tisdag 4 februari 2014

Marcialonga 2014

Fredagen innan loppet gick jag och Adam upp mitt i natten efter bara ett par timmars sömn för att ta en taxi till stationen, tåg vidare till Kastrup och flyg till Munchen. Vid 9-tiden var vi framme i Munchen och hämtade ut vårt bagage och hyrbilen som vi hade bokat kvällen innan. Efter att ha fått ut en "förteckning" (läs en bild med ett antal inexakt utmärkta kryss) över alla repor som fanns på bilen och blivit informerade att varje repa som tillkom skulle dras av på de nästan 10 000 som reserverades på mitt kort gick vi för att leta upp vår "opel modell x eller liknande" som visade sig vara en ljusblå skönhet av märket Hyundai.

Sen ägnade vi över en halvtimme åt att konstatera att det fanns betydligt fler repor än bilden visade, fotade bilen, hittade personal som kunde uppdatera vår "förteckning" med ytterligare en massa kryss som gjorde oss rätt lugna med att vi inte skulle kunna ställas ansvariga för någonting överhuvudtaget. :)

Sen bar det av. Eftersom Adam är en ung man i sina bästa år stod jag för körningen. Ytterligare förare, dessutom under 25 år, skulle kosta skjortan och min Autobahnfobi fick stå åt sidan för snålheten...;-)

Körningen gick i alla fall långt över förväntan (jag körde inte in i någon, ingen körde in i mig och vi hittade rätt! ;-)) och nån timme senare än vad Google förutspått kom vi fram till hotellet "La Sayonara" strax norr om Moena. (Google måste ha tyckt att vi skulle hålla autobahnfart på serpentinvägarna över bergen...)

När vi checkat in på hotellet gav vi oss ut för att röra lite på oss och testa spåren. Efter bara en kort stunds åkning mötte vi första "kändisen" i form av Tom från klubben som som vanligt var ute och jagade mil. ;-) Väl tillbaka på hotellet käkade vi kvällsmat tillsammans med Gustaf och hans pappa Sven och Oskar och hans mamma Tina. Marcus och Peter kom lite senare på kvällen efter att ha tagit en liten extrasväng om Venedig och Egil och hans familj kom också ganska sent efter att precis som vi konstaterat att det tog betydligt längre tid att köra från Munchen till hotellet än vad karttjänsterna tyckte. 
Men tillslut var i alla fall hela gänget på tolv stycken Ski Team Skåningar samlade på hotellet.

Vårt hotell!

På lördagen testade vi skidorna en liten sväng på förmiddagen innan vi körde vi till Cavaleze för att hämta ut våra nummerlappar och försöka seeda upp oss. Det gick ungefär lika bra som väntat. Dvs. inte alls. Jag startade två led längre bak än mitt resultat från två år sen borde tagit mig och Adam startade tvärsist eftersom han bara åkt Öppet spår tidigare. Vi fick ju tag i startplatser sent och anmäldes inte förrän i augusti till loppet och fick startled efter det. 

Gött väder att testa skidor i!
Inte så gott om selfies på den
här bloggen så håll tillgodo! ;-)

I all frustration blev vi upplysta om att de i alla fall har för avsikt att förbättra möjligheterna att seeda om sig till nästa år. På tiden kan man tycka!

I Cavalese passade vi på att äta lunch tillsammans med ett helt gäng från klubben för att sen spana in sista backen till fots. Det kändes skönt att ha sett den och ha några riktmärken att ta sikte på dan efter. 

Målet!

Tillbaka på hotellet var det vallning för hela slanten.

Nya vallaren gjorde ett riktigt bra jobb! ;-)

På tävlingsdagen gick jag upp halv 6 för att äta frukost. Kvällen innan hade Gustaf bestämt sig för att köra till starten för att kunna vara på plats i tid. Bussarna till starten gick inte förrän 7.15 och Gustaf skulle starta 8.05 och tyckte att det kändes lite väl tajt. Oskar skulle också följa med och eftersom jag och Oskar skulle starta i samma led tänkte jag att det kanske var en bra idé för mig också. Väl på plats gick vi in i en tom fålla och ställde våra skidor. I efterhand kändes det ganska onödigt att vara där så tidigt, men hellre för tidigt än för sent!

Jag hann träffa Adam innan start och lyckönska honom inför den tuffa uppgiften som skulle innebära enormt många omkörningar. Jag var ovanligt lugn inför start och gick in i fållan 10 minuter innan min start efter att ha kissat sista gången och värmt upp med lite löpning. Precis när jag knutit ihop påsen med överdraget kom jag på att jag hade skidhållarna kvar på skidorna och började snurra upp alla omsorgsfullt snurrade varven på plastgrejen som höll ihop säcken. Då gick lappen med mitt nummer av och innan jag fått fram reservlappen som låg i säcken och snurrat ihop hela möget igen, hade jag hunnit få upp pulsen bra inför start...;-)

Sen hann jag inte tänka så mycket innan starten gick och det bar av!

I starten såg jag Adam stå och heja och jag körde iväg med ett stort leende på läpparna. Nu skulle det bli åka av!

Det visade sig dock ganska snart att det inte var helt och hållet upp till mig vilken fart jag skulle kunna hålla men jag våldade mig fram bäst jag kunde. Galna omkörningar blev det några stycken av om man säger så. Mellan spåren, i snön bredvid spåren, stakandes med en stav, diagonalandes med stavarna tätt längs med kroppen. Harklandes och hostandes för att försöka bli framsläppt när det låg stoppklossar i bredd över alla spåren utan att vara allt för otrevlig. I skånska landslagets tävlingsdress gäller det att bete sig! ;-)

Det var roligt att köra om många åkare och känna sig mycket starkare än de jag passerade men jag insåg samtidigt att det skulle ta mycket onödig energi att behöva vålda sig fram utan snabba ryggar och fri väg. Jag hade span på några tjejer på vägen upp till Canazei som verkade ganska jämna med mig. När det vände utför hade de dock inget att sätta emot. :) Jag kände mig väldigt stark i stakningen och hade bra glid. Halvvägs in i loppet började det dock krampa oroväckande i vänster triceps. Jag försökte dricka så mycket jag kunde överallt och tog mina liquid. Försökte avlasta lite genom att använda benen och staka mindre med armarna och lyckades hålla krampen under kontroll resten av loppet.

Första tävlingen på mina Madshus Redline.
Supernöjd! Riktigt härliga skidor!

Jag började märka att jag hade svårt att hålla uppe pulsen så högt som på vägen upp till Canazei och var väldigt sömnig sista milen och hade svårt att hålla ögonen öppna. Sista kilometerna innan den beryktade avslutningsbacken hade jag dessutom enormt dåligt glid. Det går lite lätt uppför här också och det kändes helt oproportionerligt tungt. Inför backen fick jag därför totalt hjärnsläpp och passerade sista vallningsstationen UTAN ATT VALLA OM.

Jag har sällan känt mig så dum som när jag kommit upp några meter i backen och insåg att jag hade noll fäste. Zero.

I min enfald hade jag tänkt så här:

1. Jag vill inte riskera ännu sämre glid och klägga på en massa klister när jag haft bra fäste hela loppet.
2. Eliten vallar inte om.
3. Det kommer ändå vara slush puppie i halva backen som man måste saxa i.

Efter 100 meter tänkte jag:

1. Finns det någon som står med klister i backen som kan låna ut lite så jag kan panikvalla??
2. Hur dum i huvudet får man vara??
3. Hur dum i huvudet får man vara??????

Fan. Jävla. Mög. Helvete!
Inget klister syntes till och det var bara att ställa in sig på att ta sig upp i slowmotion. Stakandes. Saxandes. Mobergstakandes. Fuldiagonalandes utan tryck på skidorna.

Det var i alla fall skönt att vi hade spanat in några riktpunkter så jag hade lite koll på hur långt det var kvar längs vägen. När jag kom runt sista kröken blev jag lika besviken som förra gången över hur kort upploppet är och att det var en massa folk i vägen för sista spurten.

Gustaf mötte upp vid målgång och efter att hört lite om hur det gått för honom sprang jag iväg och hämtade ut mitt ombyte, pratade lite med Håkan och Oskar, duschade och pratade lite med de fem andra tjejerna i omklädningsrummet (en fördel med att vara tjej på långlopp! :)) och hämtade ut maten. (Pasta med tomatsås precis som sist.) Snart konstaterade dock Håkan, som hade koll via mobilen, att Adam var på väg uppför backen och skulle gå i mål alldeles snart. Så jag tog fick en bra anledning att slänga resten av maten som jag ändå inte alls var sugen på och sprang iväg för att möta upp honom.

Att det är en jäkla bedrift att ta sig i mål på under 5 timmar när man ska ta sig förbi en stor del av startfältet råder det inga tvivel om. Dessutom hade han avslutat loppet med att staka uppför sista backen eftersom det var så lång kö till vallningshjälpen. Galet. :)

Efteråt mös vi omkring ett tag i det fina vädret innan vi tog bussen tillbaka till hotellet. Vi passade på att testa hotellets spa. En öl, bastu och bubbelbad satt fint minsann. På kvällen överraskade hotellet med lite mingel med snittar och bubbel innan kvällsmaten. Kvällsmaten var lite speciell. Minst sagt. Grillad spädgris stod på menyn och i min enfald hade jag förväntat mig några köttbitar på en tallrik.


Söta nassar

Servitören langade glatt upp det här
på min tallrik som "belöning" för att jag var snabbaste
dam på hotellet....

Jag föredrog dock efterrätten...
Tiramisu!

Det var allt om Marcialonga för den här gången.

Till skillnad från våra klubbkamrater reste jag och Adam vidare på tisdagsförmiddagen med förhoppningar om att åka König Ludwig Lauf söndagen efter. Mer om det snart!


Loppet i siffror:

Tid: 4.36.50
Sträcka: 70 km
Snittfart: 15,2 km/h
Maxfart: 35 km/h
Placering: 45 av 1007 damer
Snittpuls: 87% av max
Maxpuls: 96% av max

5 kommentarer :

  1. Så inspirerande läsning!
    Någon gång vill jag också bli så snabb..:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar Anki! :)

      Radera
  2. Bra jobbat! Mobergstakning var nåt nytt, Dan Moberg från min klubb IFK Skövde som namngett detta? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ja, Wickström visade det på ett läger för nått år sen och kallade det så. Stakning i brant backe med minimalt fäste men lite hjälp med benen med lite frånskjutsliknande skuttande. Inte så vackert men effektivt! :)

      Radera
    2. :) Jodå han fräser om rätt fort när en annan pustar och frustar uppför backarna här =P

      Radera