Igår sprang vi ett pass som vi kanske inte hade sprungit om det inte var så att vi har ett 66 km-lopp som hägrar....
På morgonen (läs förmiddagen) tog vi bilen bort till skidbacken i Gopshus och ställde in oss på att "springa" upp- och nedför "berget" i tre timmar. Det är så häftigt det här med tid; klocktid och upplevd tid är verkligen två helt skilda saker! Ibland kan ett halvtimmespass kännas som en evighet och ibland springer tiden iväg och tre timmar bara försvinner.
Så var det igår och så tycker jag det brukar kunna vara när man har ställt in sig på att vara ute länge. Planen var att ha en relativt låg intensitet och hellre gå upp än att springa på för hårt och inte orka. Vi värmde upp en liten stund längs Vasaloppsspåret innan vi började springa upp till toppen längs Linnéstigen. Sen sprang vi ner i själva skidbacken och upp igen. Inne i skogen på Linnéstigen blev vi lite nojiga efter att ha sett några älgflugor och sen höll vi oss i backen ett antal vändor men avslutade med att springa upp- och ner längs Linnéstigen på slutet.
Utsikt från Linnéstigen
Efter de senaste turerna på "Amperundan" och "Bjarnerundan" har vi haft så sjukt mycket älgflugor i kläder och hår. Adam har fått hjälpa mig att rensa håret i duschen och vi sköljde ner säkert 15 flugor i avloppet sist. Sjukt äckligt och väldigt omysigt med en kliande och helt sönderbiten hårbotten. :(
Vi gjorde lite research om älgflugan
efter attackerna...
Så vi var som sagt lite nojiga men det var som tur var inte så farligt den här gången visade det sig.
Efter drygt tre timmar sprang vi ner för backen sista gången; glada och nöjda över passet. Benen var inte speciellt pigga när vi började men det blev inte så mycket värre under passet i alla fall...;-) Dagen innan hade vi stakat tre timmar och dagen innan det hade vi kört löpintervaller hemma i Bonässkogen och det var nog framförallt det som satt i lite.
Det kändes bra att få till ett pass med relativt många höjdmeter i förhållande till sträcka. På ett ultralopp kan man inte (inte vi i alla fall) räkna med att springa i alla backar och det kan nog vara bra att variera tekniken lite. Sen hade vi helt klart föredragit att ta oss upp på toppen av ett högt berg (gärna i Alperna) istället för att springa upp och ner för Gopshus. Men man tager vad man haver....
Då var det klart; vår ultrapremiär blir redan i år! Vi är fortfarande så inspirerade från UTMB-resan att vi inte kunde stå emot möjligheten att springa ett ultra på hemmaplan i Skåne och på vår favoritlöparplats...:) Att vi måste ner till Skåne för att hämta vinterdäcken till bilen var en annan bra anledning till att åka söderut. ;-)
Den 5:e november ska vi försöka oss på Kullamannen Ultra. Loppet är ca 66 km långt (det verkar lite oklart hur långt det är och på hemsidan står det lite olika.) och man tar ca 3000 hm. Det är tre varv man springer ute på Kullen på en 22 kilometers bana som är väldigt tekniskt krävande på många ställen.
Vi får verkligen hoppas att vädret blir bättre än så här...
Vår vänner Oskar och Tina kommer också att springa vilket är extra kul! Det blir bra att kunna prata lite med dem innan start eftersom de har mer erfarenhet av långa lopp än vad vi har.
(Tina kommer springa 22 kilometers tävlingen och sen kommer hon bli support. :))
Detta kommer innebära att vår träning framöver kommer att se lite annorlunda ut än om vi inte skulle ha sprungit. Löparsäsongen kommer bli lite längre och vi kommer få nedprioritera vissa träningsformer en aning. Men vi tror inte att det är något som kommer påverka vintersäsongen negativt...
Detta vädret vill vi ha!
Vi ser verkligen fram emot loppet och vi hoppas att både kroppen och huvudet håller för utmaningen så att vi kan få titulera oss "ultra-löpare"...;-)
Så här beskriver Kullamannen själva loppet: "Starten går i Mölle hamn tidigt på morgonen.
Banan blir samma som Dödens Zon men 3x21-22 km slingan så innan dagen är slut har du tillryggalagt ca 63-66 km och fått +3000 m backe i benen.
Slingan börjar i Mölle hamn, du ser havet i ögonvrån och berget ser ännu inte så farligt ut, lite behaglig löpning längs strandpromenaden där alla berömda badgäster gått på väg mot de syndiga baden.
En varierad teknisk bana som inte lämnar någon oberörd. Delar av den går på öppna klipphedar som på Isle of Sky, Drakryggen, dödsbacken, Nimis, klippstenshopp får löparen att ena stunden kippa efter andan av den otroligt vackra naturen. Andra stunder är det som de gamla drunknande sjömännen, Strandvaskaren vill dra ner en i avgrunden och med andnöd kämpar man mot brinnande mjölksyreben. Vid fyren ser man ljuset och Mölle hamn känns nära, i sin fantasi känner man grillldoften och vid de sista 1200m längs gamla strandvägen med havets saltstänk direkt till höger bär publikens jubel en in i mål med euforiska känslor man aldrig glömmer.
Nu bör GPS:en visa ca 22 km/1100 höjdmeter.
One down
Two to go
Det kommer endast att bli depåer vid fyren, varvningen och Himmelstorp, ta en kopp kaffe i Kullens fyr kafé om du vill. Det blir en lång dag för alla.
När man tagit Dödens Zon andra gången bör benen vara ganska möra, många andra löpare som redan har brutit har börjat hugga in på läckerheterna från Holy Smoke, men du vill mer och mot allt sunt förnuft går du med tom blick ut på det sista ärofyllda varvet och då har du bara 21 km kvar och de sista brantaste höjdmetrarna kvar. Men det är nu man skiljer agnarna från vetet, och inom dig vet du att du är en av de få som klarar banan för det finns bara en väg till mål och det är framåt.
Välkomna till en av landets vackraste och tuffaste ultror.
De som klarar det är väl värda att bära bältet.
“It is good to have an end to journey toward; but it is the journey that matters, in the end.”
Efter äventyret i alperna passade vi på att vara hemma i Skåne en knapp vecka innan vi åkte upp till Mora igen. Fias mamma fyllde år när vi var borta och firades istället på hög nivå i Ängelholm.
Höghöjdsträning i Skåne!
Så här glada blev Fia och hennes mamma när de fick
komma ner på fast mark igen...;-)
Vi hann också med ett härligt pass på Kullaberg i sensommarvärmen. Som vi nämnt tidigare så är detta en av våra absoluta favoritplatser att springa på i Skåne. Denna gången parkerade vi vid Nimis och sprang en bit förbi fyren mot Mölle innan vi vände. Leden vi följer, Skåneleden, har ett antal avstickare ner till stränder och grottor vid havet som man kan ta om man vill. Vi tog några på vägen ut och några på vägen tillbaka. Totalt var vi ute nästan fyra timmar.
Den lilla pricken är Adam!
Och den lilla pricken här är Fia
Tillbaka i Mora har vi tagit upp rullskidåkningen igen. Redan innan alperna hade vi av olika anledningar inte åkt så mycket rullskidor och tillsammans med resan och en vecka i Skåne utan att rullskidorna ens var med blev det helt plötsligt en hel månad utan rullskidåkning! Det är nog det längsta uppehållet under barmarkssäsong vi haft sen vi började åka...Återstår att se om det har varit bra eller dåligt. Suget och motivationen är i alla fall på topp nu! :)
Men om det var längesen vi åkte klassiska rullskidor är det ändå långt från det uppehåll Fia har haft från skateåkningen. ;-) Hon har prioriterat annan träning eftersom skateambitionerna (och enl. henne talangen) varit väldigt låga. Adam har hängt i lite bättre.
Men förra veckan slog hon så till med två skatepass med bara några dagars mellanrum! Hon hade förhoppningar om att all terränglöpning skulle kunna ge ett litet "break" även i skateåkningen. (Precis som i uppförslöpningen har hon alltid dragits med stumma vader och framsidor.) Och efter att ha kört ett pass uppför Grönklittsbacken var det tummen upp och glada miner! :)
Även de klassiska rullskidorna har blivit rejält avdammade för oss båda med tröskelintervaller i Grönklitt, korta intervaller längs Älvdalsvägen och ett distanspass Orsasjön runt.
Adam "solar" efter intervallerna...
På väg upp till Toppstugan
Orsasjön runt via Viborg och Bergkarlås
Vi passade på att filma lite efter 15x15 intervallerna på Älvdalsvägen:
Förutom rullskidåkningen har vi hängt i med terränglöpningen och bland annat fått till ett pass på en runda som vi inte sprungit innan; "Mastrundan" som går från Läde upp på Hemulberget. Ca 600 hm på 14,5 km. Vi har även sprungit en sväng på nya favoriten "Amperundan", rekat löpningen i Grönklitt och kört klassikern "Bananbanan".
Adam och den sjukt stora masten
Fia svalkar benen efter "Amperundan"
Rekat bekanta slingor i Grönklitt
som vi bara kört på skidor innan...
Nu är vi tillbaka i Mora igen efter nästan tre veckor på resande fot. Efter att vi kommit hem från alperna hade vi några sköna dagar hemma i Skåne innan vi åkte upp till Mora igen i måndags.
I förra inlägget skrev vi om vårt lopp runt Matterhorn. För oss var det en utmaning att springa 3 mil med 2000 höjdmeters stigning men det står sig slätt mot Oskars stora äventyr som utspelade sig en vecka senare. Oskar sprang UTMB, Ultra Trail du Mont Blanc som är 17 mil långt och går genom Frankrike, Schweiz och Italien runt Mont Blanc. Med 10 000 meters höjdskillnad och relativt tuffa "rep-tider" är det en verklig utmaning! UTMB är lite som Vasaloppet bland ultralöpare men till skillnad från Vasaloppet kan inte vem som helst ställa upp. Det kräver massiva förberedelser då man måste ha ett visst antal kvalificeringspoäng som man får genom att springa andra ultralopp och dessutom är loppet så populärt och platserna begränsade så startplatserna sen lottas ut bland de som är kvalificerade.
Oskar hade kvalificerat sig och fått plats redan förra året men kunde inte springa på grund av en stressfraktur. Men i år var han hel och redo att ge det ett försök!
Hans story om loppet finns här. Läs den och inspireras!
Vår story, från sidan av UTMB, kommer här:
På fredagskvällen klockan 17.00 gick starten för loppet. Tidigare hade vi tyckt att det var lite konstigt att börja loppet på kvällen och direkt ge sig ut i natten men med tanke på värmen kändes upplägget plötsligt rätt bra ändå. Dagarna innan hade vi själva varit ute på några morgonjoggar i bergen och värmen hade varit massiv redan tidigt på dagen.
Utsikt från vårt boende
Alla är inte lika morgonpigga som vi ;-)
Varmt i Chamonix
Termometern på gågatan inne i Chamonix visade 30 grader när vi var där två dagar innan loppet och vi höll tummarna att det skulle bli lite svalare under loppet. Tävlingsledningen hade dock förberett sig på det värsta och utökat kraven på vätskebehållare som löparna skulle ha med sig från 1 till 2 liter. (Annat som packningen ska innehålla är tex. regnkläder, långärmat och långa byxor, en kåsa eller annat man kan ta vatten i, två pannlampor med extra batterier mm..)
Vi körde in till Chamonix och åt lite och hängde med Oskar fram till cirka en halvtimme innan start. Tina (Oskars mamma, sponsor och största supporter) ville komma ut ur stan och inte riskera att hamna i bilkaos när starten gått och det lät som en bra plan. Allt gick smidigt och vi var i god tid till första stället vi skulle möta Oskar på.
Sista peppen innan start
Banan
Under loppet fanns det fem stationer där vi fick supporta Oskar. Tina hade en "VIP"-biljett och kunde vara med honom inne i tältet och se till att han fick i sig mat och kunde byta kläder och skor om han ville. Vi passade på att prata med honom när han var på väg in och ut ur stationerna.
Hela gänget innan avfärd från vårt boende i Le Bettex
Första stationen var efter 3 mil i "Les Contamines". Här är en film när dåvarande ledaren Zach Miller passerade kontrollen:
Oskar hade köpt till en GPS-sändare som skulle ge oss mer exakt position och bättre koll än den officiella trackingsidan som bara hade uppdateringar när han passerade en kontroll. Den visade sig dock fungera väldigt dåligt och till på köpet dök Oskar upp i Les Contamines 20 minuter innan trackingssidan hade förutspått. Tina fick springa in i tältet i sista sekund när Oskar redan hade kommit dit och vi stod längs banan ute på gatan i folkmyllret bland alla andra åskådare och försökte hålla koll på alla löpare som kom. Det hade börjat skymma och var inte så lätt att se men vi fick syn på honom och fick en liten pratstund medan han proppade i sig apelsinklyftor som han fått med sig från stationen.
Oskar äter apelsin i Contamines
Han verkade lugn, pigg och glad även om han medgav att det hade varit mer kuperat i början än han hade räknat med och att han skulle ta det lite lugnare ett tag och spara benen nu. Nu väntade en natt ute i bergen innan vi skulle se honom igen nästan 5 mil och 3000 höjdmeter senare. Medan Oskar sprang vidare ut i natten åkte vi hem och sov. Det blev inte så himla mycket sovit dock. Fia sov dåligt, vaknade och kunde inte låta bli att kolla hur det gick. GPS:en var fortfarande utflippad och visade först att han var stilla väldigt länge men uppdaterades tillslut och visade en helt annan position. Hur gick det egentligen där ute? Fem ringde klockan och vi gick upp, tog med oss frukosten vi förberett i bilen och gav oss iväg till Courmayeur.
I Courmayeur var kontrollen inne i en idrottshall. Här fick löpare som inte hade nån egen support hämta ut en väska som de lämnat in i Chamonix. Tina stannade för att vänta på Oskar i kontrollen. Vi hade fått tipset att det här var en bra plats att klämma in ett träningspass på morgonkvisten och vi var ombytta och klara för att springa längs UTMB-sträckan från Courmayeur upp till Refuge Bertone på nästan 2000 meters höjd. Det var något av det roligaste vi gjorde under veckan! Det var kul att få springa en del av banan och få följa väldigt duktiga löpare på väg upp till toppen. För oss som inte hade sprungit hela natten och bara skulle springa den här korta sträckan var tempot de höll ganska lagom! ;-)
En glad japan som sprang upp ledig och lätt utan stavar
Vi pratade med några olika löpare längs vägen upp. Det här med ultralöpning är verkligen trevligt och socialt! :) Väl uppe på toppen möttes vi av vackra vyer när vi sprang upp genom molnen i solskenet.
Ganska raka moln
Kontrollen i Bertone
Tina skulle skicka ett sms när Oskar lämnat stationen och vi fortsatte en liten bit förbi Bertone innan vi fick meddelandet och vände neråt. När vi sprang upp var det inte många andra som inte tävlade som var ute och vi hade fått en del hejarop. Det var lite pinsamt och vi kände oss tvunga att förklara att vi inte hade nummerlappar och inte var som de andra hjältarna. På vägen ner mötte vi dock många vandrare och motionärer. Men nu var vi ändå UFO:n i spåret eftersom vi var på väg ner mot strömmen. Det var dock inte så tätt mellan löpare och inte så smalt heller så det gick fint och vi höll undan för att inte vara i vägen för någon. Halvvägs nere stannade vi till där stigen var lite bredare och hejade på folk som passerade och väntade in Oskar.
Och där kom han! Lika lugn och glad som sist vi såg honom. Vi pratade lite med honom och tog några bilder för att hålla hans följare informerade om läget innan vi sprang vidare ner till Tina i Courmayeur.
Efter att ha köpt med oss en andra frukost från ett bageri tog vi en raggardusch och bytte om på en toalett. Sen hittade vi ett lämpligt kafé (dvs ett med wifi) och uppdaterade Oskars instagram och Facebook med dagens första inlägg innan vi stack vidare.
Nu skulle det dröja ganska länge innan vi skulle möta upp Oskar igen. Det var över 45 km (och nästan 2700 hm) från Courmayeur till Champex-Lac som var nästa station och den sista stationen innan natt nummer två.
Vi passade på att ta en lunchpaus i Vallorcine som vi varit och rekat tidigare i veckan. Där hade vi käkat lunch då också; supergoda hamburgare som serverades från en "Airstream" (en ombyggd amerikansk husvagn). Vi hade inte något emot att äta där igen! Det var varmare än sist vi var där och vi satte oss under parasollet den här gången. Hur skulle det gå för Oskar i värmen?
Lunch i Vallorcine
Champex Lac
Champex-Lac var ett superfint ställe! Det låg på nästan 1500 meters höjd och vi blev väldigt badsugna när vi såg sjön som låg spegelblank och var kantad av solande och badande människor. Först gick vi och rekade hur långt det var till kontrollen. (Parkeringen vi hade hittat låg en bit bort och väskan som Tina skulle ha med till Oskar var rätt tung.) Sen satt vi och hängde på ett kafé tills det var dags att gå och hämta väskan och gå bort till kontrollen.
Adam väntade utanför kontrollen för att möta upp Oskar när han var på väg in i kontrollen. När Oskar kom fram visade det sig att han fått en följeslagare; svenske Robert och Oskar hade hängt ihop sedan Bertone. Den här gången stannade de båda ganska länge i kontrollen. De åt och gick på toa innan de gav sig vidare strax efter åtta på kvällen.
När vi följde dem längs vägen genom byn hörde vi mullrande på avstånd. Vi höll tummarna att de skulle klara sig från ovädret när vi vinkade av dem och gick till bilen.
Mot ovädret!
Men snart brakade det loss...
Vi hade kört vidare till ett ställe strax innan nästa kontroll i Trient som de skulle passera några timmar senare och där stod vi och väntade i skydd från regnet och hörde mullrandet och såg de stora blixtar på avstånd. Det var ganska kyligt nu och vi var inte riktigt klädda för det oväntade väderombytet. Men Tina fixade varmt te från ett värdshus bredvid och vi sysselsatte oss med att guida in alla förvirrade löpare som kom på rätt väg.
Väntan i regnet
Efter en stunds väntan fick Tina ett sms från Oskar. Det visade sig att han och Robert hade sökt skydd i en gammal vedbod tillsammans med ett gäng andra. Det hade varit dåligt väder och de hade tyckt att det var en bra idé att komma inomhus och byta om och få på sig regnkläder. Vi blev lite oroliga att de skulle fastna där inne när vi hörde att några andra därinne verkade slå sig till ro för att sova och vänta ut ovädret. Men Oskar hade varit helt inställd på att komma vidare och strax efter midnatt kom de äntligen förbi oss. När de sprungit förbi körde vi ner till kontrollen i Trient, bara några kilometer senare, för att möta upp dem där.
I Trient mötte Fia Oskar när han var på väg in i kontrollen. Han hade trillat och visade upp sina leriga händer och ben. I kontrollen tog Tina hand om honom och gav honom nya skor som passade bättre till det blöta underlaget.
Vidare mot Vallorcine! Vi stannade till vid turistbyrån i Vallorcine där vi varit tidigare och visste att det fanns wifi. Nu, mitt i natten, var det såklart inte öppet men wifit fungerade i alla fall och vi kunde uppdatera intresserade om läget. Sen tänkte vi ta en powernap eftersom Oskar inte var beräknad att vara i Vallorcine förrän ett antal timmar senare. Fia vaknade till och kollade på telefonen och konstaterade förskräckt att den preliminära tiden var uppdaterad och att han nu var beräknad att vara i Vallorcine om bara en liten stund. Vi fick snabbt fart och körde dit! Väl där visade det sig att det var lugnt och han kom en stund efter den beräknade tiden. Medan vi väntade passade vi på att spana lite på Oskars konkurrent; den andra deltagaren i ungdomsklassen. (Eftersom man måste ha sprungit så många lopp tidigare för att kvalificera är det väldigt få "ungdomar" som springer UTMB.) Han såg riktigt risig ut och hans supporter, hans mamma, verkade ha fullt sjå att få igång honom för sista delen av loppet.
Strax innan 4 kom Oskar instapplande i kontrollen. Nu såg han inte riktigt lika pigg ut längre. Men han var snabb i kontrollen och även om den andra killen kom in i kontrollen ganska långt innan Oskar skiljde det bara 10 minuter när Oskar lämnande. Det skulle han nog kunna grejja! Fast Oskar såg inte heller så pigg ut när han stapplade ut ur kontrollen. De två tanterna som satt vid vars en dator och kollade deltider tittade förskräckta på varandra och oss men vi skrattade bara och hoppades att han kanske spexade lite?
En trött Oskar i Vallorcine
Nu var det "bara" 17 km kvar (och 1000 höjdmeter...;-)) och vi kände oss ändå trots allt rätt lugna med att han skulle fixa det! Vi körde raka vägen till Chamonix för att vänta in honom. Nu fanns det lite bättre tid för en powernap och vi sov ett par timmar i bilen innan vi gjorde oss redo för att gå och möta honom vid målet.
Kaffe och croissant till frukost
I god tid innan vi trodde att Oskar skulle gå i mål gick vi ner till målområdet och väntade. Strax innan klockan slog 9 såg vi två bekanta figurer komma springande sista biten mot målet; Oskar och Robert! De fixade det! Så sjukt, galet och imponerande! Och vad pigga de såg ut! Mycket piggare än de gjort fem timmar tidigare i Vallorcine...
Adam, Oskar och Tina i målområdet
Adams film från målgången:
Efter massivt kramande och fotograferande gick vi på beställning från Sverige till "familyzone" där Oskar kunde vinka till sina släktingar och supporters i UTMB:s webbkamera.
Lite slappande innan duschning
Lite svårt att gå:
Tånaglarna var inte riktigt som de skulle men
det fanns gott om personal på plats som
tog om hand om alla stackars fötter!
På eftermiddagen fick Oskar ta emot förstapriset i ungdomsklassen på scenen i Chamonix:
Det har varit sjukt kul och inspirerande att få följa med på den här resan! Vi har fått många fina dagar i alperna med utflykter och bra träning. Nu är vi riktigt sugna på att själva testa att springa någon lite längre sträcka! :) Vi får se om vi kommer kunna springa något mini-ultralopp redan i höst eller om det får vänta tills nästa år. Stort tack Tina och Oskar för att vi fick följa med er! :)
Som vi skrivit i ett tidigare inlägg åkte vi förra veckan ner till Zermatt tillsammans med Oskar och Tina för att springa "Ultraks 30k".
Tina och Oskar hade bokat sitt hotell långt tidigare och de hade föreslagit att vi kanske kunde tälta i Zermatt för att sen bo tillsammans med dem i Chamonix där de hyrt en större lägenhet. Det lät bra tyckte vi och ännu bättre när vi insåg att det fanns en camping centralt i Zermatt inte alls långt från deras hotell. Zermatt ligger på 1600 meters höjd och är en bilfri ort så de enda fordonen som är tillåtna i byn är små elbilar och cyklar. När man kommer dit med bil får man parkera i Tälsch, 5 km från Zermatt och ta tåg sista biten upp.
Vi tog en öl i väntan på att Oskar skulle komma i mål i sitt
"Vertical race" dagen innan vår tävling
Fias lopp
Att springa uppför har aldrig varit min grej men den här säsongen har något äntligen släppt. All terränglöpning på kuperade banor i sommar verkar har gett resultat. Kan det alltså vara så att man blir bra på det man tränar? En revolutionerande upptäckt i så fall! ;-)
Tillsammans med "vadrehab"; kavlande och rullande, Adams fantastiska tålamod med att massera mina vader och olika funktionella styrkeövningar har vaderna fungerat bättre och rövmusklerna har börjat ta lite större ansvar för framdriften uppför.
Därför såg jag fram emot Ultraks med skräckblandad förtjusning. Det skulle bli ett riktigt gesällprov för mina vader med den respektfulla stigningen på 2000 höjdmeter med två rejäla "motlut" under den drygt 30 km långa banan runt Matterhorn.
Planen var att gå ut väldigt lugnt, känna efter mycket och försöka undvika att få syra i vaderna. Därför passade det bra att vi oplanerat lyckades komma till start i sista sekund och snällt fick rikta in oss sist i startledet. Första delen av banan, kanske en kilometer, gick på asfalt innan vägen övergick till grus och smalnade av och sen kom vi in i skogen på små snirklande och branta stigar. Det var mycket folk och det var bara att hålla sig lugn och ta sig fram så energieffektivt som möjligt. Jag roade mig med att försöka slappna av och få ner pulsen och bara "flyta med" uppför. Det gick bra! Vaderna höll sig i schack. Det var väldigt jobbigt men kontrollerat. Efter några kilometer kom ett parti med lite lättare löpning. Jag andades ut och njöt av den fina utsikten som mötte oss när vi sprang längs berget. Och i samma sekund trampade jag snett. Jag var orolig över hur det gått med foten först men kunde springa vidare efter att ha svurit lite över min klantighet och jag hoppades att det inte skulle vara någon fara. Och det var det inte heller. Men jag fick en tankeställare som motiverade mig att fokusera på var jag satte fötterna resten av loppet.
Efter över en timmes "löpning" kom jag upp på toppen av första stigningen; "Sunegga"; toppen som Oskar haft som mål på sitt "vertical race" (men då en betydligt kortare och brantare bansträckning).
Jag sprang med min lätta Salomon ryggsäck och hade med mig några egna bars, vatten och liquids. I kontrollen fyllde jag på med sportdryck (som tyvärr var riktigt äcklig och smakade rengöringsmedel) och åt några småbitar energigelsliknande bitar och torkad frukt. Sen väntade ett parti med lättare löpning. Det kändes riktigt bra att springa utför men jag höll mig i skinnet för att inte bränna alltför mycket energi och försökte springa hårt men kontrollerat.
Efter ungefär 12 km stod Oskar längs banan och fotade.
Kul att se ett bekant ansikte längs banan
Foto: Oskar Henriksson
I samma veva som jag såg Oskar började det regna och det blev lite halt på stenarna på utförspartierna. Ungefär halvvägs; vid 15 km kom hängbron som jag haft lite ont i magen för. Precis som jag anat var jag tillräckligt adrenalinpumpad för att inte tycka att det var så farligt. Men jag höll ett stadigt grepp om räckena och blicken i nacken på killen framför. Bron gungande mycket och när jag kom över på andra sidan och skulle springa vidare fortsatte gungandet ett tag.
Efter 16 km började banans riktiga utmaning; stigningen upp till Schwarzsee; 700 hm på 4 km. Första delen gick ganska bra, kanske lite för bra? Jag gick på och började passerade personer som tog myrsteg och verkade väldigt trötta. Nån kilometer senare var jag en sån person. Jag tog en halv liquid och hoppades piggna till. När tre timmar hade gått hade jag börjat må illa och det kändes som att jag när som helst skulle kunna behöva kräkas. Jag gick om en kille som var ännu tröttare än jag och fick lite energi av det. Pratade med några tjejer som också var väldigt trötta men vi konstaterade att vi kunde se toppen nu och att det inte var så långt kvar. Det var en sån lättnad att komma upp på toppen till stationen! Där fick jag syn på banprofilen och konstaterade att jag verkligen var på högsta punkten på banan och hade i stort sett bara utförslöpning kvar. Illamåendet hade inte lagt sig och jag fick kämpa ner några småbitar fast gel och sportdryck. Magen kändes sådär och jag var orolig för att behöva ta ett toabreak men hoppades på det bästa när jag sprang vidare.
Jag började lugnt utför men märkte fort att jag återhämtade mig snabbt och kunde trycka på bra igen. Illamåendet släppte och magen lugnade ner sig. Det var jättekul att springa på och jag sprang om många och blev ännu mer peppad. Jag var lite orolig för hybris och att klappa ihop eller få kramp men kroppen kändes bra och jag tänkte att jag lika väl kunde få kramp om jag sprang långsammare. ;-) Så jag körde på på vinst och förlust.
Eftersom jag hade ställt ner noggrannheten på min klocka stämde inte sträckangivelserna och jag var lite osäker på hur långt jag hade kvar. Dessutom visade det sig i efterhand att banan var 31 km och inte 30. Det var i alla fall riktigt skönt att passera 25 km-skylten (även om jag inte visste då att det egentligen var 6 km kvar) och inse att det skulle gå vägen om jag bara höll tungan rätt i mun sista biten och inte klantade mig med nån feltrampning.
När grusvägen slutligen övergick till asfalt var det verkligen inte några pigga ben som skulle springa genom byn fram till målet. Jag försökte att inte släppa efter utan kämpa på hela vägen in i mål, tog några steg i backen inne i byn och ångrade att jag inte hade rekat slutet nogrannare innan jag tog mig i kragen och sen slog jag till med en slutspurt när jag äntligen såg målet. Glad, nöjd och lättad!
Sen fick jag reda på att Adam och Oskar väntade i väsk- och mattältet och jag gick dit och mötte upp dem för att höra hur det gått för Adam.
Tid: 4:46:16
Placering: 24 i W30 (242 overall)
Snittpuls: 152 (84%) Maxpuls: 168 (92%)
Adams lopp:
Jag hade inga direkta farhågor inför loppet. Det var 30 km långt (har inte tävlat längre än 21 km tidigare) och man skulle ta 2000 hm (Gesunda ca 10 gånger). Mina ben kommer bli trötta hur jag än gör. ;-) Jag försöker alltid att dela in mina lopp i mindre delar för att det ska kännas lättare. I och med att detta loppet hade 2 rejäla stigningar och efter att den andra var avklarad var det bara 1 mils utförslöpning kvar så delade jag in loppet i 3 delar: Stigning 1, 2 och utförslöpningen.
Som Fia skev så hamnade vi långt bak starten men lika bra var väl det eftersom vi inte hann värma upp något. Jag försökte ta lite placeringar innan klättringen började utan att dra på mig någon mjölksyra, vilket gick bra. När klättringen började blev det total stopp och kö. Det var bara att rätta in sig i ledet och börja promenera uppför. Det kändes inte som någon bra idé att stressa om folk utanför stigen. Efter stigningen lättade folkmassan lite och jag släppte lös benen i utförslöpningen. Roligt att ta många placeringar. :)
Mellan stigningarna var det lite blandad terräng men mest utför kändes det som. Jag fortsatta att ta många placeringar fram till den andra stigningen. Mina ben var ganska trötta redan här efter all utförslöpning. Jag visste sedan innan att toppen skulle vara på 20 kilometer så det var bara att titta på klockan och räkna ner. Det kändes segt i början men efter ett tag kom benen igång, sen dog de igen... :P Sjukt vad jobbigt den sista kilometern till toppen var! Benen kändes som fem-milen all over again; kliv, kliv, överlev.
Tagen av mig själv under loppet.
Mannen framför mig var en bra rygg utför!
Hängbron vid 15 km. Det var högt och vinglade mycket!
Höll hårt om telefonen ;-)
Uppe på toppen drack jag lite Coca-Cola och tryckte i mig något att äta. Nu var den jobbiga delen av loppet gjort, bara utförslöpning kvar hela vägen till mål. Men även fast man bara springer utför så tar det muskulärt på benen. I början kändes det ganska lätt men efter ett tag blev det jobbigare att fortsätta ligga på. Min energi började ta slut här med och det sista kilometrarna in mot mål blev riktigt jobbiga, speciellt när jag kom in på asfalten, då stumnade benen ordentligt!
Jag kom in på tiden 4 tim 21 min vilket jag är nöjd med. Kroppen och benen kändes aldrig riktigt bra under loppet vilket nog kan bero på en förkylning jag haft efter Cykelvasan och den långa sittande resan ner från Mora. Det degar verkligen till benen och jag hade behövt några pass för att komma igång igen. För övrigt så var det en riktigt roligt och fint lopp och jag tror jag är redo för att prova på en ultradistans nu! :)
Tid: 4:21:21
Placering: 27 i M1 (121 overall)
Snittpuls: 157 (82%) Maxpuls: 174 (91%)
Vi har haft massiv träningsvärk dagarna efter loppet. Framförallt har låren varit helt döda efter utförslöpningen men nu är vi fit for fight igen och funderar på hur vi ska toppa den här tävlingen... ;-)
(Följ gärna vår resa i alperna på instagram @fiaochadam)
