tisdag 12 december 2017

Läger i Bruksvallarna med Ski Team Skåne

Förra veckan var vi på det årliga lägret i Bruksvallarna tillsammans med vår skidklubb Ski Team Skåne. Det är alltid kul att träffa gamla rullskidskompisar samt få träffa lite nya talanger. Vårt största hopp är 12 år gammal och hen sprängde fältet totalt när vi skulle köra upp från skidstadion till fjället (en klättring på nästan 200 hm.) Ska bli spännande att följa utvecklingen!

Veckan innan lägret hade jag (Adam) en lugnare vecka för att vara utvilad och redo för en tuff träningsvecka! Innan vi åkte hann jag med:

- Stakpass från Eldris till Norra Garberg (se bilder nedan!!! <3)
- Prova på pass med Team Nordic Trail - Som vi ska starta upp här i Mora till våren! :D
- Styrketräning hemma
- Sprintintervaller på Hemus

Ett antal bra kvalitépass som passar bra när man är utvilad och som bäddade bra inför lägret med mycket mängd!

I bilen på väg till Eldris

Ett sagoland!

En tapper skara på prova på passet!
Värt att nämna var att det var 4 dm snö där vi sprang
och temperaturen gick från -4 till -12 på 60 min

05:00 gick vi upp på torsdagen för att komma upp ungefär samtidigt som klubbens buss från Skåne som kört över natten också. Förra året var det sjukaste halkan någonsin och då blev vi stående på vägen en bit från Sveg i ett par timmar innan sandbilen (som kört av vägen) kom till undsättning. I år gick det lite bättre med endast ett strömavbrott precis på morgonen och lite snöfall längs vägen. Som tur var hann kaffet precis koka klart. :)

När vi kom fram drog vi på oss laggen och testade spåren lite. Den ganska blöta snön som kommit/kom gjorde det lite svårt att få fäste. På eftermiddagen höll vi varsin skidlektion. Vi var med som instruktörer under lägret och hade vars 3 lektioner för olika grupper.

Fint med snöklädda träd

 Stakning med frånskjut utan stavar kräver 100% tyngdöverföring! :)



Expedition Mittåkläppen
Förra året gav vi oss på ett försök att bestiga toppen av Mittåkläppsfjället men pga att skaren inte var tillräckligt hård att gå på fick vi vända tillbaka. Man trampade igenom den hårda ytan och rev sig ordentligt på benen då. I år gav vi oss på ett nytt försök och jag kan glädjande meddela att expeditionen lyckades!

Från Bruksvallarna till Djudalsvallen skidade vi!
Ca 10 km

I Djupdalsvallen bytade vi skidor mot löparskor som vi
hade med oss i våra ryggsäckar



Snöpulsning deluxe! De första 2.5 kilometrarna såg det ut såhär. Vi turades om att dra var 300 meter.

Uppskattningsvis 6 dm snö i snitt. Ännu mer på sina ställen

The dead are coming!

Häftiga istappar!

En bit upp höll snön och vi kunde faktiskt gå i normal
fart upp till toppen! 

På toppen! Inte mycket utsikt heller pga dimman.
"löpdelen" tog ca 3 timmar och var 9 km lång 

Dagen efter var det lektion på förmiddagen. Oskar som är en mästare på balans och lekar kom på idén att simulera Johannes och Zebastian Modins samarbete. Johannes från klubben jobbar som ledsagare till Zebastian som har kraftigt nedsatt syn. Till vintern ska de åka paralympics på samma banor som de med full syn kör på. Riktigt imponerande! Övningen gick kort sagt ut på att en leder den andre som dragit ner mössa, bandband eller buff.

Såhär såg det ut:



På eftermiddagen körde jag Oskar och Victor ett distanspass. Jag tog min DP-skidor och stakade hela passet. Vägen upp på fjället från Ramundberget var riktigt kämpig att staka då den är sjuuukt brant men det kändes ändå relativt bra. Jag gav mig fasiken på inte saxa något. Magen och armarna fick sig en rejäl omgång. :) Victor begav sig efter ca 3 timmar men jag och Oskar fortsatte. De hade pistat spåren som går upp mot fjället på baksidan av Ica-butiken. Fint med lite mer kuppering... Utförskörningen var i alla fall riktigt rolig! :) Det blev totalt 61 km, 1000 hm och 5 timmar.

Oskar och Victor

Sista dagen vaknade jag av Fias ljuva stämma som sjöng "ja må du leva" för mig. :) Paket och lite frukost på sängen är aldrig fel! :) Lägrets sista pass var ett gemensamt distanspass upp på fjället. Det var riktigt kallt (-22) så vi fick klä på oss ordentligt. Jag var nog den enda som hade andningsmask, den är sjukt bökig, obehaglig och ful men värt att ha den för luftrörens skull. Jag fick ta av den ett antal gånger för att inte snora i den. Trotts kylan blev det ett riktigt bra och otroligt fint pass!

Solluppgång

Efter 5 km klättring

Uppe på fjället

Toppen jag och Oskar var uppe på

Oskar och Jimmy

Det blev ett mycket lyckat läger och en riktigt bra träningsvecka på 23 timmar! :) Tack för denna gången Ski Team Skåne!

söndag 3 december 2017

Advent - i väntans tider

I dag är det första advent. Advent betyder ankomst på latin och kallas ofta för "väntans tid". Vi tyckte därför det passade bra att uppdatera bloggen med vår glada nyhet om vår egna "väntans tid" just i juletid!


Fia har kontinuerligt lagt på sig ett antal kilo senaste tiden, och det är inte bara för att hon tränat lite mindre och ätit lite mer..;-) Det beror även på att hon har dragit runt på en fripassagerare på träningspassen senaste månaderna och sent i april/tidigt i maj hoppas vi få möta vår nya familjemedlem.


Men redan nu har vi gemensam träningsdagbok och den lilla krabaten har varit ganska duktig på att samla tid och mil. Den allra första tävlingen i karriären blev lite oväntat ett cykellopp; Cykelvasans Öppet spår. Men det visste vi inte då.

Kanske hade kaskadspyan efter målgång något med
fripassageraren att göra?

Ett par veckor efter Cykelvasan hade vi börjat fundera på om det kunde vara så. Kunde det verkligen ha gått så snabbt och lätt? Vi hade ju knappt bara hunnit tänka tanken att vi börjar känna oss redo för att bli en liten familj...

Innan vi visste hade vi också hunnit springa vår första ultra tillsammans. Det var en fantastiskt fin dag som slutade med knappt 6 mil löpning längs Skåneleden när vi rekade bansträckningen inför vårens Österlen Trail.

En fantastisk sommardag på Österlen!
Foto: Oskar Henriksson

Vår andra gemensamma tävling blev en löptävling; Grönklitt Trail. 15 km terränglöpning i Orsa Grönklitt med mål vid Toppstugan. Här hade vi formtoppat alla tre. Under träningen tiden innan hade två av oss haft lite problem att samsas om inandningsluften men på tävlingen flöt det på bättre!

Fia på väg upp till målet vid Toppstugan

Sen ganska länge tillbaka har vi varit anmälda till Kullamannen Ultra 100 miles och vi hade haft lite funderingar innan loppet. Kan man springa ett ultralopp gravid? Kan man springa 100 miles gravid? Frågorna var många och svaren få. Men på fråga 1 svarar vi nu JA! medan vi får passa på fråga 2 så länge i brist på bevis...

Efter fyra månader tillsammans gav vi oss alltså ut på en rejäl dagsutflykt. Efter 6,5 mil kastade Fia in handduken när vänster ljumske bara gjorde mer och mer ont. Det fanns för mycket att förlora och kändes inte realistiskt eller rimligt att fullfölja. Stor besvikelse i stunden när kroppen i övrigt kändes bra men i efterhand kändes det ändå väldigt kul att ha sprungit längre än någonsin och en rejäl ultra gravid. Kanske bidrog graviditeten till att höfter/rumpa/ljumskar belastades mer? Fast våra förberedelser inför loppet var inte heller optimala så det kan lika gärna varit brist på träning....;-)


Fia får återkomma med en liten rapport om hur träningen har gått senaste tiden och hennes tankar om träningen framöver. Kommer sviten med 9 Vasalopp i rad brytas 2018? Eller kan man köra ett Vasalopp/Öppet spår i v.32, två månader innan bebisen ska vara färdigbakad?

Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig framöver! :) Vi hoppas att det flyter på lika bra fortsatt och att vi kan fortsätta träna tillsammans så länge som möjligt.

tisdag 21 november 2017

Grönklittspremiären och bildbomb

För 1.5 vecka sedan var det tävlingspremiär i Grönklitt. Fia kände sig "fortfarande" seg efter Kullamannen som var en vecka tidigare med jag valde att köra ändå fast att formen kändes risig. Tävlingen var 27 km lång, klassisk teknik och masstart. Det var ett bra startfält med hela Lager 157 Ski Team, Team Tynell m.m. Starten gick halv nio så det blev en tidig söndagsmorgon...

Jag var på plats ca 45 min innan start. Jakob på jobbet hade vallat i ordning mina ful-ful-skåneskidor, ett par ruggskidor som aldrig gått bra. Tyvärr var det varit lite problem med sten i spåret i Grönklitt det första veckorna men det har ordnat upp sig nu när de fyllt på med mera snö. Skidorna gick inget bra men det gjorde inte jag heller. Direkt i starten gick tappade jag klungan och hamnade låååångt
efter.

Fint väder var det!
Foto: Frida Börjesson

Foto: Frida Börjesson

Jag märkte att jag var sliten efter Kullamannen, det fanns bara en mellanmjölksväxel att köra på. Min stakträning månaden innan har heller inte varit så lyckad pga revbenet och uppladdningen inför Kullamannen. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla pulsen uppe under loppet och göra det till ett bra träningspass! Det var roligt (och jobbigt) att få tävla på skidor igen. På eftermiddagen hade man den underbara hostan som man får av första tävlingen på snö! :)

Länk till Lager 157 Ski Teams livesändning av tävlingen



Loppet i siffror:
Sträcka: 27 km
Placering: 29/40
Tid: 1:20:23 (+11:40)
Snittpuls: 165 slag/min (87%)
Maxpuls: 177 (93%)

Jag fick ett par filmer skickade till mig efteråt. Nyttigt att se sig själv och kunna jämföra med de bästa. Största skillnaden jag ser är att de duktiga kommer fram mer med kroppen än vad jag gör. De trillar verkligen fram och jag rör mig mer upp och ner. Det andra är att de vinklar överarmarna betydligt mer framåt än mig vilket gör att stavarna sätts i rakare och längre fram.





Veckan efter tävlingen kände jag mig lite krasslig så det blev mest A1 träning. Fokus framöver kommer ligga på att hitta tillbaka i stakningen och få upp farten. Jag känner redan att jag på god väg tillbaka! :)

Några stakpass jag kört:
3 x 20 min A2/A3 med impulser
2 timmar stakning följt av 15x15 intervaller. 
4 timmar stakning A1 (60km)

Bilder från veckan:


Skejtpass på Hemus tillsammans med Hedbys

Nu är hela stadion på Hemus fylld med snö :)

Klapp på ryggen av Lena efter tävlingen
Foto: Frida Börjesson


Bild från Fias första cykelpendling med
hennes nya superdubbdäck! :D

Fint i Grönklitt. Snart öppnar de mer har jag en känsla av :)

Oklart vad nästa tävling blir. Ser ut som att jag missar Sverigecupen i Idre pga av jobb men så är det ibland. Jag ser i alla fall väldigt mycket fram mot klubbens läger i Bruksvallarna som är i början av december. Ska bli kul med lite backar! :) 

tisdag 14 november 2017

Kullamannen Ultra 100 miles 2017

Efter att ha blivit överinspirerade av Oskar på UTMB förra sommaren anmälde vi oss till Kullamannen Ultra 2016. Ett tufft lopp på 63 km och 3000 hm som gick ute på Kullaberg. Det gick bra för oss båda då och vi tog oss igenom med inga värre men än brutal träningsvärk. ;-) När vi sen fick höra att distansen 2017 skulle öka från 63 km till ett riktigt 100 miles (16 mil) lopp började det kittla i fingrarna lite. Men vi höll oss från att anmäla oss. Det är trots allt mer än dubbelt så långt som vi sprungit förut och att avsluta ett lopp med det tre varven vi sprang 2016 verkade galet.

Men allt eftersom bearbetar man saker på något konstigt sätt... Från början var det ett maxantal på 100 löpare som kunde anmäla sig. När det (någon gång i mars) framgick att ca 80 löpare redan anmält sig så tyckte Fia att det var lika bra att anmäla sig ifall vi skulle vilja springa. Jag var något mer skeptiskt till idén men hakade såklart på. Jag tänker inte låta Fia springa ett 100 miles lopp innan mig! ;-)

Det var så det började...
Här är en lite introvideo till loppet:



Planering och tiden innan:
Det är mycket planering inför ett sånt här lopp och man går igenom alla tänkbara scenarier av vad man kan tänka behöva ha med sig, vad man ska ha på sig, vilka skor man ska börja springa med och vilka som ska vara i dropbagen. Vi måste ha köpt tillräckligt med mat (godis) för att klara oss ett par veckor; lösgodis, chips, kakor, bars, liquids, mackor, apelsiner, gainomax, jucie, coca cola ja allt! ;-) Eftersom vi aldrig sprungit så långt innan så hade vi ingen aning om vad vi skulle bli sugna på. Det är ju väldigt viktigt att kontinuerligt få i sig energi under ett sånt här lopp.

Lite av vad vi hade med oss uppradat hemma i Ängelholm

Efter en sommar med lite för få löppass på över 3 timmar, skadade knän, ljumskar och brutna revben så var det helt plötsligt dax för start... Nej men helt seriöst så kände vi verkligen inte oss speciellt förberedda och vi gick in med stor respekt för loppet och en mycket ödmjuk inställning. Vi ville inte riskera vintersäsongen på något sätt.

Starten av loppet var klockan 11:00 på fredagen så vi körde ner till Skåne på onsdagen för att ha en dag på plats att kunna göra de sista förberedelserna. Man brukar vara lite stel efter en hel dag i bilen också så det kändes bra att ha en dag mellan. Det var en del saker som man var tvungen att ha med sig (se bild nedan) och mycket av det hade vi beställt från Apotea.se som alltid brukar vara snabba. Men inte denna gången såklart... Så jäkla typiskt, vi blev tvungna att ge oss ut torsdag kväll för att skaffa det vi fattades.

Obligatorisk utrustning

Beskrivning av tävlingen och banan:
Man startar i Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. De första 5 kilometerna är ganska kuperade sen blir det platt hela vägen ut till Kullen. Den första kontrollen var efter 26 km. Där fanns endast vatten och sportdryck. Nästa kontroll var i Ängelholm på Råbocka camping efter 48 km. Man var tvungen att lämna kontrollen senast 19:00 för att få fortsätta tävlingen. I Ängelholm fanns det fler olika saker att äta och man fick tillgång till sin dropbag (en väska man packat själv med extra förnödenheter och kläder) som man lämnade vid start. Efter Ängelholm sprang man ett snitslat parti i skogen ut till Vegeholm där man gick på Skåneleden igen. Nästa kontroll var i Svanshall efter ca 65 km (73 km visade det sig vara i verkligheten). Här fanns vatten/sportdryck plus kaffe/kaka från ett lokat café. När man kommit ca 80 km så började det bli mer kuperat och vid kilometer 82 fanns det en vätskekontroll som var obemannad. Här är man ute på Kullen och terrängen är riktigt kuperad, blöt och svår. Efter 91 kilometer kommer man till Kullens fyr som också är en vätskekontroll och strax efter kommer man till Mölle hamn där varvning och mål är. När man kommer till Mölle har man 3 varv kvar på 21 km att springa. I Mölle var det även en ordentligt kontroll med mat och tillgång till en ny dropbag.

Banan


Raceday:
På tävlingsdagen gick vi upp ca 06:30. Pappa skjutsade oss först till Mölle. Vi var tvungna att hämta våra nummerlappar där senast klockan 08:45 på morgonen, lite jobbigt kan jag tycka... När vi var klara i Mölle åkte vi till starten. 15 min innan starten var det peptalk och lite ny information från tävlingsarrangörerna. Banan var något omlagd på ett par bitar. Vid starten var Fias barndomskompis Maria och hennes familj som sen också stod på ett ställe längs banan och hejade på oss. :)

Foto: Helsingsborgs Dagblad

So far so good! (sprungit 100 m här...)
Foto: Helsingborgs Dagblad

Nummerlappsutlämning 

Parkering vid starten


Kilometer 1 - 65 av Fia
Det här var vår lugnaste tävlingsstart någonsin! :) Ingen verkade ha så bråttom på asfalten uppför första backen och vi föll in i lunken och började gå så fort lutningen ökade lite. Snart vek banan av in i skogen och jag höll koll på pulsklockan och försökte hålla nere pulsen och inte pressa på i den relativt tunga terrängen. Det var lerigare än jag hade väntat mig det här partiet av banan. Men efter bara några kilometer kom vi ut ur skogspartiet och ut på en asfaltväg. Vi springer aldrig asfalt annars och jag hade klarat mig utan det här partiet också. Det kändes längre än de ca 3 km vi uppskattat det till nu i efterhand. Men eftersom det var både asfalt, utför och inte hade börjat blåsa så mycket än så var det i alla fall ett lättsprunget parti som vi inte skulle se så mycket av längre fram längs banan. ;-)

Startbacken

Vid Hovs hallar stod Maria och hennes familj och hejade. Jättekul, även om vi tyckte lite synd om ungarna som var uttvingade i snålblåsten. ;-) Ja, det hade börjat blåsa ganska mycket när vi kommit ut längs kusten. Kändes lite onödigt med motvind, precis som om inte utmaningen var tillräcklig som det var. Men det var ju samma för alla och bara att acceptera läget. Jag försökte hitta lite lä bakom Adam men det kändes som det blåste från alla håll och kanter.



Jag hade varit hos naprapaten på en "akuttid" måndagen innan loppet eftersom jag haft en ichiasliknande skum smärta i höger rumpa/rygg. Jag hade känt av det på jobbet veckan innan och sen hade det kommit tillbaka under ett löppass som jag avbröt och jag hade inte försökt springa något mer sen dess sen. (Men åkt ett par pass skidor och det funkade bra!) Under naprapatbesöket fick jag en behandling och lite tips på hur jag skulle kunna hantera problemet om det uppkom under tävlingen. Jag fick även ett bälte som kan användas som avlastning vid ryggbesvär som han tyckte jag skulle ha med i packningen i nödfall. Jag hade inte räknat med att använda det så här tidigt under tävlingen men när jag hade haft känningar upp mot ryggen ett tag gav jag det en chans. Det kändes bättre!

De kommande milen sprang vi ömsom själva och ömsom tillsammans med andra, framförallt med två killar som också sprang tillsammans. Vi höll vårt eget tempo och ibland passerar man någon som tagit en liten paus för att en stund senare bli passerad igen, vice verca. Så håller det på och efter ett tag börjar man känna igen löparna runt omkring. Vissa utmärker sig mer än andra, som killen som sprang barfota i sandaler. Eller killen med stavar som alltid verkade gå när man såg honom men som ändå alltid låg framför oss. (Vi kom ifatt honom vid Vejbystrand och han verkade ha en taktik att gå en viss tid och sen springa en viss tid...)

Innan Ängelholm hade mina fötter, eller mest vänsterfoten, börjat göra ont under hålfoten. Jag sprang i ett par skor med mer dämpning och drop än jag brukar som jag inte sprungit så långt i tidigare och funderade på om det kunde ha med det att göra. Jag ställde i alla fall in mig på att byta skor i Ängelholm.

Fast nu var foten inte det största problemet eller något som oroade mig så mycket. Det onda på högersidan hade ju visserligen lite oväntat gett med sig när jag tagit på bältet men verkade nu istället förflyttat sig över på vänstersidan och jag märkte att jag var stel och öm och hade svårt att lyfta benet när vi skulle ta oss över alla övergångar mellan hagarna vi passerade på vägen ut mot Ängelholm. Det gick ganska bra på de mer lättsprungna partierna men det bådade ju inte så gott inför den tuffa avslutningen att jag redan hade svårt att gå uppför.

Jaja. Vi sprang på in mot Ängelholm. Vi hade sneglat på klockan och funderat över rimlig tid till Ängelholm och hade god marginal till tidsgränsen. När vi kom ut på cykelbanan möttes vi av Oskar och Tina. De stod på ett ställe längs banan där skyltningen var högst otydlig och det räddade oss från att springa fel. Det hade börjat skymma men var gatubelysning det sista partiet in mot kontrollen. Pannlamporna hade vi planerat att ta på i Ängelholm. Det var kul att se några bekanta ansikten längs banan och vi stämde av läget lite och sen mötte de upp oss igen på kontrollen vid campingen.

Foto: Oskar Henriksson

Foto: Oskar Henriksson

Ängelholm 48 km
I kontrollen i Ängelholm hade även min mamma tagit sig ut så vi hade ett helt litet crew att prata med medan vi tog på oss torra kläder och försökte få i oss mat och dryck. :) Vi hade ju skyndat oss lite på slutet för att komma fram i god tid innan tidsgränsen och ha gott om tid i kontrollen men så här i efterhand tog vi lite väl god tid på oss där. Jag brukar aldrig ha ro att stanna nån längre tid på några kontroller annars men det var lite för skönt att ta det lugnt den här gången. Jag kände mig väldigt stel i vänstersidan och försökte stretcha ut utan några större framgångar. Tiden flög iväg och i efterhand insåg vi att vi nästan hade varit på kontrollen en timme när vi lämnade för att springa ut i mörkret i Kronoskogen.

Foto: Oskar Henriksson


48-65 km
Vädret var oväntat skönt. Det hade varit lite kallt i pausen men så fort vi kom igång igen kände vi att det var ganska varmt och blåste mindre och vi fick snart ta av oss överdragen igen. Det kändes jätteskönt med torra strumpor och nya (gamla) skor och vi ansträngde oss lite extra för att hålla oss torra så länge det gick. Förutom lättnaden över att ha fått på nya skor så var väl inte formen på topp direkt. Vänstersidan fortsatte att protestera vilt med ont i rumpan som snart övergick till ljumsken. Det började kännas lite hopplöst när natten knappt hade börjat och jag redan hade börjat gå och springa växelvis. Jag hade räknat med att det skulle kunna bli mycket gång men hade hoppats att det skulle kommit lite senare. Vi tog några stretchpauser. Efter pauserna gick det lite bättre ett tag men det höll i sig kortare och kortare tid ju längre tiden gick. Adam konstaterade krasst att min haltande jogg knappt gick fortare än att gå och vi ställde in oss på att gå på raskt några kilometer och se hur det utvecklade sig. Vi började räkna lite på tider och möjliga scenarion. Nu var vi i alla fall en bit ute på Kullahalvön men Adam trodde inte att vi skulle hinna i tempot vi höll. Jag märkte att det inte ens gick speciellt bra att försöka gå i något slags vettigt tempo och hade en rejäl svacka och ville bara lägga mig ner och sova. Nu var det var ganska längesen vi hade sett någon annan längs banan också. Efter ett sista uppgivet försök att stretcha bort smärtan och stelheten började det gå upp för mig att det inte skulle bli bättre och att det bara vore dumt att fortsätta. Även om jag skulle kunna ta mig ut till Kullen så skulle jag inte kunna ta mig runt den kuperade banan där ute när jag knappt kunde gå uppför några trappsteg redan. Jag hade gjort ett försökt att få Adam att springa i förväg för att han i alla fall skulle ha en chans att hinna och jag skulle kunna gå vidare ett tag och se hur det utvecklade sig men han vägrade lämna mig i mörkret. Det gjorde beslutet snabbare och enklare än jag hade föreställt mig. Adam ringde sin pappa i Ängelholm och vi fortsatte fram mot parkeringen vid Farhult för att möta upp honom där. Båda Adams föräldrar kom och jag tog på mig mitt överdrag och sa hejdå till Adam och önskade honom lycka till när han sprang vidare. När jag märkte att jag knappt kunde lyfta benet för att ta mig in i bilen kände jag mig ändå ganska tillfreds med mitt beslut....

Kilometer 65 - 115 av Adam
Jag kramade Fia hejdå och sprang vidare i mörkret. I och med att det hade gått ganska lugnt från Ängelholm så kände jag mig relativt pigg. Till en början kändes det en aning ensamt och lite tomt att Fia inte längre var med. Jag hade lyckats hålla fötterna ganska torra från Ängelholm vilket var skönt så det blev en del svordomar när jag sprang igenom kohagen som var fylld med vatten... Inga torra fötter nu längre. :( Efter ett tag kom jag ifatt en löpare som promenerade. Han hade bestämt sig för att gå hela natten. Kanske smart, men kändes som att det skulle bli knappt med tid.

Efter hand passerade jag fler och fler löpare, det gav såklart bra självförtroende men det var lite tråkigt att inte ha någon att springa med. Precis innan kontrollen som skulle varit vid 65 km men som var vid 75 kom jag ikapp en person som jag kände. Tyvärr hade han bestämt sig för att bryta då han hade problem med knät. I kontrollen hittade jag de två killarna som vi sprang med tidigare under dagen. Vi växlade några snabba ord innan jag gav mig iväg själv igen!

Såhär såg kontrollen ut

Nästa by jag passerade var Arild. En kille i min ålder var ute och peppade löparna som sprang förbi. Han mötte mig i början av hamnen och rullade med mig en bit på sin skejtboard. Man uppskattar all form av peppning, sällskap och kontakt med andra människor väldigt mycket! :) När jag kom ut ur Arild blev det något mer kuperat. Vissa av Skåneledens små fyrkantiga orangea markeringar var svåra att se och hitta. På vissa ställen delade sig stigen så då fick man chansa lite. ;-)

Nästa kontroll var obemannad. Jag mötte en kille här som hade varit och varvat i Mölle precis. Han sa att varvet han sprungit på Kullen var det värsta han sprungit någon gång, men jag lät mig inte påverkas speciellt mycket av hans negativitet. ;-) Nästa parti av banan var sträckan nere vid havet på de stora stenarna. Vägen ner dit är brant och bland det lerigaste jag sett. När jag kom ner till stenarna var det helt tyst. Det var inte en vindpust som lät. Det var lite knepigt att springa på stenarna i mörker och med något trötta ben...

"Vi sa tidigare att banan var den mest gyttjiga på 10 år, det är fel! Vi reviderar till att vi aldrig sett så tung bana." /Kullamannen

(Bild från förra året)

Efter några 100 m på stenpartiet uppenbarade sig en gestalt bland klipporna... Ju närmre jag kom desto mer tyckte jag att den verkade bekant. När den sen gav ifrån sig ett läte på äkta Tomelilla-mål förstod jag att det var Oskar. Han hade slagit upp sitt hängemattetält där och stod och hejade på löparna i mörkret. Det var riktigt roligt att se ett bekant ansikte och att prata lite. Han följde mig bort till Nimis, där började det tuffaste partiet på banan. Det var många som verkade ha en tuff period här. Två löpare satt och vilade i början och jag gick om ett par stycken också. Klättringen blev en rejäl pulshöjdare och jag kände mig för första gången under loppet lite illamående. Det blir en ond cirkel, när jag som mest behöver energi så kunde jag inte inta det.


En lite pose har man alltid tid för!
Foto Oskar Henriksson

Kom igen ben ni klarar av lite till!
Foto Oskar Henriksson

Sträckan efter Nimis var som sagt riktigt jobbig. Det är många branta höjdmeter man tar upp till Kullen högsta punkt Håkull. Uppe på toppen möttes jag av ett riktigt glatt gäng som stod och hejade. De hade lagt ut glowsticks på marken som en pil mot dem, de hade grill och gjorde vågen när jag kom upp för krönet. Man blir så glad! :D

Det var nog i utförslöpningen efter Håkull som jag började känna att fötterna gjorde ont och var riktigt ömma. En löpare som låg ett varv före mig kom ifatt mig. Det var kanske inte så smart då det gick lite för fort för mig men vi sprang tillsammans ett bra tag. Det var kul att ha någon att prata med. När jag kom upp till fyren blåste det rejält. Jag fyllde mina flaskor snabbt på vätskestationen och gav mig vidare mot Mölle. Sträckan till Mölle är ganska lättsprungen, vinden var dessutom i ryggen så det gick ganska snabbt. 

När jag ÄNTLIGEN efter 96 km kom till Mölle tog jag min dropbag och gick in i det varma tältet. Det var många utslagna och uppgivna löpare där. De flesta verkade ha gett upp och det var ingen positiv stämning direkt. Planen var i alla fall att jag skulle ge mig ut på ett till varv. Jag bytte mina strumpor, fyllde mina flaskor och energidepåer. När jag satt på toa ringde Fia och undrade hur jag mådde. Jag hade smsat och sagt att jag skulle försöka ta mig runt ett varv till men att jag nog skulle bryta sen för att fötterna gjorde för ont. Hon sa åt mig att ringa Oskar och se om han hade några tips om fötterna. 

"Men det är ju tråkigt att bryta". Oskar Henriksson

Oskar tyckte jag skulle prova att tejpa fötterna och se hur det kändes först innan jag bröt. Så det gjorde jag innan jag gav mig ut i mörkret igen! Klockan var nu ca 06:00 på morgonen. Jag var ordentligt stel efter pausen i Mölle som blev alldeles för lång. Nu hade jag i alla fall min stavar att hänga på vilket var riktigt skönt. Till en början kändes fötterna helt okej men sen kändes det som att tejpen släppte och det gjorde mer ont hela tiden. Jag kände mig ganska uppgiven nu, det hade varit mörkt i ca 14 timmar och det var väldigt glest med löpare. När jag kom ner på stenstranden igen pratade jag lite med Oskar och han peppade mig att fortsätta tills det blev ljust i alla fall.

Klättringen upp till Håkull tog riktigt lång tid denna gången. I princip kunde jag inte springa längre, fötterna gjorde mer och mer ont och jag började även få känningar i ena knät. Tanken att springa två varv till; 42 km, 2000 hm, ca 10 timmar kändes väldigt långt bort. Jag hade ju lovat mig själv att inte fullfölja om det kunde vara på bekostnad av skidsäsongen också. Ändå blev beslutet jag tog sen ett av de svåraste jag tagit. Detta blev den första tävlingen jag bröt... 

Jag ringde Fia och berättade hur jag kände sen ringde jag pappa och sa att jag ville bli hämtad på parkeringen vid fyren. Vägen till fyren var mentalt jobbig. Tanken om jag tagit rätt beslut eller om jag borde ha fortsatt kom och gick många gånger. När pappa kom körde vi ner till hamnen i Mölle där jag hämtade våra dropbags och anmälde att jag brutit.

Efter att jag punkterat blåsan på lilltån

När jag kom hem tog en dusch, åt lite sen däckade jag på soffan i Fias knä. Större delen av eftermiddagen och kvällen sov jag. När Fia blev hämtad av sin mamma och jag skulle säga hejdå kände jag hur synen och hörseln började försvinna. (Som det känns innan man svimmar.) 

Dagen efter kände jag mig okej och hyfsat pigg vilket var tur eftersom vi skulle köra upp till Mora då. Benen och fötterna var såklart stela och ömma men inte värre än att man kunde ta sig fram. 

Reflektioner och lärdomar Det har varit kul att gå igenom loppet igen nu under tiden jag skrivit inlägget. Jag har återupplevt känslor och tankar jag hade under loppet vilket har varit både roligt och jobbigt. Det känns såklart väldigt tråkigt i efterhand att jag bröt men jag tror fortfarande att det var rätt beslut. Det jag känner att jag kunde gjort bättre och annorlunda till nästa gång är:

- Sprungit in mina skor bättre. Kanske påverkade det att jag fick ont i trampdynan då det var en ny modell med mer dämpning och drop än vad jag är van vid.
- Haft bättre sjukvårdssaker för fötterna med mig. Bättre tejp, rengöring etc.
- Druckit mer vatten och mindre sportdryck under loppet. I början hade jag en flaska vatten och en med sportdryck men sen övergick jag till endast sportdryck. När jag kom ut till Kullen kände jag att jag började må illa av den. 
- Tagit det lugnare på första varvet ute på Kullen. Kanske till och med bestämma att jag ska gå en viss tid och sen springa en viss tid. 

Det var i alla fall riktigt roligt (större delen av loppet;-)) och jag lärde mig mycket. Nästa gång kommer jag kunna tackla motgångerna bättre! Vad som blir nästa gång vet jag/vi inte än men vi är inte avskräckta utan snarare mer motiverade och springa långt! 

Resultat här
141/185 anmälda kom till start
40/141 fullföljde
72% bröt

En video från Salomon