Sidor

söndag 12 maj 2013

Lundaloppet 2013 på 43.23

Lundaloppet 2013 är numer historia. Tack och lov! I år började nervositeten tidigt i veckan. Jag var mer nervös inför Lundaloppet än inför årets Vasalopp och mina förberedelser i veckan gjorde mig snarare mer nervös än mindre då jag efter provlöpning av banan insåg hur jobbigt det skulle bli. Ibland är det bättre att inte veta och att inte ha för mycket respekt för det man ger sig in på. När man vet att träningsmängden inte är proportionerlig till vad man vill prestera inser man att pannbenet kommer få slita och den här gången var min lilla hjärna mer ur form än min kropp.

25 löppass och totalt 24 mil sprungna i år är inget imponerade träningsfacit inför säsongens första löptävling. Ljuset i mörkret och den lilla skillnaden från förra året är att det här var första, men inte sista, tävlingen för säsongen. 

Så här dan efter känns kroppen hur bra som helst. Förra året efter Lundaloppet kunde jag knappt gå, än mindre springa och hade en lång löpvila och rehabperiod för att komma till rätta med min trilskande högervad. Jag hade gått igång alldeles för hårt med löpningen direkt efter skidsäsongen. I år har jag verkligen smugit igång och lyssnat på kroppen. 

Men nog om det, här är en liten story om årets Lundalopp!

Jag var som sagt väldigt nervös innan och hade stora problem att försöka vända ångesten till positiv energi. Strax innan jag skulle ge mig iväg till starten hade jag med hjälp av musik och mentala tankelekar lyckats komma ner lite i varv och hitta lugn och glädje och kände mig för första gången inför loppet mer laddad än nervös. 

Jag värmde upp hemifrån till starten. På vägen mötte jag Lotta och vi sprang bort till starten tillsammans. Efter att ha pratat lite med Håkan vid starten värmde jag upp en liten sväng till och passade på att kissa en sista gång innan start. (Hur många gånger är det egentligen möjligt att kissa innan en tävling? Otroligt.) Sen var det bara några minuter kvar till start. Jag ställde mig mitt emellan 40 och 45-fållan med målet att springa på i alla fall 43 minuter. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kunna prestera och det kändes ganska jobbigt. Å ena sidan ville jag springa på 42/43 och tyckte inte det borde vara omöjligt med tanke på mina intervalltider, å andra sidan var jag rädd att min undermåliga löpmängd inte ens skulle räcka till för att slå förra årets tid. 

Och där gick startskottet!

Jag sprang iväg med inställningen att ta det lugnt och fint i början. Och där var första kilometern förbi på 3:50. Hur fan gick det till? Jag tyckte jag höll igen och sprang kontrollerat men lite för fort gick det nog allt. Jag sprang och spanade på pulsklockan för att inte ligga för högt och försökte tänka på det Gustaf sagt om att slappna av i axlarna. Uppför Botaniska kändes det helt ok, men jag visste ju att jag skulle uppför det där sega motlutet en gång till. Utför tryckte jag på ganska hårt och försökte flyta med och slappna av. Kändes bra men jobbigt. Sen väntade lite kullerstenslöpning innan Lundagård och trixandet genom stan. Det är en ganska trixig bana med mycket tvära svängar genom stan och jag försökte trycka på på de mer lättsprungna raka partierna. När klockan pep för 5 kilometer och tiden var exakt 21 minuter blev jag lättad. Det var en minut snabbare än förra året och jag kände mig piggare den här gången än då. Kanske var det här allt gick snett? Förra året kändes det riktigt tungt vid 5 km och jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla samma tempo på andra varvet som på första och gå under 44 minuter. Men då kämpade jag hårt på andra varvet och sprang lika fort på andra som på första.  I år fick jag för mig att jag bara behövde hänga i och inte tappa för mycket för att kunna komma under 43. Ett mentalt haveri och en total ovilja att lida gjorde att andra varvet gick sjukt mycket långsammare än första. Men trots allt blev det ju pers med en knapp halvminut och jag försöker vara lite nöjd med att jag trots allt aldrig sprungit en mil snabbare än så här! :)  

kilometertider


Men det bästa av allt är att löpträningen varit så himla kul på sistonde; jag njuter av att kunna springa utan strul och ser verkligen ser fram emot att träna vidare. 

Med mer träning och tävlingsrutin och lite mer jävla anamma på nästa tävling kommer det här bli riktigt bra. 

Hektisk helg det här förresten. Jag skyndade hem direkt efter målgång för att åka norrut på kusinträff i Klippan. Nu väntar födelsedagslunch hos Gustafs släktingar, följt av grill och fika hemma hos min barndomsvän Maria och hennes familj. 

I'll be back!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar