tisdag 14 november 2017

Kullamannen Ultra 100 miles 2017

Efter att ha blivit överinspirerade av Oskar på UTMB förra sommaren anmälde vi oss till Kullamannen Ultra 2016. Ett tufft lopp på 63 km och 3000 hm som gick ute på Kullaberg. Det gick bra för oss båda då och vi tog oss igenom med inga värre men än brutal träningsvärk. ;-) När vi sen fick höra att distansen 2017 skulle öka från 63 km till ett riktigt 100 miles (16 mil) lopp började det kittla i fingrarna lite. Men vi höll oss från att anmäla oss. Det är trots allt mer än dubbelt så långt som vi sprungit förut och att avsluta ett lopp med det tre varven vi sprang 2016 verkade galet.

Men allt eftersom bearbetar man saker på något konstigt sätt... Från början var det ett maxantal på 100 löpare som kunde anmäla sig. När det (någon gång i mars) framgick att ca 80 löpare redan anmält sig så tyckte Fia att det var lika bra att anmäla sig ifall vi skulle vilja springa. Jag var något mer skeptiskt till idén men hakade såklart på. Jag tänker inte låta Fia springa ett 100 miles lopp innan mig! ;-)

Det var så det började...
Här är en lite introvideo till loppet:



Planering och tiden innan:
Det är mycket planering inför ett sånt här lopp och man går igenom alla tänkbara scenarier av vad man kan tänka behöva ha med sig, vad man ska ha på sig, vilka skor man ska börja springa med och vilka som ska vara i dropbagen. Vi måste ha köpt tillräckligt med mat (godis) för att klara oss ett par veckor; lösgodis, chips, kakor, bars, liquids, mackor, apelsiner, gainomax, jucie, coca cola ja allt! ;-) Eftersom vi aldrig sprungit så långt innan så hade vi ingen aning om vad vi skulle bli sugna på. Det är ju väldigt viktigt att kontinuerligt få i sig energi under ett sånt här lopp.

Lite av vad vi hade med oss uppradat hemma i Ängelholm

Efter en sommar med lite för få löppass på över 3 timmar, skadade knän, ljumskar och brutna revben så var det helt plötsligt dax för start... Nej men helt seriöst så kände vi verkligen inte oss speciellt förberedda och vi gick in med stor respekt för loppet och en mycket ödmjuk inställning. Vi ville inte riskera vintersäsongen på något sätt.

Starten av loppet var klockan 11:00 på fredagen så vi körde ner till Skåne på onsdagen för att ha en dag på plats att kunna göra de sista förberedelserna. Man brukar vara lite stel efter en hel dag i bilen också så det kändes bra att ha en dag mellan. Det var en del saker som man var tvungen att ha med sig (se bild nedan) och mycket av det hade vi beställt från Apotea.se som alltid brukar vara snabba. Men inte denna gången såklart... Så jäkla typiskt, vi blev tvungna att ge oss ut torsdag kväll för att skaffa det vi fattades.

Obligatorisk utrustning

Beskrivning av tävlingen och banan:
Man startar i Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. De första 5 kilometerna är ganska kuperade sen blir det platt hela vägen ut till Kullen. Den första kontrollen var efter 26 km. Där fanns endast vatten och sportdryck. Nästa kontroll var i Ängelholm på Råbocka camping efter 48 km. Man var tvungen att lämna kontrollen senast 19:00 för att få fortsätta tävlingen. I Ängelholm fanns det fler olika saker att äta och man fick tillgång till sin dropbag (en väska man packat själv med extra förnödenheter och kläder) som man lämnade vid start. Efter Ängelholm sprang man ett snitslat parti i skogen ut till Vegeholm där man gick på Skåneleden igen. Nästa kontroll var i Svanshall efter ca 65 km (73 km visade det sig vara i verkligheten). Här fanns vatten/sportdryck plus kaffe/kaka från ett lokat café. När man kommit ca 80 km så började det bli mer kuperat och vid kilometer 82 fanns det en vätskekontroll som var obemannad. Här är man ute på Kullen och terrängen är riktigt kuperad, blöt och svår. Efter 91 kilometer kommer man till Kullens fyr som också är en vätskekontroll och strax efter kommer man till Mölle hamn där varvning och mål är. När man kommer till Mölle har man 3 varv kvar på 21 km att springa. I Mölle var det även en ordentligt kontroll med mat och tillgång till en ny dropbag.

Banan


Raceday:
På tävlingsdagen gick vi upp ca 06:30. Pappa skjutsade oss först till Mölle. Vi var tvungna att hämta våra nummerlappar där senast klockan 08:45 på morgonen, lite jobbigt kan jag tycka... När vi var klara i Mölle åkte vi till starten. 15 min innan starten var det peptalk och lite ny information från tävlingsarrangörerna. Banan var något omlagd på ett par bitar. Vid starten var Fias barndomskompis Maria och hennes familj som sen också stod på ett ställe längs banan och hejade på oss. :)

Foto: Helsingsborgs Dagblad

So far so good! (sprungit 100 m här...)
Foto: Helsingborgs Dagblad

Nummerlappsutlämning 

Parkering vid starten


Kilometer 1 - 65 av Fia
Det här var vår lugnaste tävlingsstart någonsin! :) Ingen verkade ha så bråttom på asfalten uppför första backen och vi föll in i lunken och började gå så fort lutningen ökade lite. Snart vek banan av in i skogen och jag höll koll på pulsklockan och försökte hålla nere pulsen och inte pressa på i den relativt tunga terrängen. Det var lerigare än jag hade väntat mig det här partiet av banan. Men efter bara några kilometer kom vi ut ur skogspartiet och ut på en asfaltväg. Vi springer aldrig asfalt annars och jag hade klarat mig utan det här partiet också. Det kändes längre än de ca 3 km vi uppskattat det till nu i efterhand. Men eftersom det var både asfalt, utför och inte hade börjat blåsa så mycket än så var det i alla fall ett lättsprunget parti som vi inte skulle se så mycket av längre fram längs banan. ;-)

Startbacken

Vid Hovs hallar stod Maria och hennes familj och hejade. Jättekul, även om vi tyckte lite synd om ungarna som var uttvingade i snålblåsten. ;-) Ja, det hade börjat blåsa ganska mycket när vi kommit ut längs kusten. Kändes lite onödigt med motvind, precis som om inte utmaningen var tillräcklig som det var. Men det var ju samma för alla och bara att acceptera läget. Jag försökte hitta lite lä bakom Adam men det kändes som det blåste från alla håll och kanter.



Jag hade varit hos naprapaten på en "akuttid" måndagen innan loppet eftersom jag haft en ichiasliknande skum smärta i höger rumpa/rygg. Jag hade känt av det på jobbet veckan innan och sen hade det kommit tillbaka under ett löppass som jag avbröt och jag hade inte försökt springa något mer sen dess sen. (Men åkt ett par pass skidor och det funkade bra!) Under naprapatbesöket fick jag en behandling och lite tips på hur jag skulle kunna hantera problemet om det uppkom under tävlingen. Jag fick även ett bälte som kan användas som avlastning vid ryggbesvär som han tyckte jag skulle ha med i packningen i nödfall. Jag hade inte räknat med att använda det så här tidigt under tävlingen men när jag hade haft känningar upp mot ryggen ett tag gav jag det en chans. Det kändes bättre!

De kommande milen sprang vi ömsom själva och ömsom tillsammans med andra, framförallt med två killar som också sprang tillsammans. Vi höll vårt eget tempo och ibland passerar man någon som tagit en liten paus för att en stund senare bli passerad igen, vice verca. Så håller det på och efter ett tag börjar man känna igen löparna runt omkring. Vissa utmärker sig mer än andra, som killen som sprang barfota i sandaler. Eller killen med stavar som alltid verkade gå när man såg honom men som ändå alltid låg framför oss. (Vi kom ifatt honom vid Vejbystrand och han verkade ha en taktik att gå en viss tid och sen springa en viss tid...)

Innan Ängelholm hade mina fötter, eller mest vänsterfoten, börjat göra ont under hålfoten. Jag sprang i ett par skor med mer dämpning och drop än jag brukar som jag inte sprungit så långt i tidigare och funderade på om det kunde ha med det att göra. Jag ställde i alla fall in mig på att byta skor i Ängelholm.

Fast nu var foten inte det största problemet eller något som oroade mig så mycket. Det onda på högersidan hade ju visserligen lite oväntat gett med sig när jag tagit på bältet men verkade nu istället förflyttat sig över på vänstersidan och jag märkte att jag var stel och öm och hade svårt att lyfta benet när vi skulle ta oss över alla övergångar mellan hagarna vi passerade på vägen ut mot Ängelholm. Det gick ganska bra på de mer lättsprungna partierna men det bådade ju inte så gott inför den tuffa avslutningen att jag redan hade svårt att gå uppför.

Jaja. Vi sprang på in mot Ängelholm. Vi hade sneglat på klockan och funderat över rimlig tid till Ängelholm och hade god marginal till tidsgränsen. När vi kom ut på cykelbanan möttes vi av Oskar och Tina. De stod på ett ställe längs banan där skyltningen var högst otydlig och det räddade oss från att springa fel. Det hade börjat skymma men var gatubelysning det sista partiet in mot kontrollen. Pannlamporna hade vi planerat att ta på i Ängelholm. Det var kul att se några bekanta ansikten längs banan och vi stämde av läget lite och sen mötte de upp oss igen på kontrollen vid campingen.

Foto: Oskar Henriksson

Foto: Oskar Henriksson

Ängelholm 48 km
I kontrollen i Ängelholm hade även min mamma tagit sig ut så vi hade ett helt litet crew att prata med medan vi tog på oss torra kläder och försökte få i oss mat och dryck. :) Vi hade ju skyndat oss lite på slutet för att komma fram i god tid innan tidsgränsen och ha gott om tid i kontrollen men så här i efterhand tog vi lite väl god tid på oss där. Jag brukar aldrig ha ro att stanna nån längre tid på några kontroller annars men det var lite för skönt att ta det lugnt den här gången. Jag kände mig väldigt stel i vänstersidan och försökte stretcha ut utan några större framgångar. Tiden flög iväg och i efterhand insåg vi att vi nästan hade varit på kontrollen en timme när vi lämnade för att springa ut i mörkret i Kronoskogen.

Foto: Oskar Henriksson


48-65 km
Vädret var oväntat skönt. Det hade varit lite kallt i pausen men så fort vi kom igång igen kände vi att det var ganska varmt och blåste mindre och vi fick snart ta av oss överdragen igen. Det kändes jätteskönt med torra strumpor och nya (gamla) skor och vi ansträngde oss lite extra för att hålla oss torra så länge det gick. Förutom lättnaden över att ha fått på nya skor så var väl inte formen på topp direkt. Vänstersidan fortsatte att protestera vilt med ont i rumpan som snart övergick till ljumsken. Det började kännas lite hopplöst när natten knappt hade börjat och jag redan hade börjat gå och springa växelvis. Jag hade räknat med att det skulle kunna bli mycket gång men hade hoppats att det skulle kommit lite senare. Vi tog några stretchpauser. Efter pauserna gick det lite bättre ett tag men det höll i sig kortare och kortare tid ju längre tiden gick. Adam konstaterade krasst att min haltande jogg knappt gick fortare än att gå och vi ställde in oss på att gå på raskt några kilometer och se hur det utvecklade sig. Vi började räkna lite på tider och möjliga scenarion. Nu var vi i alla fall en bit ute på Kullahalvön men Adam trodde inte att vi skulle hinna i tempot vi höll. Jag märkte att det inte ens gick speciellt bra att försöka gå i något slags vettigt tempo och hade en rejäl svacka och ville bara lägga mig ner och sova. Nu var det var ganska längesen vi hade sett någon annan längs banan också. Efter ett sista uppgivet försök att stretcha bort smärtan och stelheten började det gå upp för mig att det inte skulle bli bättre och att det bara vore dumt att fortsätta. Även om jag skulle kunna ta mig ut till Kullen så skulle jag inte kunna ta mig runt den kuperade banan där ute när jag knappt kunde gå uppför några trappsteg redan. Jag hade gjort ett försökt att få Adam att springa i förväg för att han i alla fall skulle ha en chans att hinna och jag skulle kunna gå vidare ett tag och se hur det utvecklade sig men han vägrade lämna mig i mörkret. Det gjorde beslutet snabbare och enklare än jag hade föreställt mig. Adam ringde sin pappa i Ängelholm och vi fortsatte fram mot parkeringen vid Farhult för att möta upp honom där. Båda Adams föräldrar kom och jag tog på mig mitt överdrag och sa hejdå till Adam och önskade honom lycka till när han sprang vidare. När jag märkte att jag knappt kunde lyfta benet för att ta mig in i bilen kände jag mig ändå ganska tillfreds med mitt beslut....

Kilometer 65 - 115 av Adam
Jag kramade Fia hejdå och sprang vidare i mörkret. I och med att det hade gått ganska lugnt från Ängelholm så kände jag mig relativt pigg. Till en början kändes det en aning ensamt och lite tomt att Fia inte längre var med. Jag hade lyckats hålla fötterna ganska torra från Ängelholm vilket var skönt så det blev en del svordomar när jag sprang igenom kohagen som var fylld med vatten... Inga torra fötter nu längre. :( Efter ett tag kom jag ifatt en löpare som promenerade. Han hade bestämt sig för att gå hela natten. Kanske smart, men kändes som att det skulle bli knappt med tid.

Efter hand passerade jag fler och fler löpare, det gav såklart bra självförtroende men det var lite tråkigt att inte ha någon att springa med. Precis innan kontrollen som skulle varit vid 65 km men som var vid 75 kom jag ikapp en person som jag kände. Tyvärr hade han bestämt sig för att bryta då han hade problem med knät. I kontrollen hittade jag de två killarna som vi sprang med tidigare under dagen. Vi växlade några snabba ord innan jag gav mig iväg själv igen!

Såhär såg kontrollen ut

Nästa by jag passerade var Arild. En kille i min ålder var ute och peppade löparna som sprang förbi. Han mötte mig i början av hamnen och rullade med mig en bit på sin skejtboard. Man uppskattar all form av peppning, sällskap och kontakt med andra människor väldigt mycket! :) När jag kom ut ur Arild blev det något mer kuperat. Vissa av Skåneledens små fyrkantiga orangea markeringar var svåra att se och hitta. På vissa ställen delade sig stigen så då fick man chansa lite. ;-)

Nästa kontroll var obemannad. Jag mötte en kille här som hade varit och varvat i Mölle precis. Han sa att varvet han sprungit på Kullen var det värsta han sprungit någon gång, men jag lät mig inte påverkas speciellt mycket av hans negativitet. ;-) Nästa parti av banan var sträckan nere vid havet på de stora stenarna. Vägen ner dit är brant och bland det lerigaste jag sett. När jag kom ner till stenarna var det helt tyst. Det var inte en vindpust som lät. Det var lite knepigt att springa på stenarna i mörker och med något trötta ben...

"Vi sa tidigare att banan var den mest gyttjiga på 10 år, det är fel! Vi reviderar till att vi aldrig sett så tung bana." /Kullamannen

(Bild från förra året)

Efter några 100 m på stenpartiet uppenbarade sig en gestalt bland klipporna... Ju närmre jag kom desto mer tyckte jag att den verkade bekant. När den sen gav ifrån sig ett läte på äkta Tomelilla-mål förstod jag att det var Oskar. Han hade slagit upp sitt hängemattetält där och stod och hejade på löparna i mörkret. Det var riktigt roligt att se ett bekant ansikte och att prata lite. Han följde mig bort till Nimis, där började det tuffaste partiet på banan. Det var många som verkade ha en tuff period här. Två löpare satt och vilade i början och jag gick om ett par stycken också. Klättringen blev en rejäl pulshöjdare och jag kände mig för första gången under loppet lite illamående. Det blir en ond cirkel, när jag som mest behöver energi så kunde jag inte inta det.


En lite pose har man alltid tid för!
Foto Oskar Henriksson

Kom igen ben ni klarar av lite till!
Foto Oskar Henriksson

Sträckan efter Nimis var som sagt riktigt jobbig. Det är många branta höjdmeter man tar upp till Kullen högsta punkt Håkull. Uppe på toppen möttes jag av ett riktigt glatt gäng som stod och hejade. De hade lagt ut glowsticks på marken som en pil mot dem, de hade grill och gjorde vågen när jag kom upp för krönet. Man blir så glad! :D

Det var nog i utförslöpningen efter Håkull som jag började känna att fötterna gjorde ont och var riktigt ömma. En löpare som låg ett varv före mig kom ifatt mig. Det var kanske inte så smart då det gick lite för fort för mig men vi sprang tillsammans ett bra tag. Det var kul att ha någon att prata med. När jag kom upp till fyren blåste det rejält. Jag fyllde mina flaskor snabbt på vätskestationen och gav mig vidare mot Mölle. Sträckan till Mölle är ganska lättsprungen, vinden var dessutom i ryggen så det gick ganska snabbt. 

När jag ÄNTLIGEN efter 96 km kom till Mölle tog jag min dropbag och gick in i det varma tältet. Det var många utslagna och uppgivna löpare där. De flesta verkade ha gett upp och det var ingen positiv stämning direkt. Planen var i alla fall att jag skulle ge mig ut på ett till varv. Jag bytte mina strumpor, fyllde mina flaskor och energidepåer. När jag satt på toa ringde Fia och undrade hur jag mådde. Jag hade smsat och sagt att jag skulle försöka ta mig runt ett varv till men att jag nog skulle bryta sen för att fötterna gjorde för ont. Hon sa åt mig att ringa Oskar och se om han hade några tips om fötterna. 

"Men det är ju tråkigt att bryta". Oskar Henriksson

Oskar tyckte jag skulle prova att tejpa fötterna och se hur det kändes först innan jag bröt. Så det gjorde jag innan jag gav mig ut i mörkret igen! Klockan var nu ca 06:00 på morgonen. Jag var ordentligt stel efter pausen i Mölle som blev alldeles för lång. Nu hade jag i alla fall min stavar att hänga på vilket var riktigt skönt. Till en början kändes fötterna helt okej men sen kändes det som att tejpen släppte och det gjorde mer ont hela tiden. Jag kände mig ganska uppgiven nu, det hade varit mörkt i ca 14 timmar och det var väldigt glest med löpare. När jag kom ner på stenstranden igen pratade jag lite med Oskar och han peppade mig att fortsätta tills det blev ljust i alla fall.

Klättringen upp till Håkull tog riktigt lång tid denna gången. I princip kunde jag inte springa längre, fötterna gjorde mer och mer ont och jag började även få känningar i ena knät. Tanken att springa två varv till; 42 km, 2000 hm, ca 10 timmar kändes väldigt långt bort. Jag hade ju lovat mig själv att inte fullfölja om det kunde vara på bekostnad av skidsäsongen också. Ändå blev beslutet jag tog sen ett av de svåraste jag tagit. Detta blev den första tävlingen jag bröt... 

Jag ringde Fia och berättade hur jag kände sen ringde jag pappa och sa att jag ville bli hämtad på parkeringen vid fyren. Vägen till fyren var mentalt jobbig. Tanken om jag tagit rätt beslut eller om jag borde ha fortsatt kom och gick många gånger. När pappa kom körde vi ner till hamnen i Mölle där jag hämtade våra dropbags och anmälde att jag brutit.

Efter att jag punkterat blåsan på lilltån

När jag kom hem tog en dusch, åt lite sen däckade jag på soffan i Fias knä. Större delen av eftermiddagen och kvällen sov jag. När Fia blev hämtad av sin mamma och jag skulle säga hejdå kände jag hur synen och hörseln började försvinna. (Som det känns innan man svimmar.) 

Dagen efter kände jag mig okej och hyfsat pigg vilket var tur eftersom vi skulle köra upp till Mora då. Benen och fötterna var såklart stela och ömma men inte värre än att man kunde ta sig fram. 

Reflektioner och lärdomar Det har varit kul att gå igenom loppet igen nu under tiden jag skrivit inlägget. Jag har återupplevt känslor och tankar jag hade under loppet vilket har varit både roligt och jobbigt. Det känns såklart väldigt tråkigt i efterhand att jag bröt men jag tror fortfarande att det var rätt beslut. Det jag känner att jag kunde gjort bättre och annorlunda till nästa gång är:

- Sprungit in mina skor bättre. Kanske påverkade det att jag fick ont i trampdynan då det var en ny modell med mer dämpning och drop än vad jag är van vid.
- Haft bättre sjukvårdssaker för fötterna med mig. Bättre tejp, rengöring etc.
- Druckit mer vatten och mindre sportdryck under loppet. I början hade jag en flaska vatten och en med sportdryck men sen övergick jag till endast sportdryck. När jag kom ut till Kullen kände jag att jag började må illa av den. 
- Tagit det lugnare på första varvet ute på Kullen. Kanske till och med bestämma att jag ska gå en viss tid och sen springa en viss tid. 

Det var i alla fall riktigt roligt (större delen av loppet;-)) och jag lärde mig mycket. Nästa gång kommer jag kunna tackla motgångerna bättre! Vad som blir nästa gång vet jag/vi inte än men vi är inte avskräckta utan snarare mer motiverade och springa långt! 

Resultat här
141/185 anmälda kom till start
40/141 fullföljde
72% bröt

En video från Salomon

söndag 29 oktober 2017

Skidpremiär i Grönklitt i oktober!

Igår, den 28:e oktober, körde vi säsongens första pass på snö i Orsa Grönklitt. Vi visste sen länge att premiären skulle vara den här helgen men fram tills igår har det känts väldigt overkligt. Men igår förmiddags åkte vi upp till Grönklitt och möttes av 2,7 km spår och solsken. Vilken drömstart på säsongen! :)





Idag fick vi sällskap av Adams kompis Ulf upp till Grönklitt. Adam skejtade och jag körde klassiskt med perfekt klisterfäste precis som igår. Om man bortser från kladdet är det sjukt gött med klister och jag gillar verkligen bettet som ett bra klisterfäste ger.

Vi gled omkring två timmar i strålande solsken idag och bara njöt. Det hade fryst på i natt och var fantastiskt fina spår! :)


Nu väntar en lugn träningsvecka och uppladdning inför Kullamannen innan vi åker ner till Skåne på onsdag. Det är en hel del som behöver planeras och fixas inför loppet...





Vallarapport:
Bas: Tunt lager med Swix KB20 Base Klister Spray
Mellanlager: För att bättre slitstyrka ett tunt lager med Swix KX35 Violett
Topp: Swix KX45 Violett klister tillsammans med Swix VM Universal Klister

söndag 15 oktober 2017

Höstträningen rullar på

För Adams del har det ironiskt nog mest varit cykling som har funkat att träna de senaste veckorna sen cykelvurpan. Han fick ju en rejäl smäll på revbenen när han vurpade och efter några dagar testade han att skejta lite men det gick inte alls utan gjorde att han fick ännu mer ont. Efter det har han undvikit all träning som inte har känts bra för att inte dra ut på problemen längre än nödvändigt. Dessutom har jag fått hålla igen på skämten för att inte frammana några skrattattacker. ;-)

Cykling har i alla fall funkat bra som tur är! Men eftersom jag velat hålla igång med löpning och rullskidor också så har vi tränat en hel del på vars ett håll de senaste veckorna...

Min träningsmängd har inte varit i klass med Adams senaste månaderna. Jag är imponerad över hur målmedvetet han tränar och hur mycket han orkar! Men jag är nöjd med hur min träning flutit på. Jag har gått mycket på känsla och tränat på mer när det känns bra och fått till en bra mix av olika träningsformer och typer av pass tycker jag. 

Senaste månaden har jag kört ett klassiskt rullskidpass i backen upp till Grönklitt varje vecka. Det blir ett bra tröskel- och teknikpass och det är kul att jämföra tider, puls och känsla från gång till gång. 

Kyligt!
Första morgonen med bilruteskrap. 

I fredags vågade Adam sig på att testa rullskidor igen.
Stakning funkade inte, men diagonalåkning!

Jag har också kört ett längre cykelpass på typ tre timmar varje vecka. Jag är så glad att jag kom loss och köpte en mountainbike till slut. Den har verkligen berikat mitt träningsliv! ;-) Det har varit ett bra sätt att träna benen och komma ut på distanspass eftersom jag varit försiktig med att trappa upp löpningen för snabbt efter knästrulet i somras.


Kul distanspass med Lena som passade på att
verkligen insupa atmosfären i Bonässkogen

Igår var det en riktigt fin höstdag. På morgonen var det dimmigt och disigt när Adam körde ett pass på vägen till jobbet. 



Efter lunch sken solen och jag passade på att "springa" mitt första långa distanspass på länge. (I tid, inte sträcka! x)) Jag har inte känt av knäet alls senaste tiden så det är väldigt skönt. Däremot kan jag få lite känningar i ljumsken ibland men nu vet jag hur jag ska hantera det och det är inget som hänger i efter passen. Jag packade ryggsäcken med dricka och lite dadlar och en bar. Och kameran! Vädret var jättefint och planen var att få till en skön utflyktstur och tillåta mig att stanna och fota när jag kände för det. Jag sprang "rågången" i Bonäs bort till Östnor och "Släntracet". Jag hade inte ambitioner om att vara ute så länge först men det flöt på fint och var så skönt och fint ute att det gick av bara farten. Härligt när det är så! Fick ihop tre timmar effektiv tid och många bilder...;-)

Utsikt från vändpunkten vid trappan på "Släntracet"

"Rågången" mellan Bonäs och väg 70

En av "slänterna" på Släntracet

Utsikt från den övre delen av Släntracet

"Rågången"

Den senaste tiden har jag som sagt inte sprungit så långa pass annars men jag har däremot kört ett antal längre pass uppför slalombackarna på Gesunda och Gopshus. Vilket betyder att det blir mer stavgång eller gång än löpning. Tidigare körde vi bara intervallpass i Gopshus eller Gesunda men inför vår ultrapremiär på Kullamannen förra året insåg vi att det blev bra och skonsamma distanspass att köra några timmar med eller utan stavar upp- och nedför slalombackarna. 

Idag tog vi bilen bort till Gopshus och roade oss med att gå upp- och nedför backen i två timmar. Adam har inte sprungit något sen cykelkraschen men testade skidgång idag. Det gick bra! Han gick på lite hårdare och varierade med att springa upp utan stavar medan jag tog det lugnare och hade stavar hela passet. Vädret var inte lika nice som igår men det började inte regna förrän på slutet när vi redan var igång och var varma och det blev ett rätt fint pass ändå. 




Nu är det mindre än tre veckor kvar till årets stora utmaning: Kullamannen ultra - 100 miles (ca. 16 mil) och +4000 hm. Loppet börjar i Båstad, går på Skåneleden genom tre naturreservat och slutar med tre varv ute på Kullaberg. Loppet slutar alltså med att vi ska springa samma sträcka som vi sprang förra året men den här gången ska vi ska ha sprungit 10 mil innan dess. Det kommer bli vår största utmaning i idrottsväg hittills och det kan gå precis hur som helst!


måndag 2 oktober 2017

Cykelvurpa, spricka i revbenet eller muskelsträckning?

I lördags blev vi guidade av Jacob (från JohnsSport) och hans tjej på en fin cykeltur omkring Gesunda/Siljansfors. Jag (Adam) vann ett presentkort på Gesunda i somras när jag sprang en tävling där. (obs utlottningspris ;-)) I helgen var det sista helgen de hade öppet under sommarsäsongen så det var dax att käka lite våfflor på toppstugan! :)

Vi körde ut till Gesunda vid 9-tiden och mötte upp Jacob och Frida. Allt gick lugnt och fint i början men på vägen ner mot Siljansfors fick jag på något sätt tyngden för långt fram och jag for ner i backen. Jag landade på sidan med armbågen under de nedre revbenen. Benet fastnade i styret också vilket gjorde att jag inte kunde ta mig loss. Eftersom min arm låg under kroppen och tryckte mot lungorna blev det svårt att andas. jag försökte ta lugna djupa andetag men det var inte förrän när Fia och Frida fick loss benet och jag fick bort armen som luften kom tillbaka. Som om det inte var nog blev vi attackerade av älgflugor också...

Cykeln höll som tur var och jag var i tillräckligt bra skick för att cykla vidare även om det gjorde ont.

Såhär cyklade vi

När vi kom tillbaka till bilen bytte vi om och gick upp till toppstugan på Gesunda. Vi var mer hungriga än fikasugna så vi tog varsin veggieburgare istället. Tydligen var det två för en på all mat så presentkortet på 200 kr räckte nästan till varsin efterrättsvåffla också.  Äkta glädje! ;-)

Foto: Jacob Gustafsson

Sista biten körde jag och Jacob en annan väg

Det får bli några dagar utan stakning och löpning nu, det går inte med skadan från fallet just nu. Får hoppas det går över så snabbt som möjligt. Träningen i september har gått riktigt bra annars. 78 timmar kom jag upp i vilket är nytt rekord tror jag. I oktober blir planen att köra lite mer högintensivt, lite mer styrketräning, byta ut vissa cykelpass mot rullskidor. Löpningen ska hållas igång också så att det känns bra inför Kullamannen.

Lite bilder från träningen i september:







onsdag 20 september 2017

Grönklitt Trail

Haha! Rubriken säger ju allt! ;-)
www.trailrunningsweden.se

I lördags gick första upplagan av löpartävlingen Grönklitt Trail. Man kunde välja mellan att springa 6 km och 15 km, eller Bärra Trail om man var född 2005 eller senare. Vi valde såklart 15 km. Starten var vid längdcentrum, sen gick den ner mot Fryksås. Första biten här var lättsprungen, inte mycket rötter och stenar och mestadels utför. Efter Fryksås gick det uppför ganska mycket och det blir betydligt mer tekniskt; mycket sten, rötter och en del myr. (Banan följer en markerad led här som heter Björntjärnsturen.) Efter några kilometer på Björntjärnsturen kommer man in på Rädsjönrunt som man följer ut till vägspåret. Sen går man på en gammal led som var riktigt stukvänlig, den gick ner mot en grusväg som man sen följde mot elit 10:an. Elit 10:an är en riktigt tuff bana som är öppen på vintern när det är tillräckligt med natursnö. Denna följde man till toppen av björnparken där man vek ner mot längdcentrum igen. Egentligen skulle man sprungit upp i slalombacken men pga sprängningsarbete i backen fick vi springa asfaltsvägen upp mot målet på toppstugan.




Tävlingen startade inte förrän klockan 1 så vi hade gott om tid på lördag morgon att ta det lugnt och äta frukost. Vi var på plats en knapp timme innan start och hämtade nummerlapparna och värmde upp.

Adams lopp:
Sista jag sprang en "kort" distans var Fäbodlunken och då öppnade jag lite för hårt och fick betala för det senare i loppet. I och med att loppet bara blir tuffare och tuffare så var jag fast bestämd om att öppna mycket kontrollerat. Direkt när starten gick var det en klunga på 10-man som stack iväg. Jag lunkade på i mitt tempo och efter Fryksås var vi en trio som hade sällskap. I en utförslöpning droppade en av och vi kom ifatt en dam som drog oss hela vägen till Rädsjön.  

I ett myrparti märkte var jag lite starkare och jag fick en lucka till tjejen jag sprang med (den andra killen hade droppat av tidigare). Men innan elit 10:an kom hon ifatt igen och vi sprang tillsammans resten av loppet och peppade varandra. Backarna kändes ganska bra. jag sprang i princip alla och gick bara de allra brantaste bitarna.

Innan slalombacken började hade jag min tuffaste stund. Från längdcentrum och upp till camping var mina ben riktigt trötta. En lång utförslöpning följt av lite asfalt gjorde benen riktigt stumma. Den sista kilometern upp genom stugbyn var jobbig men rolig! Vi sprang om en löpare i början vilket gav extra krafter. Hon jag sprang med gjorde en attack i mitten av backen men jag lyckades stå emot. Jag såg en annan löpare framför mig i backen och tog sikte på honom. Jag tog lyckades ta en del på honom men hann inte riktigt ifatt.

Fia sista biten mot mål

En riktigt rolig och bra tävling! Ganska nöjd med tävlingen och jag hade en okej känsla i kroppen trots en tuff träningsperiod. För att prestera bättre på korta löpartävlingar kommer jag vara tvungen att springa mer fart. Men det får bli till våren, nu är det fokus på att hålla sig hel till Kullamannen i början av november!

Loppet i siffror:
Sträcka: 14.26 km
Tid: 01:14:37 (+11:40)
Placering: 11/31
Maxpuls: 180 (94%)
Snittpuls: 167 (87%)

Resultat här

I söndags var vi ute på en fin cykeltur i ett grymt höstvädret!

Moralånga

Alderängarna


Trotsar cykelklädkoden och har knästrumpor! ;-)