tisdag 21 februari 2017

Skinnarloppet 2017 - av Adam

I söndags gick Skinnarloppet i Malung. Det är tredje året i rad som jag åker loppet nu. Ett väldigt bra arrangemang. Det största pluset är seedningen. Det finns flera olika startled så man slipper trängsel och köer vid start. Jag fattar inte varför inte alla seedningslopp har fler led! Men det finns en sak med Skinnarloppet som jag inte förstår mig på... Herrarna kör 3 km längre och det är väl okej även fast jag tycker herrar och damer borde ha likare distanser generellt. Men att jag ska behöva betala 100 kr mer för att få köra ett extra varv tycker jag är lite dåligt faktiskt...

Ett inlägg delat av Daniel Persson (@bjorndanielp)


Jag kom fram till Malung 90 min innan start. Gick och hämtade nummerlappen och synkade ihop mig med min drickalangare Ulf Björlin som erbjudet sig att hjälp till. Väldigt snällt, sjukt skönt att slippa ha drickabälte tycker jag. Efter det tog jag mina två par skidor som Johns Sport vallat åt mig och gick bort mot starten. Jag gjorde inga glidtester utan gick på känslan på skidorna istället. Valet föll på mina speedmax och inte mina DP-skidor. DP-skidorna har klart längre tryckpunkter vilket gjorde att de sög fast mer i det ganska blöta föret.

I det förra inlägget skrev jag att målet med denna tävlingen var att göra en ordentlig uppvärmning och att fortsätta kämpa när det börjar gå tungt. Uppvärmningen gick bra men kan bli bättre. Några ryck eller fartökningar är inte fel att lägga till. Efter 3 km är det ett spurtpris för herrarna vilket gör att tempot blir högt direkt. Antingen försöker man hänga med för att få en bra klunga men då är risken väldigt stor att man bränner sig. Eller så tar man det lite lugnare så att man säkert håller hela loppet. Jag valde alternativ 1 denna gången. Jag lyckades hänga på ganska bra och var inte långt efter vid spurtpriset. (Alltså inte nära att ta spurtpriset men ganska närma täten.)

Sjukt härligt väder! :)

Fältet drogs ut tidigt och farten slogs inte av efter spurtpriset. Jag jagade ikapp en klunga på ca 5 man där farten var jämn men hög. I den första halvan av varvet tar man ganska många höjdmeter och det är många små branta backar som tar mycket på krafterna. Framförallt är det jobbigt att hålla farten över krönen så att man inte tappar på de framför. Jag hängde med upp till myren men var ganska trött här. Jag låg sist i klungan och åkaren framför mig släppte till de framför oss. Tyvärr var jag för trött för att gå om och hänga på dem så vi åkte solo upp till vätskekontrollen som är på banans högsta punkt och "vändpunkt". Jag gjorde större delen av dragjobbet men när jag skulle dricka (fick för övrigt halva muggen över mitt ansikte) så fick han en lucka som jag inte lyckades täppa igen.

Jag körde själv i cirka 7 kilometer sen kom en klunga ifatt mig som jag hoppade in i. Farten i denna klungan var också hög men jag klarade av att bita mig fast. Jag drog alltså inte en enda meter. :) Normalt sätt så brukar jag har lättare för de lite plattare och lättåkta partierna. Jag tänkte att farten nog skulle slås av lite när vi genomfört klättringen av andra varvet men så var det inte. En ny kille gick upp och drog och han höll riktigt bra fart. Det blev faktiskt så att i backarna kunde jag ta det lite lugnare.

Efter hand så tappade vi ett par åkare och på slutet blev det hårdkörning och det var precis att jag hängde med. Vid förvarningen kom jag in som 28:e man i mitten av klungan. MEN jag föll... Och gick i mål som nummer 30... Tråkigt men inte mycket att göra.

Resultat här

Loppet i siffror:
Tid: 2:04:42 (+11:19)
Placering: 30
Maxpuls: 183 (95%)
Snittpuls: 169  slag/min (88%)

Det är kanske inget superresultat men jag är väldigt nöjd med loppet. Jag gjorde vad jag kunde och kroppen svarade helt okej ändå. Flåsig utan att musklerna stumnar helt. Målen från förra tävlingen uppfyllde jag också! Igår anmälde jag mig till Vasaloppet också! :) Men tror nog att det blir en Halvvasa först. Seedningsdrömmarna om elitledet lever kvar än och framförallt vill jag tävla mer!

fredag 17 februari 2017

Drickaservice från VasaSvahn

I vår adventskalender i julas kunde man vinna en drickalangning till Vasaloppet från VasaSvahn. Fia har använt sig av den de senaste åren på Vasaloppet och det har fungerat mycket smidigt. Man hämtar ut en första flaska och en påse Vitargo som man kan blanda ihop själv och att ha med sig i starten och sen är det sex stationer längs med Vasaloppsspåret där man slänger sin flaska och får en ny.

Så här skriver Mattias själv på sin sida:
"En väl fungerande drickaservice är ett av de allra enklaste sätten att tjäna tid och placeringar på ett Vasalopp utan att för den delen träna mer. Fördelarna är att du tjänar tid på att inte behöva stanna på de ordinarie vätskestationerna efter banan, du får istället flaskan i farten med hjälp av våra drickalangare samt att du minskar risken att gå tom på vätska och energi avsevärt. Du kommer att få ca 4 liter vätska (7 flaskor x 5,5 – 6 deciliter = ca 4 liter). Med hjälp av detta upplägg kommer du verkligt nära elitåkarnas proffsiga drickaservice, elitåkare dricker ca 2 dl var 20:e minut – ca 2,5 liter."


Drickalangning nästan som eliten!

Nu är det dags att boka om du vill ha langning under årets lopp!
Här finns mer info




Här en video från "Brynte" om drickalangning:


torsdag 16 februari 2017

Liket lever!

Den här bloggen borde egentligen heta "Adam" nuförtiden eftersom det helt och hållet är Adam som hållit den vid liv senaste halvåret. Han har tränat på lika bra som han har bloggat och nu när jag ändå är förkyld och hemma från jobbet idag så tänkte jag passa på att göra en uppdatering över hur saker och ting går för mig. 

Jag börjar från början. Sommarträningen flöt på bra med mycket löpning. En strulande ljumske gjorde typiskt nog att jag fick dra ner på långpassen sista månaden innan vi skulle springa vårt första ultralopp; "Kullamannen" i början på november. Men ett naprapatbesök hos mycket duktiga Anders Rahm här i Mora räddade upp situationen och jag sprang de 63 km helt utan smärta! Underbart! :D Väldigt inspirerande och jag längtar redan efter sommarens långa löppass.

Strax innan Kullamannen, i slutet på september, satte jag upp mig som vikarie i Mora kommuns vikariebas. En klasskamrat från Skidlinjen jobbade extra som lärarvikarie under tiden på Skidlinjen och jag tyckte det verkade vara ett bra, flexibelt extrajobb som skulle kunna ge mycket tid till träning. Jag tycker det är väldigt intressant och roligt att försöka lära ut saker och tyckte det kunde vara kul att få en inblick i skolans värld.

Efter att ha vikarierat som hemkunskapsfröken (ugnspannkaka) en dag och gympalärare en annan tackade jag ja till att vara klasslärare i en åk 2:a i två dagar. De två dagarna blev en vecka, som blev en vecka till när deras ordinarie lärare visade sig vara sjukskriven och uppsagd, som blev fram till jul och som nu landat i fram till sommarlovet. Inte alls som planerat. Inte alls så flexibelt som det var tänkt och träningen har fått stryka med rejält. Men det har samtidigt varit väldigt kul och lärorikt och jag älskar klassen och min kollega och jag känner att vi gör något som verkligen behövs och gör skillnad. Att se hur barn som tidigare inte trodde att de kunde någonting nu tar för sig och har en helt annan blick och inställning är fantastiskt inspirerande!


Jag är avis på ungarnas teckningsskills!!

Man får så mycket kärlek från barnen! :)

Just när jag började få ihop tillvaron med jobb och träning lite bättre igen körde jag Moraloppet och lyckades förfrysa två fingrar. Det var visserligen ganska kallt men jag hade inte någon aning om fingrarna förrän jag kom in i omklädningsrummet och såg att de var helt vita, hårda och bortdomnade. Eftersom jag alltid haft problem med kalla händer och fått vita fingrar ett par gånger även vid varmare temperaturer ställde jag mig i duschen och försökte värma upp mig. Då började de se riktigt otäcka ut och jag insåg att det var värre än jag trott först och efter att ha konsulterat sjukvårdarna på plats fick jag rekommendationen att åka in till akuten. Jag fick komma in överraskande fort men Mora lasarett har tydligen ingen läkare som är kunnig inom köldskador och jag är minst sagt besviken på den hjälp och information jag fick där. Efter att Adam under ett par timmar försökt hjälpa mig att tina upp fingrarna åkte vi hem utan att jag hade någon aning om hur illa det egentligen var.

I omklädningsrummet innan duschen

Efter upptiningen på akuten

5 dagar senare

Tre veckor senare...
Myyyssigt

Några nätter med dålig sömn och två återbesök senare (det första till en läkare som inte heller hade någon erfarenhet av köldskador och som googlade fram det jag själv tagit reda på innan) fick jag i alla fall hjälp av två väldigt sympatiska arbetsterapeuter som gav mig specialsydda "fingerstrumpor" att skydda fingrarna med och såg till att läkaren, flera veckor efter första besöket, skrev ut recept på en nitroglycerinsalva att smörja in fingrarna med innan jag ska ut i kylan. Fingrarna är väldigt köldkänsliga och sticker/domnar direkt i kylan trots tjocka vantar. Nu en dryg månad sen Moraloppet är fingrarna, framförallt pekfingret som har varit värre hela tiden, fortfarande "stickiga" och domnade men de ser i alla fall mycket bättre ut nu efter att svullnaden lagt sig och den döda yttre huden trillat av. Det var skönt att se att huden där under såg helt normal ut och jag hoppas att det fortsätter bli bättre och bättre och att jag får tillbaka mer känsel i dem framöver och framförallt blir mindre köldkänslig.

Med salvan, fingerstrumpa och en liten engångs-handvärmare i tumvanten gick det hur bra som helst (med fingrarna) under Orsa Ski Marathon nu i helgen efter en hel månad utan tävlingar. :D Inte supersmidigt men det var väldigt skönt att det gick i alla fall!

Nitroglycerinsalva och "little hotties"

Fick den här bilden från Jonas J i IK Stern

Minatti stod på toppen av Björnbacken och
hejade och fotade

Lagom till att jag nu äntligen fick till en tävling så åkte jag hem från loppet i söndags med en risig känsla i kroppen. Småförkyld har jag sen jobbat fram till idag. Igår var det friluftsdag och det var skönt att spendera en dag utomhus även om jag inte var så pigg. I går kväll kände jag mig inte alls bra och efter att ha vaknat genomsvett mitt i natten snorig och med ont i halsen stannade jag hemma idag. Lika mycket för mina kollegors och barnens skull som för min egen. Så typiskt!


Planen var annars att köra Skinnarloppet på söndag för att försöka hitta lite form till Tjejvasan. Men att hitta form kräver ju som bekant att man byggt upp form och det är väl sämre med det....

Sen Moraloppet har jag varit väldigt osäker på om jag kommer kunna och våga köra Vasaloppet. Är det för kallt känns det bara dumt. Jag är rädd att jag inte ska känna om det händer något med de skadade fingrarna igen. Men efter Orsa Ski Marathon har jag ändå lite nytt hopp. Värmen i handvärmarna räcker dock bara ca. 5 timmar så det kan bli lite stressigt....;-)

Att köra ett bra Vasalopp i år känns inte så realistiskt med tanke på vinterns träning. Men att behålla min obrutna svit av Vasalopp sen jag första gången körde Öppet Spår 2009 och lägga ett 9:de år till historien kanske kan vara tillräcklig motivation! Något lär man sig ju alltid. Men jag ska suga på den lite till...

Målfotot från mitt bästa Vasalopp
hittills (2015 då jag blev 31:a)

onsdag 15 februari 2017

Orsa Ski Marathon 2017

I lördags var det tävling på hemmaplan (igen). Bekvämt med många tävlingar som ligger nära. Orsa Ski Marathon var det denna gången. Jag har åkt loppet två gånger innan. Båda gångerna har det gått bra och jag har varit nöjd efteråt. Denna gången hade jag en mindre positiv känsla efter. Vi tar det från början:

Fint väder! :D

På de två andra långloppen vi kört i år har antingen jag varit seedad eller Fia. Denna gången var vi det båda! :) Så skönt att slippa vara där tidigt för att lägga ut skidor. Vi var på plats ca kvart över nio. (Starten gick 11:00.) Rutinerna innan tävlingar börjar sitta lite bättre nu. Det enda som jag aldrig blir riktigt nöjd med är uppvärmningen. Jag vill alltid vara mer igång än vad jag är. Får bli ändring på det på riktigt nu!

Lugn start:
Som vanligt så börjar det med björnbacken. Det var ingen tokkörning denna gången men man blir ju trött ändå. Efter bara några 100m på vägspåret så svängde banan ut på myren. Det gick lugnt här och vi var en klunga på säkert 50 man. Efter ca 4 km på myren svängde man in på vägspåret igen och körde Stormon. Det gick fortfarande lugnt. Körde och snackade med Tim lite grann o så. Istället för att köra runt Stormon så svängde man av mot Kallbolsrundan.

Oväntad tempohöjning:
När vi kom ut på Kallbolsrundan blev det stökigt. Det är ganska tricksig åkning med många skarpa svängar. Normalt sätt är det inga problem att åka där men med 3 spår i bredd i en stor klunga så blev det jobbigt. Spåren var dragna i många av svängarna vilket gjorde det extra svårt. Någonstans här vid ca 12 km var det någon som bestämde sig för att dra upp tempot rejält. Ryktet säger att det var en junior (som endast kör 21 km) som gjorde ett ryck. Fältet drogs ut ordentligt i alla fall. 

Svag och motivationsproblem:
Jag gjorde så gott jag kunde för att hänga med. Jag blev tvungen att ge mig ganska snabbt, tempot var för högt för att jag skulle orka köra 30 km till. Nu i efterhand känns det som att jag gav upp för lätt. De brukar kännas så. Men där och då gick det inte. Resten av första varvet blev jobbigt mentalt. Det kändes som att loppet redan var förlorat. Jag visste att mitt mål om att klara elit-ledet hade skitit sig.

Nya tag:
In på andra varvet började jag få lite mer krafter igen. Jag jagade ikapp en klunga precis innan vägspåret vek av ut på myren men där tappade jag den direkt igen. Jag upplevde att skidorna "sög" här. Jag fick ta i oproportionerligt mycket för att hänga med. Jag tappade mycket fart när jag inte kunde åka med och blev ikappåkt av två åkare som jag tog rygg på resten av färden på myren. När vi kom ut på vägspåret igen hade jag återhämtat mig ganska bra och jag tyckte tempot var något lågt så jag gick upp och drog för att hålla pulsen uppe!

Målgång:
Från och med att vi gick ut på Kallbolsrundan drog jag hela tiden. Mitt nya mål med loppet var att ta ut mig så gott jag kunde. In på de sista kilometerna som är mer kuperade kom vi ikapp en åkare men han verkade inte vilja bli omkörd för han ökade tempot avsevärt när vi kom ikapp. Först fick han en liten lucka men i slutet av ena backen kom jag ikapp honom igen. Jag tog rygg hela vägen in, vi lyckades komma ikapp en annan åkare också som verkade ha väggat lite. Tyvärr räckte jag inte inte till i spurten för att slå honom. Jag var lite för flåsig och trött så min träff blev inte så bra.

Loppet i siffror:
Tid: 2:00:11 (+08:25)
Sträcka: 42.2 km
Placering: 31
Maxpuls: 180 (94%)
Snittpuls: 168 (88%)

Resultat här

Målgången

Jag hade ju hoppats på att vara närmare vinnaren men jag orkade helt enkelt inte hänga med när de tryckte på ute på myrarna. Svårt att bedöma om det rätt eller fel att köra safe och släppa. Till helgen är det Skinnarloppet i Malung, då ska jag försöka att hänga på så gott jag kan och inte köra säkert. Jag vet att starten brukar gå väldigt fort där så det gäller att vara ordentligt uppvärmd! ;-)

Här är lite bilder från resten av veckan:

Jag blev utskjutsad till Evertsberg igår av Henrik på jobbet
så att jag skulle slippa åka och vända.
Väldigt snällt :)

Så här långt orkade jag staka upp i Gopshusbacken...

Idag var det riktigt härligt cykelpendlingsväder! :D

Fint att köra på sjön i solnedgång

fredag 10 februari 2017

Adams vecka hittills i bilder

Efter stafetten i lördags åkte vi tillbaka till Mora, men inte ensamma.. Oskar följde med oss för att se hur glamouröst vi bor! ;-) Eftersom vi har ett kombinerat sov- och vardagsrum och så bodde vi alla i samma rum. Dock fick Oskar ligga på golvet. ;-) (på liggunderlag). 

Tillsammans hann vi med några riktigt fina pass! Bilder Oskar Henriksson

Vi körde distanspass i Grönklitt i söndags

Testade Orsa Ski Marathon banan

I måndags följde följde Oskar med på en löptur mot
Adams jobb

Provade släntracet. Godkänd av Oskar! :)

Oskar fick vänta på skidåkaren

Brant

I onsdags tog vi en morgonjogg ut på sjön

Sprang till en ö

Kastade lite is

Försöker cykla till jobbet ibland iaf! :)

För ca två veckor sedan skadade jag ryggen igen när jag körde marklyft på gymmet. Orkar inte med en lång rehabiliteringsperiod igen! :( Det känns dock inte lika farligt som sist. Strålar inte fullt så mycket ner i benet och jag kan träna utan besvär. Jag har tagit tag i det direkt denna gången i alla fall och gått till en naprapat jag fått rekommenderad av flera jag känner! Anders Rahm.  

Lägg märke till att höger rumphalva är större än vänster.
Intressant!

Det var ett mycket intressant och lärorikt besök som tog två timmar istället för en! Det känns som att Anders verkligen tyckte det var intressant och spännande att identifiera vad problemet är. Känns bra och seriöst. Ska dit på återbesök nästa vecka. 

Imorgon är det Orsa Ski Marathon. Vi är båda seedade till 0-ledet så vi slipper vara där överdrivet tidigt för att lägga ut skidor. Såååå skönt! Känner mig peppad och sugen på att köra långlopp igen efter att det gick bra för några veckor sedan på Moraloppet. :)Återkommer efter loppet någon gång!

onsdag 8 februari 2017

SM - stafetten

I söndags blev jag, Oskar och Johannes historiska! Vi blev de första skåningarna att köra en SM-stafett. (I alla fall de första på vääääldigt länge :).) Vi gjorde en bra laginsats tycker jag! Johannes gick ut som första man och åkte snabbast i laget. Oskar körde andra sträckan och lyckades hålla avståndet till lagen framför oss och gav mig ett inspirerande utgångsläge!

Är Oskar glad eller nervös? :D

Under tiden som Johannes åkte sin sträcka värmde jag upp och stod och hejade. Det är riktigt taggande att se på när ens lagkamrater kör! När Oskar hade kört sitt första varv gick jag ner till stadion och gjorde mig redo för växling och för att köra den sista sträckan! Vi var tre lag som låg ganska markant sist och jag önskade lagen framför mig lycka till innan de gav sig iväg. Psykning? Nej snällt ju! ;-) Johannes hade peppat mig innan att jag var en bättre åkare än dem så jag hade förhoppningar om att kanske kunna komma ifatt något av lagen.

Johannes matar på!

Jag öppnade kontrollerat. De jobbiga är att hur kontrollerat (dvs lugnt) man än öppnar så blir man väldigt trött efter ett tag ändå. ;-) Första varvet kändes bra och skidorna gick bra! Jag hade flyttat fram bindningarna två steg för att se om det skulle göra något på fästet. Men det är såklart svårt att avgöra om det var det eller vallan som gjorde att jag fick bättre fäste.

In på andra varvet var planen bara att hålla samma fart som på första varvet och fortsätta åka tekniskt dugligt. Det gick ganska bra, ända tills jag trillade i den lättaste och flackaste utförskörningen på hela banan... Som tur var så gick det inte speciellt fort så jag tappade inte mycket tid heller. Den sista kilometern av banan är sjukt jobbig och innehåller tre jobbiga backar. I den andra backen stod Fia och Johannes och skrek på mig att jag hade ett lag 20 sek framför mig och i den sista stigningen innan utförskörningen innan stadion såg jag en åkare på toppen.

Tyvärr inget stekar väder precis

Sjukt vad man blir taggad och fokuserad direkt! I och med att jag tagit in mycket på åkaren framför mig så var jag säker att jag skulle komma ifatt. Så jag kände mig inte tvungen att öka tempot. Sista varvet blev riktigt spännande. Både för mig och för Fia, Johannes och Oskar. Halvvägs in på varvet kom jag ikapp. Jag gick om direkt och tryckte på lite extra för att få en lucka. Det kändes säkrare och gå om direkt än att göra upp i en spurt. De tre sista backarna var brutalt jobbiga. Åkaren bakom mig hade många som skrek och hejade på honom. Jag fick då upp en bild av Stina Nilssons avslutning i tour de ski när Weng försöker heja fram Ostberg och Stina bara ökar ännu mer! >:)

Jag höll hela vägen in, eller höll o höll men jag höll avståndet i alla fall och Skåne kom inte sist! Sjukt kul att köra stafett. Hoppas vi får ihop ett lag till nästa år också! Traditionell skidåkning är inte så dumt det heller! :) De enda som jag har att anmärka är såklart teknikzonerna som är helt sjukt tramsiga! Jag blir så sugen på att göra en Andreas Holmberg bara för att protestera. All cred till honom, hatten av!

Pågarna!

Loppet i siffror:
Placering: 30/31
Tid:1:36:04 (+17:51)
Sträcktid: 32:23 (+7:07)
Snittpuls: 175 slag/min (91%)
Maxpuls: 185 (95%)

Resultat här

Lite bilder från veckan i Söderhamn tagna av Oskar.

Innan första sprintenpanik! 

Start!

Sjukt smidigt med Krokstastället! 

Bodde ju inte helt fel heller

Fia hoppas att hon ska slå mig i 100m i skidåkning också
som hon gjorde det i löpning i somras... 

Selfies ska tas från ovan Oskar!

Just chillin!

fredag 3 februari 2017

SM Sprint - Tunnelseende och bly i benen!

Igår var det den andra längdskidtävlingen i SM; Sprinten! Tävlingen gick på kvällen så vi hade förmiddagen på oss att slappa/träna. Strax innan lunch sprang vi en liten runda kring stugområdet. Fia sprang 4x4 min medan jag tog det lite lugnare. Johannes åkte hem kvällen innan för att träna.

Innan vi åkte till stadion körde vi till stationen och hämtade Oskar som hade tagit tåget från Skåne på morgonen. När vi kom till stadion lämnade jag mina skidor till Swix och sen åkte jag ett par varv på banan. Föret var löst och sockrigt vilket kräver lite mer från benen. Varven jag körde kändes tunga och jag fick mjölksyra i benen oroväckande snabbt.

När man kör sprint har man särskilda sprint FIS-poäng. Eftersom jag aldrig kört en sprint förut så hade jag inga poäng och fick därför starta tredje sist. 200 åkare hade kört banan innan mig och sockrat till den extra bra för mig! ;) Jag var på plats vid starten i god tid före start så att jag hann värma upp ordentligt.

Såhär såg starten ut: Ser ganska bra ut tycker jag själv men efter första backen var jag redan trött och tekniken fallerade in i andra stigningen...


Som rubriken säger så hade jag tunnelseende hela vägen. Jag har aldrig känt så förut. Hela loppet känns som minnet från en kväll ute då man bara kommer ihåg vissa bilder/delar. Jag kände mig ordentligt stressad av att köra snabbt och därför satt tekniken inte helt heller. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att fortsätta köra på i backarna och inte stanna!

Kan gott krypa ihop lite till!
Foto: Oskar Henriksson

In mot mål
Foto: Oskar Henriksson

I den sista utförskörningen in mot upploppet tyckte jag att jag återhämtade mig ganska bra och jag tyckte jag gjorde ett okej upplopp! Illustrerat nedan:


Det var ganska roligt att köra prologen, dock var känslan bedrövlig i mina ben och det känns så frustrerande att jag inte kunde få en chans till att åka bättre på! Jag kan tänka mig att sprint är en riktigt rolig tävlingsform om man tar sig vidare. :) Nu får jag bara hoppas att benen känns lite piggare på lördag då vi ska köra stafetten! Ska bi riktigt roligt att köra att få köra i det första skånska stafettlaget i ett SM någonsin! :)

Resultat här