Sidor

måndag 27 mars 2017

Årefjällsloppet 2017 - Av Adam

I fredags morse åkte vi upp till Åre. Totalt var vi 8 st från Ski Team Skåne som skulle bo tillsammans i en stuga 100 m från målet. (Jag, Fia, Freya, Andreas, Viktor, Johannes, Håkan och Egil, dock skulle de tre sistnämnda inte åka utan serva! :)) Vi möttes upp i Åre där vi hämtade våra nummerlappar. Andreas hade riktig flyt och vann BMW-bilen som man kunde vinna! (För en vecka.) Efter att vi strosat runt lite i Åre körde vi till stugan.

Vi hade fått våra skidor uppvallade redan innan av Johns Sport. Det enda som var kvar var att lägga fäste på Fias skidor. Prognosen var ganska knepig. Från -2 till +3 och det skulle både snöa, regna och vara sol. Jag la en tunn klistergrund och sen röd burkvalla från Toko.

Supportteamet

Fia rensar snö under pjäxorna

På lördag gick vi upp klockan 05:45, åt frukost och begav oss iväg till starten i Vålådalen. Pga av kraftig vind hade de ändrat bansträckningen något vilket gjorde att loppet blev 50 km istället för 55. Synd men så som vädret var igår när vi åkte hem så gick det inte att vara på fjället. Tack o lov blev det aldrig så farligt under loppet.



800 hm kanske?

När vi kom fram till starten gick vi och testade skidorna. Snön vräkte ner och spåren var nästan helt igensnöade. Valet föll på min DP-skidor som jag upplevde gick lite bättre och som ska gå bättre i nysnö. Vallan på mina andra skidor var ifall det föret hade varit riktigt blött. Fias fäste verkade fungera bra också så jag kände mig ganska lugn. ;-) Ett sista Toabesök sen var det dax för Fias start:


Fia hänger med bra i början!
(Ni kan spola fram 40 sek)

Min plan för loppet var att inte köra för hårt i början och riskera att tappa för mycket i klättringen vid Ottsjö. Jag lyckades hålla mig på benen i starten och utrustning höll. Banan smalnar direkt av efter starten till två spår. Ganska snabbt blev det att vi bara körde i ett "spår". Det var där skotern kört. Varvet vi körde i Vålådalen var väldigt svårt. Lika mycket energi som jag la på att ta mig framåt la jag på att hålla mig på benen i utförskörningarna efter drygt 5 km hade det bildats en klunga på ca 5 man som jag körde med. Jag tyckte farten var ganska behaglig så jag bestämde mig för att bara hänga med och spara så mycket energi som möjligt.

Efter ett tag kom vi ifatt Fia som stakade uppför. Jag förstod att fästet inte fungerade när spåren blev blanka. Ganska direkt efter körde vi om Freya som också kämpade med fästet. Tråkigt. :( Med facit i hand så var det rugg som hade varit bäst...

Efter att varvet i Vålådalen är gjort blev det lite flackare åkning och började känna mig lite piggare. Vi började skiftas om att att dra inom klungan och det fungerade riktigt bra. Väldigt roligt att åka i en klunga där alla är hyfsat jämnstarka och där samarbetet fungerar bra. När vi kom ut på sjön var det helt vitt. Snön föll, det blåste och man såg inte mer än 10 meter framför sig.

Inne på varvet i Vålådalen hade jag gjort en faceplant i en uppförsbacke när vi saxade och då tappade jag min vattenflaska som jag skulle ha på fjället där jag inte kunde få langning. (Jag är inte så bra på att saxa utan fäste.) Detta berättade jag för Håkan när han gav mig dricka. Så på nästa langningsställe fick jag först en langning av Johannes och sen en ny flaska av Egil. Är inte det bra service så vet jag inte vad! Dock var detta en 75 ml flaska som nästan var helt full så den blev väldigt tung men bättre än ingen flaska alls tänkte jag. Men precis innan klättringen uppför fjället börjar så stod Håkan och langade en ny lättare flaska till mig!!! Nice!

Det blev mycket funky fishlegs denna biten vill jag lova:
(Detta är utan tvekan vinterns bästa låt! :D


Min plan för klättringen var att ta den i min egen takt. Eftersom jag inte riktigt visste hur lång den var heller så kändes det säkrast. Klungan splittrades upp redan i början av backen. Jag tappade på de som var före mig i saxpartierna men när det började flacka ut lite mer så att det gick att staka så tog jag på dem. Det var en åkare som också hade fått släppa som jag kom ifatt och åkte om. Dock kom jag aldrig ifatt klungan. Jag såg dem på vissa partier men avståndet växte utför och där det var motvind. 

Uppe på fjället när de värsta motbackarna var över började jag piggna till igen. Jag körde själv hela vägen men det var länge som jag hade en damåkare framför mig som jag fick jaga vilket gjorde att jag kunde hålla uppe farten. Utförskörningarna var inte så svåra som jag befarat. Jag tog ändå det säkra före det osäkra och bombade inte på för fullt på krönen. 

När det bara var några kilometer kvar kom man ut på elljusslingan och den var bra pistad! Vilken känsla och glädje! Det gick mestadels utför också så det var bara att trycka på vad man hade. Helt klart den roligaste biten på banan. ;-) Under hela loppet hade jag haft sista backen i åtanke. Om jag orkade staka den så skulle jag göra det, för det är roligt att ha gjort det. Men det var hopplöst. Det hade väl gått men jag hade förlorat ett par minuter på det känns det som. Supportteamet stod i botten av backen och hejade, jag slängde mitt bälte för att bli så lätt som möjligt. Halvvägs upp började jag saxa och det flöt på ganska bra! Träningen under loppet hade kanske hjälpt? ;-)

Början av upploppet

Det var ett tufft och utmanande lopp. Jag nöjd med resultatet och hur hur jag genomförde loppet. Det finns alltid saker som kunde gjort bättre men i det stora hela ett bra lopp! Skönt att avsluta långloppssäsongen med en bra känsla! Supporten skötte sig exemplariskt och mina skidor gick riktigt bra! Tack Johns Sport, Egil, Håkan och Johannes för hjälpen! 

Resultat här

Loppet i siffror:
Sträcka: 49.2 km
Tid: 02:42:17
Placering: 87
Snittpuls: 161 (84%)
Maxpuls: 181 (94%)

Tyvärr var det mycket skejt under loppet. Jag såg det bland åkarna jag körde med, Fia såg det bland de hon åkte med och vårt supportteam såg även många. Både motionärer och elitåkare. Det är så tråkigt att det ska bli så. Det är mycket möjligt att alla inte är medvetna om att de själva skejtar. Framförallt bland de längre bak där deras fästvalla inte fungerar. Men bland de som åker utan fäste ska det inte få ske. Det förstör sporten och stakkulturen... Jag såg inte någon kontrollant någonstans heller vilket är ett måste på alla långlopp. Hoppas att man vågar diska mer i framtiden!

Fia på G!

Egil hejar på!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar