jag mig helt ok.

I Arild firade jag att Ultravasan-distansen var avklarad. Det var dock svårt att inte samtidigt tänka tanken att det var nästan var lika långt kvar i sträcka. Dvs. betydligt mycket mer i tid än jag redan sprungit. När vi sprang de tre varven ute på Kullaberg för några år sedan tog det mig ungefär 10 timmar. Nu skulle vi springa nästan fyra varv efter över 9 mils löpning. På Vasaloppet brukar jag roa mig med att räkna mellantider och försöka uppskatta sluttider men här var det livsfarligt att tänka för mycket på allt som låg framför. Det är ju helt stört! Man kan inte springa så här långt. Eller framförallt inte så länge som jag skulle bli tvungen att hålla på. Jag började tvivla på att jag ens skulle kunna hinna innan bryttiderna.

Jag hade längtat efter att komma ut på Kullaberg och få börja den delen av loppet. När jag var på väg ut på extraslingan som man sprang första gången man kom ut mötte jag Adam. Det var skönt att se honom och efter en snabb kram och puss sprang vi vidare åt varsitt håll och jag sa lite skämtsamt att jag snart skulle komma ikapp honom när han beklagade sig över sina ben. När jag sprungit varvet och kom tillbaka till samma punkt insåg jag hur långt före han var...;-)



Ute på Kullaberg började de riktiga utmaningarna under loppet. Skåneleden ute på Kullaberg är inte representativ för terrängen i Skåne i övrigt och den är tuff att springa dagtid. Nu var det becksvart och min pannlampa lös inte alls så bra som jag tänkt mig. (Så här i efterhand inser jag att jag hade haft igång den ganska länge när jag kom ut till Kullaberg.) När jag hade löpare bakom med starka lampor såg jag bara min egen skugga. En av de jobbigare delarna på banan var ett stenparti längs stranden. Det var inte alls långt egentligen men det kändes livsfarligt när jag balanserade runt på stenarna utan att se ordentligt. Jag tog det lugnt för att inte riskera att trilla. Ett annat jobbigt parti var ett utförsparti som var väldigt geggigt och halt. Jag hade bestämt mig för att inte ta med stavarna från Ängelholm utan hämta upp dem i Mölle och blev lite osäker på om det varit så smart när jag försökte ta mig ner hållandes i grenar på träden som kantade stigen. Utförspartiet följdes av det sjukaste partiet längs banan; en repklättring uppför en nästintill lodrät backe. Det kändes inte alls säkert när jag hängde där i repet och slet mig upp. Hur skulle jag orka göra det här tre gånger till mycket tröttare?

Stenpartiet

Längst ut på Kullaberg

Banans högsta punkt var på Håkull. Klättringen dit var inte lika farligt som jag väntat mig. Benen kändes ändå helt ok för att ha hållit på så länge. De hade kommit in i lunken bra tyckte jag och blev inte tröttare. Men nu var min pannlampa väldigt svag. Jag hade försökt växla mellan det högsta och lägsta läget och dra ut på batteribytet eftersom jag hade insett att jag hade dålig koll på hur länge de olika batterierna egentligen varade. Efter Håkull slutade den lysa helt och jag fick fram extrapacket och satt i mörkret och pusslade ihop sladdarna. Erik passerade och undrade om jag behövde hjälp men jag kände att jag hade koll på läget och lät honom springa vidare. Det var väldigt skönt att kunna se ordentligt igen! Någonstans efter Håkull fick jag sällskap av några löpare, varav en hade bestämt sig för att bryta i Mölle, och vi hade ett roligt samtal som gav positiv energi.

Halv fyra på natten sprang jag in i på hotellet i Mölle för första gången. Två timmar tidigare hade jag fått ett meddelande från Adam att han var där och jag kände mig ganska hopplös. Jag hade börjat bli väldigt sömnig och hade börjat komma till insikt om att det här skulle ta en evighet och jag skulle få mer mörkerlöpning i slutet av loppet än jag hoppats på. Jag bytte strumpor och skor till mina grövsta Salomonskor "Speed" men insåg att mina fötter var väldigt svullna och att skorna klämde mycket. Stortårna hade börjat göra ont under varvet och det kändes inte alls bra. Kroppen kändes helt ok i övrigt men jag passade på att smörja in knän och smalben med kylande liniment. Jag fick i mig bra med mat, varm vegetarisk soppa och bröd. Inser nu att jag inte minns riktigt vad jag gjorde vilket varv men tror jag tog med mig några tunnbrödsrullar och fyllde min extraflaska med grön smoothie på första varvningen. Och så tog jag med mina stavar. Erik var i varvningen när jag kom dit och vi sprang ut samtidigt.

Bild på varvningen från Kullamannens hemsida

Så god!
Ny ultraenergi-favorit.

Jag var så sjukt trött och ganska tidigt på första riktigt varvet där ute ville jag bara blunda och lägga mig ner. Jag lät Erik springa ifrån igen så jag kunde driva omkring som en zombie i fred....;-) Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och blundade och tittade i kors om vartannat. Jag ringde Adam och beklagade mig och grät en skvätt. Sen började jag snegla efter ett ställe jag kunde lägga mig ner och ta en powernap. Jag lät bli att berätta om min plan för Adam. Jag ville inte gå bort från stigen utan la mig bara ner rakt upp och ner vid ett träd. Jag ställde klockan på telefonen på 6 minuter och släckte pannlampan. Hoppades att jag inte skulle synas så mycket men märkte ganska omgående att det inte gick så bra. Fick några frågor från förbipasserande som undrade om jag var ok men fick i alla fall ligga ner och blunda några minuter. Insåg att det inte gjorde varken till eller från men fick i alla fall tid att komma på en ny plan. Jag springer aldrig med musik i vanliga fall men hade stoppat ner ett par hörlurar i dropbagen för nödfall. Dem hade jag dock inte haft en tanke på att hämta upp i Mölle så jag körde på det enda alternativet: högtalaren på telefonen. Det var en sån lättnad när jag insåg att musiken fick mig på bättre tankar och kunde mota bort tröttheten. (Jag ber dock om ursäkt till ev. traumatiserat djurliv och medlöpare på Kullaberg så här i efterhand.) Utan Rage against the machine undrar jag om jag hade kunnat ta mig i mål....


Nu började det ljusna och sömnigheten blev mindre påtaglig en stund. Rage against the machine fick dock fortsätta hålla mig och mina demoner sällskap. "Fuck you, I wont do what you tell me". Andra gången uppför repet insåg jag att jag hade dragit mig upp i armarna första gången och att det var mycket lättare att klättra med benen och bara hålla i repet som säkerhet. Haha. Allt blir inte alltid värre under ultralopp! ;-) Dessutom hörde jag på första varvet något om att den här delen av banan skulle ändras i samband med att de andra tävlingarna dragit i gång. (Från klockan 12?) Jag förstår att man inte vill ha för mycket folk ute på det partiet längs banan av säkerhetsskäl och det gjorde mig inget alls att jag kanske skulle slippa den de sista varven.

Dagsljus!
7:06 dag 2

Andra gången i varvningen var jag betydligt snabbare än första. Jag började bli lite stressad över tidsgränsen och ville inte ödsla tid i onödan. Bytte inte strumpor/skor och glömde fylla mina flaskor med sportdryck! ;-) Hade dock kvar ganska mycket efter att ha fyllt dem på vätskekontrollen som var ganska sent längs banan och jag hade i alla fall kommit ihåg att fylla min extraflaska med Coca-Cola så det fick funka när jag insåg att jag hade glömt på väg bort från kontrollen. Jag hade fortfarande inga problem att äta men hade för mycket negativa tankar att brottas med för att uppskatta det. På ÄBU hade jag svårt att få i mig energi under loppet på grund av illamående. Under Kullamannen var jag restriktiv med att stoppa i mig en massa energiprodukter och försökte hålla mig till främst "riktig mat" (vet inte om tex. Snickers kvalar in som "riktig mat" i och för sig). Det verkade funka fint med energiintaget den här gången i alla fall.

Det andra hela varvet var miserabelt. Humöret var i botten och i perioder flödade tårarna hejdlöst.
Det blev geggigare och geggigare längs banan. Jag hade ju plockat upp mina stavar i Mölle inför första varvet men använde dem knappt det varvet. Nu var jag glad att jag hade dem. Under lördagen var det flera andra tävlingar som startade; "Dubbel-döden" (44 km), "Dödens zon" (22 km) och "Svart bana" (13 km). Hade inte koll på när de startade då men såg nu i efterhand att de hade vågstarter från klockan 12 fram till 13:20.

Gegga när det är platt och ljust är väl sin sak...

Snart var det mycket folk ute på banan. Jag var tacksam för stavarna när jag såg hur vissa fick kämpa för att hålla sig kvar på banan. Jag ville inte vara i vägen för snabba löpare och på sina ställen blev det lite stressigt att hålla koll bakåt. Alla som passerade var dock väldigt schyssta och många gav peppande kommentarer. Exempel på opeppande kommentarer var "Nu är det inte långt kvar" som löpare och åskådare som trodde att man var ute på sitt sista varv kunde säga. Då var det svårt att hålla tårarna inne och humöret uppe. "Jo. Det är jävligt långt kvar! Jag har ett varv kvar efter det här...."

Det var så jävla synd om mig. Positivt tänkande my ass!
Det var inte alls kul att hålla höger in i varvningsfållan vid hotellet.

På vägen ner till varvningen blev jag omsprungen av Sweden Runners-Marcus. Vi sprang ett långpass tillsammans för ett tag sen och då pratade han om att han brukade säga hejdå till saker längs banan på sista varvet på varvlopp och han påminde mig om det när han sprang förbi och jag beklagade mig över att ha ett varv kvar.

Dropbags utanför hotellet

I varvningen inför sista varvet träffade jag både Adams pappa och Oskar. Oskar gav några tips om kläder. Jag hade inte frusit något hittills men nu skulle det snart bli mörkt igen och det skulle regna ganska mycket enligt prognosen. Jag var lite skeptisk till regnjackan men efter konsultation med Oskar tog jag på mig regnjackan oknäppt utanpå min vanliga vindjacka, ryggsäck och allt för att kunna ta av den lätt om jag blev för varm. Pannlampa på och ut på banan igen.

Det var en rätt sjuk känsla att ge sig ut på sista varvet, yeay!, och samtidigt veta att man skulle ha att göra över fem timmar till. Oskars mamma, Tina, gick med mig en liten bit ut på första varvet innan jag var ensam igen. Men nu var jag ganska säker på att det skulle gå vägen om det inte skulle hända något helt oförutsett. Jag hade haft mina värsta svackor av sömnighet i början på varven och funderade på om det var "matkoma" som slagit på efter ätandet i kontrollen. Jag försökte kompensera för det genom att få i mig lite energi i början på varvet och tröttheten var inte alls så påtaglig då.

Första varvet efter Mölle hade jag haft med stavarna men ganska snabbt lagt ner dem för att inte ta upp dem igen. På andra varvet använde jag dem desto mer när det hade börjat vara väldigt halt och geggigt på många ställen. Jag förstod inte hur löparna på de kortare sträckorna klarade sig utan stavar. (Och vissa såg knappt ut att göra det heller...) På sista varvet använde jag stavarna mycket.

Jag hade tagit fasta på Marcus tips och sa hejdå till alla jobbiga partier på banan. Hejdå leriga utförsbacke, hejdå min sovplats från förra natten, hejdå stenarna, hejdå Håkull. Nu kom jag ihåg den där tacksamheten, som jag måste försöka påminna mig om ibland, över att överhuvudtaget ha den fysiska kapaciteten att kunna genomföra ett sånt här "projekt". Hur stor andel av Sveriges befolkning hade tagit sig runt ens ett varv på banan? I min umgängeskrets? - De flesta! :)

Jag minns inte riktigt var och hur men under sista varvet fick jag lite sällskap. Vi var en grupp av 100 miles löpare som sprang (tog oss framåt) i ett likvärdigt tempo. Jag fick lite ny energi och försökte ta mig framåt lite snabbare för att inte dra ut på plågan ännu mer...Nu var banan dock tuffare än någonsin. Det hade blivit mörkt igen och det kraftiga regnandet och alla som sprungit längs banan hade satt sina spår. Det var läskigt att försöka ta sig nerför hala, leriga och steniga backar och jag var rädd att halka till och slå mig illa. Det hade varit så snopet att behöva bryta pga av en skada nu. Jag gillar verkligen utförslöpning i vanliga fall men det här var inte kul någonstans. Jag satte mig på rumpan några gånger men lyckades undvika några allvarligare incidenter än sänkt självförtroende...;-)

En av killarna som jag höll mest jämnt tempo med var dansk och han verkade orolig över att vi inte skulle hinna runt i tid. (I efterhand tror jag att han kanske trodde att cut-off tiden fortfarande var 21:00 trots att starten blivit senarelagd en timme.) Nu vågade jag räkna lite igen och enligt mina överslag skulle det vara goda marginaler till 36-timmars gränsen och jag kände mig för första gången under loppet ganska lugn och säker på att det skulle gå vägen.

I mörkret och geggan kändes alla sträckor ännu längre än de gjort tidigare. Mitt nya, mer positiva, mindset resulterade i att jag underskattade avstånden och sprang och väntade på mina olika referensställen längs banan i en halv evighet. Haha. När man kom fram till vätskestationen visste jag att det inte var mer än ungefär 7 km kvar, men det kändes som om den där vätskestationen aldrig skulle dyka upp. Äntligen! Jag struntade i att fylla flaskorna den här gången utan ville bara komma vidare.

Det var så skönt att komma upp till fyren sista gången. Precis som första natten var den igång och spred ett magiskt ljussken över hela området. Det allra bästa med att komma upp till fyren var att det stod ett gäng funktionärer där och hänvisade oss ut på Skåneleden en annan väg än ner för den branta stenklättringen. Den var stängd nu på grund av olycksrisken. Den hade inte varit lika kul att ta sig ner där som det brukar vara på våra vanliga utflykter på Kullaberg ens i dagsljus och det var väldigt skönt att slippa utsätta sig för det i mörker och regn med ännu fler mil i benen.

Fyren lyste upp hela området

På sista varvet hade vi avverkat några partier i ett lite snabbare tempo. Dansken tryckte på riktigt bra ett stund (i våra mått mätt) och en tag trodde jag att jag skulle få släppa honom. Men nu började han bli väldigt trött och stannade flera gånger för att trycka i sig energi. Efter fyren kom vi ifatt de två andra löparna som vi sprungit med en stund tidigare. De höll på att byta batterier i en pannlampa. Strax efter sprang vi förbi ett annat par som också stannat till. Det var väldigt skönt att inte känna sig helt ensam ute på varvet.

Jag kände mig piggare än på länge nu när slutet var så nära. Jag försökte peppa dansken att det inte var långt kvar men hade ingen lust att slå av på tempot utan snarare tvärtom. Hemlängtan var väldigt påtaglig nu. Det var så fint när vi såg ljusen nere från Mölle på avstånd. Snart, snart skulle det vara över! Bara några backar till. Jaja, kanske några fler än jag mindes men det fick ju gå. När jag kom ut på parkeringen innan sista klättringen ner såg jag Tina och vi bytte några snabba ord innan jag sprang vidare.

Sista biten in i mål fanns det ingen anledning att spara sig utan jag körde, något som i alla fall kändes som en, långspurt in i mål. (Tyvärr hade min klocka laddat ur på väg ner från fyren så jag kan inte bjuda på några kilometertider från "spurten"...;-)) Kroppen kändes i alla fall förvånansvärt pigg och det var så jäkla skönt att springa sista vägen på asfalten upp mot målet. Äntligen skulle jag inte behöva hålla höger in i varvningsfållan utan få springa rakt fram!

Direkt när jag kommit i mål såg jag Tina en bit bort. Hon verkade förvånad över att se mig och en liten stund senare såg jag Adam och hans pappa komma. GPS:en hade tydligen inte stämt så bra så de hade inte koll på att jag redan var i mål. Haha, vilket välkomnande efter över 34,5 timmes löpning...;-)

We did it! 

Efter lite fotograferande och eftersnack gick vi in på hotellet så jag fick min finisher-ring. Sen tog jag en mugg buljong med mig och gick för att byta om till torra kläder och skor. Jag är fortfarande imponerad över att att jag lyckades tvätta av mina fötter i handfatet på handikapptoaletten! Det klarar jag knappt i vanliga fall. Mina fötter såg dock inte fina ut. De var svullna och stortånaglarna var helt mosade. Det var grymt skönt att ta på ett par mjuka ullsockor och mina vivo barefoot-kängor.

När vi satt och eftersnackade medan jag åt hörde jag "Kullamannen", aka Per Sjögren, en av Kullamannens upphovsmän, prata om hur många som hade brutit. Nästan 70%. Jäklar. Det var ännu ett kvitto på att det faktiskt hade varit tufft och att jag borde vara väldigt nöjd med att ha tagit mig i mål även om det tog en halv oändlighet.

Stort tack till Adams föräldrar som tog hand om Lilo och gjorde det möjligt för oss båda att springa och till Oskar och Tina och alla andra som peppade längs banan, både live och via sociala medier!

Bäst
- att jag inte hade ont i ljumskar eller någon annanstans mer än tårna, varken under loppet eller efter
- att jag klarade mig från blåsor och skav
- Rage against the machine
- chokladkakan och kaffet i Svanshall
- Innocents gröna smoothie
- långspurten i mål

Värst
- mina ömma stortår och svullna fötter, både under tiden och dagarna efter
- kampen mot sömnen och perioderna av deprimerad zombiewalk

Hmm. Bara två saker på nego-sidan så här efteråt.
Måste betyda att jag vill göra det här igen?!

Två filmer och ett citat från Kullamannen själv får avsluta det här ultralånga inlägget:

 

"Tack alla löpare! Det är alltid en högtid för oss när 2000 löpare, från nära och avlägsna platser runt om i världen, söker sig mot det lilla berget på Skånes västra kust, till berget som vi älskar. Tävlingen är alltid väldigt utmanande, men i år kom vädret in som en brutal skoningslös extra motståndare. Iskalla vindar från havet och ihållande regn ökade kyleffekten dramatiskt. Stigarna mättades med vatten och skapade en yta av lera på flera partier. Det blev hårt. Mycket hårt.

Vi såg tårar, vi såg blod, men vi såg även stor kamplust, stolthet, skratt och glädje direkt från hjärtat. Men är inte kampen det vi alla gillar? Vem minns den lätta dagen? Vi läste ett uttalande från en löpare på Instagram som vi verkligen gillade –”When you're in it, you think its madness! Afterwards you want more”.

2019 års lopp kommer att gå till historien som ett riktigt Kullaman-år. Tack alla för att ni kom hit och kämpade mot både berg och väder med stora hjärtan!"