onsdag 13 april 2016

Nordenskiöldsloppet 2016 - we did it!

I söndags morse klockan 4.30 var vi på plats på bussen som gick från Jokkmokks skola och skulle ta oss till Purkijaur och starten på Nordenskiöldsloppet.

Väl på plats gick vi på toa och sen vi la ut våra skidor i startfållan. Sen gick vi till en stor kåta som fungerade som värmestuga och fixade ihop våra överdragspåsar och tog på oss pjäxorna.




Klockan 6.00 gick starten. Några sekunder senare började kaoset: 

Vi hade ju tillslut efter mycket beslutsångest bestämt oss för att köra med fäste. På startrakan var det ojämnt och isigt och klistret högg i ojämnheterna. Fia som stod precis efter Adam snubblade till direkt i starten och tappade i samma veva sin vattenflaska. Panik! Hon fick backa bakåt med folk som susade förbi på alla kanter och lyckades få tillbaka flaskan i bältet. Sen började hon desperat försöka se vart Adam tagit vägen. Planen var ju hela tiden att vi skulle göra det här tillsammans och hon körde omkring som en yr höna och skrek efter honom. Hur långt hade han hunnit innan han märke att hon inte var med? Och vad hade han gjort då?

Foto från starten från www.redbullnordenskiöldsloppet.se

Adams vurpa fastnade på bild!
(Foto: www.erikwickstrom.se)

Ny stav!
Foto: www.erikwickstrom.se

Starten gick på en stor sjö och det var inte så många spår brett. Fia la sig längst ut till vänster utanför spåren för att synas bättre och spanade efter Adam. Tillslut fick hon syn på honom. Långt bakom forcerandes framåt utanför spåren på den ojämna och spåriga isen. När han kom ikapp visade det sig att han strax efter, och utan insikt om, Fias incident också hade fått hugg på skidorna och trillat och brutit en stav. Självaste sportchefen, Daniel Tynell, hade assisterat med ny stav (märkt BJN). Efter mycket om och men hittade vi alltså varann igen och kunde pusta ut efter mardrömsstarten. Men då hade banan övergått i att bara vara två spår bred och vi fick rätta in oss i leden och försöka köra om på taktiska ställen. Det gick långsammare i leden än vi planerat att köra men vi höll oss lugna och tänkte att det kanske inte var fel ändå. Vi hade ju trots allt en väldigt lång resa framför oss!

Vi körde på kontrollerat och tog successivt placeringar. Spåren var hårda och snabba vilket gynnade oss. När vi kört ca tre mil kom vi fram till Team Tynell och Lager 157:s serviceteam. Eftersom staven Adam fått var Britta Johansson Norgrens ("BJN") och dessutom var två centimeter för kort frågade Adam om de hade några andra. Anton Järnberg var snäll nog att byta ut Brittas stav mot två lika långa stavar. Stort tack för det! Under tiden fick Fia dricka av Birgitta Tynell följt av de peppande orden "Drick nu upp allt, ni har långt kvar!". Jo tack. Vi vet! ;-)

Tord Tynell och Anton Järnberg på väg till langningen
Foto: www.erikwickstrom.se

Erik Wickström stod tydligen
och fotade efter ca 30 km
Foto: www.erikwickstrom.se

Ner till vändningen vid 85 km gick det fort och lätt. Det var kul när vi började möta elitåkarna som kom tillbaka från vändpunkten och vi roade oss med att spana efter och heja på folk vi kände igen. Rickard Tynell låg först i första herrklungan och Britta och Lina Korsgren kom väldigt nära efter. Det var kul att se! Fram till vändningen hade tiden gått relativt fort och vi körde "första Vasaloppet" på drygt 4:45. En stund efter vändningen mötte vi först Sara och sen Hans och Roger som vi bodde tillsammans med. Alla tre verkade vara vid gott mod och hejade glatt. Alla små händelser under loppet som bröt av det monotona gav extra energi.

Efter det började det dock gå trögare. Temperaturen hade börjat gå upp och solen kom fram vilket gjorde spåren mjuka. Ett tag låg vi mycket mellan spåren och körde eftersom det fortfarande var lite hårdare där då. Det gick uppför ganska mycket efter vändningen vilket drog ner tempot ännu mer. Vid 10-mils skylten kändes det skönt att ha åkt hälften men ändå lite segt att vi hade mer än ett Vasalopp kvar. Svårt att greppa.

Under första halvan av loppet och efter vändningen hade man hela tiden sett ganska mycket folk i spåren men nu började det bli mer glest. Samtidigt började vi få svackor och började fylla på med mer energi mellan stationerna. Stationerna fungerade väldigt bra! Man kunde få med sig oöppnade gels och bars om man ville och servicepersonalen hjälpte till att fylla flaskor och att ta fram det man ville ha. Det fanns allt möjligt att äta; energibars, apelsiner och bananer, saltgurka, ostmackor, buljong, blåbärssoppa och på vissa stationer soppor och pasta. Vi åt aldrig någon riktig mat utan nöjde oss för det mesta med några bitar bars eller nån tugga banan för att få i oss något i fast form. Vi stannade aldrig någon längre tid utan såg bara till att få i oss tillräckligt och körde vidare direkt sen. Det var nog bra för att inte riskera att stelna till.

I den här vevan insåg vi att det inte funkade att tänka att vi hade 9 mil kvar. I början av loppet hade vi räknat i delar; "nu har vi åkt 1/4" kändes tex. positivt. Men att ha åkt lite drygt hälften och ha 9 mil kvar kändes inte alls positivt. Vi ställde in oss på att dela upp återstoden i mindre delar och bara fokusera på att åka till nästa serviceställe. Fram till det att vi var tillbaka vid starten i Purkijaur åkte vi på samma bana och visste ungefär vad vi hade framför oss. När vi åkte ut på isarna igen var det riktigt blött, fötterna blev dyngsura och Adam fick det kämpigt eftersom lånestavarna hade små trugor. Men kilometerna rullade i alla fall på lite snabbare ett tag. När vi passerat servicestället vid starten var vi ute på okänd mark igen och hade 3,5 mil kvar. Vi började räkna och försöka uppskatta hur mycket tid vi hade kvar men eftersom vi inte hade så bra koll på biten fram till Jokkmokk och visste att sista milen var tuff var det svårt. Och det vi kom fram till fungerade inte direkt humörshöjande. ;-)

När 170 km skylten dök upp var vi riktigt less. Adam trodde att vi hade missat den och var längre än så men så stod den där och spred dålig stämning helt plötsligt. (Den var nog lite felplacerad för milen efter verkade väldigt kort...)

Överlag kändes det helt ok i kroppen men Fia hade till och från väldigt ont i sin högra handled, var stel i ryggen och lite körig i magen. Adam fick ont i armbågarna sista milen som följd av att stavarna sjönk igenom snön på många ställen.

Vi hade funderat ut några mentala nödrakteter att ta till och de kom väl till pass under de sista timmarna.

Vi tänkte tex på:
-  Erik Wickström som kört 24 timmar helgen innan och fick det här att framstå som ett "barneskirenn"
-  Anders Olsson som körde hela loppet i en sitski - vilken prestation!
-  Att det hade kunnat vara mycket värre: vädret var fint, fästet funkade, kroppen höll
- Adam tänkte på flerdagarsstrapatser som han genomfört i militären.
- Fia tänkte på Kaiser Maximilian Lauf i Seefeld som var så mycket mer kuperat och där skidorna frös i konstant
- Och så sjöng vi lite emellanåt för att försöka lätta upp stämningen...;-)

Vi pratade många gånger under loppet om hur glada vi var att vi körde tillsammans. Det gjorde verkligen loppet mycket enklare; att aldrig behöva vara ensam och att alltid ha någon att prata med. Vi var också nöjda med att vi valde att köra det som ett genomförandelopp och inte behöva ligga och balansera på gränsen av vad vi klarar av. Vi ville inte riskera att köra på för hårt och inte orka ta oss i mål utan höll igen i backarna och försökte hålla nere pulsen. Ett skönt sätt att åka skidor på! :)

Även om det var tufft mentalt de sista timmarna hade vi ändå börjat inse att det skulle gå vägen. Inga av våra krämpor hade blivit värre utan det kom och gick lite. Sista milen hade vi kört två dagar tidigare. Den var ganska kuperad men det var ändå en skön känsla att ge sig ut på den och veta att vi skulle klara det. Vi skulle ta oss i mål!

Men jäklar vad lång den milen kändes. Banan gick i slingor i skogen och man såg andra åkare på flera ställen. Det kändes som en evighetslabyrint som aldrig skulle ta slut och vi skojade om att någon hade roat sig med att skylta om och gjort det till en sluten slinga som vi aldrig skulle komma ur. Till slut kom vi fram till sista backen innan det svängde runt och planade ut den sista kilometern mot målet. Folk i husen längs spåren stod och hejade och vi hejade tillbaka och njöt av tillvaron. På målrakan körde vi upp bredvid varandra för att kunna korsa mållinjen samtidigt, stolta och nöjda med vår gemensamma prestation! Klockan stannade på 12.23.17.

Vi fick våra medaljer, pratade lite med folk i målfållan och åt och drack lite av det som serverades. Det var kul att se hur tävlingen engagerade hela befolkningen i Jokkmokk och verkade fungera som ett utmärkt integrationsprojekt!

Efteråt fick vi vänta ett bra tag på minibussarna som skulle ta oss till skolan där duscharna var. Under loppet hade vi aldrig frusit men varit väldigt varma i perioder när solen låg på. I väntan på bussen blev det riktigt kallt och vi fick låna några filtar att svepa om oss. Nu började det kännas lite stelt i benen och svårt att röra sig smidigt...;-)

Tillbaka på skolan hämtade vi upp våra påsar med ombyte och duschade. Sen fick vi våra "finisher certificates" och försökte vi få i oss lite mat som det bjöds på men det gick sådär. Kakor gick bättre! ;-) Så lite mat och lite kakor slank i alla fall ner och sen tog vi bilen tillbaka till boendet.



Fia var frusen och kröp ner i sängen med jacka och allt på en stund. Sen tryckte vi i oss lite av postrace-snacket som vi hade laddat upp med och ringde hem till våra föräldrar och rapporterade. Innan vi la oss såg vi att Sara hade kommit i mål och att Hans och Roger var på god väg.

Mängden postrace-snacks ökar exponentiellt med
sträckan på loppet...;-)

Nu dagarna efter har kroppen känts mycket bättre än vi befarade. Dagen efter var Fia väldigt stel och svag i händerna. Adam hade mest träningsvärk i armar och axlar medan Fia var tröttare i benen och ländryggen. Men vi har inte haft ont någonstans och inte haft någon extrem träningsvärk. Den största skillnaden mot efter andra lopp är att vi varit mycket sömnigare än vanligt. Energin har bara varat en liten stund sen har vi blivit helt matta och trötta. Vi var glada att vi bestämt oss för att inte köra hemåt förrän igår. Nu har vi bott en natt i Östersund och ska åka sista biten hem till Mora idag.

Vi var lite oroliga för att vi skulle vara less på skidåkning efter det här men så känns det inte alls. Vi hoppas att det fortfarande finns lite snö kvar att åka på i Grönklitt när vi kommer tillbaka! :)

Skidtester två dagar innan loppet
Vi råkade fastna på bild utan att veta om det
Foto från www.redbullnordenskioldsloppet.se

4 kommentarer :

  1. Hejå hå så sjukt grymt genomfört! Och vilken härlig racerapport, skönt ni hade varandra i det stundtals jobbiga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att höra, tack så mycket! :)

      Radera
  2. Vad roligt att få ta del av eran berättelse om loppet! Grattis till riktigt fin tid, starka ni är! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena! Bra jobbat du också! :)

      Radera