Mora Trail - 45 km på "Bananbanan"

I söndags sprang vi vårt tredje ultralopp sen premiären på Kullamannen i oktober förra året. Kullamannen är dock fortfarande det längsta vi sprungit (63 km) och distanserna har ofrivilligt och oplanerat blivit kortare och kortare sen dess; 47 km på Österlen Spring Trail och nu 45 km på "Bananbanan"; en av våra favoritrundor här uppe.

"Bananbanan" är å andra sidan ganska kuperad och ett varv brukar räcka väldigt bra i vanliga fall. Förra året sprang vi 15 km och var väldigt nöjda med det.

Gammal bild från bananbanan

Jag (Fia) har haft strul med mitt knä sista veckorna och vilade mig i form hela veckan för att göra ett försök att starta på söndagen. Under långpassen i Norge hade jag känt av knäet hela tiden men det hade inte blivit markant värre under turerna och nu hade jag förhoppningar om att det skulle vara mirakulöst bra efter en veckas löpvila. Jag var lite kluven och väntade in i det sista med att anmäla mig men suget var för stort och jag chansade och anmälde mig i 45 km-klassen med ambitionen att ta det som det kommer.

Vi stakade uppför Grönklitt som uppladdning på onsdagen

Vi var på plats i Läde strax efter 8 på söndagsmorgonen och fixade i ordning vår utrustning och gick på toa innan starten. Det skulle vara ganska varmt och vi vågade inte chansa och springa utan vätska utan hade våra ryggsäckar med två småflaskor i och några liquids/gels och "energiklumpar" från Powerbar att tugga på.

När starten började närma sig blev jag tveksam till valet att springa med ryggsäcken. På Österlen Spring Trail drack jag väldigt lite av min egen dricka men då var det samtidigt mycket kallare och snöväder så jag insåg att det vore dumt att chansa. Jag hade dessutom bara två små fickor på mina shorts och skulle vara tvungen att stanna till vid varvningen annars. Istället ställde jag in mig på att kunna dumpa ryggsäcken inför sista varvet och förhoppningsvis få en lite lättare känsla när jag verkligen skulle kunna behöva det.

Tävlingbanan var 15 km lång. Själva "Bananbanan", eller "BanAnna" som den egentligen heter, är 12,4 km och alltså förlängd med några kilometer på slutet. Banan börjar längs Vasaloppsspåret i Läde men viker direkt av upp i skogen med en klättring upp till Hökberget. Sen väntar en skön utförslöpning nedför berget till Vasaloppskontrollen i Hökberg och vidare ner till Spjutmosjön, en sjukt brant backe uppför efter vägövergången vid Spjutmo och sen upp och ner i skogen längs med Österdalsälven tillbaka till Läde. Förra året var förlängningen platt asfalt men i år gick den i terräng och innehöll även ett "vattenhinder" (Lädeån) och en rejält brant backe.

När vi flyttade till Mora var uppförsbackar min (och mina vaders) skräck. Efter att bara ha sprungit platt löpning på hårt underlag hade jag stora problem med att aktivera rätt muskler och springa med rätt teknik uppför och stumnade av bara åsynen av en backe. Ett antal terrängpass senare och flytten till Bonäs och de härliga sandbackarna i skogen här har gjort att jag börjat gilla kuperad löpning mer och mer.

Men jag har fortfarande respekt för långa backar. När starten gick var jag inställd på att inte stressa iväg utan försöka ta det riktigt lugnt upp till högsta punkten. Jag gick i de brantaste partierna och försökte börja gå lite innan framförvarande och slappna av, hålla nere pulsen och spara energi. Efter stigningen börjar den härliga utförslöpningen som jag brukar plocka mycket i. Den här gången ville jag dock inte göra om misstaget från året innan när jag försökte kompensera min långsamma uppförslöpning med hårdkörning utför utan jag höll mig i skinnet och försökte flyta med energieffektivt. Redan efter första lilla utförslöpningen kände jag av knäet. Fan också. Inte vad jag hade hoppats på med nästan 4 mil löpning kvar och jag sprang och brottades med mina tankar om hur smart det skulle vara att fullfölja.

Adam fastnade på bild efter starten
- jag är någonstans bland alla där bakom
Foto: Mora Trail

Adam passerar Lädeån
på extraslingan...
Foto: Mora Trail

På första varvet fick jag sällskap av ett gäng som skulle springa två varv och verkade hålla ett lagom tempo. Kul med ultralopp när man kan prata under tävling! ;-)

Jag inser nu att jag gillar varvbanor! Man vet vad som väntar och kan lätt jämföra tider och roa sig med att räkna på möjliga sluttider...;-) Jag hade kollat lite resultat från förra året och såg att många tappade ganska mycket mellan de olika varven. Med min vana att gå ut lite för hårt i baktanke hade jag som mål att försöka springa lite jämnare den här gången. När klockan visade 15 km hade jag varit ute drygt 1:35 och när vi kom in till Läde efter första varvet hade jag varit ute drygt 1:37. Förra året sprang jag på 1:30 på 15 km men i år var banan tydligen lite längre och betydligt tuffare de sista 3 km så det kändes som en rimlig första varvtid. Frågan var bara hur stort tappet skulle bli nu då?

På väg uppför till Hökberget igen vågade jag inte jaga efter mitt sällskap utan ställde in mig på att ta mig upp i mitt eget tempo. Jag begränsades av knäet utför; tog ändå igen lite men sprang ensam sen större delen av varvet. På väg uppför den branta klättringen efter vägpassagen började det krampa i höger lår och jag försökte massera musklerna medan jag gick. Mot slutet av stiglöpningen längs älven kom första löparen i 15 km-klassen ifatt mig. Jag hade bävat lite för att det skulle bli tufft mentalt när snabba löpare började flyga förbi men det var precis motsatt; kul och inspirerande och jag fick en adrenalinkick och ett bra flow! Även kul att Johannes, som vi träffat ute på Sandsgården i helgen, hade spontananmält sig och passerade mig som trea i klassen. Imponerande!

Fokuserad!
(Och "vattenkammad" efter att blött ner mig i ån...)
Foto: Mora Trail

Sista biten på grusväg innan man kom fram till Läde var riktigt dryg. Varvet var lite längre än 15 km och just den här biten kändes väldigt lång. Jag sprang och längtade efter att få lägga av mig ryggsäcken vid varvningen. Jag stoppade ner liquiden jag hade kvar och några gelgodisar i fickorna på shortsen, slängde ryggsäcken i vår dropbag och började den sista stigningen upp till Hökberget. Andra varvet hade tagit några minuter längre, ganska precis 3 har jag sett nu i efterhand, än första. Jag hade inte klickat några varvtider utan hade bara en löpande tid och även om min huvudräkning blivit bättre efter året som klasslärare för en åk 2:a är den fortfarande sådär under tävling....;-) Jag hade i alla fall räknat lite under loppet och motvilligt insett att jag inte hade marginal att tappa särskilt mycket om jag skulle gå in under fem timmar. Men jag fortsatte satsa mot det när jag gick ut på sista varvet. Om inte fem så så nära som möjligt!

På väg ut på sista varvet
Foto: Mora Trail

Jag hann dock inte komma längre än till den första lilla stigningen efter jag svängt av Vasaloppsspåret innan jag fick krampen från hell i låret. Jag stod där och bara skrek rätt ut. Försökte slappna av, stretcha, massera och var samtidigt frustrerad över att tiden tickade och tidsmålet gled mig ur händerna. Tog upp liquiden som jag tänkt spara till senare och drack halva och haltade joggade vidare och försökte sträcka ut musklerna. Puh. Det släppte i alla fall tillslut. Sådärja. Sista gången uppför Hökberget nu. Surrealistiskt! Skönt att jag hade gått redan på första varvet så jag kunde fortsätta gå med gott samvete nu...;-) Tyckte för en stund att känslan var lite bättre upp på sista varvet än på andra men antagligen gick det bara långsammare...Haha.

Nu var det verkligen dött längs banan. Det var flest anmälda i 15 km-klassen och bara 6 damer i 45:an och 14 i herrklassen. Jag såg bara några stackars funktionärer som var tvungna att vara kvar vid sina stationer och hörde de där som hejat från sin trädgård varje varv på väg ner mot Vasaloppskontrollen i Hökberg. På väg uppför branten efter vägen stannade jag och vrålade en stund igen innan krampen la sig och jag kunde klättra vidare. Kämpa kämpa. Helt normalt söndagsnöje det här!

Några gånger när jag gick i backarna och höll på att tappa sugen pratade jag med mig själv. "Bit ihop nu". "Kämpa". "Kom igen för helvete!". Örfilade mig lätt ett par gånger, tänkte på budskapet på mitt armband och försökte framkalla någon slags kämparglöd att fortsätta jaga vidare

Armbanden som jag och min kollega
gjorde i avslutningspresent till barnen i 2c 

Men nu kändes det ändå helt överkomligt! Bara en ynka mil kvar ju! ;-) Räknade tid och kilometrar. Hur mycket längre än 15 hade varvet egentligen varit? Hur låg jag till mot fem timmar? Kom igen nu då, så nära fem som möjligt! När jag kom in på den sista förlängda delen av banan hällde jag vatten över mig på vadstället och tog en klunk vatten i munnen. En liten stund senare kom dagens tredje vrål. FAN! Mitt högerlår tyckte INTE det var en bra idé att höja tempot de sista kilometerna mot mål. Jag stod där och skrek och masserade och stretchade. Jag har aldrig fått kramp på löptävlingar innan och antar att det kan ha med knästrulet att göra. När krampen släppte joggade jag vidare. Blev lite orolig ett tag att jag tappat uppmärksamheten i kramptumultet och sprungit fel men såg snart skylten med 100 m kvar till vätskestationen. Bara sista branta backen upp och den dryga grusvägen kvar. Den kändes om möjligt ännu längre nu. Otroligt. Att en så kort sträcka kan kännas så lång! Klockan hade passerat fem timmar. Varför stressa? Suck. "Så nära fem som möjligt"-moroten var inte så lockande längre. Nu måste jag väl snart se vägen ner mot mål?

Tillslut; där var asfaltvägen! Nu var det bara att skaka fram lite krafter och ta sig i mål. All publik hade gått hem och funktionärerna satt och väntade. Adam kom framrusade och försökte hinna få upp kameran när jag blev mött av speakern som meddelade att jag var första dam i mål. Haha. Sex anmälda, fyra kom till start, två bröt - jag vann! Wohoo! Förstapriset var dessutom en finfin kökskniv från Morakniv. Toppen! :)

Sista varvet hade tagit ganska exakt 10 minuter mer än första. Helt ok tapp ändå med tanke på krampstrulet. Efter målgång fick jag rapport från Adam som hade gått i mål på 4:42. Härligt! Mest glad blev jag nog när han berättade att han varit borta och hämtat bilen på parkeringen och att den nu stod precis vid målet. ;-)

Jag var väldigt törstig och svepte i mig Coca-Cola och vatten i målområdet. Blev akut sugen på att sitta ner en liten stund sen men hann knappt sätta mig innan jag fick kramp igen och fick gå upp och röra på mig och försöka stretcha ut benet igen. Sen haltade jag till bort till bilen och vi åkte vi hem.

Jag var ganska orolig för att jag gjort något riktigt dumt när jag haltade omkring här hemma sen med ömt knä. Blev inte mindre orolig efter lite googling men hittade i alla fall några bra stretchtips som hjälpte lite för stunden. ;-)

Igår kontaktade jag Anders Rahm, en riktigt bra naprapat här i Mora, och hade ett jäkla flyt och fick en akuttid redan på fredag. Sist jag var där var jag helt mörbultad resten av dagen men kunde springa 63 km smärtfri veckan efter så jag ser fram emot besöket med skräckblandad förtjusning...;-)

Har fortsatt flitigt med stretch och yoga och det känns lite bättre i knäet idag.
Håller verkligen tummarna att jag inte sabbat hela sommarens löpning nu....

"Vi har glömt att människan måste vara hållbar"

För nån vecka sen damp "Chalmers magasin", en tidning för Chalmers tidigare studenter, ner i brevlådan.

Jag brukar inte ägna den något större intresse men den här gången fångade omslaget mig direkt med huvudrubriken "Rikard Landberg vill individanpassa kostråd".

Men innan jag hann bläddra fram till artikeln (får bli ett senare inlägg) fastnade jag på uppslaget innan med omslagsrubriken; "Vi har glömt att människan måste vara hållbar" som var en intervju med Ann-Sofie Sandberg som är professor och chef för avdelningen för livsmedelsvetenskap på Chalmers.

Den inleds så här:
"Vi pratar om att skapa ett hållbart samhälle. Samtidigt som vi äter fel och får kostrelaterade sjukdomar. Ann-Sofie Sandberg tycker det är hög tid att ta frågan om den hållbara människan på allvar...."

I artikeln berättar hon om hur livsmedelsstrategin som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade i slutet på januari i år främst handlar om hur man ska öka produktionen och lönsamheten för att öka andelen svensk mat på borden. Men förutom att maten ska vara närproducerad och hållbar ägnar den inga tankar åt vad vi ska äta. Ann-Sofie har som medlem av Kungliga vetenskapsakademins nationella kommitté för nutrition och livsmedelsvetenskap tillsammans med andra organisationer lobbat för mer satsning på forskning och hälsa i livsmedelsstrategien men utan resultat.

Hon berättar vidare om att även den förra regeringens strategi "Matlandet Sverige" satsade över en miljard på småskaliga jordbruks- och matprojekt och så gott som struntade i att satsa på forskningsprojekt.

"Hade det gällt en annan branch, ta telekom eller vilken som helst, så skulle man aldrig lägga så mycket pengar utan att lägga en del på forskning." säger Ann-Sofie.

Att det är så tror hon beror på flera saker:

 - LRF, lantbrukarnas riksförbund, är traditionellt starka lobbyister. Strategin är inriktad på primärproduktion inom jordbruk. Vattenbruk eller fiske finns knappt med.

- Regeringen vill inte satsa på forskning om inte de stora företagen är med och bidrar men många starka företag, som Orkla och Arla, är inte längre svenska.

- Den svenska livsmedelsindustrin har inte varit så drivande. Bara några enstaka procent av livsmedelsindustrins pengar går till forskning, jämfört med tex. läkemedelsindustrin som satsar väldigt mycket på forskning. (Det tror hon delvis grundar sig på att livsmedelsföretagen är mindre och inte har råd och historiskt sett har haft en lägre utbildningsnivå...)

Hon beskriver att det är komplicerat och problematisk politiskt eftersom livsmedelsforskningen är spridd över flera departement. Näringsdepartementet (som ansvarar för primärproduktion), Socialdepartementet (som ansvarar för folkhälsan), Miljödepartementet och Utbildningsdepartementet strider med varandra om budgetanslag men ingen av dem har livsmedelsforskning som huvuduppgift.

Idag är det fler människor i världen som är överviktiga än det är som svälter.

"Tänk vad det kostar samhället att en massa människor, många redan som barn, är överviktiga. Vi glömmer bort att människan också måste vara hållbar."

Ann-Sofie efterlyser en nutritionsstrategi som kan hjälpa industrin att producera bra livsmedel men som också innehåller en informationsstrategi. Idag handlar många vetenskapliga larm om farlig mat och ofta är de motstridiga. Något sägs vara nyttigt ena veckan och cancerframkallande andra.

"Ofta finns det ingen bra vetenskaplig grund för det som skrivs. Man kanske har gjort djurförsök där man har gett djuren en jättehög nivå av en viss dietkomponent. Då blir ju koksalt eller vad som helst cancerframkallande. På människa är det förstås oetiskt att göra försök med något som kan vara cancerframkallande. Istället får man använda sig av statistiska samband mellan sjukdomar och något visst man ätit. Sådan forskning är aldrig säker men det blir lätt rubriker av det.

Artikeln är som sagt en intervju och bygger bara på Ann-Sofies egen uppfattning om läget men jag tycker den är intressant och beskriver en del av problematiken kring kost och kostrelaterade sjukdomar.

Jag läste en kurs i näringslära, "Kost för prestation", förra året och kursen inleddes med att läraren berättade att vi inte skulle förvänta oss att få svar på allt eftersom området är relativt outforskat och omtvistat och att det verkligen gäller att vara källkritisk.

Jag har också läst en kurs om övervikt bland barn och ungdomar som berörde både problemen kring minskad fysisk aktivitet och dålig kost. Statistiken kring barns matvanor är skrämmande. De här sifforna är hämtade från Livsmedelsverkets undersökning "Riksmaten" som gjordes 2003 på barn i grundskolan. Den har tyvärr alltså några år på nacken; frågan är vilket håll utvecklingen gått åt sen dess?

- Konsumtionen av frukt och grönt nådde bara upp till drygt hälften av rekommendationen på 400 g per dag.

- Ca. 25% av barnens dagliga energiintag kom från livsmedel som godis, läsk, snacks, glass, efterrätter och bakverk.

- Intaget av tillsatt socker låg 30-50% över det rekommenderade och den största sockerkällan var läsk och saft. Skolbarnen drack i genomsnitt 2 dl saft eller läsk varje dag och vart tionde skolbarn drack 5 dl eller mer varje dag.

- Barnen åt i snitt 1–2 hg godis per vecka och 13 procent åt godis varje dag. De åt bakverk som bullar, kakor, kex eller skorpor tre till fem gånger i veckan.

Det är dock inte bara barn som äter mycket godis och dricker mycket läsk. Sverige är ett av de länder som äter mest godis i världen och svenskarna dricker någonstans mellan 70 och 85 liter läsk per person och år (varav ca 34 liter är Coca-Cola) beroende på vilken statistik man förlitar sig på. (Jag blev förresten ganska frustrerad när jag läste de här kurserna och insåg hur komplicerat det är med statistik och hur man kan vrida och vända på statistik beroende på vad man vill visa..)

Det här är med splittrad information kring kost är ett jätteproblem och jag tror att flödet av oseriös forskning och all information utan vetenskaplig grund bidrar till att många "ger upp" om att försöka förstå och sätta sig in i vad man borde äta och inte. Jag blir också frustrerad ibland men har siktat in mig på några enkla "grundregler" för vad jag vill äta och inte i mitt eget försök att vara en hållbar människa:

- Mer grönsaker
- Minimal mängd kött (men gärna fisk)
- Mindre mängd mejeriprodukter (och alltid smör - aldrig margarin)
- Minimalt med raffinerat vitt socker
- Mindre mängd vitt mjöl
- Och så försöker vi laga mat från grunden och undvika halvfabrikat och onödiga tillsatser så gott det nu går...

Förrförra veckan var det ett år sen vi hade vår "Vegetariska vecka" som ledde till att vi började äta betydligt mer vegetarisk mat. Det är ett val vi båda är väldigt nöjda med. Vi har upptäckt massor av god mat under det här året och mår bra i både kropp och själ av att äta mer vegetariskt. :)

Grön mat är även perfekt campingmat!
Här veggietacos på gång i Geiranger

En Norgehistoria i tre delar - del 2 - Geiranger

Efter turen upp på Besseggen hade vi funderat på att åka till Beitostölen och cykla, eller kanske ge Galdhöpiggen en ny chans i fint väder. (Sist vi var uppe på toppen såg vi knappt handen framför oss...;-)) Men återigen fick magkänsla och väderprognos styra och vi satte oss i bilen för en lite längre tur.

Vår kompis Lena jobbade i Geiranger förra sommaren och fyllde instagram med fantastiska bilder och vi bestämde oss för att åka dit för att se allt med egna ögon. Området står sedan 2005 på UNESCO:s lista över världsarv och är ett populärt turistmål. Det var visserligen en bit att köra men vägen dit var en upplevelse i sig och Geiranger levde verkligen upp till våra förväntningar. Även vädret överträffade våra förväntningar. Tropisk värme och alpmiljö. Bästa kombinationen!

Fotostopp längs vägen

Vägen ner till Geiranger

På vägen stannade vi också till vid "Flydalsjuvet", som är en utkiksplats precis längs med vägen som går ner till Geiranger, och käkade lunch. 

Gassande värme och gulash

Dit ner ska vi!

Det enda som inte var på topp var Fias knä. Men med gårdagens heldagsutflykt i bagaget gjorde det inte så mycket för vi var inte jättapigga någon av oss. Efter sightseeing och glasspaus på stan tog vi en lite kortare tur upp till ett vattenfall på eftermiddagen. 

Storseterfossen

Varma får

Sen tog vi en "dusch" i handfatet på en offentlig toalett och gav oss ut för att hitta tältplats för natten. Det fanns flera olika campingar i Geiranger men vi var ute efter en gratis campingplats i fin miljö. Inte jättelätt att hitta i en dal som är omgiven av branta klippor. ;-) Några bra ställen på södra sidan av fjorden var redan tagna och vi körde en bit upp på Trollstigen åt motsatt håll vi kommit från och rekade. Vi hittade visserligen en rastplats som kunde funkat att campa på men den var inte jättekul och låg i skugga nu på kvällen. Istället körde vi ner till utkiksplatsen "Örnesvingen" och åt kvällsmat i solen. Vegetariska tacos på trangia. Inte dumt alls! :)

Taco taco

Kvällsmat med en utsikt som få restauranger slår...

I Geiranger ångrade vi för första gången under resan att vi inte hade rullskidorna med när vi körde på de fina serpentinvägarna.

Vi hade sett en plats som skulle kunna funka att campa på vid en parkeringsficka precis nere vid fjorden men vi var inte ensamma om att ha uppmärksammat den. När vi kom dit stod det redan ett gäng husbilar där men vi lyckades knö in vår lilla bil på parkeringen och hittade en riktigt bra plats att slå upp tältet på.

Tältet uppe lagom till solen
 gick ner bakom bergen

Utsikten från vår tältspot på morgonen

På lördagsmorgonen packade vi ihop tältet tidigt och körde bort till andra sidan av fjorden för att äta frukost i solen.

Naturdiskning

Det var gött att sitta där i solen och äta frukost och lyssna på utropen från kaptenen på Hurtigruten och vi konstaterade att vår semester nog ser lite annorlunda ut än för båtresenärerna. Men det hade varit sjukt gött att göra en sån trip också och glida runt i fina miljöer och göra nedslag på platser som den här!

Fast när man väljer att inte jobba heltid gäller det att hålla i utgifterna. Ofta är det ingen vidare uppoffring utan en del av charmen och upplevelsen! Är det fint väder är det såklart betydligt lättare. Förra gången vi var i Norge hade vi höga ambitioner om tältning som slutade med flera nätter på vandrarhem. ;-)

Den här resan hade vi tagit med oss all mat hemifrån och vi konstaterade att de enda utgifterna så här långt var bensin, vägskatt, parkeringsavgift i Gjendesheim och vars en glass.

Eftersom Fias knä var som det var och väderprognosen för Geiranger lovade ostadigt väder bestämde vi oss för att köra vidare på lördagen. Vi gjorde ett stopp längs vägen för att hitta den här utkiksplatsen innan vi styrde österut:

Läskigast på resan - efter lite efterforskningar
hittade vi platsen där den här bilden är tagen
Steg 1 - sittande

Steg 2 - stående

Och tillslut vågade sig Fia också ut...

Men till skillnad från andra som vi sett göra diverse konster och vågat sig långt ut på kanten på bilder höll vi oss på säkert avstånd. Det var trots allt läskigt, svindlande och pulshöjande!  

Nu styrde vi mot sista destinationen för den här resan, fast beslutna om att vi måste återvända till Geiranger någon gång framöver, med rullskidor, för att utforska området mer!

Fortsättning följer...

En Norgehistoria i tre delar - del 1 - Besseggen

Igår kom vi hem till Bonäs igen efter lite mer än två veckor på resande fot. Första delen av semestern tillbringade vi i Skåne. När bilen äntligen var lagad och besiktigad packade vi ihop våra prylar och drog till Norge. Bilen är ju nu även uppdaterad med cykelställ så för första gången åkte vi på semester med våra MTB:s. Däremot hade rullskidorna fått stanna hemma för att minska mängden prylar lite.

Förra året fick vi våra cravings efter höga berg något stillade av den fantastiska resan till alperna som vi gjorde tillsammans med Oskar och Tina.  (Då sprang vi Ultraks i Schweiz och supportade Oskar under UTMB.)

Året innan var vi i Norge på "sommar"-semester och även om inte vädret var det bästa har vi varit väldigt sugna på att åka dit igen sen dess. Egentligen drömmer vi om att åka till Lofoten men eftersom bilstrulet gjorde att vi inte hade så många dagar över att resa på var det uteslutet den här gången. Det är ju så himla långt upp dit! Nu satsade vi på semester på närmare håll istället.

Som vanligt när vi ger oss ut var vissa saker väldigt välplanerade, som tex. vad vi skulle äta, och andra inte alls; som tex. vart vi skulle åka. ;-) När vi satte oss i bilen i Skåne hade vi funderat på att åka till Sjusjöen men hann planera om flera gånger under bilfärden och efter ett vägval i Oslo hamnade vi tillslut i Jotunheimen. Väderprognoserna och magkänslan fick styra.

Jotunheimen är en nationalpark i Norge. Här ligger bland annat Norges högsta berg; Galdhöpiggen. Det hann vi inte med att bestiga den här gången utan på onsdagskvällen slog vi läger i Gjendesheim vid sjön Gjende för att ta oss upp på "Besseggen" under morgondagen.

Här kan man bo!

Liten bil med mycket prylar...

Den här gången hade vi förberett oss på det värsta och packat ner vinterkläder men överraskades av solsken,  relativt varmt väder och inte så mycket blåst. Vi hade bävat lite inför tältandet så vi var väldigt nöjda med det.

På torsdagsmorgonen började vi vår tur upp på berget. "Besseggen" är en bergskam som ligger mellan den lilla orten Memurubu och vårt basecamp i Gjendesheim och delar av sträckan bjuder på riktigt utmanande terräng (läs klättring) och hisnande vyer.

Adam på väg nedför Besseggen från "fel håll"
- vanligare att man går från Memurubu till Gjendesheim

Liten Adam

Stor Adam

Klättra uppför på vägen tillbaka var betydligt
 mindre läskigt än att klättra nedför....

Fia försöker glömma bort sin höjdrädsla

Vi hade med oss matsäck och planerade att tillbringa hela dagen på fjället. Förra gången vi var där vände vi tillbaka till Gjendesheim innan vi nådde fram till Memurubu men den här gången började vi fundera på att ta oss hela vägen ner till Memurubu och tillbaka till Gjendesheim igen.

Lunch: 24h meal uppvärmd med heater
Cool grej! Gott med varm mat på fjället!

Totalt 28 km och ca 2000 höjdmeter skulle turen i så fall landa på. Fia har haft ont i ett knä sen en smärre cykelincident i Skåne men hade haft liiite känningar i det redan innan under löpning så när det gjorde sig påmint under turen visste hon inte vad som var vad och hur hon skulle hantera det. Så det blev all-in första passet, hålla tummarna och hoppas på det bästa. När vi vände nere i Memurubu efter nästan 3,5 h effektiv tid var vi inte helt fräscha och funderade lite på vad vi gett oss in på. Men vi tog oss hemåt, sakta men säkert, och fick en riktigt fin dag! :)

Så här kändes det inte när vi skulle vända tillbaka...;-)

Tillbaka i Gjendesheim efter en heldag på fjället

Fortsättning följer...

Fast i Skåne, vilse i Dödens zon och cykling i Skäralid

I lördags packade vi vår stackars lilla bil och körde ner till Skåne. Cyklarna fick följa med ner för första gången på vårt nyinköpta cykelställ som går att fästa trots att vi inte har någon dragkrok. Efter bilstrul några dagar innan när bilen vägrade starta efter Adams handlingstur till Willys var vi lite nervösa för hemresan men bilen startade fint och vi kom iväg glada i hågen. En anledning till att vi skulle åka ner till Skåne var förutom lite minisemester just för att få hjälp att fixa några saker som gjorde att vår lilla Peugeot inte gick igenom besiktningen nyligen. (Dock inte detta nyfunna fel...)

Vad ska man med stor bil till? ;-)

Efter det enda stoppet på resan, för att tanka på en mack i Skövde, upprepades sig proceduren. Bilen startade inte. Blö blö. Men vi hade haft våra aningar om att det skulle kunna vara så att den inte skulle gå igång varm så vi passade på att äta vår medhavda matsäck och höll tummarna att den skulle starta när den fått vila och svalna lite...Och minsann, det gjorde den och vi kunde köra vidare! Wohoo! Inga fler stopp nu utan raka spåret söderut!

Vi landade i Ängelholm hos Adams föräldrar på kvällen utan några fler missöden. På morgonen sprang vi en timme innan frukost och sträckte ut efter en dag i bilen.

Fia på väg ut på piren

Adam längst ute på piren

I måndags körde vi ett långpass på cykel. Först körde vi ca 20 minuter hemifrån Fias föräldrahem mot Skäralid. (Ett naturreservat på Söderåsen...) Efter 20 minuter kom vi på att vi nog inte hade stängt av kaffebryggaren och vände och cyklade hem igen för att konstatera att den visst var avstängd. Adam passade dock på att smörja och justera sin sjukt störigt knirkande sadel så vi fick en mer rofylld färd andra gången vi gav oss iväg...;-)

Paus vid dammen i Skäralid

Bokskog som omväxling

Uppe på Kopparhatten

Det blev ett härligt cykelpass, ca. 8 mil på 4 h i varierande terräng. Så kul att vi har cyklar båda två nu! (Fia är dock glad att hon inte köpte cykel förra året för då hade det nog blivit en landsvägscykel istället och hon är väldigt nöjd att det blev en mtb...! :))

Fia bytte cykel mot dinosaurie för en stund...;-)

Igår kväll lämnade Adam in bilen på verkstaden som skulle höra av sig idag när de tittat på den. Fias mamma var snäll och lånade ut sin bil så vi kunde köra ut till Kullen för att springa ett pass. Vi gav oss ut för att springa ett sväng på "Dödens zon". Dvs. ett varv på banan som vi sprang tre varv på i höstas under vårt första ultralopp "Kullamannen - himmel, hav och helvete" och som vi är anmälda att springa tre varv på i höst igen, men då efter att ha sprungit typ 10 mil INNAN. Låter lite galet men vi avvaktar med några utlåtanden om vårt mentala tillstånd. ;-)

Stora träd och liten Adam

Planen var alltså att springa banan men det dröjde inte länge innan vi insåg att våra minnesbilder från ultraloppet i höstas inte var helt tillförlitliga och att vi hade irrat bort oss. Efter lite obanad löpning hittade vi i alla fall ner till stenstranden innan Nimis. När vi hade klättrat upp genom Nimis och vidare upp till Skåneleden ringde Adams telefon och han fick rapport om bilens tillstånd från verkstan via sin pappa. Efter det tappade vi energin för en stund. Bilen verkar vara bortom räddning till rimlig kostnad och vi är i så fall "fast" i Skåne utan bil. Suck. Men sista utlåtandet får vi imorgon så vi håller tummar och tår att det mirakulöst löser sig. Annars blir det biljakt i Skåne...

Stenstranden innan Nimis

Kullafår! (Och Adam)

På väg upp genom Nimis

Planen var annars att antingen åka upp till Mora igen och springa/cykla Orsa Kajt'n/Orsa Bike'n på midsommarafton eller att åka till Norge och springa och cykla. Nu blir det högst troligt midsommar i Skåne. Nån som har en begagnad bil över eller en midsommarfest med plats för två träningsnördar? ;-)

Blodomloppet i Borlänge - 10 km på 43.17

Igår var vi ett gäng från jobbet som gick och sprang de olika distanserna på Blodomloppet i Borlänge. Mora kommun sponsrar sina anställda med startavgift och bussresa och jag och mina närmaste kollegor var inte sena att hänga på. Picknicken efteråt lockade minst lika mycket som själva loppet...;-)

Det blev en ovanligt lång onsdag. Skolan hade friluftsdag i Hemus och vi började dagen med att knata dit på ett långt led. Alltid lika spännande att ge sig ut på utflykt med ett par hundra barn...;-) Dagens stora miss var att jag varken packat med vantar eller mössa eller någon tjock jacka och att vädret var mer som en ruggig höstdag än sista dagen i maj. Burr.

Min uppladdningslunch inför tävlingen bestod av två korv med bröd med senap, ketchup och gurkmajonäs och en "Smil".  (Det finns generellt stor utvecklingspotential för skolmaten i Mora kommun kan jag konstatera efter att ha ätit skollunch snart två terminer nu...)

Jag hade dock förberett en extra lunchlåda och slängde i mig den hemma hos min kollega efter skolan innan vi körde ner till "Cirkusplatsen" där bussarna skulle hämta upp oss. Efter lite missar i kommunikationen var vi på plats en dryg timme innan avfärd men bussarna kom i god tid så vi kunde i alla fall gå på att sitta där i väntan på avfärd. På vägen in i Borlänge såg vi delar av banan från bussen. Den gick parallellt med stora vägen på en cykelbana och jag funderade lite på varför man väljer att springa stadslopp när man kan springa terränglopp som bjuder på vackra vyer...;-) Men stadslopp har trots allt sin charm de med!

När vi kom fram till Borlänge hade jag suttit och varit kissnödig hela bussresan och sprang över till grannbussen för årets skönaste toabesök. ;-)

Starten för 5 km gick 18.00 och för 10 km, som jag skulle springa, var starten 18.20. Vi gick och la en filt på picknickplatsen och gick en sväng på området innan vi delade på oss. Jag laddade med en rödbetsshot och en koffeintablett och gick och lämnade in min väska på förvaringen vid duscharna och började värma upp. Överdraget bestämde jag mig för att behålla på och lägga vid picknickfilten innan start men jag hann inte jogga länge innan jag var riktigt varm och sprang och la av det.

Jag struntade i den gemensamma uppvärmningen och sprang och värmde upp själv så länge jag vågade innan jag började knö mig in i startfållan. Det fanns bara tre fållor. +50 min, 40-50 min och under 40 och jag höll mig ganska långt framme i 40-50. Mitt pers på milen (42.45) är tre år gammalt, och det är två år sen jag sprang ett millopp så jag hade noll koll på vad jag skulle satsa på och förvänta mig. Å ena sidan har jag blivit mycket bättre på längre distanser och terränglöpning än för tre år sen men å andra sidan har jag sprungit väldigt lite fart och asfalt jämför med då.

Senaste numret av Runners hade passande nog en artikel som handlade om millopp.

Det lät bra tyckte jag! Så min grovplan för loppet var att inte springa för fort första kilometerna, bara hålla i på mitten och sen öka på slutet. Men vad som skulle vara "för fort" i början var ju förstås lite oklart...

I starten var det ganska rörigt. Jag kryssade mig fram bland löpare och slösade nog en del onödig energi på att forcera men ville försöka springa i min egen fart. Det gick långsammare än jag hoppats första kilometern men jag kom på att jag hade startat klockan när startsignalen gick och inte när jag passerade starten och det hade rullat på ett antal sekunder där emellan insåg jag så jag hade inte koll på tiden. Typiskt. Andra kilometern gick också långsammare än jag hade hoppat men jag bestämde mig för att försöka skita i tiderna och bara gå på känsla och kämpa på och göra mitt bästa. Man hinner ha några diskussioner med sig själv under ett sånt här lopp...;-)

När jag började tappa sugen försökte jag fokusera på tekniken; frekvens, armpendling, hållning och det kändes genast bättre. Jag försökte jaga ryggar och lägga mig i suget efter löpare som kom bakifrån. När jag hade en riktig svacka fick jag väldigt vältajmad pepp från en kille bredvid. Var tyvärr helt oförmögen att tacka just då. Lite senare kände jag mig piggare igen och ökade farten lite. Planen var ju bara att hänga i på mittpartiet och istället blev kilometer 7 min näst snabbaste. Men det straffade sig...Sista kilometern in i mål var en ren pina. Här skulle jag ju ha krafter kvar att tokmaxa och tjäna in sekunder men istället sprang jag som i slowmotion och kunde bara höja farten de sista meterna in på upploppet...43:17 stannade den officiella klockan på.

Jag mådde rätt illa efter målgång och gick bort till vår picknickfilt och slängde mig i gräset ett tag innan jag orkade samla ihop mig och gå till duschen. Efter lite letande hittade jag damduschen nere i en källare. Det var två omklädningsrum förbundna med en dusch och när jag stod där och duschade såg jag att sandalerna som stod i det andra omklädningsrummet såg ut att vara i största laget för en dam och mycket riktigt fick jag och damen jag delade omklädningsrummet med snart sällskap av ägaren av sandalerna. ;-)

Den där picknicken blev det inte så mycket av för min del. När solen försvann var det riktigt ruggigt och när jag kom tillbaka från duschen packade vi ihop våra saker och gick till bussen. Strax efter tio var jag hemma i Bonäs igen och det vara bara att packa ihop sig för natten. Puh.

Men efter en skön natts sömn vaknade jag hyfsat utvilad och laddad! :)
Kroppen är också oväntat fräsch och den befarade träningsvärken uteblev så kanske har ultralöpningen ändå fört med sig något gott....;-)

Men nu är jag rätt slut och det är hög tid att sova och ladda för veckans sista jobbdag.
Bara tre skoldagar kvar innan sommarlovet nu! :)

Bästa laget! 

Loppet i siffror: 

Sträcka: 10 km

Tid: 43:17

Placering: 18/522

Snittpuls: 91%

Maxpuls: 93%