torsdag 19 maj 2016

Backtest och vattenlöpning

Vi var ganska trötta i måndags efter helgens läger med Stockholms rullskidklubb. Cykling stod på schemat och vädret var mindre inspirerande så vi tog en vilodag. I tisdags var det dock full gas igen; sista Blybergtestet med klassen. Vi har under vår tid på skolan genomfört ett backrullskidtest tre gånger per läsår: två gånger på hösten och en gång på våren. Backen är ca 3 km lång. Vi börjar alltid med att göra upp en gång klassiskt och sen åker vi bussen ner och kör upp en gång till i fri stil.

Adam tyckte det var ganska nervöst inför testet denna gången. Det är svårt att veta hur man utvecklats under vintern och man vet att man måste ta ut sig helt för att ha en chans att förbättra sig. Fia var inte så nervös men hade heller inte så höga förväntningar eller förhoppningar på testet utan gick in med en ny taktik: börja lugnare och mer kontrollerat än vanligt för att orka hålla ett jämnare tempo hela vägen upp. Dessutom bestämde hon sig för att inte köra skatetestet utan köra klassiskt båda gångerna och bara staka andra gången.

Adam tog ut sig

In med skidor och stavar sen ner till starten igen!

Härligt väder!

Det gick bra för oss båda och vi fick ett litet kvitto på att det går åt rätt håll. Det peppar lite extra att fortsätta träna på! :)

Sista backtestet gick bra och det firade vi med
glass på macken i Oxberg

Idag sprang vi 15x15 intervaller i Orsasjön på förmiddagen. (15 s snabbt och 15 s aktiv vila under 30 minuter). Vi blev blöta upp över öronen och i början innan vi hade fått upp ångan var det lite kyligt...Men vi fick snabbt upp värmen! Terrängen utanför Minattis hus i Kråkberg är perfekt för vattenlöpning; långgrunt och fin sandbotten. Det känns riktigt bra för löpsteget att springa i vatten. Man tvingas dra upp knäna högt och trampa på främre delen av foten.

Vattenlöpning i Orsasjön

På eftermiddagen cyklade Adam upp till Norra Garberg. Halvvägs in började det regna så det blev ännu ett blött pass! 

På toppen vid Norra Garberg Skidcenter

Rena bergsetappen för en oerfaren cyklist!

Nästa vecka åker vi till Gotland på träningsläger med klassen. Det kommer bli mycket cykling, rullskidor och en del löpning också. Precis som förra året ska vi bo hos Janne i "Lullyhill" strax utanför Visby. Väderprognosen ser lovande ut och vi ser fram emot en härlig vecka med semesterfeeling och mycket träning!

Bild från förra årets Gotlands-trip

Härlig utsikt från "Lullyhill"

söndag 15 maj 2016

Träningsläger med Stockholms rullskidklubb

I torsdags kom det ett gäng från Stockholms rullskidklubb till skolan för att vara med på lägret som vi på skidlinjen arrangerade. Andreas, Martin och David, som var med även förra året, kom upp redan på onsdag kväll och var med på torsdagens eftermiddagspass: Myrlöpning med stavar. Det var första gången vi körde myrlöpning med stavar. Myrlöpning tar bra på benen men är ändå relativt skonsam träning. Stavarna hjälpte till att hålla pulsen uppe.

På förmiddagen hade vi första kajakpasset för i år

Varmt och skönt ute på myren

På väg tillbaka till bussen efter passet

På torsdag kväll kom resten av gänget upp och på fredagen blev det hårdträning direkt på morgonen: Tröskelträning i backen upp till Grönklitt. Vi hade gått in för att staka båda två; Fia på treor och Adam på fyror. Vi håller på och experimenterar lite med stavlängder och just det här passet körde vi med skatestavarna (som är ca 90% av vår kroppslängd). Det kändes bra! Men benen var lite möra efter flera dagars hård träning. I bussen satt Frida och filmade alla:



'

På eftermiddagen körde Minatti ut oss till Siljansfors där vi sen sprang tillbaka på Siljanleden till Mångberg. Efter lite förvirring i början (två felspringningar första 1,5 km...;-)) ordnade det upp sig och alla sprang på efter bästa förmåga. Banan går mycket uppför första 6 km men sen fick vi lite lättare löpning ner till Mångberg. Det är en fin sträckning och vi fick perfekt löpväder. 

Löpning längs Siljansleden

Fia, Andreas och Martin med Gesunda i bakgrunden

På lördagen höll vi i ett teknikpass i stakning ute vid Moras flygplats. Vi började med att gå igenom några saker som vi tycker är viktigt att tänka på och körde några övningar för det. Sen körde vi en balansbana och en bana för snabbhet. Passet avslutades med 15x15 tillbaka till skolan. (15x15 = intervaller; 15 s hårt och 15 s aktiv vila, vanligtvis kör vi ca 60 ggr dvs. 30 min)



Lägret avslutades idag med ett distanspass på rullskidor. Vi körde nästan ända från Sälen och fram till Evertsberg. Det blev 37 km i relativt kuperad terräng på Vasaloppsvägen. En riktigt bra avslutning på ett trevligt läger!

Fint väder på sista passet!

fredag 6 maj 2016

Kullaberg - trailrunners paradise

Igår var vi på Kullen och sprang. Vi försöker köra igång löpsäsongen lugnt och fint och då passar det bra med utflyktslöpning i fina miljöer. Vi utgick från Mölle och sprang upp till Kullens fyr längs Skåneleden. Vädret var jättefint och det blev många fotopauser:




Sen sprang vi vidare längs med Kullens nordöstra sida tillbaka till Mölle. Det var väldigt varmt och soligt. Första riktiga shortspasset! Härligt!




tisdag 3 maj 2016

Första maj välkommen

I år blev det valborgsfirande hos Oskar o Tina i Ramsåsa. "Högtider" med Oskar och Tina har blivit lite av en favorit/tradition. Fin träning och mycket mycket god mat! :) Vid 12 var vi framme i Ramsåsa. Vi åt lite lunch innan vi stack ut på en löprunda i Fyledalen.

Let the run begin!

Ramslök, massvis med ramslök!


Pixie the traildog var med och sprang!

Vi fick syn på vildsvin under löpningen. Fia försökte locka på dem men lyckades inte riktigt även om hon lät likadant!

Oändligt med vitsippor

Adam o Oskar skulle tvätta skorna men det urartade lite...

Inte långt hem som tur var :)

Matlagning

Grill

Dagen efter inleddes med en kort morgonjogg. Oskar först och vi flåsande efter med A2/A3 puls... 
Efter frukost tog vi på rullskidorna och stakade oss iväg. (Förutom Tina som cyklade). Vi tog oss hela vägen till Andrarum där vi tog en skön fikapaus. 

Tack för kortet synd att tummen var med!

Påett igen!

Tina hade otur och fick punktering på vägen hem. Oskar
fick hämta henne med bil när vi  hade kommit hem.


Rundan blev 56 km och tog 3h 40min. Det var riktigt gott med grillrester när vi kom hem! :) 

Tack för en skön och avkopplande helg Tina o Oskar! 

lördag 23 april 2016

I Skåne

Egentligen skulle vi åkt ner till Skåne direkt efter Nordenskiöldsloppet eftersom vi inte varit hemma sen i julas. Men eftersom Christian (vår lärare) hade planerat in vår "arbeta med kroppen"-vecka till den veckan så det fick bli lite ändrade planer. 

"Arbeta med kroppen" är en kurs på Skidlinjen där vi gör saker utomhus. Den här terminen bygger vi bla läktare till scenen som tidigare elever byggt. Vi två fick i uppdrag att börja bygga ett staket!

Fia "stompar" med en "stompare".
Läs: platta till jorden med en pinne

Fia i hålet där plinten ska ner

Läktarna börjar ta sig!

Igår körde vi från Mora till Skåne. Idag har det varit fint väder och vi passade båda på att springa en sväng. Dock på olika håll. Fia är i Klippan och Adam i Ängelholm. Nedan är några bilder från Adams löpning:

Ett rådjur döljer sig i bilden

Börjar bli grönt

Kullaberg på avstånd

Klitterna

Sibirien

En ekorrunge under bilen. Mamman valde att bygga bo
2 meter från fågelmaten..

Nu väntar ca två veckor i Skåne. Tanken var att få lite vårkänslor men just nu ser det mest ut som att vi kommer få regn kommande veckan... Får väl bli styrketräning i hemmagymmet istället! :)

onsdag 13 april 2016

Nordenskiöldsloppet 2016 - we did it!

I söndags morse klockan 4.30 var vi på plats på bussen som gick från Jokkmokks skola och skulle ta oss till Purkijaur och starten på Nordenskiöldsloppet.

Väl på plats gick vi på toa och sen vi la ut våra skidor i startfållan. Sen gick vi till en stor kåta som fungerade som värmestuga och fixade ihop våra överdragspåsar och tog på oss pjäxorna.




Klockan 6.00 gick starten. Några sekunder senare började kaoset: 

Vi hade ju tillslut efter mycket beslutsångest bestämt oss för att köra med fäste. På startrakan var det ojämnt och isigt och klistret högg i ojämnheterna. Fia som stod precis efter Adam snubblade till direkt i starten och tappade i samma veva sin vattenflaska. Panik! Hon fick backa bakåt med folk som susade förbi på alla kanter och lyckades få tillbaka flaskan i bältet. Sen började hon desperat försöka se vart Adam tagit vägen. Planen var ju hela tiden att vi skulle göra det här tillsammans och hon körde omkring som en yr höna och skrek efter honom. Hur långt hade han hunnit innan han märke att hon inte var med? Och vad hade han gjort då?

Foto från starten från www.redbullnordenskiöldsloppet.se

Adams vurpa fastnade på bild!
(Foto: www.erikwickstrom.se)

Ny stav!
Foto: www.erikwickstrom.se

Starten gick på en stor sjö och det var inte så många spår brett. Fia la sig längst ut till vänster utanför spåren för att synas bättre och spanade efter Adam. Tillslut fick hon syn på honom. Långt bakom forcerandes framåt utanför spåren på den ojämna och spåriga isen. När han kom ikapp visade det sig att han strax efter, och utan insikt om, Fias incident också hade fått hugg på skidorna och trillat och brutit en stav. Självaste sportchefen, Daniel Tynell, hade assisterat med ny stav (märkt BJN). Efter mycket om och men hittade vi alltså varann igen och kunde pusta ut efter mardrömsstarten. Men då hade banan övergått i att bara vara två spår bred och vi fick rätta in oss i leden och försöka köra om på taktiska ställen. Det gick långsammare i leden än vi planerat att köra men vi höll oss lugna och tänkte att det kanske inte var fel ändå. Vi hade ju trots allt en väldigt lång resa framför oss!

Vi körde på kontrollerat och tog successivt placeringar. Spåren var hårda och snabba vilket gynnade oss. När vi kört ca tre mil kom vi fram till Team Tynell och Lager 157:s serviceteam. Eftersom staven Adam fått var Britta Johansson Norgrens ("BJN") och dessutom var två centimeter för kort frågade Adam om de hade några andra. Anton Järnberg var snäll nog att byta ut Brittas stav mot två lika långa stavar. Stort tack för det! Under tiden fick Fia dricka av Birgitta Tynell följt av de peppande orden "Drick nu upp allt, ni har långt kvar!". Jo tack. Vi vet! ;-)

Tord Tynell och Anton Järnberg på väg till langningen
Foto: www.erikwickstrom.se

Erik Wickström stod tydligen
och fotade efter ca 30 km
Foto: www.erikwickstrom.se

Ner till vändningen vid 85 km gick det fort och lätt. Det var kul när vi började möta elitåkarna som kom tillbaka från vändpunkten och vi roade oss med att spana efter och heja på folk vi kände igen. Rickard Tynell låg först i första herrklungan och Britta och Lina Korsgren kom väldigt nära efter. Det var kul att se! Fram till vändningen hade tiden gått relativt fort och vi körde "första Vasaloppet" på drygt 4:45. En stund efter vändningen mötte vi först Sara och sen Hans och Roger som vi bodde tillsammans med. Alla tre verkade vara vid gott mod och hejade glatt. Alla små händelser under loppet som bröt av det monotona gav extra energi.

Efter det började det dock gå trögare. Temperaturen hade börjat gå upp och solen kom fram vilket gjorde spåren mjuka. Ett tag låg vi mycket mellan spåren och körde eftersom det fortfarande var lite hårdare där då. Det gick uppför ganska mycket efter vändningen vilket drog ner tempot ännu mer. Vid 10-mils skylten kändes det skönt att ha åkt hälften men ändå lite segt att vi hade mer än ett Vasalopp kvar. Svårt att greppa.

Under första halvan av loppet och efter vändningen hade man hela tiden sett ganska mycket folk i spåren men nu började det bli mer glest. Samtidigt började vi få svackor och började fylla på med mer energi mellan stationerna. Stationerna fungerade väldigt bra! Man kunde få med sig oöppnade gels och bars om man ville och servicepersonalen hjälpte till att fylla flaskor och att ta fram det man ville ha. Det fanns allt möjligt att äta; energibars, apelsiner och bananer, saltgurka, ostmackor, buljong, blåbärssoppa och på vissa stationer soppor och pasta. Vi åt aldrig någon riktig mat utan nöjde oss för det mesta med några bitar bars eller nån tugga banan för att få i oss något i fast form. Vi stannade aldrig någon längre tid utan såg bara till att få i oss tillräckligt och körde vidare direkt sen. Det var nog bra för att inte riskera att stelna till.

I den här vevan insåg vi att det inte funkade att tänka att vi hade 9 mil kvar. I början av loppet hade vi räknat i delar; "nu har vi åkt 1/4" kändes tex. positivt. Men att ha åkt lite drygt hälften och ha 9 mil kvar kändes inte alls positivt. Vi ställde in oss på att dela upp återstoden i mindre delar och bara fokusera på att åka till nästa serviceställe. Fram till det att vi var tillbaka vid starten i Purkijaur åkte vi på samma bana och visste ungefär vad vi hade framför oss. När vi åkte ut på isarna igen var det riktigt blött, fötterna blev dyngsura och Adam fick det kämpigt eftersom lånestavarna hade små trugor. Men kilometerna rullade i alla fall på lite snabbare ett tag. När vi passerat servicestället vid starten var vi ute på okänd mark igen och hade 3,5 mil kvar. Vi började räkna och försöka uppskatta hur mycket tid vi hade kvar men eftersom vi inte hade så bra koll på biten fram till Jokkmokk och visste att sista milen var tuff var det svårt. Och det vi kom fram till fungerade inte direkt humörshöjande. ;-)

När 170 km skylten dök upp var vi riktigt less. Adam trodde att vi hade missat den och var längre än så men så stod den där och spred dålig stämning helt plötsligt. (Den var nog lite felplacerad för milen efter verkade väldigt kort...)

Överlag kändes det helt ok i kroppen men Fia hade till och från väldigt ont i sin högra handled, var stel i ryggen och lite körig i magen. Adam fick ont i armbågarna sista milen som följd av att stavarna sjönk igenom snön på många ställen.

Vi hade funderat ut några mentala nödrakteter att ta till och de kom väl till pass under de sista timmarna.

Vi tänkte tex på:
-  Erik Wickström som kört 24 timmar helgen innan och fick det här att framstå som ett "barneskirenn"
-  Anders Olsson som körde hela loppet i en sitski - vilken prestation!
-  Att det hade kunnat vara mycket värre: vädret var fint, fästet funkade, kroppen höll
- Adam tänkte på flerdagarsstrapatser som han genomfört i militären.
- Fia tänkte på Kaiser Maximilian Lauf i Seefeld som var så mycket mer kuperat och där skidorna frös i konstant
- Och så sjöng vi lite emellanåt för att försöka lätta upp stämningen...;-)

Vi pratade många gånger under loppet om hur glada vi var att vi körde tillsammans. Det gjorde verkligen loppet mycket enklare; att aldrig behöva vara ensam och att alltid ha någon att prata med. Vi var också nöjda med att vi valde att köra det som ett genomförandelopp och inte behöva ligga och balansera på gränsen av vad vi klarar av. Vi ville inte riskera att köra på för hårt och inte orka ta oss i mål utan höll igen i backarna och försökte hålla nere pulsen. Ett skönt sätt att åka skidor på! :)

Även om det var tufft mentalt de sista timmarna hade vi ändå börjat inse att det skulle gå vägen. Inga av våra krämpor hade blivit värre utan det kom och gick lite. Sista milen hade vi kört två dagar tidigare. Den var ganska kuperad men det var ändå en skön känsla att ge sig ut på den och veta att vi skulle klara det. Vi skulle ta oss i mål!

Men jäklar vad lång den milen kändes. Banan gick i slingor i skogen och man såg andra åkare på flera ställen. Det kändes som en evighetslabyrint som aldrig skulle ta slut och vi skojade om att någon hade roat sig med att skylta om och gjort det till en sluten slinga som vi aldrig skulle komma ur. Till slut kom vi fram till sista backen innan det svängde runt och planade ut den sista kilometern mot målet. Folk i husen längs spåren stod och hejade och vi hejade tillbaka och njöt av tillvaron. På målrakan körde vi upp bredvid varandra för att kunna korsa mållinjen samtidigt, stolta och nöjda med vår gemensamma prestation! Klockan stannade på 12.23.17.

Vi fick våra medaljer, pratade lite med folk i målfållan och åt och drack lite av det som serverades. Det var kul att se hur tävlingen engagerade hela befolkningen i Jokkmokk och verkade fungera som ett utmärkt integrationsprojekt!

Efteråt fick vi vänta ett bra tag på minibussarna som skulle ta oss till skolan där duscharna var. Under loppet hade vi aldrig frusit men varit väldigt varma i perioder när solen låg på. I väntan på bussen blev det riktigt kallt och vi fick låna några filtar att svepa om oss. Nu började det kännas lite stelt i benen och svårt att röra sig smidigt...;-)

Tillbaka på skolan hämtade vi upp våra påsar med ombyte och duschade. Sen fick vi våra "finisher certificates" och försökte vi få i oss lite mat som det bjöds på men det gick sådär. Kakor gick bättre! ;-) Så lite mat och lite kakor slank i alla fall ner och sen tog vi bilen tillbaka till boendet.



Fia var frusen och kröp ner i sängen med jacka och allt på en stund. Sen tryckte vi i oss lite av postrace-snacket som vi hade laddat upp med och ringde hem till våra föräldrar och rapporterade. Innan vi la oss såg vi att Sara hade kommit i mål och att Hans och Roger var på god väg.

Mängden postrace-snacks ökar exponentiellt med
sträckan på loppet...;-)

Nu dagarna efter har kroppen känts mycket bättre än vi befarade. Dagen efter var Fia väldigt stel och svag i händerna. Adam hade mest träningsvärk i armar och axlar medan Fia var tröttare i benen och ländryggen. Men vi har inte haft ont någonstans och inte haft någon extrem träningsvärk. Den största skillnaden mot efter andra lopp är att vi varit mycket sömnigare än vanligt. Energin har bara varat en liten stund sen har vi blivit helt matta och trötta. Vi var glada att vi bestämt oss för att inte köra hemåt förrän igår. Nu har vi bott en natt i Östersund och ska åka sista biten hem till Mora idag.

Vi var lite oroliga för att vi skulle vara less på skidåkning efter det här men så känns det inte alls. Vi hoppas att det fortfarande finns lite snö kvar att åka på i Grönklitt när vi kommer tillbaka! :)

Skidtester två dagar innan loppet
Vi råkade fastna på bild utan att veta om det
Foto från www.redbullnordenskioldsloppet.se