Jag har legat efter men skrivit ifatt lite här på bloggen nu så loppen jag körde tidigare i Vasaloppsveckan går nu att läsa om
här.
Det som skulle bli höjdpunkten på säsongen blev precis det motsatta. Det kändes fruktansvärt snopet att det tog slut nästan innan det hunnit börja. Samtidigt är det något jag hela tiden varit väldigt medveten om och rädd för. Det är så mycket som ska funka för att man ska få till ett bra Vasalopp. Och så många saker som man inte själv kan påverka som kan inträffa.
Jag ställde mig till vänster i fållan i led 3 eftersom det skulle smalna av åt det håller efter bara en kort sträcka. Konstaterade direkt när starten gått att det var en jävla soppa av åkare och halva led 5 glidit upp jämsides till höger. Kändes jäkligt surt att ha tappat så många placeringar redan innan backen. Sen började klättringen.
Jag har aldrig tagit mig uppför backen så lätt tidigare! Pulsen var skyhög men precis som på stafettvasan var känslan ändå relativt oansträngd och när jag kom upp på toppen kändes kroppen ändå förhållandevis fräsch. Men oron som jag haft kring vallan innan starten visade sig vara befogad. Fan också! Skidorna högg och jag våldade mig framåt men tillslut gick det inte längre. Det tog tvärstopp och gick inte att ta sig framåt. När jag gått ut i sidan och fått av mig skidorna (läs styltorna) kunde jag konstatera att jag hade en helt galen ifrysning med nästan en decimeter snö under skidorna. Det satt som berget och jag slet loss en orange vägpinne som jag frenetiskt skrapade loss möget med.
När skidorna väl var rena började nästa bekymmer. Jag stod ute i lössnön bredvid spåren och pjäxorna var fulla med is och snö. Det fanns ingen plats bredvid det högra spåret så där stod jag på ett ben i taget, efter mjölksyrafesten i backen och försökte få loss isen i pjäxerna med hjälp av staven och få på skidorna utan att bli fälld eller fälla någon förbipasserande. Och förbipasserande var där några stycken. Det var ett sånt hav av människor som vällde förbi att jag bara ville kasta skidorna åt helvete och skita i allt. Jag insåg ju direkt att loppet var kört. De viktiga placeringar som jag faktiskt lyckats ta i backen i år var som bortblåsta och led 5-åkarna hade fått sällskap av ytterligare lägre led.
När jag tillslut fick på mig skidorna slutade jag tänka för en stund och ställde bara in mig på att jaga. Lättare sagt än gjort i tåget som vällde fram och efter en kilometer insåg jag att det verkligen inte var min dag idag. Någon körde på min stav så att den gick av. Det här händer inte! Jag övervägde att lägga mig ner och dö lite grann innan jag stakade vidare med min hela högerstav i det högra spåret. Först hade jag staven bredvid mig och försökte pendla med med den andra armen men sen fick jag tips från en åkare att det var effektivare att slänga stumpen åt skogen och köra tvåhandsfattning på den andra staven mellan benen. Inte så vackert, men visst gick det fortare. Balansen var inte helt hundra med den ovana tekniken dock men jag lyckades iaf stå på benen.
Efter en knapp kvarts stakning med den ensamma staven passerade jag en skoter. Jag hojtade uppgivet efter stavar när jag passerade och fick lite oväntat positivt svar. Så jag vände tillbaka till dem och efter en stunds letande lyckades de otippat rota fram en 145 cm lång stav. Remmen visade sig vara alldeles för stor och den gled av min hand så jag fick justera den med några stavtags mellanrum. Men jag hade i alla fall två stavar! Och nu var det inte så långt kvar till Smågan. Men vad hjälpte det när det var omöjligt att ta sig fram i något vettigt tempo. När jag gled in i Smågan insåg jag verkligen hur långt bak jag var. Förra året kunde jag glida igenom kontrollerna smidigt utan att stanna, i år möttes jag av en vägg av människor. Efter att ha snirklat mig igenom folkmassan hittade jag stavutlämningen och efterlyste en ny stav med mindre rem. Killen som hjälpte mig letade. Och letade. Och letade. Jag tittade på klockan och efter att ha tillbringat 5 minuter i kontrollen kunde jag äntligen lämna Smågan bakom mig. Nu visserligen med ett par centimeter för kort stav visade det sig men med en bra rem.
Fram till den här stunden hade jag funderat fram och tillbaka över hur jag skulle göra. Jag kunde ju inte bryta förrän jag kommit till Smågan. Och väl där hade jag ju fått en ny stav. Då fanns det ju ingen anledning att bryta längre. Eller var det en legitim anledning att bryta för att jag tappat en miljon placeringar i damklassen? Och för att slippa få tiden publicerad i resultatlistorna? Jag tänkte på alla som är grymt nöjda med att genomföra Vasaloppet och det kändes löjligt att skita i det bara för att allt inte går som det var tänkt. Jag övervägde dock möjligheten att ta brytbussen och ta mig till målet för att kunna se Adams målgång. Sen tänkte jag att det nog skulle ta en himla tid och bli mycket väntan innan jag kommit till Mora så jag bestämde mig för att köra vidare en bit och fundera vidare. Halva borde jag ju hinna köra iaf. Då skulle jag ju i alla fall få till ett bra långpass!
Herrejäklar vilken soppa det var! Det kändes lite som jag tänker mig ett studiebesök i startled 10 fast jag fortfarande var mycket längre fram än så. Två spår var åkbara och där låg ett tätt led av åkare som körde alldeles för långsamt så jag våldade mig fram i de obefintliga spåren till höger. Även fästet var obefintligt (det skrapade jag väl av med vägpinnen...;-)) så det var stakning för hela slanten. Det var faktiskt ganska kul att forcera fram bredvid spåren ett tag men jag insåg ju att det skulle bli tungt i längden. Och visst. Halvvägs till Mora började triceps protestera. Men massivt intag av Vitargo, liquid, buljong och en GT-tablett i klubbens kontroll gjorde att krampen höll sig i schack. Och eftersom jag aldrig uppnådde några högre hastigheter kändes armarna annars förvånadsvärt fräscha. ;-)
Jag hade VasaSvahns drickalagning och hade planerat att kunna köra igenom de officiella kontrollerna utan att dricka något på dem. Men eftersom jag ändå fick krångla mig igenom folkmassan i slowmotion passade jag på att ta något drickbart även där. Jag har aldrig druckit så mycket under ett Vasalopp tidigare och det kändes bra.
På klubbens kontroll i Vasslan fick jag som sagt en GT-tablett. Jag hade upplyst Tina och Bengt som stod där att de inte behövde ge några placeringar till mig om jag var över 100 men nu var situationen helt annorlunda och jag ville veta hur jag låg till trots allt. 167. Hade verkligen inte haft en aning innan. Jag hojtade att jag kör vidare men nog bryter lite längre fram.
Fast då någongång började det gå upp för mig. Jag kan inte bryta. Det går inte. Jag vill inte. Fan! Envisheten övergår förståndet! (Inte så svårt iofs...) Jag hade brottats med tankar om att bryta hela loppet men min schizofrena hjärna hade samtidigt formulerat om målet att vara topp 30 till att köra om så många som möjligt, fullfölja och gå i mål.
Några av argumenten för att faktiskt gå i mål var:
Få att få till ett bra långpass (och DET blev det minst sagt!)
Att få ytterligare ett års rutin på banan
För att det skulle vara snopet att berätta för alla att jag brutit trots att jag inte var skadad
Så jag jobbade vidare. Stakandes och saxandes. Med blicken framåt spanandes efter gula nummerlappar att köra om och placeringar att plocka.
Totalt körde jag om över 1000 personer under loppet och gick från att vara 217:e dam i Smågan till 133:a i mål.
När jag stakat uppför Auklandbron var jag totalt slut i armarna. Det har aldrig känts så trögt att staka den sista biten och när jag väl kom i mål kände jag mig lättad och faktiskt ganska nöjd. Allt hade skitit sig men jag var i alla fall i mål! Håkan stod i målet och såg lite rädd ute. Efter Tjejvasan flödade tårarna flera timmar efter loppet men den här gången mötte jag Håkan med ett leende, om än ett ganska uppgivet sådant.
Jag var väldigt nyfiken på att höra hur det hade gått för killarna i klubben. Det bästa med Vasaloppet i år var klubbens framgångssaga! Eller vad sägs om fem skånska skidåkare på topp 500-placeringar?? Galet bra för en klubb som inte ens fanns för två år sen.
Jag tänkte mycket på Adam under loppet och hoppades på att han skulle ha bättre flyt än mig. Jag blev väldigt glad när jag fick veta att han gjort sitt livs lopp och kört in på plats 417 på 4.52 i sitt första riktiga Vasalopp. Så jäkla kul och inspirerande!
Mindre än ett år till nästa chans!
Jag är sjukt tränings- och revanchsugen nu och ser verkligen fram emot våren och sommarens träning...:)
