Man tager vad man haver...

Igår sprang vi ett pass som vi kanske inte hade sprungit om det inte var så att vi har ett 66 km-lopp som hägrar....

På morgonen (läs förmiddagen) tog vi bilen bort till skidbacken i Gopshus och ställde in oss på att "springa" upp- och nedför "berget" i tre timmar. Det är så häftigt det här med tid; klocktid och upplevd tid är verkligen två helt skilda saker! Ibland kan ett halvtimmespass kännas som en evighet och ibland springer tiden iväg och tre timmar bara försvinner.

Så var det igår och så tycker jag det brukar kunna vara när man har ställt in sig på att vara ute länge. Planen var att ha en relativt låg intensitet och hellre gå upp än att springa på för hårt och inte orka. Vi värmde upp en liten stund längs Vasaloppsspåret innan vi började springa upp till toppen längs Linnéstigen. Sen sprang vi ner i själva skidbacken och upp igen. Inne i skogen på Linnéstigen blev vi lite nojiga efter att ha sett några älgflugor och sen höll vi oss i backen ett antal vändor men avslutade med att springa upp- och ner längs Linnéstigen på slutet.

Utsikt från Linnéstigen

Efter de senaste turerna på "Amperundan" och "Bjarnerundan" har vi haft så sjukt mycket älgflugor i kläder och hår. Adam har fått hjälpa mig att rensa håret i duschen och vi sköljde ner säkert 15 flugor i avloppet sist. Sjukt äckligt och väldigt omysigt med en kliande och helt sönderbiten hårbotten. :(

Vi gjorde lite research om älgflugan
efter attackerna...

Så vi var som sagt lite nojiga men det var som tur var inte så farligt den här gången visade det sig.

Efter drygt tre timmar sprang vi ner för backen sista gången; glada och nöjda över passet. Benen var inte speciellt pigga när vi började men det blev inte så mycket värre under passet i alla fall...;-) Dagen innan hade vi stakat tre timmar och dagen innan det hade vi kört löpintervaller hemma i Bonässkogen och det var nog framförallt det som satt i lite.

Det kändes bra att få till ett pass med relativt många höjdmeter i förhållande till sträcka. På ett ultralopp kan man inte (inte vi i alla fall) räkna med att springa i alla backar och det kan nog vara bra att variera tekniken lite. Sen hade vi helt klart föredragit att ta oss upp på toppen av ett högt berg (gärna i Alperna) istället för att springa upp och ner för Gopshus. Men man tager vad man haver....

Utsikt över Spjutmodammen

Adam på väg ner med liftstationen i bakgrunden