måndag 10 september 2018

Första pappaveckan och förkyld

Då var den första pappaveckan slut. Måste säga att det gått över förväntan :). Dock är det ju bara tre dagar som jag är själv med Lilo över dagen. Hon brukar vakna pigg och glad runt 6-7 på morgonen. Då är det ingen idé att ligga kvar i sängen längre! ;-) Hon är ganska nöjd på morgonen också så då kan hon sitta i vagnen medan jag gör frukost och fixar lite. Annars gäller det att sysselsätta henne på ett eller annat vis. Hon älskar när man hjälper henne att stå upp så att hon får vingla omkring lite, då skiner hon upp i hela ansiktet. Hon är väldigt nöjd också när man bär omkring henne och hon får titta på saker. Hon har sovit ett par gånger under dagen också, ca 30-45 min kanske. Inga större konstigheter alltså. :)


Som jag skrev i rubriken så har jag haft en lättare förkylning denna veckan också. Jag började känna i halsen förra söndagen. På ett sätt har det varit skönt att inte känt någon träningspress nu första veckan. Det blev en promenad i tisdags och en i torsdags med vagnen. S.k powerwalk! ;-) Kanske kan ha nytta i ultraloppen av att kunna ha en högre gå-fart?

I lördags mådde jag betydligt bättre, inget halsont, bara snorig. Då tog vi löparvagnen till handlaren i Våmhus och förtidsröstade. Tydligen är det inte så många som tänker som jag men jag är glad att jag la min röst för miljön.


Nöjd skit i vagnen!


Igår körde vi favoritbacken upp till toppstugan i Grönklitt. Jag fick sällskap av Ulf och Thomas. Jag körde tröskelfart och använde benen. Låg runt 167 i snittpuls. Det kändes bra och var riktigt kul att träna efter en veckas vila! :) Fia hämtade oss på toppen och skjutsade ned oss, sen var det hennes tur!

In i dimman!


Fia


Så skönt att köra förbi det strecket!


I eftermiddag blir det skejtintervaller på rullskidbanan i Hemus innan kvällens pass med Team Nordic Trail! Troligen blir det tröskel idag också, behöver bli helt snorfri innan jag kör max. Förra veckan hade vi prova-på vecka och det var galet så mycket folk som dök upp! Över 40 kom till passet och det verkar ha varit lyckat för vi har fått många nya medlemmar. :) Till helgen kommer min mamma och syster och hälsar på oss. I övrigt så är planen att få till lite mer mängdträning denna veckan.

Lite annat att leda 40 pers jämfört med 10!
Tur man varit kompaniidrottsledare. ;-) 

Teknik


Lite styrka efter intervallerna

TNT Mora!

söndag 2 september 2018

Sommaren 2018 - av Adam

Sommaren för min del denna sommaren har bestått av jobb, träning och en ny sak, familjeliv! Det finns bara 24 timmar på ett dygn och de väljer man själv vad man ska lägga dem på. Lägger man till något så är det något annat som får tas bort eller förkortas. I mitt fall har det varit en bebis som lagts till. Vad har jag då plockat bort? Viss del träning. Men tack vare att Fia varit hemma och låtit mig gå upp tidigt på morgonen och tränat efter jobbet vissa dagar har den ändå blivit helt okej! De flesta veckor har jag jobbat 10:00-18:00 och då går det att få till ett bra distanspass innan jobbet om man går upp i tid. Om man dessutom använder transportsträckan till jobbet som träning så tjänar man en del tid. Jag har också försökt att träna på min lunchtid som varar en timme. Dessa dagar har jag haft med min en smoothie eller något lätt och förberett som jag kan få i mig snabbt. Det som jag tagit mest tid från är avkopplingen på kvällarna och sömn till viss del. Att ta hand om en nyfödd unge är ett heltidsjobb och man kan absolut inte räkna med att huset är städat och att maten lagad alla dagar man kommer hem. (Även om de varit så många gånger! :)) Sömnen har som sagt också blivit ett par timmar mindre vilket märks lite på orken och återhämtningen. Överskottsenergi vet jag inte vad det är just nu. ;-)

Vad som skett i sommar tänkte jag beskriva med lite bilder o lite färre ord:

Det var snö kvar i Grönklitt ca en vecka efter förlossningen.
Den sjuka värmen och inga köldgrader på nätterna gjorde
att snön blev för lös att åka på ganska snabbt.

Morgonjoggar med dopp i tjärnen Musi blev det många av.

Fias första träningspass efter förlossningen!

Pretty damn cute!

Orsabajk'n på midsommarafton. Fias första tävling för säsongen.

Vår kommande barnpassare. :)

Sommaravslutning med Team Nordic Trail hemma hos oss.

Slut på toppen av Grönklitt. Fia hade ju saknat kräkintervaller
såååå mycket! Kanske glömt lite hur jobbigt det var med? ;-)

Rullskid SM i Helsingborg! Sprint och 20 km distans.
Riktigt nöjd med distansloppet men sprinten kommer
jag aldrig nämna igen!

Utflykt på Kullaberg med Fia, hennes mamma och morföräldrar.

Gesunda mountain challenge; en löpartävling upp till toppen
på Gesunda. Hade problem med magen o spydde efteråt men
lyckades persade med 30 sek ändå!

På Ultravasan anordnade vi en egen Team Nordic Trail
kontroll där vi bjöd löparna på öl, cola, godis, chips m.m :)

Fia fick i sista minuten hoppa in på sista sträckan på Vasastafetten

Fia har backpass med Team Nordic Trail!

Vi har engagerade medlemmar i TNT! ;-)

Lilo får lite fjällvana!

2XU Idre fjällmaraton. 46 km och väldigt nöjd med resultatet!

I morgon börjar min 4 månader långa föräldraledighet! Ska bli väldigt spännande att se hur det går! :) Är skönt att Fia bara ska jobba 3 dagar i veckan. Det ska nog gå att pussla ihop vardagen så att både Lilo och träningskontot får sitt! ;-) Med denna videon är hon sysselsatt i 20 min i alla fall så då kan jag köra lite styrka hemma. Problemet är att då är låten sätter sig på huvudet resten av dagen...


Kanske kommer jag ha lite mer tid framöver att uppdatera bloggen om mitt kombinerade pappa/träningsliv? Vi får se! :)

onsdag 13 juni 2018

Att föda utan rädsla

Oj vad tiden går! I söndags var det sex veckor sen vår dotter, Lilo heter hon förresten sen några veckor tillbaka, kom till världen. Det var den 29 april, tre dagar efter beräknat förlossningsdatum. 

Innan hemfärd från patienthotellet

På kontrollen på mödravårdscentralen dagen innan det beräknade datumet hade barnmorskan klämt och känt på magen och konstaterat att huvudet nu var fixerat (det hade sjunkit ner i "rätt position" i bäckenet). (På förlossningen sen visade det sig att huvudet inte alls var fixerat så antingen stämde inte detta eller så lyckades hon krångla sig ur det igen...)

På kvällen på beräknat datum hade jag inga föraningar om att något var på gång så jag passade på att följa med Adam upp till Grönklitt och glida omkring lite. Det kändes dock lite annorlunda jämfört med tidigare och blev snarare en halvtimmes promenad på skidorna än ett regelrätt träningspass. 



Att förbereda sig för att föda barn
Innan jag blev gravid var jag rädd för att föda barn. Jag hade hört lite för mycket om förlossningsvårdens brister i media och läst skräckhistorier lite här och var om förlossningar som gått snett på olika sätt. Ett tag hade jag tom tankar om planerat kejsarsnitt för att det verkade så läskigt med hela förlossningsgrejen. 

När vi väl blev gravida försvann den där rädslan lite oväntat. Ju mer jag läste på desto mer insåg jag att det faktiskt finns en hel del man kan göra själv för att öka chanserna att förlossningen går bra. Saker och ting kan såklart alltid gå fel oavsett förberedelser men det gav mig ändå en bra känsla att veta att jag kan göra det jag kan. 

Jag inser att jag nördat ner mig i ämnet mer än de flesta gör. För många funkar det säkert bra att köra på och ta det mer som det kommer men för mig har det känts bra att förbereda mig grundligt. (Jag tänker att förlossningar förr var en mer naturlig del av livet än det är idag. Jag visste så lite innan jag själv blev gravid och det var inte förrän jag blev gravid som jag insåg det...) På föräldrautbildningen jämförde man prestationen att föda ett barn med att springa ett maratonlopp och även om jämförelsen haltar lite är jag inte en person som skulle springa ett maratonlopp oförberedd. 

Min plan var att försöka hålla igång och röra på mig så mycket som det kändes bra. En graviditet är en stor belastning för kroppen oavsett och stor viktökning och dålig kondition och form i allmänhet är inte bra vad man än ska göra. Jag är väldigt tacksam för att min kropp orkat med så bra som den gjort och att jag inte haft ont under graviditeten utan har kunnat hålla igång ok. Skidåkning har funkat över förväntan hela tiden men jag kunde springa längre än jag befarat också. Jag hade inga förhoppningar om att kunna köra skidor hela tiden och trodde nog ärligt talat inte innan att jag skulle kunna köra Vasaloppet i vecka 32. (Mer om hur det gick och tankar innan och efter finns här.)

Hemförlossning?
Vi började tidigt diskutera alternativ till sjukhusförlossning. Det finns provocerande nog inget BB i Mora längre och vi var hänvisade till Falun, 1h och 20 min från Bonäs där vi bor. Jag var nyfiken på hemförlossning som alternativ av den och flera andra anledningar men reaktionerna man får på att ens uttala en sådan tanke eller idé är inte direkt uppmuntrande...;-) Att däremot riskera att åka nästan 1,5 h bil under förlossningsskedet och föda i bilen eller i en vägkant verkar inte vara en lika provocerande tanke...Många påpekade dock att vi inte skulle oroa oss över att inte hinna till lasarettet i Falun eftersom det brukar ta lång tid för förstföderskor. 

Att föda med en doula
Fördelar och nackdelar vägdes i alla fall och landade i en gyllene medelväg som kändes mycket bra: vi bestämde oss för att anlita en doula. En doula är en stödperson som man träffar ett par tillfällen innan förlossningen och diskuterar önskemål och tankar om förlossningen med och som sen finns med under hela förlossningen. Till skillnad från en barnmorska på förlossningen som kan ha flera andra som ska föda under övervakning parallellt finns hon där under hela förlossningen. Hon har inget medicinskt ansvar men till skillnad från en partner som annars oftast är det viktigaste stödet under förlossningen har hon erfarenhet av många förlossningar och kan hjälpa både den som föder och den respektive genom förlossningen. Hon finns också där för att föra vår talan om det skulle behövas eftersom hon känner till våra önskemål mer detaljerat än personalen på lasarettet hinner få möjlighet till. Vår doula, Katrin, hade dessutom erfarenhet från förlossningar från flera olika lasarett; både Falun och Gävle, och kunde berätta för oss om vilka särskilda rutiner som fanns just i Falun. 

Att föda utan rädsla
"Föda utan rädsla" var en av tre böcker som jag lånade på bibblan och den enda jag läste pärm till pärm. Adam läste det sista kapitlet som vände sig till partnern/stödpersonen. Efter att ha träffat doulan och ha läst boken kände vi oss mycket mer redo. Det började tom kännas ganska spännande...

Förlossningsbrev
En sak som vi la ganska mycket tid på var att skriva ett förlossningsbrev. I ett förlossningsbrev redogör man för önskemål kring förlossningen och det överlämnas till barnmorskan man blir tilldelad när man kommer in på förlossningsmottagningen. Innan jag blev gravid hade jag ingen koll på fördelar och nackdelar med olika typer av smärtlindring eller alla olika val man faktiskt har under en förlossning. (Ofta uppfattas det inte heller som val utan utförs rutinmässigt, olika rutiner på olika sjukhus...) Men efter att ha läst på lite mer kände jag mig kapabel att ta flera egna beslut kring hur jag ville ha det. Att känna till nackdelarna med de olika medicinska smärtlindringsmetoderna gjorde det mer angeläget att försöka hitta andra vägar att lindra smärtan och att kanske lättare kunna acceptera viss smärta. Jag blev lite provocerad över att man på föräldrautbildningen pratade så mycket och så självklart om all medicinsk smärtlindring och så lite om riskerna med dem och vilka alternativ som finns. 

I förlossningsbrevet framgick det bland annat att jag var inställd på att försöka föda utan medicinsk smärtlindring men öppen för alla typer av icke-medicinsk smärtlindring (massage, bad, tens, akupunktur, ev sterila kvaddlar etc.) Det framgick att jag inte ville ha ryggbedövning (epidural) och såg lustgas som en sista utväg. När vi skrev ihop det här insåg jag att jag inte riktigt visste vad jag förhöll mig till men det kändes ändå bra som utgångspunkt och grundinställning. 

Vi hade också skrivit in att jag inte ville föda liggandes på rygg utan föredrog alla andra möjliga ställningar. (Ryggliggande är enligt många den minst effektiva förlossningsställningen och beskrivs som att föda i uppförsbacke...Det är också en mer passiv ställning som kan uppfattas som att man tappar kontrollen över förloppet.) När vi stämt av förlossningsbrevet med doulan berättade hon att den vanligaste ställningen att föda i i Falun annars var just på rygg. 

Tens
I sista stund, en dag innan beräknat datum, var jag på vårdcentralen och fick instruktion och hämtade ut en "tensmaskin" som man får låna till förlossningen. (Tens står tydligen för "transkutan elektrisk värkstimulering", mer info om det finns tex. här.) Kortfattat kan man väl beskriva det som att man genom elektriska impulser delvis kan "störa ut" förlossningssmärtan. Man sätter på elektroder antingen vid ljumskarna eller ryggslutet eller både och och ställer in en lagom nivå på elektriciteten. Sen har man en "grundspänning" på konstant och trycker på en fjärrkontroll för att få en högre spänning just under värkarbetet. Jag tänkte att det kunde vara värt att ha den för att kunna testa i alla fall.

I väntan på vaddå?
Det kändes lite konstigt när beräknat datum hade passerat och vi gick och väntade utan att veta vad vi egentligen väntade på. Två dagar efter beräknat datum var vi bjudna på födelsedagsmiddag hos vår kompis Lena som vi tackat ja med förbehåll till och som vi nu kunde gå på. Det var kul och vi hade en riktigt trevlig kväll med massor av god mat och mycket skratt. Lena hade skojat om att vår bebis skulle bli en party-pooper men vi åkte hem strax efter elva utan någon bebis i sikte. Dock minns jag nu i efterhand att jag buffade på Adam ett par gånger under kvällen för att det kändes lite skumt i magen. Men efter all tacos och efterrätt jag klämt i mig var det inte så konstigt om magen kändes lite spänd...Att det ens skulle kunna få plats en bebis där inne kändes som ett mysterium. 

Alla andra kvällar senaste veckorna hade vi lagt oss tidigt och varit förberedda och utvilade om det skulle sätta igång. Den här kvällen la vi oss vid midnatt, senare än på mycket länge, och jag vaknade vid ett-tiden efter en timmes sömn av magont. Varför hade jag ätit så mycket? Jag gick upp och kissade och gick och la mig igen. Då insåg jag att magontet gick i cykler; det gjorde inte alls ont en stund för att sen ta i. Hmm. Kunde det vara så att det var på gång alltså? Otajmat! Kunde det inte vänta tills imorgon bitti så vi fick ladda med en natts sömn?? Haha. Jag gick upp igen och väckte Adam och vi började fixa i ordning för avfärd till Falun i fall det faktiskt var så att det var på gång. Förlossningsväskan var ju typ klar så det var mest vi själva som skulle bli klara och vi hade lite matsäck i kylen att packa. Efter en liten stund ringde Adam in till förlossningen och informerade om att vi funderade på att åka in snart. Nån gång i samma veva gick vattnet och jag kände mig mer säker på att det faktiskt var på gång nu. Damen i luren undrade hur länge jag haft värkar och eftersom det bara varit typ en halvtimme innan vi ringde tyckte hon vi skulle avvakta och att vi antagligen skulle kunna vänta med att åka in till morgonen därpå. Vattnet kan gå ganska långt innan och vi ville ju inte åka till Falun i onödan. Men efter vi lagt på och börjat klocka värkarna insåg vi att jag hade 3 värkar per 10 minuter och att damen i luren sagt att vi skulle åka in när jag hade 2 värkar per 10 minuter. Så vi packade ihop det sista, Adam ringde doulan och förberedde henne på att vi var på gång och sen körde vi mot Falun. Klockan två på natten lämnade vi Bonäs. En bra tid att köra trafikmässigt i alla fall! På vägen ringde Adam förlossningen igen och meddelade att vi trots allt var på väg in. 

På väg
Strax efter vi åkt hemifrån insåg jag att värkarna tog i ganska mycket och tätt. Ojoj. Jag förutsatte att vi hade många timmar framför oss innan det skulle vara över och om det var så här oskönt redan hur skulle det då bli? Värkarna var som ett kraftigt magont, lite som om man ätit alldeles för mycket tacos...;-) De höll på typ en minut och stegrade från lite ont till mer ont för att avta på samma sätt. Däremellan gjorde det inte alls ont i några minuter. Jag började mecka med tensapparaten för att få lite hjälp att hantera värkarna. Hemma hade jag gått omkring när de tog i och det var inte så skönt att bara sitta och ta smärtan i bilen utan att kunna röra sig. Det var mörkt i bilen och jag fick tända lampan i taket för att se något och försökte få ihop och igång maskinen och få på mig elektroderna. Efter lite mekande verkade det som att bara det ena elektrodparet fungerade och efter mycket om och men fick jag på mig det paret på ryggen. Sen var det bara att trycka på fjärrutlösaren när värken började och slutade och försöka slappna av så gott det gick halvliggandes med sätet bakdraget i framsätet på bilen. Att smärtan gick i cykler gjorde det lättare att hantera än om det hade gjort ont hela tiden. 

När vi kom fram till Falun tyckte jag först att vi kunde parkera på den vanliga sjukhusparkeringen men efter att vi konstaterat att det var ganska långt att gå till förlossningsentrén från den körde Adam ända fram till entrén och parkerade på de tillfälliga platserna där. Direkt när vi kommit ur bilen såg vi Katrin komma gående. Det kändes skönt att se henne och vi gick in tillsammans. Nu tog värkarna i ganska mycket och jag gick omkring och tryckte på tensmaskinen för varje värk. Vi blev mottagna i en liten reception och jag vankade omkring ganska otåligt innan vi blev hänvisade in på ett förlossningsrum. 

Eftersom jag som sagt nördat ner mig i ämnet kommer här också en ganska detaljerad beskrivning av förlossningen. Både för min egen skull som en dagboksanteckning och för andra nyfikna som vill veta hur just min förlossning var. Ni andra kan sluta läsa här och invänta nästa blogginlägg som kommer handla om Adams pappaträning. ;-) 

Väl inne i rummet väntade vi ytterligare en stund innan barnmorskan och en undersköterska kom in och presenterade sig. (Enligt doulans anteckningar var klockan då nästan fyra.) Hon satte på mig en "CTG-maskin"; elektroder på magen och en klämma på fingret, och berättade att de skulle mäta värkarna och bebisens puls under 30 minuter. Sen gick hon iväg. Jag förstod inte hur jag skulle kunna sitta still där på sängkanten i 30 minuter och det gick inte heller. Jag var tvungen att ställa mig upp och "skaka loss" ett par gånger och mätaren tappade kontakten. Jag hade en stark känsla av att jag behövde gå på toa och tog av mig klämman på fingret och gick in på toan som fanns på rummet. Jag hörde hur barnmorskan kom in på salen när jag var där inne och när jag kom ut igen hann jag bara fram till britsen för att berätta att jag hade börjat blöda innan jag fick en riktig krystvärk. Jag kunde inte hålla emot utan det kom helt av sig själv. (Som när man är akut bajsnödig eller kräks för att göra en mysig jämförelse...;-)) Jag tror inte att det var förrän då som barnmorskan förstod att förlossningen var ganska långt gången och efter en snabb undersökning konstaterade hon att jag var helt öppen och att det var dags att föda fram barnet. 

Oj vad paff jag blev!

Doulan fångade min förvåning på bild
(hon hade vår tillåtelse att
 fotografera under förlossningen...)
Foto: Katrin Josefsson

Min tidsuppfattning under hela förlossningen är ungefär som under vilken tävling som helst, inte så tillförlitlig. Doulan dokumenterade dock hela förloppet och jag har ju sett journalen nu i efterhand. Känslan var i alla fall att allt gick så snabbt!

Någon gång efter det att barnmorskan undersökt mig (såg i journalen nu att det var ca 20 minuter efter vi kommit in på rummet) ville hon sätta en skalp-ctg på bebisens huvud för att kunna följa dess puls. (Som jag förstod det eftersom jag hade sabbat den förra CTG-mätningen.) Det gjordes i ryggliggande läge och det var inte alls skönt att ligga och ta värkarna och jag var glad att jag kunde välja bort ryggliggande under resten av förlossningen. Så fort det var klar fick jag stöttning och hjälp av doulan att komma upp i en mer upprätt position igen. Jag stod på knäna eller alla fyra och använde gaveln på sängen som stöd. Mellan värkarna försökte jag slappna av totalt och armarna fick hänga ner fritt längs gaveln. Under värkarna kom det helt oväntat något slags primalvrål. Det kändes befriande. Adam och Katrin stöttade och peppade, erbjöd mig vatten att dricka och klappade och baddade mig i ansiktet....I efterhand insåg jag att jag inte hade haft en tanke om att jag behövde någon smärtlindring under förlossningen så Adam och doulan gjorde ett riktigt bra jobb. :)


Foto: Katrin Josefsson

När jag hade krystat en stund började barnmorskan prata om att hjärtljuden på bebisen var lite låga. Hur låga? För låga? Var det något att oroa sig över? Barnmorskan stämde av med förlossningsläkaren och de bestämde sig för att ta ett laktatprov från bebisens huvud för att försäkra sig om att allt var bra. Diskussionen om pulsen och läkaren som pratade om möjligheten att använda sugklocka om det skulle behövas var inte vad jag ville höra. Det visade sig dock att laktatvärdet var lågt (2,7) och att det inte var någon fara. Läkaren verkade väldigt lugn med det men det kändes lite förvirrande hela förloppet. Som jag förstod situationen var barnmorskan lite orolig att det snabba värkarbetet kunde varit påfrestande för barnet och att det var bra att få ut henne snabbt. Hon ville skynda på förloppet lite och uppmanade mig att krysta mer aktivt med munnen stängd istället för att ödsla en massa kraft på mina suspekta ljud.

Efter ytterligare en stund gjordes laktatmätningen om igen och nu var laktatvärdet lite högre (4,2) men nu var det inte heller långt kvar tills barnmorskan sa att det bara var en krystning kvar tills bebisen skulle komma ut. En krystning till och en liten stund senare lades det lilla livet upp på mitt bröst. Världens sjukaste känsla!

En liten tanig krabat med överdimensionerade fötter och händer. Allt verkade bra med henne. Så skönt! 

Ja, det är en strumpa hon har på huvudet!
(Det är den huvudbonad Falu lasarett erbjuder nyfödda...;-))

Nu var det klart skulle man ju kunna tänka... 
Fast snarare: det var nu det började! 

När barnet är fött ska moderkakan komma ut. I förlossningsbrevet hade jag valt bort att få livmodersammandragande medel rutinmässigt utan tyckte det kunde få sköta sig själv om det inte var några komplikationer (som massiv blödning tex.) När moderkakan inte hade kommit ut 25 minuter efter bebisen började barnmorskan bli stressad igen. Jag tyckte det verkade onödigt och doulan verkade också tycka att det inte var någon panik än. Enligt barnmorskan kunde jag dock ha en blödning som inte märktes så länge moderkakan inte kommit ut och hon ville tappa mig på urin eftersom en full urinblåsa kunde hindra förloppet. Sen höll hon på och drog i navelsträngen och masserade livmodern och efter 34 minuter var moderkakan ute. Men efter att ha inspekterat den verkade det som att det kanske fattades en liten del. Läkaren och någon till tittade på den och de var osäkra på om den hade sett ut så eller om delen kunde vara kvar i livmodern. Läkaren började prata om att söva och göra en "skrapning" (mm...låter mysigt!) för att få bort ev. rester. Jag tyckte det lät dramatiskt och var inte alls sugen på att åka iväg själv till en operationssal och sövas och vara borta från Adam och vår bebis. Jag frågade vad som skulle kunna hända om det nu var en bit kvar och när hon sa att risken var att man kunde få en större blödning och bli tvungen att göra proceduren de förslagit i det läget istället för "förebyggande" enades vi om att avvakta en stund. Livmodern hade dragit ihop sig bra (vilket den tydligen riskerar att inte göra om det är någon del av moderkakan kvar...) och jag hade inte förlorat alls mycket blod under förlossningen. Man har ju en hel del extra blod i kroppen som "backup" under en graviditet så jag tyckte att jag kunde ha råd att chansa...;-) Det var skönt att läkaren var med på noterna och inte fortsatte att förespråka sövning för då hade jag inte vågat stå på mig. Vi hade väntat ganska länge på att läkaren skulle komma in igen och lyckades tajma in så att Adam var ute och parkerade om bilen (som Q-park så snällt satt en liten lapp på som vi inväntar besked om vår överklagan på) under "förhandlingen" och utlåtandet om moderkaksmysteriet. Det var väldigt skönt när han kom tillbaka igen! Och skönt att Katrin var där hela tiden.

Om den största farhågan med förlossningen var att allt inte skulle vara bra med bebisen så var en av mina största farhågor för min egen del att "spricka". På sjukhusspråk kallas det att man får en bristning och det låter ju faktiskt lite mindre dramatiskt även om det finns grader av bristningar också. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville försöka undvika att förlossningen gick för snabbt utan att kroppen skulle hinna anpassa sig, att jag ville veta när jag skulle vänta in och inte pressa på och att jag ville försöka lyssna på min kropp och följa värkarna och inte forcera. När barnmorskan blev stressad över avvikelserna i puls blev det helt klart ett lite mer forcerat förlopp och om det behövdes eller inte kommer vi aldrig få veta. Självklart bättre att ta det säkra före det osäkra. Jag hade i alla fall fått en lättare bristning, grad 1, som syddes ihop direkt när moderkakan kommit ut. Jag kände inte alls när eller att det brustit. Det var väl inte helt bekvämt att få det sytt men inte så farligt heller. Eftersom bedömningssprayet var slut (??!!) fick jag ett par bedövningssprutor innan barnmorskan började tråckla. ;-) (Stygnen kändes inte alls mycket första dagarna efter förlossningen men lite mer sen. Efter en och en halv vecka fick jag hjälp av min barnmorska i Mora att ta bort ett stygn (snarare en stor knut) som skavde (tror inte barnmorskan i Falun var nån stjärna i syslöjd. ;-)) Efter det kändes det mycket bättre och nån dag senare inte alls.)

När allt var klart försvann barnmorskan iväg för att skriva i journalen innan hon skulle gå av sitt skift lite senare än planerat. 

Sen väntade vi ganska länge på rummet. Efter ett tag fick vi in en frukostbricka. Adam hade tydligen förväntat sig någon lite mer glamouröst och blev lite besviken på ostmackorna med gurkskivor på...;-) (Han vill till sitt försvar tillägga att det var barnmorskorna på föräldrautbildningen som hypat den som "den godaste frukosten ni ätit"...) Jag var väldigt hungrig och tyckte att den var helt ok. :) 

Strax efter 10 kom morgonskiftets läkare förbi och kollade av läget. Hon konstaterade också att livmodern hade dragit ihop sig väldigt bra. Hon gjorde ett ultraljud och när hon inte såg något på det heller tyckte hon också att vi kunde avvakta men att jag skulle vara uppmärksam om jag skulle få någon tilltagande och långdragen blödning. Väldigt skönt att slippa sövas!

Klockan 3.35 skrevs vi in på BB, 5.16 föddes Lilo och 10:50 skrevs vi ut till patienthotellet. Allt jox efteråt tog alltså längre tid än själva förlossningen och var på flera sätt jobbigare än själva förlossningen. Katrin var kvar hos oss tills allt var klart och sen tog jag en dusch på förlossningsrummet, i klass med duschen efter Vasaloppet i hur skönt det var, innan vi samlade vi ihop våra prylar, klädde på det lilla knytet och begav oss till patienthotellet. 

Dagarna efter
Falun visade sig ha ett jättefint patienthotell! Det var skönt eftersom det till slut blev så att vi stannade där tre nätter. Första natten stannade vi delvis pga om det skulle bli några komplikationer med mysteriet med den försvunna moderkaksbiten. Vi hade nog stannat kvar oavsett men det kändes skönt att ha blivit uppmanade att stanna så det inte var något val eller beslut vi behövde ta. (Moderkaksjoxet ledde aldrig till några problem som tur var...) 

Personalen på hotellet var väldigt trevliga och hjälpsamma och det var grymt skönt att få frukost, lunch, kvällsmat och fika serverat. Det var några riktigt tuffa dagar, eller framförallt nätter annars. Vi började ju vistelsen med en natt utan sömn och det fortsatte på samma vis efterföljande nätter. Lilo vägrade vara någon annanstans än hos någon av oss, skrek mycket och verkade allmänt missnöjd. Bärsjalen vi fått låna av min syster var guld värd de här dagarna! Men vi sneglade lite avundsjukt på alla andra som körde omkring sina sovande bebisar i vagnarna man fick låna på BB. Att amma visade sig vara mer komplicerat och smärtsamt än det framstått. Det tar ett par dar innan mjölkproduktionen kommer igång ordentligt och bebisen suger mycket för att få igång produktionen. Det var väldigt oskönt. Även om jag mådde ganska bra med tanke på allt var ju kroppen lite mörbultad och sömnen som sagt minst sagt bristfällig vilket gjorde det tuffare än det nog varit annars. Vi var väldigt tacksamma att vi stannat kvar och kunde få superbra hjälp och lite tips och trix för att få kläm på allt. 

Efter 48 h görs en kontroll av barnet. Hade vi åkt hem hade man kunnat göra den i Mora men nu gjordes den i Falun. Allt var bra förutom att Lilo hade fått en släng av nyföddhetsgulsot. Alla nyfödda går ner i vikt när de fötts innan de vänder och går upp igen och gulheten kunde hänga ihop med att hon tappat lite för mycket vikt. Hon fick en extrados bröstmjölk och efter det var hon lugnare och snart också mindre gul. Skönt! Men gulheten gjorde ändå att vi fick stanna ytterligare en natt för att följa upp med nytt prov. Jag hade varit lite förskräckt över att låta Adam köra oss hem efter alla sömnlösa nätter så det kändes bra att få en chans till att sova lite innan hemresan. När vi gjort den sista kontrollen på onsdagsförmiddagen kände vi oss för första gången redo att åka hem till Bonäs igen! 

Det var så skönt att komma hem och vi inledde vårt nya liv med hämt-sushi och en kall öl i soffan innan vi hade husvisning för vår nytillkomne familjemedlem! ;-)


Lilo och hennes nya kompis Raffi
har gjort sig hemmastadda i Bonäs

onsdag 11 april 2018

Grönklittsjakten 2018

Då var säsongens sista skidtävling åkt! Grönklittjakten är en två dagars tävling, första dagen är det 15 km skate med individuell start och dagen efter är det 10 km klassiskt jaktstart baserat på resultatet från dagen innan. En riktigt rolig vårtävling! :) Det är oerhört många juniorer som kör tävlingen. Första start var 09:30 och jag startade 12.55, först i H21... Gillar inte att gå ut först så det var bra att jag fick öva på det med! ;-)

I och med den sena starten kunde jag ta det lugnt på förmiddagen och ta lite sovmorgon. Vi kollade på Ski Classics och tog det lugnt bara. :) Imponerande av Gerdalen att åka ifrån landslagsåkare på en så kuperad bana. Han och Aukland hade nog kunnat prestera ganska bra på OS femmilen.


När jag kom upp till Grönklitt mötte jag Johannes från klubben och vi hämtade ut våra nummerlappar. Sen tog jag och sprang en sväng innan jag värmde upp det sista på skidorna. Planen  var att gå ut ganska hårt och se om jag hade en bra dag eller inte. Sen är det ju lika bra att köra snabbt innan man blir trött! ;-) Startande 30 sek bakom mig hade jag Stefan Ekman som jag brukar köra ganska jämt med, dock brukar han för det mesta dra det längsta strået.

Föret var snabbt. Nästan isigt på sina ställen. Om det var en för- eller nackdel för mig vet jag inte men det kändes ganska bra på det första av de tre varven. Det var ingen som kom ikapp mig. Inte heller på det andra varvet. Dock såg jag Ekman och en från Garphyttan som började närma sig. In på sista varvet började jag bli rejält stum i benen. Jag hade ingen jättemjölksyra och jag låg inte jättehögt i puls men benen orkade inte hålla samma fart. Efter varvningen kom Hedbys ikapp mig. Jag tog rygg på honom och kunde lätt hålla hans rygg ett par stigningar. Sen måste han tröttnat på att jag fick draghjälp, han gjorde en ganska kraftig tempoökning och då hängde jag inte med. Det var synd att inte fler åkare kom ikapp mig lite tidigare så att jag kunde gått i rygg på någon. Det var väl bara 1 kilometer som jag fick draghjälp.

Loppet i siffror:
Sträcka: 14.3 km
Tid: 37:33 (+4.42)
Placering: 15/19
Snittpuls: 170 (89%)
Maxpuls: 181 (94%)

Det blev ändå ett helt okej lopp. Jag ångrar att jag inte körde på lite hårdare under andra varvet. Hade varit kul att se hur kroppen hade svarat. På kvällen kom Johannes och lånade vår vallabod och käkade middag. Det bjöds på veggietacos! :)

Resultat lördag här

På söndagen var starten lite tidigare, vädret var också lite mildare. Jag hade bestämt mig för att staka redan dagen innan. Dels för att vädret såg lite ostabilt ut. Det skulle börja regna/snöa vid 2-tiden nämligen. Under lördagen var det väldigt snabba spår också vilket ju gynnar stakningen. På plats i Grönklitt sprang jag en sväng innan jag testade mina två par skidor som Jakob vallat. Det var mina speedmax som gått bra hela vintern och ett nytt par kortare stakskidor som jag åkt några pass med. Det har gått riktigt bra och det är väldigt skönt att staka med kortare skidor tycker jag. Valet föll på de korta skidorna som Jakob lagt en "experiment" valla på. ;-) Det var bättre känsla i dem när jag stakade och på en sån här mer kuperad bana kan man tjäna på att ha lite mindre material att förflytta runt.


Jaktläget för min del så ut på följade vis: Jag hade 1 åkare 18 sek framför mig och en annan dryga minuten framför. Bakom mig hade jag Ekman endast 13 sekunder. Mitt mål var att öppna hårt, komma ikapp och att inte titta bak. Det började ganska bra. De första backarna kände jag mig fräsch och stark och det kändes som att jag tog igen på åkaren framför. Efter några kilometer märkte jag att det inte hände så mycket med avståndet, jag tog en titt över axeln då och då men såg inga åkare som närmade sig.

Det var skönt att det bara var två varv denna gången för jag låg på betydligt högre ansträngning idag. Det var många som hejade på längs med banan så det var bara att fortsätta trycka, inga chanser att smygvila ;-). Även om det var grymt jobbigt så var det ändå kul att åka. Formen kändes ganska bra på så sätt att jag inte blev stum i musklerna. Det var främst flåset som begränsade. Och när det var som jobbigast påminde jag mig själv om att det var det sista tävlingen för säsongen och att jag skulle maxa ut vad jag hade.

Loppet gick bra tycker jag! Jag låg kvar länge i målfållan och flåsade. Detta var de enda traditionella (inte maratondistans) loppen jag kört denna vinter. Det märks att man inte riktigt har rutin för hur hårt man kan pressa sig och kroppen har inte så hög fart. Efter loppet åkte jag o Johannes en sväng i den blöta snön som hade börjat komma. På eftermiddagen var det slappning deluxe hemma med Fia. :)

Loppet i siffror:
Sträcka: 9.5 km
Tid: 29:18 (+2.55)
Placering: 15/18
Snittpuls: 168 (87.5%)
Maxpuls: 180 (93%)

Resultat söndag här

Lite bilder från veckan aktiviteter:

Måndagsträning med Team Nordic Trail
4x4 minuter!

"90" grader för de som inte sprang intervall!
Skönt att vara ledare... ;-)

Efter snövädret  under måndagen frös det på under natten.
Resultatet nästa dag!!!

Snötäckta granar på vägen upp till Norra Garberg :)

Kvällsmiddagsutsikt
(obs, inte hemifrån oss, tyvärr...)

torsdag 5 april 2018

Lyckad uppstart av Team Nordic Trail Mora

Igår hade vi ett väldigt roligt och lyckat uppstartspass med Team Nordic Trail i Mora. Grundaren av TNT, Miranda Kvist samt några till från TNT-crewet var här och presenterade sig och höll i passet. Efteråt grillade vi korv och de flesta valde att teckna medlemskap! :D Jättekul! Detta innebär alltså att vi från och med nästa måndag kommer ha regelbundna träningar. Varje måndag klockan 18:30 på Hemus!



Det finns tre olika typer av medlemskap; stammislöparen, frihetslöparen och distanslöparen. Vad som skiljer dem åt kan du se här. Stammislöparen är det alternativ som de flesta väljer. Det kostar 1495 kr för ett helt år. Då får du:
  • Medlemströja från Salomon varje år
  • Medlemspriser på resor
  • Rabatt hos våra partners
  • Billigare startavgifter på många tävlingar
  • Medlemsutskick m. erbjudanden
  • Medlemsaktiviteter
  • Löpträning på 30 orter i Sverige
  • Förnyas årligen om inte uppsägning sker
Du är såklart välkommen att komma och provträna gratis med oss när du vill! :) 


Inget träningspass ska vara det andra likt! Vi strävar efter att göra alla pass unika. Varje veckan har vi ett "tema": Långa intervaller, korta intervaller, backe och fartlek och ibland kan vissa specialpass förkomma. :) Vi anpassar träningspassen så att alla kan vara med och så att alla kan springa utefter sina egna förutsättningar. Ett typiskt TNT-pass startar med uppvärmningsjogg och lite löpteknik. Därefter går vi på kvällen tema, alltså intervallerna. Passet brukar sen avslutas med lite styrka och till slut nedjogg. Totalt en timme med gemenskap, flås och mjölksyra som gör att måndagen blir liiite lättare att hantera! ;-)

Förutom löpargrupper anordnar Team Nordic Trail också olika typer av resor; löparesor, toppturer och träningsläger. Läs mer om dem här.
Mer från TNT är:
Hoppas att vi ses på någon träning framöver och har ni några frågor så tveka inte att höra av er! :)




söndag 1 april 2018

Världens bästa väder veckan!

Denna veckan har varit helt sjuk! Vi har haft strålande sol varje dag. Kallt (-15) på nätterna och runt nollan på dagarna. Gissa om jag (Adam) är glad att ha jobbat halvdagar!? ;-) Börjat klockan 12 och slutat 18 så det har varit helt perfekt. Här är lite bilder och vad jag hunnit med! :)

Veckan inledde jag med att springa till jobbet. Jag tog en tur ner på Orsasjön men skaren var inte helt 100. På vissa ställen sjönk jag igenom så jag fick gena genom Kråkberg för att hinna i tid. ;-)

Orsasjön

I Kråkberg

På tisdagen tog jag skejtskidorna från Hemus och körde Norra Garberg tur retur. Totalt 37 km och nästan 2 tim 45 min åkning.

Norra Garberg


Onsdagen gick i stakningens tecken. Var första stakpasset sen Vasaloppet. Föret var supersnabbt och det var en fröjd att åka. Blev 2 tim 30 min tillsammans med Ulf och Hedbys. På kvällen ville Fia åka lite efter jobbet så vi körde ett pass då med. Formen kändes bra så jag stakade på lite hårdare och passade på att köra slutet av elit 15 spåret som inte brukar vara spåret men som är riktigt kuperat.

VL spåret

Tillsammans med Fias kollega och hennes pojkvän åkte vi i fredags upp till Koppångens naturreservat några mil utanför Orsa. Det vi hört tidigare är att folk åker dit på våren och åker skaråkning. Snön höll inte riktigt för att skejta på men klassiska skidor gick bra att promenera fram på. Det är inte spårat där men de har packat lite olika slingor med en skoter som var riktigt hårda och bra.

Stek! :)

Vyn från vår snögrop


Björnen har vaknat!





Igår var det Påskafton, vi hade öppet på Johns så det var jobb för mig. Det var mycket folk ute o rörde sig. Många som fortfarande vill köpa skidor såhär på vårkanten. :) När jag kom hem stack jag ut i Bonässkogen och sprang en sväng i skoterspåren som bär riktigt bra nu! 

Idag har jag kört öppet klubbmästerskap som IFK Mora arrangerade. Det blev första tävlingen sen Vasaloppet. Starten var klockan 10:00 på Hemus skidstadio och målet var på stadion i Norra Garberg. 19 km och 370 höjdmeter. I och med att föret var hårt och kallt och att banan är ganska kuperad så valde jag att gå med fäste. Första fästloppet för i år. För det mesta fungerade det bra men där solen låg på greppade burken inte tillräckligt bra. 

Jag och Jakob

Starten

Jag kom inte iväg så bra i starten och hamnade en bit bak. Det blev typ solokörning för mig. Åkaren på bilden nedan i grönt låg bakom mig halva loppet ungefär sen gick han om och då orkade jag inte tag rygg.



Banans kuppering ökar allt efter som. Det var lite svårt att veta hur hårt man skulle gå på. Jag tyckte ändå att kroppen svarade bra och det var riktigt roligt att tävla igen! Nästa helg är planen att köra Grönklittsjakten i Orsa Grönklitt. En dag med skejt och en dag med klassiskt. :)





Ikväll ska vi göra vår favoritpizza som vi upptäckte när vi var på besök hos Oskar och Tina i somras. Som bas har vi gestost och creme fraiche, sen har vi grön sparris, päron och valnötter. Toppar med ost och sen lite flingsalt, så jäkla gott! Degen gör vi såhär: 

Imorgon tror jag att vi ska till Grönklitt och njuta av solen lite till! ;-)

Ha en fortsatt trevlig påsk!