söndag 26 februari 2017

Tjejvasan 2017 - tillbaka på banan

Efter 11 dagars förkylning utan någon skidåkning körde jag ett pass med Adam i Vasaloppsspåret mellan Läde och Oxberg i torsdags. På tisdagen hade jag kört första träningspasset på gymmet för att försöka få igång kroppen lite och mota bort förkylningen. Jag kan inte minnas sist jag hade en så segdragen förkylning. Efter att halsontet efter Orsa Ski Marathon gått över har jag varit täppt och snorig och haft en envis hosta som inte velat ge med sig. Men torsdagens pass gjorde inte hostan värre och när det kändes ännu bättre på fredagen bestämde jag mig för att anmäla mig till Tjejvasan. Jag hade velat lite fram och tillbaka men efter torsdagspasset i härligt snabba spår och en väderprognos som visade strålande väder kändes det bara dumt att låta bli. Man vill ju inte missa folkfest på hemmaplan och nån gång måste man ju komma igång igen! :)

Torsdagens solskenspass i Vasaloppspåret

Det blev en massa meckande på fredagseftermiddagen för att försöka få tag på en startplats i andrahand. (Direktanmälan visade sig kosta 1230 kronor men efter mycket om och men fick jag tillslut tag på en för 300 kr + namnändring.)

När nummerlappen äntligen var uthämtad åkte jag hem och lagade Adams favvolasagne i väntan på att han skulle sluta jobba klockan sju. Det är fullt ös på Johns Sport den här tiden på året och mer jobb än vanligt även för Adam som annars jobbar deltid. När vi hade ätit och allt var fixat inför tävlingen fick vi bara en kort stunds slappande i soffan innan det var dags att sova.

Klockan 5.45 ringde klockan och vi gick upp och åt frukost och fixade det sista innan vi tog bilen till Hökberg för att testa skidor. Andreas på Johns Sport hade vallat upp två par skidor till mig och efter glidtestet valde jag paret som vi hade trott mest på innan också. Inget fäste. Spåren var så snabba att det inte kändes lönt. Det var kallare än jag hade tänkt på skidtestet och jag bestämde mig efter det att ha engångsvärmare i tumvantarna under loppet precis som på Orsa Ski Marathon. Hade hoppats slippa det men vågade inte chansa.

Utifrån förutsättningarna hade jag och Adam satt ett huvudmål med tävlingen; att åka med en positiv inställning oberoende av omständigheterna under loppet. Ett leende på läpparna á la "fake it til you make it"! Planen var också att gå ut i ett tempo som ligger en bra bit under vad jag tror att jag klarar av på startsträckan och uppför första backen (eftersom jag ofta går ut alldeles för hårt) och sen när jag kommit in i loppet ligga på lite mer än jag tror att jag klarar och inte låta hjärnan begränsa. Jag har svårt att köra "in i kaklet" och känner ofta att jag har mycket kvar i mål på skidtävlingar.

När jag stod på startrakan kände jag mig verkligen glad och sugen på att ge mig av. 9.00 gick starten. Det kändes väldigt kontrollerat och bra på startrakan och uppför backen. Jag kände mig stark och pigg och återhämtade mig bra och skidorna gick som spjut i de snabba spåren. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli slitigt och att jag skulle tappa på att köra utan fäste upp till Hökberg men tvärtom hade jag min bästa placering i loppet (66) just på den sträckan.


Andra halvan av banan var spåren mjukare och inte riktigt lika snabba och jag upplevde att skidorna sög en del. Jag hade hoppats kunna pressa på mer på de lättåkta partierna men tappade istället fyra placeringar från Eldris in i mål på åkare med fäste. Men jag har inga skidor som jag tror skulle gått bättre så jag är trots allt nöjd med skidvalet! Att pressa på i stakningen i lätt terräng är något jag behöver träna mer på.

Jag slutade som 75:a på tiden 1.32.01 och 7:a i min "nya" klass from i år; D35. (Det är långt från min bästa placering (44:a 2013) men konkurrensen är helt annan nu så det är inte jämförbart.) Jag kan verkligen inte förvänta mig något mer med tanke på hur träningen har gått den här säsongen. Jag är glad att jag körde, nöjd över hur kroppen kändes framförallt första halvan av loppet och att jag inte tappade humöret under den andra halvan! :) Jag kände ingen press och ångest innan loppet utan såg fram emot en tävling i fina förhållanden. Det är så jag vill känna kring tävlandet! :)


På målrakan


Målfotot
(Vem vinkar Julia Svan åt?)

Stort tack till Andreas och Johns sport för hjälp med vallning, Adam för support innan och under loppet och Frida och Lasse för drickalangning och pepp längs banan.

Så här dagen efter känns kroppen bra, hostan är inte värre och redan igår kväll var jag sugen på nya äventyr! Jag avvaktar en dag till men det lutar helt klart åt att det blir ett nionde Vasalopp för mig i år. Tänk att det gått 9 år sen jag körde Öppet spår första gången som en del i "En svensk klassiker"...

Då hade jag inte börjat blogga än men här är mina blogginlägg om Vasaloppet sen 2012 då jag skrev om Vasaloppet första gången:

Vasaloppet 2012 - 65:a på 5.27.45 - lyckad medaljjakt in i kaklet - fortfarande min bästa tid!
Vasaloppet 2013 kort och lång version - 35:a på 5.36 - missnöjd under, nöjd efter
Vasaloppet 2014 - 133:a på 6.22 - mardrömslopp på styltor med stavbrott
Vasaloppet 2015 - 31:a på 5.46 - vattenskidåkning är tydligen min grej
Vasaloppet 2016 - 55:a på 5.32 - neggolopp med mycket tankar om varför

Underbart väder både under och efter loppet!
Foto: Oskar Henriksson

Nu ser jag fram emot en skön sportlovsvecka och hoppas på lika fint väder resten av Vasaloppsveckan som det varit hittills! Lycka till alla ni som ska köra något av loppen i
Vasaloppveckan!


Loppet i siffror:
Tid: 1.32.01 (+15.16)
Sträcka: 30 km
Snittfart: 19,5 km/h
Maxfart: 49,7 km/h
Placering: 75 av 811 i tävlingsklassen (totalt 8152 deltagare)
Snittpuls: 89% av max
Maxpuls: 93% av max
(Kuriosa: Snabbaste kilometern (nr 13) snittade jag 28 km/h)

tisdag 21 februari 2017

Skinnarloppet 2017 - av Adam

I söndags gick Skinnarloppet i Malung. Det är tredje året i rad som jag åker loppet nu. Ett väldigt bra arrangemang. Det största pluset är seedningen. Det finns flera olika startled så man slipper trängsel och köer vid start. Jag fattar inte varför inte alla seedningslopp har fler led! Men det finns en sak med Skinnarloppet som jag inte förstår mig på... Herrarna kör 3 km längre och det är väl okej även fast jag tycker herrar och damer borde ha likare distanser generellt. Men att jag ska behöva betala 100 kr mer för att få köra ett extra varv tycker jag är lite dåligt faktiskt...

Ett inlägg delat av Daniel Persson (@bjorndanielp)


Jag kom fram till Malung 90 min innan start. Gick och hämtade nummerlappen och synkade ihop mig med min drickalangare Ulf Björlin som erbjudet sig att hjälp till. Väldigt snällt, sjukt skönt att slippa ha drickabälte tycker jag. Efter det tog jag mina två par skidor som Johns Sport vallat åt mig och gick bort mot starten. Jag gjorde inga glidtester utan gick på känslan på skidorna istället. Valet föll på mina speedmax och inte mina DP-skidor. DP-skidorna har klart längre tryckpunkter vilket gjorde att de sög fast mer i det ganska blöta föret.

I det förra inlägget skrev jag att målet med denna tävlingen var att göra en ordentlig uppvärmning och att fortsätta kämpa när det börjar gå tungt. Uppvärmningen gick bra men kan bli bättre. Några ryck eller fartökningar är inte fel att lägga till. Efter 3 km är det ett spurtpris för herrarna vilket gör att tempot blir högt direkt. Antingen försöker man hänga med för att få en bra klunga men då är risken väldigt stor att man bränner sig. Eller så tar man det lite lugnare så att man säkert håller hela loppet. Jag valde alternativ 1 denna gången. Jag lyckades hänga på ganska bra och var inte långt efter vid spurtpriset. (Alltså inte nära att ta spurtpriset men ganska närma täten.)

Sjukt härligt väder! :)

Fältet drogs ut tidigt och farten slogs inte av efter spurtpriset. Jag jagade ikapp en klunga på ca 5 man där farten var jämn men hög. I den första halvan av varvet tar man ganska många höjdmeter och det är många små branta backar som tar mycket på krafterna. Framförallt är det jobbigt att hålla farten över krönen så att man inte tappar på de framför. Jag hängde med upp till myren men var ganska trött här. Jag låg sist i klungan och åkaren framför mig släppte till de framför oss. Tyvärr var jag för trött för att gå om och hänga på dem så vi åkte solo upp till vätskekontrollen som är på banans högsta punkt och "vändpunkt". Jag gjorde större delen av dragjobbet men när jag skulle dricka (fick för övrigt halva muggen över mitt ansikte) så fick han en lucka som jag inte lyckades täppa igen.

Jag körde själv i cirka 7 kilometer sen kom en klunga ifatt mig som jag hoppade in i. Farten i denna klungan var också hög men jag klarade av att bita mig fast. Jag drog alltså inte en enda meter. :) Normalt sätt så brukar jag har lättare för de lite plattare och lättåkta partierna. Jag tänkte att farten nog skulle slås av lite när vi genomfört klättringen av andra varvet men så var det inte. En ny kille gick upp och drog och han höll riktigt bra fart. Det blev faktiskt så att i backarna kunde jag ta det lite lugnare.

Efter hand så tappade vi ett par åkare och på slutet blev det hårdkörning och det var precis att jag hängde med. Vid förvarningen kom jag in som 28:e man i mitten av klungan. MEN jag föll... Och gick i mål som nummer 30... Tråkigt men inte mycket att göra.

Resultat här

Loppet i siffror:
Tid: 2:04:42 (+11:19)
Placering: 30
Maxpuls: 183 (95%)
Snittpuls: 169  slag/min (88%)

Det är kanske inget superresultat men jag är väldigt nöjd med loppet. Jag gjorde vad jag kunde och kroppen svarade helt okej ändå. Flåsig utan att musklerna stumnar helt. Målen från förra tävlingen uppfyllde jag också! Igår anmälde jag mig till Vasaloppet också! :) Men tror nog att det blir en Halvvasa först. Seedningsdrömmarna om elitledet lever kvar än och framförallt vill jag tävla mer!

fredag 17 februari 2017

Drickaservice från VasaSvahn

I vår adventskalender i julas kunde man vinna en drickalangning till Vasaloppet från VasaSvahn. Fia har använt sig av den de senaste åren på Vasaloppet och det har fungerat mycket smidigt. Man hämtar ut en första flaska och en påse Vitargo som man kan blanda ihop själv och att ha med sig i starten och sen är det sex stationer längs med Vasaloppsspåret där man slänger sin flaska och får en ny.

Så här skriver Mattias själv på sin sida:
"En väl fungerande drickaservice är ett av de allra enklaste sätten att tjäna tid och placeringar på ett Vasalopp utan att för den delen träna mer. Fördelarna är att du tjänar tid på att inte behöva stanna på de ordinarie vätskestationerna efter banan, du får istället flaskan i farten med hjälp av våra drickalangare samt att du minskar risken att gå tom på vätska och energi avsevärt. Du kommer att få ca 4 liter vätska (7 flaskor x 5,5 – 6 deciliter = ca 4 liter). Med hjälp av detta upplägg kommer du verkligt nära elitåkarnas proffsiga drickaservice, elitåkare dricker ca 2 dl var 20:e minut – ca 2,5 liter."


Drickalangning nästan som eliten!

Nu är det dags att boka om du vill ha langning under årets lopp!
Här finns mer info




Här en video från "Brynte" om drickalangning:


torsdag 16 februari 2017

Liket lever!

Den här bloggen borde egentligen heta "Adam" nuförtiden eftersom det helt och hållet är Adam som hållit den vid liv senaste halvåret. Han har tränat på lika bra som han har bloggat och nu när jag ändå är förkyld och hemma från jobbet idag så tänkte jag passa på att göra en uppdatering över hur saker och ting går för mig. 

Jag börjar från början. Sommarträningen flöt på bra med mycket löpning. En strulande ljumske gjorde typiskt nog att jag fick dra ner på långpassen sista månaden innan vi skulle springa vårt första ultralopp; "Kullamannen" i början på november. Men ett naprapatbesök hos mycket duktiga Anders Rahm här i Mora räddade upp situationen och jag sprang de 63 km helt utan smärta! Underbart! :D Väldigt inspirerande och jag längtar redan efter sommarens långa löppass.

Strax innan Kullamannen, i slutet på september, satte jag upp mig som vikarie i Mora kommuns vikariebas. En klasskamrat från Skidlinjen jobbade extra som lärarvikarie under tiden på Skidlinjen och jag tyckte det verkade vara ett bra, flexibelt extrajobb som skulle kunna ge mycket tid till träning. Jag tycker det är väldigt intressant och roligt att försöka lära ut saker och tyckte det kunde vara kul att få en inblick i skolans värld.

Efter att ha vikarierat som hemkunskapsfröken (ugnspannkaka) en dag och gympalärare en annan tackade jag ja till att vara klasslärare i en åk 2:a i två dagar. De två dagarna blev en vecka, som blev en vecka till när deras ordinarie lärare visade sig vara sjukskriven och uppsagd, som blev fram till jul och som nu landat i fram till sommarlovet. Inte alls som planerat. Inte alls så flexibelt som det var tänkt och träningen har fått stryka med rejält. Men det har samtidigt varit väldigt kul och lärorikt och jag älskar klassen och min kollega och jag känner att vi gör något som verkligen behövs och gör skillnad. Att se hur barn som tidigare inte trodde att de kunde någonting nu tar för sig och har en helt annan blick och inställning är fantastiskt inspirerande!


Jag är avis på ungarnas teckningsskills!!

Man får så mycket kärlek från barnen! :)

Just när jag började få ihop tillvaron med jobb och träning lite bättre igen körde jag Moraloppet och lyckades förfrysa två fingrar. Det var visserligen ganska kallt men jag hade inte någon aning om fingrarna förrän jag kom in i omklädningsrummet och såg att de var helt vita, hårda och bortdomnade. Eftersom jag alltid haft problem med kalla händer och fått vita fingrar ett par gånger även vid varmare temperaturer ställde jag mig i duschen och försökte värma upp mig. Då började de se riktigt otäcka ut och jag insåg att det var värre än jag trott först och efter att ha konsulterat sjukvårdarna på plats fick jag rekommendationen att åka in till akuten. Jag fick komma in överraskande fort men Mora lasarett har tydligen ingen läkare som är kunnig inom köldskador och jag är minst sagt besviken på den hjälp och information jag fick där. Efter att Adam under ett par timmar försökt hjälpa mig att tina upp fingrarna åkte vi hem utan att jag hade någon aning om hur illa det egentligen var.

I omklädningsrummet innan duschen

Efter upptiningen på akuten

5 dagar senare

Tre veckor senare...
Myyyssigt

Några nätter med dålig sömn och två återbesök senare (det första till en läkare som inte heller hade någon erfarenhet av köldskador och som googlade fram det jag själv tagit reda på innan) fick jag i alla fall hjälp av två väldigt sympatiska arbetsterapeuter som gav mig specialsydda "fingerstrumpor" att skydda fingrarna med och såg till att läkaren, flera veckor efter första besöket, skrev ut recept på en nitroglycerinsalva att smörja in fingrarna med innan jag ska ut i kylan. Fingrarna är väldigt köldkänsliga och sticker/domnar direkt i kylan trots tjocka vantar. Nu en dryg månad sen Moraloppet är fingrarna, framförallt pekfingret som har varit värre hela tiden, fortfarande "stickiga" och domnade men de ser i alla fall mycket bättre ut nu efter att svullnaden lagt sig och den döda yttre huden trillat av. Det var skönt att se att huden där under såg helt normal ut och jag hoppas att det fortsätter bli bättre och bättre och att jag får tillbaka mer känsel i dem framöver och framförallt blir mindre köldkänslig.

Med salvan, fingerstrumpa och en liten engångs-handvärmare i tumvanten gick det hur bra som helst (med fingrarna) under Orsa Ski Marathon nu i helgen efter en hel månad utan tävlingar. :D Inte supersmidigt men det var väldigt skönt att det gick i alla fall!

Nitroglycerinsalva och "little hotties"

Fick den här bilden från Jonas J i IK Stern

Minatti stod på toppen av Björnbacken och
hejade och fotade

Lagom till att jag nu äntligen fick till en tävling så åkte jag hem från loppet i söndags med en risig känsla i kroppen. Småförkyld har jag sen jobbat fram till idag. Igår var det friluftsdag och det var skönt att spendera en dag utomhus även om jag inte var så pigg. I går kväll kände jag mig inte alls bra och efter att ha vaknat genomsvett mitt i natten snorig och med ont i halsen stannade jag hemma idag. Lika mycket för mina kollegors och barnens skull som för min egen. Så typiskt!


Planen var annars att köra Skinnarloppet på söndag för att försöka hitta lite form till Tjejvasan. Men att hitta form kräver ju som bekant att man byggt upp form och det är väl sämre med det....

Sen Moraloppet har jag varit väldigt osäker på om jag kommer kunna och våga köra Vasaloppet. Är det för kallt känns det bara dumt. Jag är rädd att jag inte ska känna om det händer något med de skadade fingrarna igen. Men efter Orsa Ski Marathon har jag ändå lite nytt hopp. Värmen i handvärmarna räcker dock bara ca. 5 timmar så det kan bli lite stressigt....;-)

Att köra ett bra Vasalopp i år känns inte så realistiskt med tanke på vinterns träning. Men att behålla min obrutna svit av Vasalopp sen jag första gången körde Öppet Spår 2009 och lägga ett 9:de år till historien kanske kan vara tillräcklig motivation! Något lär man sig ju alltid. Men jag ska suga på den lite till...

Målfotot från mitt bästa Vasalopp
hittills (2015 då jag blev 31:a)

onsdag 15 februari 2017

Orsa Ski Marathon 2017

I lördags var det tävling på hemmaplan (igen). Bekvämt med många tävlingar som ligger nära. Orsa Ski Marathon var det denna gången. Jag har åkt loppet två gånger innan. Båda gångerna har det gått bra och jag har varit nöjd efteråt. Denna gången hade jag en mindre positiv känsla efter. Vi tar det från början:

Fint väder! :D

På de två andra långloppen vi kört i år har antingen jag varit seedad eller Fia. Denna gången var vi det båda! :) Så skönt att slippa vara där tidigt för att lägga ut skidor. Vi var på plats ca kvart över nio. (Starten gick 11:00.) Rutinerna innan tävlingar börjar sitta lite bättre nu. Det enda som jag aldrig blir riktigt nöjd med är uppvärmningen. Jag vill alltid vara mer igång än vad jag är. Får bli ändring på det på riktigt nu!

Lugn start:
Som vanligt så börjar det med björnbacken. Det var ingen tokkörning denna gången men man blir ju trött ändå. Efter bara några 100m på vägspåret så svängde banan ut på myren. Det gick lugnt här och vi var en klunga på säkert 50 man. Efter ca 4 km på myren svängde man in på vägspåret igen och körde Stormon. Det gick fortfarande lugnt. Körde och snackade med Tim lite grann o så. Istället för att köra runt Stormon så svängde man av mot Kallbolsrundan.

Oväntad tempohöjning:
När vi kom ut på Kallbolsrundan blev det stökigt. Det är ganska tricksig åkning med många skarpa svängar. Normalt sätt är det inga problem att åka där men med 3 spår i bredd i en stor klunga så blev det jobbigt. Spåren var dragna i många av svängarna vilket gjorde det extra svårt. Någonstans här vid ca 12 km var det någon som bestämde sig för att dra upp tempot rejält. Ryktet säger att det var en junior (som endast kör 21 km) som gjorde ett ryck. Fältet drogs ut ordentligt i alla fall. 

Svag och motivationsproblem:
Jag gjorde så gott jag kunde för att hänga med. Jag blev tvungen att ge mig ganska snabbt, tempot var för högt för att jag skulle orka köra 30 km till. Nu i efterhand känns det som att jag gav upp för lätt. De brukar kännas så. Men där och då gick det inte. Resten av första varvet blev jobbigt mentalt. Det kändes som att loppet redan var förlorat. Jag visste att mitt mål om att klara elit-ledet hade skitit sig.

Nya tag:
In på andra varvet började jag få lite mer krafter igen. Jag jagade ikapp en klunga precis innan vägspåret vek av ut på myren men där tappade jag den direkt igen. Jag upplevde att skidorna "sög" här. Jag fick ta i oproportionerligt mycket för att hänga med. Jag tappade mycket fart när jag inte kunde åka med och blev ikappåkt av två åkare som jag tog rygg på resten av färden på myren. När vi kom ut på vägspåret igen hade jag återhämtat mig ganska bra och jag tyckte tempot var något lågt så jag gick upp och drog för att hålla pulsen uppe!

Målgång:
Från och med att vi gick ut på Kallbolsrundan drog jag hela tiden. Mitt nya mål med loppet var att ta ut mig så gott jag kunde. In på de sista kilometerna som är mer kuperade kom vi ikapp en åkare men han verkade inte vilja bli omkörd för han ökade tempot avsevärt när vi kom ikapp. Först fick han en liten lucka men i slutet av ena backen kom jag ikapp honom igen. Jag tog rygg hela vägen in, vi lyckades komma ikapp en annan åkare också som verkade ha väggat lite. Tyvärr räckte jag inte inte till i spurten för att slå honom. Jag var lite för flåsig och trött så min träff blev inte så bra.

Loppet i siffror:
Tid: 2:00:11 (+08:25)
Sträcka: 42.2 km
Placering: 31
Maxpuls: 180 (94%)
Snittpuls: 168 (88%)

Resultat här

Målgången

Jag hade ju hoppats på att vara närmare vinnaren men jag orkade helt enkelt inte hänga med när de tryckte på ute på myrarna. Svårt att bedöma om det rätt eller fel att köra safe och släppa. Till helgen är det Skinnarloppet i Malung, då ska jag försöka att hänga på så gott jag kan och inte köra säkert. Jag vet att starten brukar gå väldigt fort där så det gäller att vara ordentligt uppvärmd! ;-)

Här är lite bilder från resten av veckan:

Jag blev utskjutsad till Evertsberg igår av Henrik på jobbet
så att jag skulle slippa åka och vända.
Väldigt snällt :)

Så här långt orkade jag staka upp i Gopshusbacken...

Idag var det riktigt härligt cykelpendlingsväder! :D

Fint att köra på sjön i solnedgång

fredag 10 februari 2017

Adams vecka hittills i bilder

Efter stafetten i lördags åkte vi tillbaka till Mora, men inte ensamma.. Oskar följde med oss för att se hur glamouröst vi bor! ;-) Eftersom vi har ett kombinerat sov- och vardagsrum och så bodde vi alla i samma rum. Dock fick Oskar ligga på golvet. ;-) (på liggunderlag). 

Tillsammans hann vi med några riktigt fina pass! Bilder Oskar Henriksson

Vi körde distanspass i Grönklitt i söndags

Testade Orsa Ski Marathon banan

I måndags följde följde Oskar med på en löptur mot
Adams jobb

Provade släntracet. Godkänd av Oskar! :)

Oskar fick vänta på skidåkaren

Brant

I onsdags tog vi en morgonjogg ut på sjön

Sprang till en ö

Kastade lite is

Försöker cykla till jobbet ibland iaf! :)

För ca två veckor sedan skadade jag ryggen igen när jag körde marklyft på gymmet. Orkar inte med en lång rehabiliteringsperiod igen! :( Det känns dock inte lika farligt som sist. Strålar inte fullt så mycket ner i benet och jag kan träna utan besvär. Jag har tagit tag i det direkt denna gången i alla fall och gått till en naprapat jag fått rekommenderad av flera jag känner! Anders Rahm.  

Lägg märke till att höger rumphalva är större än vänster.
Intressant!

Det var ett mycket intressant och lärorikt besök som tog två timmar istället för en! Det känns som att Anders verkligen tyckte det var intressant och spännande att identifiera vad problemet är. Känns bra och seriöst. Ska dit på återbesök nästa vecka. 

Imorgon är det Orsa Ski Marathon. Vi är båda seedade till 0-ledet så vi slipper vara där överdrivet tidigt för att lägga ut skidor. Såååå skönt! Känner mig peppad och sugen på att köra långlopp igen efter att det gick bra för några veckor sedan på Moraloppet. :)Återkommer efter loppet någon gång!

onsdag 8 februari 2017

SM - stafetten

I söndags blev jag, Oskar och Johannes historiska! Vi blev de första skåningarna att köra en SM-stafett. (I alla fall de första på vääääldigt länge :).) Vi gjorde en bra laginsats tycker jag! Johannes gick ut som första man och åkte snabbast i laget. Oskar körde andra sträckan och lyckades hålla avståndet till lagen framför oss och gav mig ett inspirerande utgångsläge!

Är Oskar glad eller nervös? :D

Under tiden som Johannes åkte sin sträcka värmde jag upp och stod och hejade. Det är riktigt taggande att se på när ens lagkamrater kör! När Oskar hade kört sitt första varv gick jag ner till stadion och gjorde mig redo för växling och för att köra den sista sträckan! Vi var tre lag som låg ganska markant sist och jag önskade lagen framför mig lycka till innan de gav sig iväg. Psykning? Nej snällt ju! ;-) Johannes hade peppat mig innan att jag var en bättre åkare än dem så jag hade förhoppningar om att kanske kunna komma ifatt något av lagen.

Johannes matar på!

Jag öppnade kontrollerat. De jobbiga är att hur kontrollerat (dvs lugnt) man än öppnar så blir man väldigt trött efter ett tag ändå. ;-) Första varvet kändes bra och skidorna gick bra! Jag hade flyttat fram bindningarna två steg för att se om det skulle göra något på fästet. Men det är såklart svårt att avgöra om det var det eller vallan som gjorde att jag fick bättre fäste.

In på andra varvet var planen bara att hålla samma fart som på första varvet och fortsätta åka tekniskt dugligt. Det gick ganska bra, ända tills jag trillade i den lättaste och flackaste utförskörningen på hela banan... Som tur var så gick det inte speciellt fort så jag tappade inte mycket tid heller. Den sista kilometern av banan är sjukt jobbig och innehåller tre jobbiga backar. I den andra backen stod Fia och Johannes och skrek på mig att jag hade ett lag 20 sek framför mig och i den sista stigningen innan utförskörningen innan stadion såg jag en åkare på toppen.

Tyvärr inget stekar väder precis

Sjukt vad man blir taggad och fokuserad direkt! I och med att jag tagit in mycket på åkaren framför mig så var jag säker att jag skulle komma ifatt. Så jag kände mig inte tvungen att öka tempot. Sista varvet blev riktigt spännande. Både för mig och för Fia, Johannes och Oskar. Halvvägs in på varvet kom jag ikapp. Jag gick om direkt och tryckte på lite extra för att få en lucka. Det kändes säkrare och gå om direkt än att göra upp i en spurt. De tre sista backarna var brutalt jobbiga. Åkaren bakom mig hade många som skrek och hejade på honom. Jag fick då upp en bild av Stina Nilssons avslutning i tour de ski när Weng försöker heja fram Ostberg och Stina bara ökar ännu mer! >:)

Jag höll hela vägen in, eller höll o höll men jag höll avståndet i alla fall och Skåne kom inte sist! Sjukt kul att köra stafett. Hoppas vi får ihop ett lag till nästa år också! Traditionell skidåkning är inte så dumt det heller! :) De enda som jag har att anmärka är såklart teknikzonerna som är helt sjukt tramsiga! Jag blir så sugen på att göra en Andreas Holmberg bara för att protestera. All cred till honom, hatten av!

Pågarna!

Loppet i siffror:
Placering: 30/31
Tid:1:36:04 (+17:51)
Sträcktid: 32:23 (+7:07)
Snittpuls: 175 slag/min (91%)
Maxpuls: 185 (95%)

Resultat här

Lite bilder från veckan i Söderhamn tagna av Oskar.

Innan första sprintenpanik! 

Start!

Sjukt smidigt med Krokstastället! 

Bodde ju inte helt fel heller

Fia hoppas att hon ska slå mig i 100m i skidåkning också
som hon gjorde det i löpning i somras... 

Selfies ska tas från ovan Oskar!

Just chillin!