Sidor

lördag 26 augusti 2017

60 km löpning på Österlen

I torsdags provsprang vi Österlen Spring Trails nya ultrabana tillsammans med Oskar. I våras sprang vi "Lill-ultran" som var 47 km. Den nya banan blir 60 km med start i Simrishamn och mål på Christinehof Ekopark.

Vi har inte sprungit så långt på träning någon gång innan och bara längre på tävling en gång då vi gjorde vår ultrapremiär på Kullamannen förra hösten. Vi ställde vår bil på Christinehof och körde sen med Oskars bil till starten via Kivik där vi hämtade upp Gael som är initiativtagare till Österlen Spring Trail. Gael sprang med oss första biten till Kivik för att filma delar av banan. Det blev ett antal foto- och filmstopp och det passade oss bra. Det skulle bli en lång dag och vi hade ingen brådska. Det var fantastiskt fint att springa längs stranden med sikte på Stenshuvud! Det var varmare än vi trott innan och strålande väder.



På väg till Stenshuvud


Sista biten in mot Kivik kunde vi inte springa på tävlingsbanan och trasslade in oss i ett björnbärssnår innan vi hittade ut och passerade Kivik art center. Nere i hamnen i Kivik tog vi lunchpaus. Fish and chips och en alkoholfri "Sillapilsner" på Buhres satt fint. Vi sparade glassen till lite längre fram längs banan. Efter totalt en timmes lunchbreak tackade vi Gael för trevligt sällskap och sprang vidare mot Haväng.

Björnbärssafari

Lunchpaus på Buhres i Kivik

På STF i Haväng köpte vi vars en glass som vi gick vidare och åt. Fram till glass-stoppet hade det flutit på ganska bra utan några större bekymmer. Jag (Fia) har inte sprungit några längre träningspass, runt en mil som längst, sen knästrulet började i slutet av juni. Det kändes lite galet att ge sig på en så lång distans men jag ville ge det en chans och se hur saker och ting utvecklade sig. Jag sprang ju Salomon 27k utan några större problem och det gjorde inget värre. Buss/taxi-pengar fanns med som backup. ;-)

Knäet höll sig i schack men däremot började min ljumske spöka istället. Adam hade lite känningar i knäna men det verkade under kontroll. Jag stannade ett par gången och försökte stretcha bort ljumskstrulet men höll på att tappa sugen och hoppet om att kunna springa hela sträckan. Efter ca. 4 mils löpning fanns en liten extraslinga och jag stannade för en längre yoga-/stretchpaus medan Oskar och Adam sprang varvet. Ungefär en kvart senare sprang vi vidare tillsammans igen. Pausen gjorde susen för både ljumske och humör!

Vi sprang på i lite högre tempo ett tag. Det var lite oklart exakt hur långt det skulle bli totalt och på slutet var jag riktigt trött. Adam och Oskar sprang på i sitt tempo och jag hade ingen motivation eller ork att försöka följa dem. Det kändes som att jag hade kunnat lägga mig ner och somna var som helst! Jag moffade i mig av lösgodis och snickers och försökte peppa upp mig. Inför sista kilometern väntade Adam och Oskar in och vi sprang vi tillsammans in i ekoparken med en sista spurt uppför trappan.

Det gick! Vi fick en heldag ute med nästan 60 km löpning i trevligt sällskap, fina omgivningar och strålande väder. Sjukt glad och nöjd för det!

(Men jag måste erkänna att det känns smått surrealistiskt att vi är anmälda till ett lopp som är 10 mil längre i början av november...;-))

Stort tack till Oskar som drog med oss på det här lilla äventyret! Och tack till Gael/Österlen Trail för att han styr upp grymma arrangemang som Österlen Spring Trail!


Foto: Oskar Henriksson

torsdag 17 augusti 2017

Cykelvasan 2017 - av Adam

I lördags var det dax för en av sommarens största och roligaste event; Cykelvasan 90. Förra året körde jag Cykelvasan Öppetspår och då helt utan tids- och prestationskrav. Det blev ett ganska försiktigt lopp då och jag kom in på tiden 3:40. I år hade jag som tidmål att kapa den tiden med minst 10 - 20 min. Jag tyckte det kändes som ett rimligt mål med tanke på att jag hade en bättre startgrupp i år, bättre cykeltränad och lite säkrare på hur jag skulle lägga upp loppet.

Jag körde Långalugnet i våras och seedade upp mig till led 8 i motionsklassen därifrån. Som jag förstod det så kan man inte seeda sig längre fram än till led 8 genom andra lopp. Dock var det fullt i led 8 när jag skulle seeda upp mig vid nummerlappsuthämtningen så jag blev placerad i led 7. Detta innebar att jag startade 08:40, 25 min efter tävlingsklassen. Nästa års cykelmål får bli att starta i tävling!

Starten för de riktigt duktiga åkarna

Cyklar så långt ögat kan se...

Kvällen innan (i fredags) gjorde jag de sista justeringarna på cykeln; sadelhöjd, kedjesmörj och lufttryck i däck. När jag skulle provköra cykeln gjorde jag en ganska snabb nedväxling och då hoppade kedjan av... NEJ! Inget man vill ska hända precis. Jag märkte att växlarna nu inte gick som de skulle heller. Den lägsta växeln gick inte alls och de andra hoppade och lät ovanligt mycket. Det blev en timmes skruvande på vajern innan jag fick nöja mig med att de inte gick perfekt och att jag inte skulle kunna använda lägsta växeln... :(

På lördag morgon gick vi upp 05:30. Rena rama sovmorgonen jämfört med Vasaloppet! 45 min senare satte vi oss i bilen och körde mot Berga By. Vi var på plats ca en timme innan start. Jag la cykeln i startfållan, gick på toa, sen såg vi när tävlingsklassen startade. Sen var det dax för start.

Jag stod hyfsat långt fram och halvvägs upp i första backen hade det bildats en tätklunga som jag var med i. Jag tog det inte riktigt lika safe i backen i år och på toppen kände jag av en del syra i benen. Ut på grusvägen gick det fort. Man hinner inte tänka på hur benen känns utan allt fokus är bara på cyklisten framför och på att inte vingla till och komma ut i lösgruset. Jag hade hela tiden min växel i baktanken och jag växlade upp och ner väldigt försiktigt, rädd att den skulle börja krångla eller att kedjan skulle hoppas av. Men det flöt på ganska bra, jag höll mig i mitten av tätklungan i vår startgrupp. Första kraschen jag såg var på grusvägen precis efter Smågan. Ingen aning vad som hände men flera cyklister i klungan trillade en bit framför mig. Jag hann bromsa och kom ur oskadd. Tempot efter kraschen för min egen del blev en aning lugnare och lite mer spänt.

Foto: Happyride.se


 Efter drygt 2 mil (tror jag) börjar första partiet med stig. Jag var fortsatt med i klungan här men då hände det... Kedjan hoppade av! Paniken som uppstår (i loppet som egentligen inte är så viktigt för mig) var inte att leka med. Jag lyckades komma åt sidan bra och jag fick på kedjan snabbt igen och kom iväg ganska snabbt. Nu var det inte särskilt roligt att cykla, spänt och nervöst över att kedjan skulle hoppa av igen. Jag fick ta det lite extra lugnt på stigpartierna helt enkelt.

Jag trampade på, Risbergsbackarna kom och jag tror jag plockade de placeringarna igen som jag tappade när kedjan hoppade av. Nu kom nästa problem; växlarna började hoppa och gå ojämnt. Jag fick ta och skruva lite på vajern vilket gjorde det bättre på de tyngre växlarna. I Evertsbergkontrollen stod Fia och gav mig en ny flaska med sportdryck. Jag fick info om att min beräknade tid i mål var 3h 22 min, det kändes bra. Med lite flyt o utan svackor så skulle det nog gå under 20 min.

Foto: Happyride.se

Nästa stigning var Lundbäcksbackarna. Jag tycker alltid att de känns snabbt och lätt avklarade (det kommer jag säkert äta upp i vinter...). Det började bli svårare att hitta bra ryggar och klungor att åka med nu. Folk började bli trötta antar jag. Jag fick svårt att hålla uppe farten mellan Hökberg och Eldris. Snittfarten måste ha varit under 30 km/h. Och det var 30 km/h som krävdes i snitt om jag skulle klara 3:20:00. Efter Eldris kom räddningen. Två cyklister swishade förbi i en riktigt hög fart. Jag tänkte att det får bära eller brista. Vi snittade nog runt 33 km/h nu och enligt mina beräkningar så skulle det räcka men det var tufft för mig att följa, jag fick verkligen bita i.

När vi kom in i Hemus hände det igen... Kedjejäävlen hoppade av igen och jag kände att mitt tidsmål gick åt skogen. Jag fick på kedjan ganska snabbt igen i alla fall och jag fortsatte att cykla så snabbt jag kunde. När jag körde över Aukland-bron var synen suddig och lungorna var öppna på fullt blås. Klockan stannade på 3:20:33. När jag mötte Fia sa hon att jag precis klarat 3:20. Det hade tydligen gått nästan en hel minut innan jag passerade startlinjen så min klocka låg en bit före. Tur att jag inte gav upp sista biten! :)


Mål!!

 Jag är nöjd med loppet och min tid. Jag förvaltade mina krafter bra tycker jag. Med en fungerande cykel hade kanske 3:15:00 till och med varit möjligt! Får väl satsa på 10 min snabbare nästa år och att starta i tävlingsklassen då! :) Mtb-lopp är så jäkla kul; det händer mycket, är varierande och det går fort! ;-) Kanske kan hitta något mer lopp i år? Tips?

Loppet i siffror:
Tid: 03:19:54 (+19:43)
Sträcka: 94.4 km
Placering: 545 (motionsklass)
Snitthastighet: 28.2 km/h
Maxhastighet: 53 km/h
Snittpuls: 153 slag/min (80%)
Maxpuls: 173 (90%)


Fy fan... Det här gör vi om!

tisdag 15 augusti 2017

Cykelvasan Öppet spår 2017

I fredags körde jag min första mtb-tävling. Jag hade velat lite fram och tillbaka om jag skulle köra "riktiga" Cykelvasan eller Öppet spår och det slutade med att vi kom fram till att det nog skulle bli roligare och smidigare om jag satsade på Öppet spår. Eftersom jag inte kört några cykeltävlingar alls skulle jag fått starta väldigt långt bak på Cykelvasan och dessutom hade vi fått lite problem logistiskt om vi båda skulle köra på lördagen.

Så i fredags morse körde Adam mig till starten innan han började jobba. Jag hade hittat en startplats i andrahand och blev framflyttad till led 4 efter att ha försökt uppskatta min åktid. Inte så lätt när man aldrig cyklat 9 mil på mtb och kört ytterst lite fart men min uppskattning visade sig i efterhand stämma bra.

Härlig morgon vid starten!

Jag var på plats i god tid vid starten och satt i solen ett tag, åt en andra frukost och försökte ta det lugnt och samla energi inför dagen. Vädret var strålande; varmt men lite blåsigt. Jag har bara ett flaskställ på cykeln och är en sopa på att fumla med dricka när jag cyklar så jag satsade på att köra med min vätskeryggsäck för att få i mig vätska smidigt. Eftersom det skulle vara så varmt kändes det viktigt att få i sig mycket dricka. I väskan hade jag också reservslang och multiverktyg som jag inte har en aning om hur jag skulle använda om det hade hänt nått men det kändes ändå bra att ha det där...;-) Jag var lite orolig att jag hade jinxat inför loppet genom att prata om att jag aldrig haft punktering...

11.30 gick starten för första startledet och 11.45 lämnade mitt startled Sälen. Jag stod bredvid en tjej i startfållan som inte heller hade kört innan och vi småpratade lite innan vi stack iväg och önskade varandra lycka till.

I första backen var det en bil som höll åkarna samlade bakom och det gick riktigt lugnt tillskillnad från starten på de flesta andra tävlingar. När bilen vek av var det bara att köra vidare i backen. Den första biten var asfalt och bred väg. KANSKE att jag borde ha kört lite lugnare i början. Jag blev mest glad när jag tittade på klockan och hade högre puls än jag lyckats få upp på cykel på träning! ;-)

Jag insåg att jag måste försöka ta det lugnt och känna av känslan i benen men var samtidigt frestad att försöka hitta bra ryggar och inte fega för mycket. Jag kör vidare på mitt "varannan"-koncept alltså; varannan tävling kör jag lite för hårt i början och varannan lite för lugnt. ;-)

Det jag var mest orolig för inför loppet var att det skulle vara trångt och bökigt och lätt att vurpa och att något skulle strula med cykeln. Adam hade peppat mig inför med att han tyckte det varit så kul förra året och jag var riktigt sugen på att äntligen få testa att köra en tävling på cykel. Och det var riktigt kul för det mesta! Det flöt på ganska bra även om jag kände mig väldigt ovan att ta kurvorna på grusvägarna i hög fart. Jag chansade inte utan tog det säkra före det osäkra loppet igenom men kände mig säkrare på slutet än i början så det blev ett bra träningspass! :)

Jag såg tjejen som jag pratat med i starten till och från under loppet. Hon körde om mig och jag körde om henne osv. Så var det för övrigt med ett gäng gubbar också. Jag försökte köra mitt eget race så gott det gick och köra på och hänga på ryggar när jag var pigg. Jag var hög på endorfiner i omgångar när jag kände mig pigg och stark. Blev nog lite väl ryckig körning för att vara optimalt men det var i alla fall riktigt kul under topparna! ;-)

Ganska tidigt kände jag av insidorna av låren och lite längre in i loppet började jag få krampkänningar i vänster lår till och från. Jag försökte dricka och få i mig mina liquids för att hålla krampen i schack. Det funkade väldigt bra med vätskeryggsäcken och jag fick i mig mer vätska än jag brukar lyckas med. I efterhand kanske lite väl mycket?

Risbergsbackarna var sjukt sega och det kändes som de aldrig skulle ta slut men jag försökte att inte tänka på det utan jobba vidare framåt. Det var skönt att komma fram till Evertsbergskontrollen och jag tänkte på att det är många som brukar bryta där på Vasaloppet för att det varit ett tungt parti innan. Men precis som längs hela Vasaloppet kommer det alltid lättare partier efter de tunga...

Haha, fick nog ett endorfin-påslag igen där på vägen till Oxberg....Såg i efterhand att det var där jag hade min bästa placering, 30, under loppet.

Sträckan från Oxberg har jag betydligt mer koll på än den första halvan av loppet. Det var skönt att veta vad som återstod. Men jag har bara cyklat den några gånger, och aldrig i tävlingsfart, så jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta in i mål. Min förhoppning om en totaltid en bit under fyra timmar såg inte så lovande ut men frågan var hur långt över tiden skulle hinna rinna iväg?

Jag valde "Volvo-spåret" ;-)

Jag försökte att inte tappa sugen utan jobba på. Så fort jag släppte ner och slappnade av i vänsterbenet krampade det så jag fick försöka att bara trampa på med lagom belastning för att hålla det under kontroll och hoppas att jag skulle kunna hålla det i schack in i mål.

På väg mot Eldris

Det var väldigt skönt att passera Eldris-kontrollen men jag sneglade på klockan och funderade på hur lång tid det skulle kunna ta därfrån in i mål. Det var inte långt till fyra timmar nu men jag ville inte ge upp utan kamp. Meeen vad seg jag var! Tjejen från starten kom ifatt mig i Hemus och jag försökte peppa henne med att hon kunde klara fyra timmar om hon pressade på. Själv hade jag inget att pressa på med och kunde inte ta rygg. Men jag är nöjd med att jag inte blev sänkt av det och gav upp helt utan gjorde mitt bästa fram till mållinjen!


Längs målrakan stod Adam och hejade när jag trampade mot målet. Sen gick jag igenom och pratade med honom genom staketet i målområdet.



Jag mådde riktigt risigt. En funktionär kom och undrade om jag mådde bra men jag fick bara ur mig något, enl. Adam halvspydigt, om att man väl inte ska må bra efter ett lopp. Adam tog min cykel och gick till sitt jobb på Johns Sport och jag gick för att duscha. Pratade lite med Mattias Svahn och tjejen från starten i målområdet på vägen ut. Drack lite men mådde för illa för att försöka äta nått och hann bara komma ut ur målområdet innan jag började må akut super-illa. Jag hann precis fram till ett staket och kaskadspydde upp typ all sportdryck jag fått i mig under loppet samtidigt som jag försökte ta mig bort från offentligheten. En kille kom fram och undrade om jag var ok när jag tagit mig in bakom häcken vid staketet.

Jag har aldrig spytt i samband med träning/tävling innan så det var en ny "upplevelse" och sen mådde jag bättre igen.

Mitt i all trötthet och illamående hade jag inte tänkt på att det var tänkt att man skulle cykla till idrottsplatsen för att hämta sin packning och duscha. Och jag kunde inte ringa Adam eftersom telefonen låg i dropbagen så det blev en lång, bitter promenad i cykelskor. Duschen var sjukt skön i alla fall men jag hade lite problem att nå ner till mina fötter för att sätta på strumporna efteråt...;-)

Haha. Längtar redan till nästa år! Kanske att jag kommer loss och kör nått seedningslopp innan också och kör riktiga Cykelvasan då.

Loppet i siffror: 
Sträcka: 94 km
Tid: 4:00:58
Placering: 38/1060 damer och 517/3251 totalt
Snittpuls: 84% av max
Maxpuls: 90% av max

tisdag 8 augusti 2017

The only way is up!

I söndags körde vi veckans sista tävling. Den här veckan har vi slagit rekord i antal tävlingar på kort tid. De tre sista tävlingarna har till på köpet alla varit backrace, inget vi brukar syssla så ofta med i vanliga fall.

I fredags "sprang" vi Gesunda Mountain Challenge, en tävling på 2,7 km med start vid ishockeyplanen på Gesunda och mål på toppen av Gesundaberget. Första biten går uppför men är lättsprungen i jämförelse för partiet när man kommer in i slalombacken. ;-)

Vädret var lika grisigt som banan. ;-) Det regnade och var inte mycket till utsikt från berget.
Adam kämpade på bra och slutade 12:a. Jag hade inte så mycket krut i kroppen men var ganska nöjd med mitt lopp trots allt. 33:e plats totalt och 7:e dam. En kul tävlingsform och ett riktigt bra pass!

Resultat här

Igår var det dags för tävlingen med det långa namnet: "Grönklitt Double Poling Hill Climb". Den går i vår favoritbacke här uppe; den 13 km långa vägen upp till Toppstugan i Grönklitt, och man tar ca. 385 höjdmeter.

Starten
Bild från Orsa Grönklitt 

Starten gick 18.30 så vi hade hela dagen på oss att gruva oss...;-) Vi har kört ett antal träningspass i backen och jag har stor respekt för den. För mig är det en utmaning bara att staka mig upp och att sen göra det så snabbt som möjligt också....;-)

Adam har slitit sig upp på både treor och fyror medan jag har kört på tvåor. Vi har haft ett upplägg som passar mig väldigt bra; Adam kör bilen upp till toppen och rullar ner på tröga hjul medan jag blir avsläppt i grannbyn Våmhus och får en lång uppvärmning innan vi möts vid botten av backen eller någonstans på vägen upp. Den långa uppvärmningen har känts bra och jag försökte hinna värma upp lite längre även igår än jag brukar få till på tävling. Min andra taktik som jag kört på våra egna tröskelintervaller i backen har varit att inte gå ut för hårt i början som jag annars är specialist på utan försöka köra kontrollerat fram till 4-5 km och sen bita i och inte tappa för mycket i de brantare efterföljande partierna.

Upplägget funkade bra men jag var lite besviken att jag aldrig fick till en kräkjobbig känsla under loppet utan tog mig upp ganska säkert och bekvämt. Men i efterhand hade jag ändå 88% av max i snitt och 93% som högst och putsade fjolårets tid rejält. Klockan stannade på 53.09. På slutet fick jag verkligen bita i för att ta mig upp sista branta delen.




Adam skriver om sitt lopp här: 
Jag börjar kunna backen ganska bra nu. Det har ju blivit en del vändor senaste åren och det kändes som en väldigt stor fördel. I lopp när man har nytta av draghjälp är den svåra frågan hur hårt man ska gå på i början för att få bra ryggar. I princip alla lopp jag åkt på skidor och rullskidor har det varit maxfart från början. Så jag var beredd på det nu också. Men så blev det inte. Det gick ganska lugnt vilket gjorde att jag råkade rulla fram i tät... :) Klungan var ganska stor så det kändes säkrare att ha en bra position och slippa riskera stavbrott och strul i början. Dock blev jag ju omkörd ganska snabbt när det började gå uppför.

Tempot var fortsatt lågt (läs jag orkade hänga med) men tillräckligt fort för att bli flåsig. ;-) Innan spurtpriset vid 5 km drogs tempot upp något och klungan sprack upp. Det är här som backen börjar på riktigt också. Nästa gång man får vila är vid utförskörningen innan Fryksås efter ytterligare 5 km så det var bara att borra ner sig och mata på. Den större delen av detta partiet fick jag dra själv. Jag hade en klunga 20 m framför mig men jag lyckades inte riktigt gå ikapp.

Vid utförskörningen såg jag att den spruckit upp lite. Jag visste att jag hade bra rull så jag tog riktigt med bra fart innan jag gick ner i fartställning. När det började gå uppför igen var det 2 km kvar och denna sträckan brukar jag köra lite hårdare på även under tröskelpassen och jag visste att det skulle göra ont. Jag kom ikapp en åkare som fått släppa klungan framför mig. Den sista knycken innan toppstugan är sjuuukt brant! Lite som att spurta på Årefjällsloppets upplopp. Jag lyckades i alla fall ta en placering till innan jag la mig ner utmattad på asfalten!

Summerar tävlingen ganska bra!
Foto: Marlene Sjöberg RaceONE

Resultat här

Loppet i siffror:
Tid: 43:30 (+4:14)
Sträcka: 13 km
Placering: 18/42
Maxpuls: 179 (94%)
Snittpuls: 170 slag/min (89%)


Efter loppet var det gemensam mat på Ugglan och Björnen som ingick i tävlingsavgiften. Mycket trevligt initiativ!

Nu har vi båda nya bästatider att jaga vidare efter i vår fortsatta träning i backen! :)

söndag 6 augusti 2017

Peak Performance Vertical K - 1000 hm uppför Åreskutan

I tisdags var det dags för vårt andra och sista lopp under fjällmaratonveckan; "Peak Performance Vertical K", ett vertikalrace rakt uppför Åreskutan. 1000 höjdmeter på 5 km. Vi har aldrig sprungit något liknande och såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Ingen av oss är någon bergsget (än) så vi tog det som ett bra träningspass och en rejäl utmaning!

Banan
(Hämtad från http://ppverticalk.se/sv/trail)

Starten gick på Åre torg 18.00 på tisdagskvällen. Vi mötte upp Johannes från klubben på torget och hämtade ut nummerlapparna klockan tre och sen hängde vi i lägenheten som Johannes fått låna fram tills start. Även på det här loppet fanns det en lista med obligatorisk utrustning som skulle tas med upp på fjället.

- Vindjacka
- Extra långärmad underställströja
- Handskar
- Mössa

Adam satsade på att springa i sina rödsvarta Salomon S lab Ultra SG och Fia tog sina svarta Speed efter lite funderande. Vi tog med oss en flaska med dricka i ryggsäcken också eftersom det var så soligt och varmt.

Damerna startade 18.00 och herrarna en kvart senare. Totalt var det 146 deltagare.

Fias lopp:
Inför start var jag väldigt osäker på vad jag hade gett mig in på. Hur lägger man upp ett sånt här lopp? Det enda liknande jag gjort är att gå skidgång uppför Gesunda och Gopshus eller när vi sprang Ultraks i Schweiz förra året och började med en lång klättring. Mina ben gillar inte sånt! Jag får syra i vaderna långt innan resten av kroppen tycker att det är något problem och måste hålla igen och inte pressa på om jag inte ska stumna. Då har det ändå blivit väldigt mycket bättre än hur det var när jag flyttade till Mora men jag var inställd på att bevaka sistaplatsen. ;-) Min taktik var att ta det lugnt och kontrollerat och inte ryckas med i starten utan gå på benkänslan upp till 0,5 k-skylten och sen se hur det utvecklade sig. Johannes guidade oss den första delen av banan som uppvärmning. Jag kände av knäet och kände mig väldigt flåsig. Körde min stretch som får knäet att kännas bättre innan vi joggade ner sista biten tillbaka till starten. Sen utförde jag en "förargelseväckande beteende"-aktivitet innan Adam masserade ut mina vader sista minuterna innan det var dags att ställa upp på startlinjen.

Första delen körde det ihop sig direkt när de smala partierna med klättringar kom men det passade mig bra och jag försökte bara ta det lugnt, sänka pulsen, slappna av och samla energi och inte stressa på. Jag hade A3-puls 25 sekunder efter start typ men flåset kändes mycket bättre än på uppvärmningen och knäet kände jag inte av alls. Jag hade en bekant rygg från Salomon 27k framför, en tjej som skulle springa alla lopp under veckan, som verkade hålla ett lagom tempo så jag stannade kvar bakom henne.

Brantaste partiet på banan

Varje "100 hm" skylt kändes som en seger och när jag kom upp till 0,5 k-skylten kändes det riktigt bra. Det hade tagit typ 30 minuter och gått lättare än jag befarat. Jag tog mig om några tjejer framför och fick lite extra energi att jobba vidare ett tag. Snart började jag höra att de första herrarna var på gång bakom. Inspirerande och imponerande! Jag blev glad och sjukt imponerad när Johannes kom ikapp mig som tredje herre! Sjukt bra jobbat och jag försökte heja fram honom bäst jag kunde. (Oskar vet vad det innebär...;-))



När jag kom upp till kabinbanan kändes benen inte alls så pigga men jag fick lite pepp från tjejen jag hängt efter tidigare när hon kom ifatt igen och försökte rycka upp mig och kämpa vidare. Jag hade haft förhoppningar om att kunna plocka mer den här biten men kunde inte göra så mycket mer än att ta mig framåt steg för steg. Under en stor del av loppet hade jag roat mig med att räkna 1-60. Det funkade som distraktion och avslappning och gjorde det lättare att hålla uppe takten. Sista korta klättringen gjorde jag ett litet ryck för att gå om en tjej jag kommit ifatt och fortsatte sen upp mot målet i min egen takt. Sjukt skönt att passera mållinjen! Det var en magisk stämning där uppe på toppen med milsvid utsikt, ljudet av kobjällror från publiken och alla glada och nöjda tävlingsdeltagare. Redan där och då var jag sugen på mer och kände att det här är något jag vill göra igen!




Loppet i siffror: 
Tid: 1:09:19
Sträcka: 5 km
Höjdmeter: 1000
Placering: 20/35 damer 102/146 totalt
Snittpuls: 88%
Maxpuls: 92%

Adams lopp:
( I loppet pratar jag både meter och höjdmeter, förkortas m och hm ;-))
Min plan för loppet var att hålla tröskelfart första halvan och därefter se hur benen kändes och eventuellt kanske kanske öka lite. Jag hade satt ett tidsmål att försöka komma under 60 min. Ju närmare start jag kom desto mer orealistiskt kändes tidsmålet. Och att ha ett tidsmål på denna typ av race när man aldrig sprungit det förr kan vara rent av dumt att ha.

I och med att banan smalnar av snabbt i början ställde jag mig hyfsat långt fram för att inte fastna. Men det hjälpte inte... När starten gick maxade folk allt vad de hade och det var verkligen inte min plan! Jag försökte hänga på i ett lagom tempo bara.

Innan start

Stopp i backen

När jag kom till avsmalningen tog det stopp totalt. Lite Vasalopps känsla typ. Folk valde att börja avancera fram i buskaget bredvid stigen. jag försökte hålla mig kall och rättade in mig i ledet. Det var ändå inte helt oansträngande att gå uppför. När det blev lite bredare igen kom en liten uförslöpning där jag avancerade lite. Sen började slalombacken och den riktiga klättringen började. Jag gick om en del folk här som passerat mig i början men jag var väldigt noga med att inte gå på för hårt ändå.

När man tagit 350hm ungefär började det brantaste partiet på hela banan. Det fanns rep här som man kunde dra sig uppför om man ville. Till en början försökte jag använda repet men när folk bakom mig tog tag i det drogs repet i sidled så att jag nästan trillade. Jag valde att gå på all fyra efter det (därav att jag blev så lerig ;-)).


Hela det branta partiet gick ganska lugnt så när det "plattade" orkade jag springa lite och tog en del placeringar här. Vid 500 hm hade man lite mer än halva kvar och min klocka stod på ca 25 min så jag hade lite marginal till mitt tidsmål. Sträckan upp till kabinbanans slut var väldigt rolig. Jag fortsatte plocka placeringar successivt och stora delar gick att springa på. Stenigt och omväxlande terräng.

Den sista biten upp från kabinbana var riktigt kämpig. Vi hade ju gått den ett par dagar tidigare men den var längre än jag kom ihåg. :P Jag hade knappt 10 min på mig att klara under timmen och det var nog inte förrän jag hade 200 m kvar som jag kände mig riktigt säker på att klara det.

Nämnde jag att jag hade ont i magen också? Ett återkommande problem på många av årets tävlingar tyvärr. Denna gången gjorde det att jag inte kunde gå på för hårt vilket kanske iofs var bra. Jag kunde ändå hålla tröskel vilket planen var. Men om det hade funnits en toalett vid starten hade jag använt den! x) Men vilket lopp! Sjukt kul! Tillräckligt lång (tid) för mig också, inga snabba ben behövs ;-).







Loppet i siffror: 
Tid: 57:43
Sträcka: 5 km
Höjdmeter: 1000
Placering: 41/104 herrar 48/146 totalt
Snittpuls: 172 slag/min (90%)
Maxpuls: 178 slag/min (93%)

Alla resultat finns här. 

När vi mött upp Johannes och fått rapport om hans grymt imponerande fjärdeplats och fått våra våfflor UTAN hjortronsylt (fanns bara hallonsylt trots att hjortronsylt utlovats i PM:et...) hade vi börjat bli ganska kalla och tog på överdrag och sprang ner till kabinbanan.


Saker man gör för att få en våffla...

Vi hade bävat för att ta oss ner men var alla förvånadsvärt pigga i benen och sprang på bra ner till kabinen. Superkul löpning! När kommer Vertical K downhill? ;-)

Sen tog vi kabinbanan ner och hängde vi på torget fram till prisutdelningen. Dagens bästa var nog glassen från "Grädda" vi fick där nere efter loppet! :) (Dagens minus; ingen vegetarisk after race macka! Hallå?)

Johannes fick sitt pris, Adam vann en väska i utlottningspris och sen gick vi och fixade lite käk och gick tillbaka till lägenheten. Väldigt skönt med en natt inomhus efter två tältnätter och vi sov riktigt gott! Sen bar det hemåt mot Bonäs igen efter några riktigt bra dagar i Åre.

lördag 5 augusti 2017

Äventyr i Åre

På söndagsmorgonen checkade vi ut efter en lång frukost på Buustamon och körde till kabinbanan som skulle ta oss upp på Åreskutan. Vi hade inga påtagliga men efter gårdagens fjällrace utan kände oss pigga i kroppen och sugna på att komma ut i det fina vädret. Adam hade planerat in ett cykelpass. Vi har ju inga riktiga downhillcyklar så våra halvdämpade cyklar fick duga. När vi ställde oss i cykelkön kände vi oss som värsta ufona. ALLA hade heldämpade cyklar och full skyddsutrustning. Fia var inte så nöjd och ganska (läs mkt) skeptisk. Det visade sig att man inte kunde ta kabinen upp på förmiddagen utan man fick ta sig upp via sittliftar och några kortare transportsträckor. Adam stannade till vid sista liften upp till toppen för att höra lite med han som stod där vad han trodde om att köra ner på hardtails. Han trodde det skulle funka men tittade skeptiskt på oss och sa att han aldrig skulle kört utan knäskydd. Jaja, whatever, yolo osv...Vi skulle ju bara försöka ta oss ner utan att slå ihjäl oss. ;-)





När vi kom på den blåa leden släppte allt lite och visst kom vi ner utan några allvarliga incidenter! Fia kände att hon hade förbrukat sin tur för ett tag framöver och lämnade cykeln vid bilen och bytte om till löparskor när Adam skulle upp en gång till. Den här gången kunde vi ta kabinbanan upp och från kabinbanestationen gick vi tillsammans upp till toppen av Åreskutan längs vertikalbanan för att fika lite. Vi hade sett delar av banan från liften och den såg verkligen grymt tuff ut. Det kändes bra att ha gått de sista hundra höjdmeterna inför tisdagen och utsikten från toppen var häftig.








Efter cyklingen körde vi iväg på jakt efter tältplats. Adam hade kollat upp att man skulle kunna tälta vid Nulltjärn, inte så långt från Vålådalens fjällstation. Då skulle vi ha nära till fin cykling dagen efter. Vi visste inte att det var ett ganska populärt turistmål så det var en del folk där men de flesta var bara där över dagen för att bada.


Efter kvällsmaten tog vi ett dopp i tjärnen för att skölja av oss allt damm från cyklingen. 







Adam hade kollat in en cykelrunda som vi gav oss ut på på måndagen. Den hette "Blanktjärnrundan" och skulle, som namnet antyder, ta oss till Blanktjärn som är en fin tjärn med turkost vatten mitt ute i ingenstans. Vi gav oss ut på rundan medurs. Det blev fort ganska tekniskt med mycket sten och uppför och till på köpet var det rätt blött. Efter en kort bit blev vi omsprungna av två killar. x) Sen såg vi inte mer folk resten av rundan. Vi hoppades att det skulle bli lite enklare längre fram men det slutade med att Fia ledde cykeln i stort sett hela vägen fram till tjärnen. Adam kunde cykla lite mer men gick fortfarande betydligt mer än han cyklade. Efter Blanktjärn blev det betydligt enklare och roligt igen...;-)


I efterhand har vi läst att rekommendationen är att cykla rundan moturs och sen vända tillbaka samma håll när man kommer till tjärnen eftersom det är bitvis väldigt svårt och tekniskt sen. Skulle vi göra om det skulle vi helt klart göra det.

Cykling tillbaka var som sagt fin och kul i alla fall och sen förlängde vi en sväng på en av de enklare rundorna innan vi var nöjda för dagen och körde till Vålådalens fjällstation och sköljde av cyklarna och oss själva. ;-)



På tisdagsmorgonen packade vi ihop tältet direkt på morgonen och körde iväg och åt frukost på vägen mot Åre. Väderprognosen såg sådär ut och det var skönt att få ihop tältet torrt. Efter frukost körde vi in till Åre och gick en sväng på stan. Det var strålande väder och vi funderade på att ta en lunch utomhus. När vi rekat lite lunchställen öppnade sig himlen och vi satsade på inomhuslunch istället på ett ställe som läst skulle ha bra vegetarisk mat; "Grow" på Holiday Club. De serverade mycket riktigt en buffé med massor av god mat, varav det mesta vegetariskt! Perfekt för en lång lunchpaus innan vi kunde hämta ut nummerlapparna klockan 3.

Dags för tävling nummer två; Peak Performance Vertical K. Mer om det här!