Ultravasan 2026

Förra lördagen var det äntligen dags för examen i min fyramånaders satsning mot Ultravasan! Även om det var med skräckblandad förtjusning jag antog utmaningen att springa så långt och med vetskap om att det är så mycket som kan skita sig så kände jag mig ändå ganska samlad och hade en skön känsla av att jag gjort vad jag kan för att vara så väl förberedd som möjligt. Första segern är att överhuvudtaget stå på startlinjen. 

Ett moment i förberedelserna var att gå tillbaka till mina tidigare race reports från Ultravasan. Man har ju en tendens att glömma allt jobbigt. Nu har jag fått till en för i år också för att kunna gå tillbaka till när minnet tryter. Har också skrivit ner lite kring mina förberedelser, målsättning osv. för att komma ihåg. 

Förberedelser
När jag började öka på träningen ganska offensivt för fyra månader sen med Ultravasan som mål var jag osäker på hur kroppen skulle hålla och hur länge ork och motivation skulle hänga i. Fyra månader senare har jag checkat av i stort sett alla planerade pass och sprungit mer än jag någonsin gjort. Kroppen har hängt med över förväntan. 

Långpass i Vasaloppsspåret

Mina nyckelpass: 

• Långpass i lätt terräng mellan 2 och 3,5 timmar
  Ett antal av dem har jag kört som "back to back", dvs. två långpass ibland dagarna efter varandra men oftast med en dag mellan för att vänja mig vid att springa med trötta ben för att simulera slutet på Ultravasan. Lite oväntat har jag mer och mer börjat uppskatta och hitta ett flow i flacka, enformiga och långa grusvägar.
  
  
• Långa intervaller (8-12 min x 3-5) i låg tröskel/"steady pace"-tempo, oftast på relativt flack grusväg.
  
  
• Tre tävlingar: Uka Pain 28 km i slutet på maj, Orsa Kajt'n 25 km till midsommar och Mora trail 25 km i början på juli. 

Morgonjogg i Danmark

Jag har kört noll kortare, högintensiva intervaller, få kuperade pass och väldigt lite styrketräning, helt mot mina träningsprinciper. Jag har helt enkelt varit tvungen att prioritera löpningen för att hinna och orka med och insåg att stora biceps och triceps tråkigt nog inte är det som skulle ta mig snabbt mellan Sälen och Mora. ;-) 

Utdrag ur träningsdagboken: 
April: 38 h (varav 25 h löpning, 18 mil) (distanspass: 18 km + 20 km + (23 km + 15 km)
Maj: 45,5 h, 39 mil (distanspass: 25 km + (30 km + 20 km) + (34 + 18) + 28 km + (31 km + 28 km)
Juni: 36 h, 32 mil (distanspass: (25 km + 20 km) + 20 km + (26 km + 17 km) + 32 km)
Juli: 40 h, 38 mil (distanspass: 25 km + (37 km + 14 km) + (33 km + 20 km) + (21 km + 33 km)

(Back to back pass inom parantes, tävlingar fetstilt.)

Intervallpass i Skåne

Jag har dessutom också slutligen, efter många deppiga ultrapass med svårigheter att få i mig energi, insett att jag behövt träna på att få i mig tillräckligt med energi under pass om jag ska kunna få upp nått slags tempo på ultralopp. Så jag har kört alla distanspass med någorlunda tävlingslikt energiintag. Jag har också kört helt tävlingslik uppladdning på vissa av distanspassen, med rödbetstabletter (nitrat) och koffein (dvs. godkända prestationshöjande medel). 

En annan sak jag märkt är att det kan vara stor skillnad på hur magen funkar under distanspass beroende på vad jag ätit dagarna innan och att stress, resdagar och "dålig" mat eller mat jag inte är van vid ökar risken för magstrul på långpass. 

Inför loppet:
För att fortsätta på mat-temat läste jag igenom min race report från när jag sprang Ultravasan senast 2023 och körde på samma mat inför den här gången: en indisk linsgryta med ris till. Började öka på kolhydratintaget i mitten av veckan innan loppet. Åt bland annat ostkaka med sylt och grädde som mellanmål, drack chia fresca (dvs. vatten, lime, chiafrön och honung) och åt en del lösgodis sista dagarna (även om jag tror att det finns bättre saker att ladda med). Det är fascinerande hur kroppen vet att det är något på gång och hur hungerkänslorna var så mycket större än normalt den sista veckan innan Ultravasan när jag trappat ner träningen rejält och egentligen inte borde behöva så mycket energi.

Sista passet med lite högre puls körde jag på tisdagen: 3x5 min med 2 min vila. Sen var det fullt fokus på återhämtning och jag körde bara några korta, lugna joggar och promenader för att hålla igång kroppen.

Frukost på tävlingsdagen
Ca 03:50, egentligen nära inpå men prioriterade mer sömn framför tidig frukost. Overnight oats med chiafrön, nötter, mango och blåbär, några tuggor banan och några klunkar chia fresca, två rödbetstabletter (Skip).

Målsättning
När jag började min satsning mot Ultravasan hade jag dragit till med ett mål som jag tyckte borde kunna vara rimligt: under 9,5 timmar. När jag sprang 2023 sprang jag på 9:54 så det var ändå en rejäl putsning av det. Men i takt med att jag ökade på träningen, höll mig skadefri och kände hur jag blev starkare märkte jag hur jag började höja ribban i smyg samtidigt som jag också försökte motarbeta tankarna och inte sätta upp några orimliga förväntningar. 

Officiellt mål: under 9,5 timmar. Inofficiellt tyckte min hjärna att 6-minuters tempo loppet igenom hade varit kul och ändå inte helt orimligt utifrån utvecklingen på mina längre distanspass medan hybris-Fia där i bakhuvudet funderade om det skulle vara möjligt att gå under 9 timmar. 

Adam hade en bra kommentar inför loppet när jag funderade hur jag skulle tänka och satsa: Börja och spring med 9,5 timmar som mål första halvan av loppet och se hur det känns sen och höj ribban om det känns rimligt. 

Jag har tidigare märkt att jag tycker det blir roligare och lättare att motivera mig genom att springa med delmål och att ha lite koll på tider på olika platser längs banan så i år roade jag mig med att kolla upp tider på tjejer som sprang på runt 9,5 timmar förra året. Det var intressant och fascinerande att se att de kunde ha väldigt olika upplägg och tider längs loppet och ändå sluta på samma tid. Jag konstaterade att jag hellre skulle börja med handbromsen i och kunna hänga i/öka senare i loppet och få en positiv utveckling, plocka placeringar och ha ett lite roligare lopp än att riskera att gå ut för hårt och tappa. 

Jag skrev upp mina tider från 2023 på en lapp, tillsammans med en tjej från förra året som hade en väldigt intressant utveckling av loppet och hade slutat på strax under 9,5 timmar. 

Mina tider från 2023:

Tider Alva 2025: 

Intressant att jämföra skillnaderna fram till halva loppet för Alva med en annan tjej som var 24 min före i Evertsberg men bara några sekunder före i mål: 

Energiintag
Siktade på 60 g kolhydrater/timme från en mix av Umaras gels i smakerna mango, skogsbär (med koffein), citron och cola (med koffein). Hade skrivit nummer och tid på alla för att slippa tänka och för att Adam lätt skulle kunna langa nya på ett par ställen. 

Kompletterade med en mindre mängd sportdryck (men framförallt vatten) och cola på stationerna och vatten i egen 500 ml flaska. Skippade att ta koffein innan loppet och fick i mig totalt 153 g koffein via gelsen under passet, första efter 1:45 och sen med cirka två timmars mellanrum. 

Utrustning
Skor: Hoka Rocket X-Trail, relativt nya som jag sprungit ett par distans- och intervallpass med.
Bälte: Naked belt + ett separat racebelt till nummerlappen om jag skulle få för mig att slänga tröjan under loppet.
Pulsband: Coros för arm = första ultran utan pulsbandsskav!!!
Klocka: Nya inställningar dagen till ära men insåg under passet att jag inte lyckats få till så den visade snittkilometertiden under hela loppet så som jag hade tänkt.
Vattenflaska: Hade inte tänkt ha någon flaska med eftersom jag inte hade det 2023 men nojjade lite över det när Adam ifrågasatte och började loppet med en inte helt proppad 500 ml softflask med vatten i bältet. 

Hoka Rocket X-trail

Nytt pulsband för överarmen

Kvällen innan: 
Vi bestämde oss tidigt för att vi skulle köra till Sälen kvällen innan för att antingen sova i bilen eller tälta. Starten går ju 5.00 och vi var inte sugna på att gå upp och köra till starten mitt i natten. Vi käkade kvällsmat hemma för att slippa greja med det och kom hemifrån i lite bättre tid i år än tidigare år. Som vanligt poppade vi popcorn och tog med oss för att få lite helgmyskänsla i bilen. Väl i Sälen satte Lilo upp tältet (hon var väldigt envis med att hon skulle fixa det själv) och vi började gå ner i varv för att få ok med sömn. Stressen att sova innan lopp har lugnat sig efter alla Vasaloppsnätter med dålig sömn och vetskapen om att en natt med dålig sömn inte är någon fara. När vi fick en onödigt närgången och pratsam tältgranne strax efter att jag somnat till höll jag dock på att få psykbryt. Höll inne svordomarna men en hyschning fick i alla fall hyfsat önskvärd effekt. Jag hade försökt ladda upp med bra sömn under hela veckan för att ha lite buffert och fick ändå 6 timmars sömn den där natten så det var helt ok. 

Ett tält och en envis unge

På morgonen när klockan ringde 03.45 var det bara att slänga sig upp och äta frukost, byta om, gå på toa och komma iväg till start.  Precis som förra året hade magen inte alls vaknat till liv den här tiden och som befarat lyckades jag bara kissa inför loppet. Det stressade mig lite att veta att jag skulle behöva sätta av tid för toastopp längs banan. Gjorde ett par försök men gav upp och försökte att inte hänga upp mig på det. 

Ramlade på grund av det in i startfållan i sista stund med kanske fem minuter kvar till start. Tur att jag anmält mig i SM-klassen så här i efterhand. Note to self att hålla sig framme i starten!

Ultravasan 2026 - nu kör vi!
Overklighetskänslor när man står där i startfållan och sekunderna räknas ner. Men också en lättnad över att det äntligen är dags! När spänningen släpper och man får börja göra det man tränat, laddat och sett fram emot. 

Precis innan starten gick sneglade jag ner på min högerarm och armbandet som Lilo gjort som jag haft på mig senaste veckan och som skulle ge mig pepp under loppet. "Heja mamma". Men det var inte där! Va? Måste ha tappat det när jag tagit av överdragskläderna? Eller när jag tog på tävlingskläderna? Lika bra att bryta direkt! Eller så låtsas jag att det sitter där på armen trots allt och tar med mig den känslan? Faktiskt en bättre idé...

Armbandet på veckan innan 

Starten gick. Såg inte Adam och Lilo längs startrakan men tyckte jag hörde ett "Heja mamma!". Banan börjar ju med ett flackt parti längs Vasaloppsstarten fram till första backen. Handbroms i och inte ryckas med för mycket men samtidigt inte fega ur helt och tappa viktiga positioner inför single tracken efter backen. Fick syn på Simon som jag sprang backyard tillsammans med i Älvdalen för ett antal år sen nu. Kul! Visade sig att han också siktade på under 9,5 timme. Men fullt fokus på att hålla mitt eget tempo nu. Sneglade regelbundet på klockan. Hade mycket högre puls än planerat i början. Pulsen funkar ju inte riktigt på samma sätt på tävling när adrenalinet flödar och det är människor runt omkring men jag försökte springa avslappnat och ta det lugnt och ha pulsen som en indikation inte en strikt gräns. Erik M kom i fatt mig i backen och vi bytte några ord. 

Efter 20 minuter tog jag min första gel enligt energiplanen. Högsta punkten var första gången jag fick en tid på hur jag låg till jämfört med sist; lite drygt en minut snabbare än 2023 när jag kollade av mot min tidslapp. Lite besviken redan här? Men jag tänkte på Alva som tagit 30 minuter på sig dit och ändå hunnit till Mora inom mitt tidsmål och slog bort negativa tankar. 

Rullade vidare till Smågan. Cirka 2,5 minuter före min tid från 2023 nu. Vad betyder det i sluttid egentligen? Ingen aning. Bara att fortsätta jobba på. 

Roligaste partiet längs banan är ju egentligen i början med partier med fina stigar och spänger. Men det är också en flaskhals. Det kanske var bra för att jag skulle hålla mig i schack men det var flera gånger jag hade velat springa liiite snabbare på mer tekniska partier men utan att det var så stor skillnad att det skulle vara värt att kraftsamla för att bröta om utanför stigen. Inga stukade fötter nu! Pratade med lite olika personer här och konstaterade att det var en stor bredd på vilka mål de hade. Under 10 timmar. Under 9,5. Sexminuterstempo i snitt. Undrade hur jag låg till för mitt mål egentligen. Det var stor skillnad i känslan när jag kom ut på lättsprungna grusvägar den här gången jämfört med sist. Nu visste jag att det här var något jag tränat på och jag kunde hitta ett bra flow och ligga på i relativt hög fart (för att vara mig) med kontrollerad ansträngning. 

I Mångsbodarna skulle Adam och Lilo stå. Känns nu som att det var nästan direkt vid start men det var ju nästan 2,5 timmar in i loppet. Mindes 2023 när jag kom in i Mångsbodarna och konstaterade att jag satsat friskt och fick se hur länge det höll. Den här gången hade jag sprungit mer kontrollerat. Kollade av tidslappen innan jag sprang in i kontrollen; lite drygt 4 minuter snabbare än sist. Adam hojtade att jag kommit till kontrollen 6 minuter innan min beräknade tid. Lät ju bra! Men fick ingen placering av honom. Var det så dåligt? (Nej, Adam hade fullt upp och inte hunnit kolla eftersom han stod precis efter kontrollen bara.) Det var ju SM-status på UV i år så jag hade förväntat mig att placeringarna skulle kunna vara sämre i år på grund av fler deltagare.

Nästa ställe jag mötte Adam och Lilo var i Tennäng. Det var lite varmare nu än när jag och Lilo var där i vintras och langade till Adam på Öppet spår. Sist jag startade på Ultravasan var det en kall morgon men den här gången hade det varit varmt redan från start och jag hade börjat inse att den där flaskan med vatten jag hade i bältet inte var en så dum idé trots allt. Så här i efterhand var den kanske räddningen! Det var ganska varmt redan och vissa kontroller hade kallt vatten och andra varmt. Jag vet vad jag föredrar! I Tennäng fick jag några klunkar chia fresca av Adam som flaggade för att han skulle vara kvar och heja på Trolly och Lassä och inte dyka upp längs banan på ett tag. Fick en extra gel så jag skulle klara mig själv om det strulade till sig. 

Nästa gång jag såg Adam och Lilo var strax efter Evertsberg. Hade flutit på bra dit också tyckte jag. Kände mig ganska stark och pigg. Trippade generellt så mycket jag kunde i backar och undvek så långt jag kunde att gå. Kändes som jag fick ett bättre flow så än att stanna av och gå även om det inte gick snabbare än att gå. Hade sällskap till och från och flera skulle stanna i Evertsberg och byta skor. Jag var nöjd med mitt skoval som jag vet funkat fint det här partiet på träning. Tog lite vatten och cola i kontrollen och sprang vidare utför. Har respekt för de snabba utförspartierna på asfalt och försökte att inte pressa på för mycket utan spara på benen. 

Jag hade varit kissnödig nästan från start men avvaktat att stanna tills det skulle vara akut. På väg ner till Vasslan började det bli akut med både det ena och det andra. Övervägde ett stopp i skogen men kom ihåg att det finns ett utedass precis vid spåret i Vasslan som jag siktade in mig på. Ledigt! Tjohoo. Klockade toastoppet till drygt 1,5 minut och sprang vidare tillsammans med dem jag sprungit om ett tag tidigare. Kändes lite surt men hoppades att det inte skulle behöva bli fler stopp. Kände mig stark och relativt pigg ändå. 

Vidare mot Oxberg. Rätt segt parti med motlut här men har ju ganska bra koll på banan och vet att det inte är så långt kvar till kontrollen. Såg fram emot att komma in i kontrollen och förhoppningsvis få lite pepp av Sandra och Morgan som jag visste skulle vara speakers. Fick både pepp och en uppskattad tid i mål på 9:20 av Sandra. Perfekt att få veta hur jag låg till! 

Märkte när jag tömde midjebältet på kvällen efteråt att jag hade en gel som jag skrivit "11:30" på kvar. Jag som tänkte att jag följt min energiplan exemplariskt hade tydligen fipplat bort den eftersom jag kom in i Oxbergs-kontrollen strax innan halv tolv. Fick ju i alla fall i mig lite vätska, minns inte vad, och eminent pepp av Morgan i kontrollen och fick Cola av Adam strax efter kontrollen. Men väljer att tro att missen ändå skulle kunna vara bidragande till att jag enligt Adam såg lite sliten ut i backen upp till Gopshus. Hade precis passerat Simon och hans kompis i backen och kände mig ändå inte så illa som det verkar ha sett ut. 

Vet inte riktigt när det började komma ifatt en massa snabba löpare från stafett, UV45 och UV30. Lite psykande men också peppande och kul att det hände något nytt! Vet inte riktigt när det började kännas som att det blivit väldigt varmt heller. Började ta en extra mugg vatten på kontrollerna och hälla över huvudet då i alla fall. 

Lite mindre än en timme efter Oxbergskontrollen passerade jag Hökberg. Blev påhejad av Viktor som hade klivit av i kontrollen. Trist! Nu började det kännas att Mora närmade sig men samtidigt är det ju nästan två mil kvar. Jag hade roat mig att försöka räkna ut lite hur mycket marginal jag hade till mina 9,5 timme utifrån olika kilometertider men det gick väl sådär. Bara att jobba vidare för att ha marginalerna på min sida om jag skulle behöva göra fler toastopp, få kramp eller drabbas av något annat oförutsett. 

På vägen utför Hökberg öppnade jag en gel och hann bara tänka tanken att jag inte var så sugen på den när jag började få kväljningar. Hade druckit lite i kontrollen redan, kanske bidrog. Jag stoppade ner den stående i sporttoppen och försökte samla mig och ladda om. Lyckades som tur var att få ner den några minuter senare istället. 

På raksträckan efter Hökberg stod Adam igen. Han var ganska brysk och hojtade på mig att hänga i nu. Blev lite fundersam för jag tyckte jag hade jobbat på efter förmåga men hade tydligen tappat fyra minuter på beräknad sluttid i Hökberg fick jag veta i efterhand. Lilo uppmanade mig att slänga tröttheten hos henne så det gjorde jag och sprang vidare. 

Lilo hade gjort en fin skylt i smyg

Sista stället de stod sen var i DHL:s peppstation i Läde. Fick höra att Erik M var strax framför, både från Adam och hans fru, och Adam hojtade att det var sista stället de skulle kunna stå nu och att jag skulle hänga i. Kom i fatt Erik och bytte några ord med honom och försökte peppa honom att hänga på men fick inte med honom när jag sprang vidare. Eldris nästa. Sista kontrollen! Det här partiet har jag sprungit några gånger i sommar så det var ganska skönt. Kände mig betydligt piggare och starkare än jag minns min avslutning från 2023 och det kändes som att det skulle mycket till för att jag inte skulle fixa mitt mål nu. Hade inte haft några krampkänningar alls så hoppades det skulle fortsätta så. 

Hade några gånger under loppet "låtsats" att jag precis börjat springa som ett försök att lura hjärnan lite och nu var det ju faktiskt bara en vanlig morgonjogg kvar till mål. 

Hänga i och fortsätta jobba nu. Samla så snabba kilometer som möjligt för att behålla marginalen. Kanske plocka några damplaceringar? Räknade ner kilometerna och kollade kilometertider. Alla kilometer under 6 minuters tempo betydde ytterligare marginal till mitt mål. Fint att passera Hemus! Vi sprang inte där jag trott utan "gamla" Vasaloppspåret, höger i ICA-kurvan via rullskidbanan. Snabb asfalt, tack för det! Sprang förbi en tjej som fått kramp som jag dock lyckades peppa/provocera igång så hon sprang om mig en liten stund senare. In i Moraparken, förbi idrottsplatsen. Väntade på 1-kilometersskylten. Hade några damer i närheten; ett par som jag visste sprang kortare distansen men insåg på målrakan att det nog var en dam i min klass precis framför också. Har svårt att inte spurta på slutet av tävlingar, det hör till, oavsett distans. Brände av det sista jag hade kvar och lyckades precis plocka en sista placering. 

I did it! Lättnad! Blev lite halvt motvilligt intervjuad efter min urladdning av en kollega från kommunen som jobbade som speaker i målet. Hittade Adam och Lilo, fick min prestationsmedalj och finisher t-shirt och stapplade iväg. Fascinerande hur benen bara lägger ner när målet är nått. 

Väldigt trött. Väldigt nöjd och tacksam.

Efter loppet
Första gången jag sprang UV hade jag fruktansvärt ont i knä och underben efteråt. Minns att jag knappt kunde sova nått natten efter för att de värkte så. Den här gången var det låren som fått ta smällen. Och tånaglarna! (Sånt man får ta när man byter Altra till Hoka. Efterlyser en UV sko från Altra!) Tur att sandalsäsongen snart är förbi. 

Inte sugen på att lämna den här positionen

Drack en alkoholfri öl direkt efter målgång men försökte inte ens äta av målgångsmaten, den fick Adam. Inte sugen på mat. Lyckades få i mig lite mat efter duschen men tog ett tag innan jag kunde äta normalt igen. Hade dålig sömn (i alla fall enligt klockan) ett par nätter efteråt och lite halskänningar innan puls och HRV började ordna upp sig igen. 

Nästa gång?!
Hade ju ett väldigt positivt lopp i år så det dröjde inte många minuter innan jag började fundera på nästa års lopp. Har dock nu i efterhand insett att man mamma fyller 70 samma dag som UV2027 så det lär få bli något annat lopp jag siktar in mig på nästa år. 

Men nästa gång jag springer Ultravasan (och Kullamannen nu i höst!) tar jag bland annat med mig att:

• Våga sitta lugnt i båten och springa progressivt
• Det är bra för mig med jämförelsetider som motivation
• Fortsätta träna upp energiintag under långpass
• Det var bra att ha en variation av olika smaker av gels
• Det räddade mig i värmen och för att få ner gelsen att jag hade en egen softflask med i bältet

Loppet i siffror: 
Sträcka: 92,42 km enligt klockan
Tid: 9:17:34
Snittpuls: 140
Snitt-tempo enligt klockan: 6:02
Placering damer: 29/519
Placering SM: 4:a i W40
Placering totalt: 139/1787

Jag fick i alla fall en t-shirt

UTMB 2025 - step by step, little by little

Nu är det lite mer än en vecka sen vi stod på startlinjen i Chamonix med blandade känslor inför vad som väntade oss. 

Att någon gång springa UTMB har varit ett abstrakt mål för oss länge. Hösten 2016 följde vi med vår kompis Oskar när han sprang loppet. Innan dess var 100-miles lopp helt utanför våra referensramar men efter den resan växte tankar fram om att vi någon gång också skulle göra det. Resan gick via Kullamannen som vi klarade första gången 2019, via backyards i Älvdalen och ytterligare två Kullamannen 2023 och 2024 och "kortare" lopp som Ultravasan. I år sökte vi till UTMB för andra året och den här gången hade vi tur i lotteriet i slutet av januari och fick en "positive draw". (Man kan som tur är söka tillsammans så vi behövde inte oroa oss över att en av oss skulle få en plats och den andra inte.)

Det kändes verkligen som en "once in a life-time" chans. Vi kände oss ganska färdiga med Kullamannen efter att ha fått guldringen förra året efter tre avklarade lopp. Kullamannen har trots allt mer varit ett delmål mot UTMB än ett mål i sig.   

Uppladdningen inför loppet blev dock inte riktigt vad man kan hoppas på. Adam hade träningsförbud under tre månader på våren pga konstigheter med hjärtat. Parallellt hade jag problem med domningar, pirrningar och stickningar i kroppen som eskalerade innan Vasaloppet. Jag hade väldigt mycket oro och ångest över det och olika undersökningar som gjordes och mycket katastroftankar kring olika neurologiska sjukdomar. (Undersökningar som gjorts har dock inte kunnat ge någon klarhet och senaste tiden har det varit mycket bättre.) När det var som värst drog jag också ner rejält på träningen för att ge kroppen chans till återhämtning. Åkte i alla fall Vasaloppet efter mycket om och men med betydligt mindre träning än vanligt i bagaget. 

Jag vet inte när jag sist tränat så lite som den här våren. När jag väl hade kommit igång och började få lite flow i träningen igen lyckades jag stuka foten illa när vi var på semester i Skåne och sprang ute på Kullaberg. Känslan när det hände var att det var mer illa än när jag stukat fötterna tidigare. Röntgen visade i alla fall att det inte var något benbrott men jag blev orolig för att inte hinna träna inför UTMB men hade samtidigt förhoppningar om att det skulle bli bättre ganska snabbt. Det visade sig dock vara väldigt segt och jag kunde inte springa alls på över fem veckor. 

Jag försökte i alla fall hålla igång så gott det gick. Kunde komma igång med cykling på trainer ganska omgående, sen gång uppför på band. Det var en lite stressande avvägning att hela tiden balansera på vad som funkade att göra utan att förvärra och att försöka få igång foten igen och jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Hur skulle jag kunna ta mig över 17 mil till fots när jag inte ens kunde jogga några kilometer några veckor innan loppet?  Den 13 augusti, drygt en månad efter stukningen fick jag en tid hos Fredrik Hedbys på Mora rehab och fick hjälp med rehabövningar och råd om högläge och belastning. Så här i efterhand borde jag försökt få en tid tidigare men bättre sent än aldrig. Jag är i alla fall helt övertygad över att den hjälp jag fick var avgörande för att jag skulle kunna starta och fullfölja loppet. Och det positiva med skadan var att jag gick mycket mer med stavar och nog samlade mer höjdmeter sista månaden än jag gjort annars. 

Efter besöket körde jag rehabövningar tre gånger per dag för att få upp rörligheten och styrkan och 2 x 20 min högläge för att få ner sista svullnaden. Förhoppningen var att det skulle bli gradvis bättre hela tiden och jag fick ställa in mig på att UTMB skulle bli det slutgiltiga testet på hur foten höll för längre distanser.  

När vi träffades 10 dagar innan UTMB fick jag (och framförallt Adam) instruktioner om hur foten skulle tejpas till loppet och vi kom överens om att det var lämpligt att få till ett lite längre testpass. Det blev ett 17 km långt pass med blandad jogg och stavgång i Vasaloppsspåret och i Gopshusbacken. Tillsammans med ett milpass jogg i Ängelholm på vägen söderut var det mina två "löppass" i träningsdagboken den sista 1,5 månaden inför UTMB. Båda passen började stapplande och haltande men blev bättre under tiden, vilket ändå bådade gott tyckte jag. Men frågan var vad som händer efter x antal mil, höjdmeter och timmar. Time will tell helt enkelt. Har man inte provat får man inte veta. 

Tankarna gick på repeat. Det kommer aldrig att gå. Det kanske går? Klart det går!

Innan start
På tävlingsdagen tog vi UTMB-bussen som avgick 16:00 utanför vårt boende i Les Houches till Chamonix. Loppet skulle starta 17.45 istället för 18.00 pga en mindre banändring pga ett ras. Vi lämnade dropbagen som skulle transporteras till Courmayeur innan vi gick till starten och passade på att gå på toa på vägen. Väl vid starten satte vi oss vid kyrkan. Jag drack en Gainomax och åt en svensk-importerad Risi-Frutti med lösgodis som sked när jag inte kunde hitta min lilla minisked. Klantigt! Kände mig lite mindre dum när det visade sig  att Adam inte hittade sin heller. Haha. (Min sked dök upp under en soffa när vi skulle lämna boendet och visade sig ha trillat ur redan innan vi lämnade huset, konstaterade att det är lite vanskligt med alla öppna fickor på löparryggsäcken när man inte har den på sig.)

Mitt enda skoval - vilken färg?
Altra Mont Blanc Carbon x 3

Starten
När vi hade käkat det vi skulle började vi ta oss fram till starten. Adam tyckte det var onödigt att stå och hänga där för länge men när vi tog oss dit var det knökfullt av både löpare och supporters (barnvagnar, partners, morföräldrar you name it!?) och svårt att ta sig framåt. I efterhand tycker jag vi hamnade för långt bak i starten och jag blev mer provocerad än peppad av alla som gick lugnt fram mot startportalen med sina selfie-sticks när starten gick. Jag ville bara komma iväg nu! Samtidigt visste jag att jag behövde en lugn uppvärmning för att foten skulle komma igång. Och inga klantiga snubblingar på trottoarkanter nu! När det väl släppte på så vi kunde springa gick det ganska fort och jag kände hur jag haltade i väg och tänkte hur fan det skulle gå och på det komiska i att det nog snarare såg ut som att jag redan hade sprungit 100 miles än att loppet precis hade börjat. Som jag hoppades funkade foten dock bättre och bättre när den blivit varm och kommit igång. 

Lagom till starten hade det börjat regna. Jag kände mig dock väldigt varm och insåg att jag skulle bli alldeles för varm om jag skulle ta på regnjacka så jag ställde in mig på att springa på utan så länge jag inte frös. 

Peppen!
Det var otroligt peppigt i början av loppet! Trots vädret var det massor av folk ute längs banan. Utklädda, med tutor och bjällror. Sittande i solstolar under taktält med ölen i högsta hugg. High-five! Feststämning deluxe som gav väldigt mycket energi. Vi passerade les Houches där vi bodde och St Gervais och Les Contamines där jag nästan blev gråtfärdig av den sanslösa energin och peppen människor spred när vi kom in i byn. Helt magiskt! Adam som hade betydligt bättre koll på banan än mig och har sett otaliga filmer från loppet förvarnade mig om att vi snart borde komma till Hokas regnbågslysande tunnel. Den var också energigivande att springa igenom och det kändes mer som att vi sprang ett stadslopp än ett traillopp. Svenska traillopp har lite att jobba på! 

Tillsammans
Många har undrat innan loppet om jag och Adam skulle springa det tillsammans och jag har svarat alla med ett bestämt nej. Nej för att Adam är en mycket bättre löpare än mig och det inte skulle vara gynnsamt för nån av oss. I starten höll vi oss dock väldigt nära varandra och Adam tyckte att vi likaväl kunde springa tillsammans en stund. Det blev en ganska lång stund till slut! :) Det var en väldig trygghet att ha honom vid min sida och vi kunde hjälpa varandra genom toppar och dalar och jag är så himla glad att vi fick göra det här tillsammans. 

Stark overklighetskänsla och skräckblandad förtjusning innan start

Lyckat klädbyte och snö på höjderna
I takt med att vi kom högre upp i bergen började jag spana efter en lämplig skyddad plats att stanna på för att ta på regnjackan. Lägligt dök en liten byggnad upp med två funktionärer som stod utanför under taket. När vi gick fram mot byggnaden för att ställa oss i skydd under taket vinkade den ena funktionären oss bakom byggnaden och öppnade en dörr till ett litet förråd. "Take on all of your clothes, it's snowing on the top". Det var helgens bästa tips! Annars hade vi kanske bara tagit på våra jackor men nu när vi kunde stå inne tog vi av våra blöta t-shirts och bytte till våra tunna ullunderställ och tog på både regnjackan och regnbyxorna, buff och pannband. Det kändes väldigt skönt när vi kom ut i regnet igen rustade för kallare temperaturen. Det kändes ännu bättre när vi en stund senare såg ett gäng funktionärer som stod och stoppade löpare från att springa vidare innan de tagit på sig mer kläder och det stod människor överallt ute i spöregnet och tog på sig. 

Under planeringen inför UTMB hade framförallt bävat för att det skulle kunna bli riktigt varmt och inte alls fokuserat på att det skulle kunna bli kallväder. Väderprognosen ville något annat och några dagar innan loppet aktiverade tävlingsledningen "cold kitet", dvs. ytterligare tröja och skyddsglasögon mot vind och snö. Adam skojade om att loppet borde kallas "UTMB by Kullamannen" eftersom det var betydligt mer som Kullamannen 2019 än vad vi föreställt oss. Vädret kände vi oss dock vana vid och vi var tacksamma för reglementet kring vad vi skulle ha med oss och att vi inte tummat på att ta med oss bra grejer även om det väger lite mer. Jag hade köpt en ny regnjacka (Haglöfs L.I.M GTX II) strax innan loppet och det var gött med 28 000 vattenpelare och bra andningsförmåga (RET: <6)  och sprillans nytt så regnet bara rann av jackan och jag var väldigt tacksam för att jag inte "snålat" och tagit min välanvända lättare regnjacka av sämre kvalitet.

En ny fin dag och snart dags att ta av regnbyxor och regnjacka

Första natten
Att springa på natten är nog min största issue med långa tävlingar. Jag blir galet trött på natten, ser i kors och kan knappt hålla ögonen öppna. Inför loppet hade jag tänkt att det skulle vara värt att ta en 10 minuters powernap för att ladda om istället för att kämpa för mycket med att vara vaken och första powernapen blev vid en sten i klättringen upp innan vi nått snön. UTMB hade himla smarta lappar till ryggsäcken som hade namn och flagga på ena sidan (kul att se namn och nationalitet på de man hade runt sig) och "Please, do not disturb" på andra sidan för att man skulle slippa människor som kommer fram och frågar hur det är. Jag hade ingen aning om vad tiden var när vi la oss men om jag tittat rätt nu var klockan runt midnatt. Haha, jag är verkligen ingen nattmänniska! Men i efterhand var det högst lägligt; det var uppehåll just då och bara en liten stund senare kom vi upp till snövädret och hade inte kunnat lägga oss och vila. En koffeintablett och sen sova 10 min gjorde i alla fall susen. På det igen! Vi räknade ner och längtade till det skulle bli dagsljus igen. 

Ena sidan

Andra sidan

Gegga!
Förutom mörkret och regn- och snövädret var det geggan som bidrog till Kullamannen-feelingen. När det vände utför ångrade man kanske lite att man längtat efter att stigningarna skulle ta slut för jäklar vilken gegga det var. Det kändes som att springa omkring i kobajs och folk halkade omkring kors och tvärs. Jag vågade inte chansa för mycket och riskera min trasiga fot men njöt i alla fall av rätt skoval och bra grepp och försökte fokusera på att göra smartare vägval än många gjorde. Jag hade varit inställd på tuffa stigningar men hade hoppats på lite mer "gratis" utför och det kändes onödigt att det skulle behöva vara lerigt och geggigt till på köpet. Som om det inte räckte med höjdmeterna och sträckan liksom. Men det är samma för alla och det kändes inte som att det missgynnade oss mer än de andra runt om oss. 

Noll koll 
Nånstans i samband med kontrollen i Contamines hade jag tydligen råkat stänga av klockan och fick starta om ett nytt pass. Irriterande men jag släppte det snabbt. Att ha koll på höjdmeter, sträcka och tid brukar motivera mig, men det var ju inget att göra något åt. Skönt att Adam hade koll.  

Varvet runt Mont Blanc

Banprofilen

Fint sällskap

Courmayeur
Typ halvvägs, inte riktigt. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Vid lunchtid på lördagen kom vi till Courmayeur, dvs. kontrollen i Italien efter 81,5 km där vi skulle kunna hämta ut vår dropbag. Adam hade sprungit före för att börja stöka i kontrollen. Jag fick lida för att jag packat tidernas tyngsta dropbag som jag skulle hämta ut och släpa in i träningshallen. Haha. 

Väl inne var jag lite snurrig över var jag skulle ta vägen. En tant i entrén frågade om jag hade sällskap och jag svarade att jag hade det men hade blivit av med honom för stunden. Hon hänvisade mig direkt vänster in på en stor öppen yta utan sittplatser med ganska lite folk i. Så här i efterhand fattar jag fortfarande inte om det var en uppmötningsplats för de som hade support eller hade kommit bort eller hur det funkade. Men det visade sig var nära till toaletterna så jag stannade kvar. Skrev till Adam var jag var och undrade var han var. Han var längst bort i andra ändan av lokalen och jag höll mig där jag var. 

Mitt stora mission i Courmayeur var att byta strumpor och skor och samtidigt inspektera mina fötter som hade gjort ont väldigt länge nu. Jag bävade lite för att ta av strumporna och det var ingen vacker syn jag möttes av efter nästan 20 timmar i blötan. Jag lyckades tvätta av fötterna hjälpligt i handfatet på damernas toalett och sticka hål på ett par av de värsta blåsorna innan jag tog på mig torra strumpor och skor. Tejpningen av foten hängde löst så den slet jag av efter lite fundering. Jag insåg att jag inte skulle kunna tejpa om den själv och samtidigt skulle den potentiellt kunna göra mer skada än nytta hängande på trekvart så det fick vara. 

Kontrollen var oväntat dåligt uppstyrd. Jag försökte fråga runt efter ett omklädningsrum men ingen hade sett till något (och en kille svarade att med tanke på hur många nakna personer han sett så skulle han gissa att det inte fanns något) så jag gick in på toan och svabbade av mig lite och bytte till en torr träningstopp och t-shirt. Behöll shortsen på pga pallade inte greja mer. La av ett tomt pannlampsbatteri och fyllde på med lite energi. Drack en gainomax. Adam mötte upp och gick och hämtade lite pasta till mig och sen tog vi oss ut genom träningshallen via en onödig trappa för att lämna våra dropbags. Det mesta av pastan hamnade i en buske strax efter kontrollen. (Dock utan att passera min kropp..;-)) Fotsulorna brände. 

Refugio Bertone
Sträckan från Courmayeur till Refugio Bertone gick vi när Oskar sprang UTMB. Vi var väl inte riktigt lika pigga den här gången men det gick ändå helt ok att ta sig upp. På väg till kontrollen passerade vi en restaurang och jag var väldigt sugen på att gå in och se om vi kunde köpa en glass. Jag frågade en funktionär som stod utanför om det var ok att göra det men fick bara ett skratt till svar. Antagligen förstod han inte min fråga och jag fick leva vidare med mitt glass-sug. (Uppe i kontrollen fick jag veta att det var fritt fram att köpa vad man ville men då var det så dags, det var lite för många höjdmeter ner för att gå tillbaka längs banan.)

Grand Col Ferret
Nånstans runt Grand Col Ferret hade tröttheten slagit på igen och det var så frestande att lägga sig i gräset i solen och vila en liten stund. Jag hittade en helt perfekt grop att lägga mig i och Adam la sig en liten bit bort och ställde klockan. Jag vaknade dock innan klockan ringde av mina egna högljudda snarkningar. Haha. Strax efter sovstunden gick vi förbi en italienare som låg och skakade och inte såg ut att må bra men hade fått hjälp av en medlöpare redan och vi mötte räddningspersonalen på väg ner en stund senare. Efter sovstunden hade jag en period när jag mådde illa. Jag klöktes flera gånger utan att det kom något men tillslut kräktes jag upp lite buljong. Försökte fokusera på annat och tuggade på den inlagda ingefäran som jag hade med just för att stävja illamående. 

Champex-Lac
Innan loppet hade vi sett fram emot och föreställt oss fin löpning genom Champex-Lac som ligger vackert precis vid en turkos alpsjö. Här hade vi varit tidigare när vi hejade på Oskar 2016. Men vi blev varse att han varit lite snabbare än oss dit och att det fortfarande var ljust då. När vi passerade var det mitt i natten. 

Andra natten
Andra natten bjöd på betydligt finare väder än första och vi var nöjda med att vi haft skitvädret först. Det var perfekt löpväder och vacker stjärnhimmel. Samtidigt lite frustrerande med klar sikt så vi kunde se ormarna av pannlampor långt fram som slingrade sig upp på bergen som en ständig påminnelse om stigningarna vi skulle ta. ;-) Vid ett tillfälle trodde jag verkligen att Adam hade fel och att det var stjärnhimmeln vi såg, men icke. 

Sömnbristen var minst lika påtaglig andra natten. Adam var också tröttare nu och vi stannade och sov på ett stort platt stenblock typ 10 minuter. Det blev dock alldeles för kallt. Innan loppet har jag läst om att det fanns sovmöjligheter i Champex-Lac men när vi väl var ute tänkte jag att det skulle vara lugnare att försöka sova nånstans utanför kontrollen. Övriga kontroller hade varit rätt stökiga tyckte vi och vi hade ingen aning om hur många som var sovsugna. I jakt på sovplats hittade vi istället en lekplats utanför ett café strax innan Champex-Lac med en perfekt studsmatta att ta en powernap på. Den här natten hade vi bara vindjackorna på eftersom det inte regnade men innan vi la oss tog vi på våra regnjackor för att inte frysa och sen ställde vi klockan på 15 minuter och la oss under stjärnhimmeln och skedade på studsmattan. Omstart!

Det var en lättnad när andra natten var avklarad och det ljusnade till ännu en fin dag och målet närmade sig sakta men säkert. 

Powered by frustration
Jag tror det var i Trient vi första gången fick/såg en uppskattad tid i mål via livetrail-appen och Adam verkade väldigt frustrerad när den låg på runt 44 timmar. Jag hade nånstans tänkt att det borde vara i den häraden vi skulle landa när vi legat runt 1,5 h från cut-off tiden större delen av loppet men hoppades samtidigt nånstans att vi skulle kunna hänga i bättre än uppskattningen. Jag kände mig ganska hopplös jag med men blev framförallt orolig över att Adam skulle tycka att det kändes meningslöst att gå i mål på en så lång tid och kände skuldkänslor för att jag var så långsam och sinkade honom. Han är ju mycket starkare än mig och gick på snabbare vissa partier ibland och väntade in. Adam hade frågat chatgpt om råd innan loppet för skojs skull och vi hade tagit fasta på ett tips som var typ att man inte behöver älska varje sekund utan att det räcker att bara fortsätta framåt. Step by step. Istället för att fastna i uppgivenhet efter tidsuppskattningen blev jag sporrad av möjligheten att förkorta lidandet lite och få igång lite mer pepp igen. Det sammanföll bra med att ljuset kom tillbaka och att det efter stigningen efter Trient väntade finare stigar utför än på länge. Det var så himla kul och skönt att springa på lite snabbare och vi tog många placeringar. Jag fyllde på med energi och koffein och tänkte lite att det får bära eller brista. Känslan var att det inte kunde gå så mycket långsammare än det gjort hittills framöver oavsett. Jag är så glad för att jag vågade släppa på lite och njuta av rolig löpning. Bästa delen av loppet!

På vägen ner till Vallorcine mötte vi en svensk som pratade om att det var en halvmara kvar till mål. Egentligen borde det väl vara positivt men det kändes inte så i det läget. Väl i Vallorcine hade det inte heller hänt något nytt med den uppskattade tiden och efter ett toabesök och lite påfyllning av flaskor var det bara att gneta vidare.  

Energiintag
Jag har ärligt talat gett upp lite om fungerande energiplaner och att öva på att få i mig energi på pass. Jag har svårt för sliskiga gels och sportdryck och äter oftast dadlar, nötter, banan och nötkräm på distanspass och dricker bara sportdryck enstaka pass. Jag inser ju att man blir bra på det man tränar på och att det inte är speciellt taktiskt om man vill kunna hålla intensiteten uppe på ultralånga pass. På Ultravasan har det ändå funkat ganska bra att springa på hemgjord enervit liquid-kopia men Kullamannen har jag aldrig lyckats genomföra utan illamående med ett ok energiintag. 

Två delicatobollar
före - efter

MEN den här gången gick det trots allt ändå bättre än befarat med energiintaget. Jag hade noll energiplan men hade med mig lite allt möjligt som jag vet att jag potentiellt skulle kunna få i mig. Plus ett antal gels som Adam försett mig med som reservraketer. Umaras peach slank ner utan några större problem! Good to know. Om jag nu skulle vilja springa långt nån gång igen. ;-)

Jag hade med mig en liten petflaska i nätfacket bak i ryggsäcken med chia fresca (vatten, chiafrön, lime och honung) från start och fyllde på den flaskan med coca cola varje station. Sen hade jag en softflask med vätskeersättning från start som jag sen fyllde med Nääks omtalade sportdryck på första stationen. Jag höll mig till citronvarianten hela loppet och det var en lättnad när jag märkte att den funkade helt ok att få i sig. Den andra softflasken fram hade jag vatten i. Jag hade alltså en liten flaska mer än jag behövde enligt reglementet men kunde å andra sidan strunta i att fylla upp nån av flaskorna ibland på stationerna.

Konstigaste maten på kontrollerna var nog en tallrik med en kokt potatis och en stor hög smält ost till som jag gjorde ett halvhjärtat försök att smaka men höll på att klökas upp. En redd grönsakssoppa var det bästa! Buljong fick jag i mig i början men gav upp om det efter att ha kräkts upp just det på väg upp till Gran Col Ferret. Vegoutbudet var väl sådär och att käka bara pasta och ris är ingen höjdare. 

En lärdom var att jag kunde få i mig ätbar energi ute längs banan om jag verkligen tog det lugnt och stannade och fokuserade på att tugga i mig det och att jag kunde få in mig gels under hela loppet även om det inte var så ofta eller mycket som det skulle behövts för att hålla en högre intensitet. 

La Flegere
Sista stationen innan mål var toppstugan på La Flegere. Så här i efterhand var det enligt banprofilen 11 km och 630 hm från Vallorcine till La Flegere. Nu var det mitt på dagen och värmen var påtaglig när vi gick upp längs de slingrande stigarna i skogen. När vi kom ut ur skogen och skulle gå den sista biten upp i den öppna slalombacken höll jag på att bryta ihop. Jag var inte förberedd på ytterligare utmaningar i form av värme i det här läget när jag bara räknade ner mot mål. Jag kände mig totalt kokt och hade ingen vätska kvar. (Nu i efterhand undrar jag om jag inte hade lite Coca-Cola kvar i ryggfickan men jag kan ha varit fullt upptagen med att tycka synd om mig själv så jag glömde bort det.) När jag insåg var kontrollen låg och att jag skulle behöva ta mig upp för ytterligare en liten stigning var psykbrytet nära. Väl uppe i kontrollen väntade Adam som såg ut som jag kände mig. Jag fick hjälp av en snäll funktionärstant att fylla på mina flaskor och blöta min keps och sen försökte vi se ut som att vi hade koll på läget och gav oss ut ur station för att ta oss de sista 7 kilometerna utför mot mål. 

Min enda egna bild från UTMB.
Överkokt och nära upplösningstillstånd här.  
Bilden skulle illustrera hur hemskt det var att tvingas ta sig upp
på den där sista knycken till liftstationen i värmen men
det ser ju bara väldigt fint ut. 

Rötter och stenar
Även om det var en hel del sträckor som egentligen var rätt lättsprungna under loppet var det också fler partier med teknisk löpning än jag hade förstått. Ganska likt Gesunda-berget vissa sträckor med mycket stenar och rötter. Min dåliga fot gjorde att utförs-"löpningen" i de mer tekniska partierna var väldigt tråkig. Jag vågade inte riskera feltrampningar och fick ta mig ner väldigt passivt vilket också blir väldigt jobbigt när man ska hålla mot, hänga på stavarna och hålla överdriven koll på var och hur man landar och försöka låta högerfoten göra mer av jobbet i landningarna. Jag hade några tillfällen under loppet när jag "trampade igenom" med vänsterfoten och även om det onda släppt varje gång och jag kunnat ta mig vidare var jag väldigt rädd för att det skulle skita sig på målsnöret. Samtidigt så upplevde jag inte att vi var sämre eller långsammare än löparna runt oss i de partierna och jag kände att jag trots allt hade nytta av att jag gillar att springa utför i vanliga fall och kan läsa terräng och göra bra vägval. 

Jag svor innerligt när jag stapplade ner de sista tekniska partierna innan mål och vågade inte släppa på på de ganska branta grusvägarna heller. Inga missöden nu. Inte förrän det var krypavstånd till mål i så fall. 

Målgången
När vi äntligen tagit oss ner för grusvägarna och de sista tekniska partierna och kom ner till Chamonix började det sjunka in att vi snart var i mål. Jag vet inte om det var någon slags hallucination som slog till när vi skulle gå uppför den tillfälliga ståltrappan och bron över stora vägen. När jag lyfte knäna för att ta de första trappstegen kändes det som att mina ben bara flög upp. Haha. 

Galet gött att springa in i Chamonix 

Det var med en fantastiskt skön känsla av lättnad och glädje som vi sprang sista kilometern mot målportalen efter nästan 45 timmar. I solen längs med floden med bergen i fonden. Kontrasten var enorm mot att gå i mål på Kullamannen i mörkret i Båstad i november när på sin höjd närmast sörjande är på plats. Chamonix kokade! Både temperaturmässigt och av folkmassornas energi. I sista svängen upp mot målrakan stod Lilo och väntade med farmor och farfar och hon sprang med oss och vi blev framhejade sista biten upp mot målet. Lilo som vi sett fram så mycket emot att träffa igen! Hon var så sprudlande glad och skuttade de sista stegen in i mål. I mål! Svårt att ta in allt där och då. Men fasiken. Vi klarade det!

Stort tack till alla galningar (ni vet vilka ni är) i vår omgivning som visat oss att allt är möjligt och inspirerar till utmaningar som den här och stort tack till alla ni mer normala personer för all pepp innan, under och efter loppet! ;-)

(Men vad tusan är det för fel på oss? Adam har börjat ångra att han inte är anmäld till Kullamannen i år och det tog inte lång tid efter målgång innan jag kom på mig med att tänka tankar om vad man skulle gjort annorlunda en annan gång och att det hade varit kul att klara Kullamannen under 24 timmar. Den mänskliga hjärnan är ju ändå fascinerande. Lilo är förresten lagom indoktrinerad också och rycktes med i feststämningen; efter målgången hade hon tydligen sagt till Adam att hon vill springa Kullamannen nån gång, så att hon också kan springa UTMB.)

Kullamannen 2024 - tredje gången gillt!

Kullamannen 100 miles, tredje gången gillt! Ganska precis två timmar snabbare än förra året (24:36, plac 18 damer och 183 totalt) tog jag mig de drygt 16 milen från Höganäs via Kullaberg till Båstad och guldringen som man får efter tre avklarade lopp är bärgad. 

Kvällen innan start hände det som inte fick hända. Efter att ha klarat mig från förkylningar hela hösten fick jag känningar i halsen efter att ha haft ont i huvudet till och från under några dagar. Inte riktigt ont men en känsla av tjockhet och att något var på gång och mer än normal prerace- nervositets-känning. Gurglade saltvatten, drack varmt citronvatten med honung och åt strepsils i ren desperation. Gick en promenad på kvällen för att få lite luft och känna efter hur kroppen kändes. Fick en natt med dålig sömn och hade mycket tankar om hur jag skulle kunna ta ett välavvägt beslut men ställde in mig på att göra alla förberedelser och se hur det skulle utveckla sig. När det inte var värre på fredagen utan höll sig på samma nivå tog jag beslut att starta men vara lite lyhörd om det tidigt skulle kännas dåligt. Det är inte den inställningen man vill gå in med i Kullamannen och det var en lång väntan till starten 18.00.

Innan start

När det mäktiga starten gått släppte mycket av spänningarna. När vi sprang genom Höganäs såg jag Lennart från Björnstorp och fick ett hejavrål som fick upp mungiporna till öronen och gav massor av energi. Fick trevligt sällskap i motvinden och sprang första sträckan i massiv motvind på typ samma tid som förra året i lätt medvind även om jag höll igen. Upplevde annars att många sprang på fort i motvinden. Hade lite huvudvärk första timmen men det släppte som tur var sen och kroppen kändes pigg och utvilad efter flera dagar utan träning. 

Klädsel: 
Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss båda för att starta i shorts. Det skulle vara väldigt blåsigt vid start men också runt 10 grader varmt. Jag mindes hur varm jag varit i början förra året och tänkte att jag sällan fryser om benen och att det var värt att chansa. Packade ner ett par tunna långtights i ryggsäcken att byta till i nödfall. På överkroppen tunn ullunderställströja (Devold breeze), byte till en likadan torr tröja i Ängelholm. Hade en tunn vindjacka utanpå vid start och till och från under loppet. Tunna merino-fingervantar med en vindtät tumvante utanpå och ett tunt pannband under pannlampan. Skovalet var inte heller helt enkelt men jag landade i att starta med Altra Mont Blanc Carbon och ha mina gamla Mont Blanc utan carbon och Hoka Tecton X2 som reserv i dropbagen i Ängelholm. Var rädd att mina lite nyare Texton X2 som jag köpt i dammodell istället för herr skulle bli för tajta när fötterna svullnade och hade samtidigt aldrig sprungit så långt i noll drop innan. 

Plus:

- Fighten är över. Fia - Kullamannen 3-2.

- Torrskodd (!!!) från start till mål; för bra för att vara sant.

- Inga blånaglar och fötter i toppskick pga ovan och Altra Mont Blanc Carbon. 

- Att jag blivit starkare uppför. 

- Stjärnhimlen och utsikten från Håkull under nattlöpningen. 

- Min lista med förra årets tider på olika platser som funkade som motivation och tidsfördriv och för att bryta upp loppet i mindre delar. 

- Fantastiskt fint väder från Ängelholm och norrut; stilla, klarblå himmel och solsken. 

- Mina hemgjorda veg "sushibollar" (och wasabinötter) som räddade upp när inget annat funkade att äta. 

- Ingefära (gari) mot illamåendet. 

- Chia fresca (chiafrön, vatten, lime och honung) för att få lite energi när jag blev illamående av sött. 

- Koffeintabletter. 

- Alla trevliga medlöpare att småprata med och som peppar och kollar läget när sammanbrottet är nära. 

- All support med hämtning och Lilo-passning från Adams föräldrar. 

- När mamma utan förvarning dök upp och hejade under en riktig lowpoint vid Hovs hallar.

Vita skor efter Kullamannen är inte
direkt vad man förväntar sig

Minus:

- Att jag har så svårt att hantera nattlöpning både pga brutal sömnighet och svårighet att få i mig energi. 

- Kaskadspya innan Farhult och att jag fick i mig så sjukt lite energi under loppet pga illamående. 

- Snorkallt i samband med stoppet i flera minusgrader i Ängelholm. 

- Tomat-och paprikasoppan i Ängelholm. (Jag kan inte vara ensam om att få sura uppstötningar av det under löpning?) 

- Att jag inte kunde njuta av de fina förutsättningarna utan upplevde en sån misär och tyckte väldigt synd om mig själv. 

- Ömma axlar och rygg och svullen ländrygg pga tung/dåligt packad ryggsäck. 

- Sista epilogen; tortyr att passera målområdet och ge sig ut på 6 km extravarv. 

I mål efter en sista "långspurt" 
(Var tvungen att kolla snittiden efteråt; 5:24,
men det kändes i alla fall vansinnigt snabbt. 😂)

After race stök

Kroppen har känts bättre än befarat efter loppet. Det var en fröjd att ta av skorna efteråt och konstatera att fötterna såg ut precis som innan loppet. Värsta menen har varit en öm svullen rygg, lite slemmig hals och att jag tappade rösten i går eftermiddags. 😆 Har ätit som en häst; bästa på länge var nachostallriken som jag gick upp och åt vid tvåtiden på natten efter loppet när jag vaknade upp ashungrig efter att oplanerat ha däckat utan att ha ätit efter duschen. Igår fick vi dock båda fått feber och nattsömnen har inte varit på topp. Febern har i alla fall gått ner lite idag så hoppas på snabbt tillfrisknande. 

Många tankar om "varför" hinner cirkulera i huvudet under nästan 25 timmar. Att slutföra ett tredje Kullamannen 100 miles och få guldringen. Att kunna kvalificera till UTMB-lotteriet. Och i efterhand är det ändå något fascinerande och tillfredsställande att veta att man är kapabel att ta sig 16 mil och drygt 2000 hm till fots på strax över ett dygn. Inser ju att sub24 är inom räckhåll om  jag skulle få energiintaget att funka och stjärnorna står rätt. Samtidigt vet jag inte hur många gånger jag sa "aldrig mer" under loppet...

"Slapp" den här gulliga brytnallen

Skulle fått den här ringen efter tre klarade lopp...

...men märkte dagen efter att jag fått
diamantringen som man får efter 5 klarade lopp istället. 
(Funderade ett tag på om jag skulle behålla den och ha 
två lopp till godo men har löst så jag får den bytt nu. ;-))

Race report Kullamannen 2023 - himmel hav och helvete

En vecka sen start och dags att få ner några ord om årets äventyr. Jag hade ingen race report att gå tillbaka till från förra årets DNF på Kullamannen men mindes alltför väl känslan när jag vaknade upp dagen efter att vi kastat in handduken i Ängelholm efter 11 mils ”löpning”. Helvete. Aldrig mer den känslan! 

Köpte en Kullamannen-keps i nummerlappsuthämtningen i år, lite för att hetsa mig själv att det inte fanns något annat val än att gå i mål om jag någonsin skulle få använda den.

Det är inte så lätt att skriva en hyfsat kortfattad race report som sammanfattar 26,5 timmes manodepressiv resa genom nordvästra Skånes kustlandskap. En resa som inleddes med mäktigaste starten någonsin i Höganäs och lyckorus över att kunna starta och äntligen vara fit for fight efter sega förkylningsveckor, gick via två leriga loopar upp och ner i mörkret på Kullaberg, via en härlig mix av mysiga byar och vadande i hagar i kobajsliknande gegga. Riktigt trött ett tag och försökte tom ta en powernap på en bänk utan vidare framgång under natten. Sprang vidare via några riktigt blöta partier i Kronoskogen till dropbagen (och mat!!) i Råbocka/Ängelholm, vidare längs Skälderviken och Bjärehalvön till Hovs hallar. (Och efter det några rejäla stigningar jag helt förträngt som höll på att framkalla ett mentalt breakdown följt av ett lerigt parti där jag gjorde en rejäl vurpa framlänges rakt ner i 20 cm geggvatten som resulterade i blöta, leriga handskar och ben och ett rejält psykbryt.) Vidare till Båstad och världens längsta 6 kilometers ”ärevarv” innan jag äntligen fick springa in under målportalen vid tennisstadion påhejad av Adam och hans pappa. Inte i närheten av lika glad som jag var besviken förra året. Men otroligt lättad.

Starten i Höganäs

Ring nummer två!

Klädsel
Prognosen hade under veckan vänt från regn och rusk till uppehåll, stilla och varmt och det var svårt att veta vad man skulle ha på sig. Fryser sällan när jag tränar, mer än om händerna. Startklädsel blev i alla fall ett tunt långärmat merinounderställ (devold breeze, favoriten!), vindjacka och långtights. Var oväntat snorkallt i starten så tog på buff och pannband och tunna merino-fingervantar även om jag insåg att det nog snart skulle behöva tas av. Blev väldigt varm första timmarna och drömde om shorts. Blev väldigt kall efter matstoppet i Mölle och var nöjd med mina tights.

 
Skor: Hoka Tecton X, toppen!
Strumpor: ilninji tåstrumpor, funkade fint så länge fötterna var normala, när tårna svullnade upp mindre bra.

Stavar
Adam hade haft mycket ångest fram och tillbaka om stavar men vi kom fram till att vi skulle skita i det. Såg det främst som en nödlösning om det skulle gå riktigt dåligt och vi skulle behöva halta fram så det fick vara och det kändes som rätt val så här i efterhand. Framförallt för extravikten, för att man inte skulle kunna lägga av dem i Ängelholm och för att det kuperade partiet på Kullaberg kom så tidigt i loppet.

Energi
Hade bestämt mig för att köra på en softflask med egen gel/liquid och en med vatten fram på ryggsäcken plus en mindre reservflaska med gel/liquid i ryggsäcken. Hade med alldeles för mycket godis av olika slag, dadlar och nötkräm och hade en plan att försöka få i mig typ 50-60 gram kolhydrater i timmen. Gick bra inledningsvis men spårade ur ganska snabbt. Minns inte riktigt när jag började må riktigt illa, nån gång under varv två på Kullaberg. Drog ner på energiintaget (och koffeinet) och hoppades att det skulle ordna upp sig. Tuggade på inlagd ingefära som jag tagit med mig i en liten påse i just detta syfte. Förutom några klunkar sportdryck på första vätskestationen blev det all in på vatten på alla stationer. Blev väldigt lättad och glad när jag insåg att jag kunde äta riktig mat utan att må illa i kontrollen i Mölle. Åt potatissoppa, drack skållhet buljong, drack Pepsi, tog en liten bit bar och stoppade på mig en banan innan jag gav mig vidare ut på banan. Väldigt kall ett tag så försökte jogga på för att få upp värmen och ändå ta de lite lugnt så magen inte skulle flippa ut efter maten.

Illamåendet och svårigheten att få i mig energi var min stora issue den här gången. Maten på stationerna var min räddning och på slutet lyckades jag komma igång och få i mig lite mer energi igen. Hade tagit med mig en nötchoklad från dropbagen i Ängelholm som jag knaprade i mig i små bitar och när det funkade började jag smutta i mig av liquiden igen. Dadlar funkade också att äta. 

Kroppen i övrigt kändes förvånansvärt bra under hela loppet. Inget ”dåligt” ont någonstans och relativt fräscha muskler. Antagligen för att det gick så långsamt och var så mjukt och geggigt långa partier. Har haft mycket mer ont på exempelvis Ultravasan 90 än jag hade både under och efter det här.

Lite blött i Kronoskogen
Bild: Daniel Cronfalk

Återhämtningen efteråt har gått snabbt, snabbare än tidigare gånger. Däremot var mina fötter värre än vanligt efter så många timmar blöta och gegga. I Ängelholm hade jag gjort en liten lista på vad jag skulle göra i kontrollen där ”ev. byta strumpor och skor” var en punkt. Jag sprang som sagt i Tecton X och var inte sugen att byta till mina Altra och noll drop när kroppen kändes så bra i övrigt och mer lättsprungna partier väntade och det kändes inte så lönt att byta strumpor om jag ändå skulle ha samma geggiga skor. Konsulterade Adam som skrev att det ganska snabbt blev geggigt igen efter kontrollen. Insåg att jag inte heller ville se hur mina fötter såg ut med risk för depp och bestämde mig för att skita i att byta. Högst oklart om det var ett smart drag. Så här i efterhand borde jag nog bytt till vanliga strumpor i alla fall. Tåstrumpor och svullna tår/fötter var ingen höjdarkombo och jag fick vålda av strumporna som blivit ett med mina fötter efteråt. När jag på väg upp mot Torekov kände att jag hade skav på gång på sidan av hälen och insåg också att jag sprungit från tejp/skavsårsplåster som låg i dropbagen i Ängelholm. (Som jag iofs aldrig någonsin använt på en tävling eller annars.) Blev lite orolig att ett löjligt skavsår skulle strula till det. 

Värsta svackorna
15:25 på lördagen, efter drygt 21 timmar alltså, ringde jag min mamma. Jag visste att hon och pappa precis hämtat Lilo hos Adams föräldrar då för att åka på kalas och behövde lite pepp. Jag var så sjukt less! Jag hade sprungit från mitt sällskap sen några mil tillbaka i Glimminge och hade sprungit 13,5 mil enligt min lite väl optimistiska klocka. Visste att den visade några kilometer för mycket och fastade hela tiden i förbjudna tankar om hur jäkla länge det var kvar tills jag skulle gå i mål som jag utan vidare framgång försökte boxa bort med tankar om hur underbart det skulle bli att gå i mål, tacksamhet över hel kropp etc. (Hade funderat på att skriva ut en bild på Per Sjögren (aka. "Kullamannen") och ha med mig på loppet. Vet att han gärna vill att det ska vara överjävligt för deltagarna så han fungerade också som motivation att fixa det.) 

Egentligen hade loppet så här långt gått betydligt snabbare än jag initialt varit inställd på och jag hade egentligen inga tvivel om att jag skulle klara det. Jag hade haft noll koll på vad jag skulle kunna förvänta mig tidsmässigt innan loppet och inget tidsmål mer än att jag ville vara i mål innan lördag blev söndag vilket jag tidigt insåg att jag skulle klara med råge. Men trots det tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv som skulle behöva grisa på så länge.

Under första halvan av loppet hade det var tätt med folk och många trevliga medlöpare att prata med men ju längre tiden gick desto mer började det glesa ut. 

Mitt enda foto från äventyret
Haha, det fina ljuset kommer inte till sin rätt på bilden tyvärr

Fötterna gjorde ont och skavet gnagde men höll sig under kontroll. Bristen på energi kändes som den mest begränsande faktorn. Musklerna kändes bra men mattheten var massiv och följdes av depressiva tankar. Blev peppad av snälla 50 km-löpare som såg att jag var nära sammanbrott. Mötte Tina och Daniel från klubben med några mil kvar och fick beklaga mig lite över min långsamhet igen. Varvade gång med något som skulle föreställa löpning och körde på och försökte hålla humöret uppe med musik i lurarna. När playlisten var slut spårade Spotify ur i nån slags random ”jag tror jag vet vad du vill lyssna på”-mode. Jag var tvungen att fråga en kille bredvid om min musik hördes ut efter att diverse mer eller mindre suspekt musik spelats upp. Men det gav i alla fall något annat att fokusera på ett tag. Batteriet i de trådlösa lurarna hade tagit slut innan Ängelholm och jag hade plockat med den lilla laddboxen till lurarna från dropbagen och laddat upp dem igen. Nånstans i de sista stigningarna tog batteriet slut för andra gången och jag var ensam med mina tankar igen. Lyckades verkligen inte hålla uppe några positiva tankar. 

På väg in i på "epilogen", dvs. det högst onödiga extravarvet där man typ passerar mål och ska springa en runda som jag insåg att jag inte visste exakt hur långt den var. 5 km? Nej, 6? Hade tänkte innan loppet att här är det ändå snart slut och bara att njuta. Jag njöt inte en sekund. Räknade tider. Försökte hålla igång och inte gå. Dela upp i mindre delar efter uppskattad total tid kvar. Pannlampan hade blinkat en gång och jag tänkte att den skulle ta slut när som helst. Stängde av när jag sprang i gatbelysning, sänkte till minimum övriga partier. Orkade inte stanna och ta av ryggsäcken och meka med batteribyte nu. Måste hinna. (Insåg sen i efterhand att jag hade 20% kvar av batteriet och hetsade helt i onödan.) Fick veta av en medlöpare att varvet var 6 km. De längsta 6 kilometerna någonsin! Jag försökte hålla uppe farten för att få slut på mitt mentala lidande så snart som möjligt men det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Efter den sista lång raksträckan kom jag äntligen fram till målområdet och "spurtade" uppför sista backen påhejad av Adam (hjälten som varit hemma och duschat och kommit tillbaka för att hämta hem mig) och in under målportalen. Lättnaden! 

På väg in i mål

Tiden stannade på 26:35, ganska precis 8 timmar snabbare än den verkliga misären 2019. Haha. I jämförelse med det framstår det här loppet ändå som en sprint. ;-) Efter målgång fick jag min ring nummer två och en fin finisher t-shirt som jag missat att man skulle få. Då så, då var det ju värt allt slit ändå! 

Kylan och frossan kom snabbt och efter att ha hejat på hjältarna Wille och Malin, som vi sen insåg var på väg till prisutdelningen, haltade vi iväg till bilen för att åka hem till Adams föräldrar. 

Alltid lika härligt med alla bestyr efteråt när kroppen stelnat till och tröttheten är total. Efter att ha fått av skor och strumpor tog jag en lång dusch sittandes på golvet i duschen betraktandes mina inte alltför vackra fötter som jag skulle försöka sanera och njöt lite av den totala utslagenheten innan jag åt några tuggor mat och kröp till sängs utan att sova särskilt bra. 

"Varför?" är en berättigad fråga i det här läget, kanske återkommer mer om det sen. 

Stort tack till alla härliga medlöpare i spåret som gör allt lite lättare och crewet bakom Kullamannen som gör det möjligt att utforska gränser och lidande! ;-)

Funkade bra
Musik/hörlurar (skönt med trådlöst men bättre med sladd om man ska lyssna mkt?)
Ingefära, nice att tugga på vid illamåendet
Tecton X, bra allround sko
Maten, räddade mig från total genomklappning

Göra annorlunda nästa gång: 
Kanske vara lite mer restriktiv med energiintaget första timmarna?
Släpa med mindre godis 
Ha bättre koll på var jag har vad i västen
Inte ha tåstrumpor hela loppet