Europaturnén - mellandagarna

Det händer mycket den här perioden och vi ska försöka uppdatera bloggen lite mer frekvent. Men först en tillbakablick och del 2 i berättelsen om vår Europaresa:

(Första delen om Marcialonga finns här.)

Under frukosten dagen efter Marcialonga skulle Fia kolla snötillgången i Oberammergau (orten där König Ludwig Lauf går) på sin telefon. Men va? Sidan funkade inte riktigt som den skulle på mobilen och trots Fias obefintliga tyskakunskaper lyckades hon utläsa att något inte var som det skulle. Google translate bekräftade. Inställt??!!... När vi kollat tidigare hade vi fått bilden att det var ganska mycket snö där men värmen hade tydligen tagit hårt på den. Eftersom Marcialonga inte gått så bra så hade vi peppat oss själva att vi i alla fall hade König kvar. Men nu var det inställt också... Inte turen på vår sida.

Planen för dagen var att åka till Passo Lavazé och åka lite lugnt. Vi kom fram strax innan 12 och hann glida runt i solen i knappt en timme innan vi blev hungriga och fick bryta för lunch.

Vår hyrbil som Adam fick köra i år! #25årgammal

Det var riktigt varmt!

Lunch ute i solen i Passo Lavazé
(Ingen hälsokost direkt och en av årets få Coca-Color inmundigades.
Visst är postrace-cravings väldigt lika bakfylle-cravings?)

Efter lunch körde Adam skate och Fia fortsatte köra klassiskt. Benen och kroppen var inte superpigga direkt. Passo Lavazé ligger lite högre upp också (ca 1800 möh) vilket gör benen ännu lite tyngre. På kvällen slappade vi lite på hotellets spa innan kvällsmaten.

Dagen efter gick inte riktigt som planerat heller. Adam hade ont i magen på morgonen och fram mot eftermiddagen gick det över till feberfrossa. Egil från klubben som bodde på samma hotell hade mått dåligt dagen innan men det hade gått över ganska fort. Kanske var det något liknande? Vi fick checka in lite tidigare på hotellet vi bokat i Cavalese så att Adam kunde vila. Efter några alvedon och en kvällspromenad kändes det bättre och febern hade lagt sig något. Dagen efter var den nästan helt borta.

Picknick i Pellegrino

Man kunde se final climb backen från Tour de Ski från hotellet

Under tiden hade vi fått reda på att ett ersättningslopp till König skulle bli av i Seefeld. Seefeld passerar man på vägen till Oberammergau så det passade ju bra. Det ända problemet var att loppet skulle vara uppdelat i två  olika starter; 65km för elit och 22 km för "amatörer". Vi kände direkt att 22 km var för kort så vi mailade den tävlingsansvarige på Ski Classic och frågade om vi inte kunde få köra det långa loppet med motivationen "Vi kommer inte vara i vägen". Det är möjligt att vårt resultat från König förra året (Fia var 20:e dam och Adam 86:a) samt att vi har FIS-kod bidrog lite till att vi fick starta. Vi blev väldigt glada. Kul att få vara med och köra den första upplagan av Kaiser Maximilian Lauf! 

På vägen till Seefeld stannade vi till en natt i tunnan

Natten i tunnan är en egen historia.
Kort sagt blev det inte riktigt som vi tänkt oss....
(Fråga oss efter den långa historian innan ni överväger att
boka en natt här!)

På Marcialonga blev vi påhejade av Jonas Johansson aka @stakmongot. Han och hans familj var nere i Alperna under sin föräldraledighet (bra sätt att ta ut den på tycker vi! :-)) och det visade sig att de bodde i Seefeld. Jonas berättade att den fanns en lägenhet ledig i huset och tack vare honom kunde vi boka den. Det var nästan för bra för att vara sant! Lägenheten låg 200 meter från starten och det var otroligt bra och smidigt på alla sätt och vis! :)

Tävlingen skull gå tre varv på en 22 km bana. Ryktet sa att den skulle vara väldigt kuperad för att vara långlopp. 1300 hm närmare bestämt. Men hur jobbigt kan det vara egentligen?

Visserligen var det inte spårat överallt när vi testade den och det snöade ganska mycket men tiden vi tog oss runt den satte ändå lite respekt hos oss. Dagen efter var det strålande sol och några plusgrader. Perfekt att glida runt lite innan tävling. 

Adam på den lilla platta delen av banan

Vädret skulle vara ganska likt på tävlingsdagen så vi passade på att testa ut vilket fäste som skulle gå bäst. För oss var det självklart att gå med fäste. Inte en chans att vi är så uthålliga i våra stakmuskulatur att vi skulle tjäna på att staka.

Vägen ner från hotellet mot stadion

Målgång under uppbyggnad

I nästa och sista delen kommer racerapporten från loppet!

Orsa Ski Marathon 2016

Igår körde vi vårt tredje långlopp för säsongen. Orsa Ski Marathon var fullbokat med 1200 deltagare eftersom Engelbrektsloppet ställts in pga snöbrist. I Grönklitt var det ingen brist på snö och det fylldes på kontinuerligt under loppet.

Bansträckning

Banprofil

Vi tränar ganska lika i vanliga fall men inför det här loppet har vår uppladdning sett helt olika ut. Fia har varit trött efter vår Europaturné och gick på känsla och vilade sig i form inför helgen medan Adam tränade på som vanlig i veckan. Vi har märkt att våra formtoppar brukar infinna sig vid olika tillfällen trots att vi tränar väldigt lika. Ofta presterar Fia bra när Adam har sämre form och tvärtom. Fia verkar behöva mer vila innan tävlingar medan Adam behöver köra på lite mer för att få bra form.

Eftersom vi båda var seedade till nolledet och bestämt oss för att staka loppet tog vi det lugnt på morgonen och var inte på plats vid starten i så god tid som vi borde varit. När vi kom var det fullpackat med folk och tillslut fick vi en parkeringsplats längs vägen. Vi sket i att lägga ut skidor eftersom det var så få åkare i vårt led och vi inte skulle hinna springa tillbaka till bilen med några skidor. Istället gick vi direkt och hämtade ut våra nummerlappar och spanade in startområdet. Det var redan då kaos med köer till de få toaletterna men vid startområdet hittade vi några toaletter som stod lite gömt som så många inte hittat till än.

Kungen på toa!
(Eftersom vi lämnade våra telefoner i bilen
efter toalettbesöket är det här vårt enda foto
från tävlingen....)

Sen gick vi tillbaka till bilen för att fixa de sista förberedelserna. När vi fått ordning på allt var det bara en kvart kvar till start och det var bara att glömma att hinna värma upp på skidor. Vi fick ta fasta på Bjarne-citatet: "Du hinner nog bli varm" och joggade omkring lite i startfållan bara. ;-)


Fias lopp: 
Direkt i starten körde det ihop sig och trycktes ihop. Folk trillade och det gällde bara att försöka hålla koll på vad som hände runt omkring och hålla sig på benen med all utrustning i behåll. Jag tror jag valde fel spår och det gick ganska lugnt uppför första backen. Planen var att inte gå ut alltför hårt så det kändes helt ok ändå när jag var uppe på toppen och kunde börja åka på utför och längs vägspåret.

Det var väldigt skönt att ha bra koll på banan! Jag hade några partier på banan som jag var förberedd på skulle bli lite tyngre: första motlutet och backen på Stormon runt, sega långa motlutet mot vändningen längs Kallborundan, backen upp från Kallborundan och branta backen på baksidan av Björnbacken. Alla jobbiga partier följs av lättare så det var bara att försöka hänga i även om det kändes tungt att staka ibland. Skidorna verkade gå helt ok. Det gällde att försöka hitta ryggar och ligga i spåret med bäst glid. När jag körde in i skogen från vägspåret ut mot Kallborundan hade jag världens surf! Det var så kul att åka på den lite knixiga banan upp och ner i skogen och jag njöt av att åka skidor! :)

På vägen ut mot vändningen mötte vi elitåkarna. Jag hejade på Adam och såg att han inte var så lång efter. Härligt! Det betydde också att jag inte var så långt efter som jag trodde jag skulle vara. Mötte Lena, vår klasskamrat från förra året, strax innan vändningen och tänkte att det var bra att jag inte var längre efter henne också.

Partiet som jag upplevde att jag tappade mest var backen på väg tillbaka till vägspåret från Kallborundan. Men det kändes ändå bra att staka. Jag kunde kontrollera ansträngningen och jobba på bra.

På väg ut på andra varvet låg jag ensam på vägspåret och det kändes segt. Två killar passerade men jag trodde inte jag skulle kunna hänga med dem. Då kom Max, som tidigare gått på skidlinjen, ifatt mig och peppade mig att hänga på. Det var precis vad jag behövde då! Jag taggade till lite igen och försökte hänga med i suget. Jag ville verkligen inte tappa och låg och körde Max i hasorna när han började använda benen. Svårt att synka benåkning och stakning i klunga.

Efter vändningen försökte jag trycka på lite mer på de lättåkta partierna. Nu var det ju inte så himla långt kvar! I backen upp hade jag rygg på en "gubbe" som jag försökte peppa på och när vi närmade oss vägen såg jag Lenas rygg. Vi passerade henne men i sista backen uppför baksidan av Björnbacken sprang hon om igen. Jag stod i stort sett stilla. Jag saxade några steg men det gick så långsamt och jag försökte bita i och staka upp sista biten. Nu var det bara utförskörning kvar! Fast jag hade börjat bli riktigt yr och dimmig i blicken och på vägen in mot stadion försökte jag bara fokusera att stå på benen och se vart jag skulle ta vägen. I mål! Gött även om jag mest var jäkligt yr och mådde rätt kasst och inte kunde njuta så mycket av att vara i mål. Jag kom i mål som 8:e dam på tiden 2:18.59, 12.10 efter vinnaren Karin Vemhäll och 25 minuter efter Anders Solin som vann herrklassen.

I efterhand är jag väldigt nöjd med att jag äntligen fick till ett lopp där skidorna funkar och jag kunde pressa på och hålla humöret och motivationen uppe i stort sett hela loppet!


Adams lopp:
Den enda uppvärmningen jag fick var all stress innan start. Inte så bra för kroppen men jag hann inte bli nervös och huvudet var i alla fall koncentrerat. Upp för Björnbacken första gången kändes riktigt jobbigt. Jag blev riktigt flåsig och hade svårt att hänga med. Ut på vägspåret tog jag rygg på en gubbe som drog fram mig till täten. Det gick inte särskilt fort men eftersom det var en stor klunga med endast två eller tre spår blev det väldigt ryckigt vilket tar mycket på musklerna. Det var kul att hänga med och se täten i alla fall!

Jag hängde med fram till första backen efter vändningen. Där drog de på lite i täten och eftersom jag låg långt bak i klungan kunde jag inte göra mycket mer än att ligga kvar där. Klungan splittrades och jag tror att jag kom med i andra klungan.

Mitt vätskesystem som jag hade fungerade inte alls (vätskeblåsa i termobälte). Antingen så låg slangen i kläm eller så hade sportdrycken frusit. Att släpa runt på 1 kg extra tyckte jag kändes onödigt så jag beslutade mig för att lägga bältet vid varvning. Men vilket strul det blev... Slangen fastande i nummerlappen på något sätt och jag stod helt still och försökte dra loss den i panik. Jag tappade klungan, många placeringar och motivation.

DIY-projekt av gammalt vätskebälte och vätskeblåsa.
Tanken var god och med lite utveckling kommer
det nog funka bra! 

Uppför Björnbacken hade jag ingen framför mig och allt kändes hopplöst och framförallt frustrerande. På toppen kom en klunga ikapp mig, tyvärr var det inte särskilt många som var dragvilliga. Jag och två andra fick stå stå för dragarbetet. Eftersom jag inte hade någon vätska med mig och jag inte hade någon drickalangning kände jag att energin i kroppen började ta slut. Sista varvet blev betydligt jobbigare än första. I backen vid ca 4 km kvar drogs tempot upp av några som legat bak hela tiden. De fick en lucka som vi andra inte lyckades täppa till. Björnbackens baksida var riktigt jobbigt, särskilt eftersom vi blev tvungna att sicksacka mellan några motionärer.

Jag gjorde inget bra upplopp direkt, kom i mitten av klungspurten. Min ork gjorde att tekniken inte höll och jag fick gå på frekvens bara. Jag kom i mål som 44:e man. 5 min och 49 sek efter vinnaren Anders Solin. Jag har aldrig varit så nära vinnaren på ett långlopp tidigare vilket jag är riktigt nöjd med! Utan fippel med vätskebälte och med bättre energiintag under loppet hade det kanske räckt till 0-led i Vasaloppet, gissar att jag missar det med 12 sek nu men det återstår att se hur seedningskommittén "tänker" den här gången...

Oavsett seedning tar jag med mig ett bra lopp och jag hoppas på en stigande form kommande veckor! Nästa helg blir det troligen Skinnarloppet, tänkte ta revansch från förra året!

Resultat här
(Läs om Orsa Ski Marathon 2015 här)

Marcialonga 2016 - vårt längsta staklopp

Nu är vi hemma i Mora igen efter 10 dagar i alperna. Vi ska försöka oss på att summera vistelsen i några inlägg framöver. Först ut: Marcialonga!

Förra söndagen körde vi Marcialonga, ett av våra absoluta favoritlopp! Förutom alla skejtande italienare är det en härlig upplevelse i fina miljöer. ;-) I år hade arrangörerna gjort ett fantastiskt jobb och skrapat ihop snö till hela 70 kilometers sträckningen. Det hade vi inte räknat med så det var riktigt kul. Vid sidan av spåret var det barmark och slingan gick som en vit orm genom den bruna dalen.

Vi åkte ner till Italien med tåg från Mora till Arlanda, flyg till Munchen och hyrbil till vårt hotell i Soraga. Resan fick en jobbig inledning när vi mitt i packningshysterin kvällen innan avfärden fick ett sms från SJ att vårt tåg 6.27 morgonen efter var inställt. Som tur var hade vi extremt stora marginaler på resandet för att hinna med vårt flyg så vi hann fram i tid även med ersättningsbussen de hade satt in. Men fyra timmar i en fullsmockad buss var inte direkt den inledningen på resan vi hade sett fram emot.

På Arlanda såg vi Anders Södergren i kön till incheckningen och slapp betala något extra för våra skidpaket som vi trodde vi skulle få göra så sen var humöret lite bättre igen...;-)

Över till själva loppet: I år var första året som vi båda fick starta i "rätt" startled. Adam har på tre år jobbat upp sig från sista led till ledet strax efter elitledet och Fia till ledet bakom som startar 5 minuter efter eliten. Vi åkte till starten 06:40 på morgonen och väl framme kunde Fia gå in i sin startfålla och ställa skidorna längst fram. Adam fick köa lite och sen möttes vi upp och fixade sista förberedelserna innan start innan vi gick iväg till våra startfållor igen.

Innan start

Väl inne i fållan kom Fia på att hon hade glömt ta av sina skidhållare och eftersom hon redan lämnat in sin överdragspåse gav hon dem i present till en polsk? kille som höll på att packa sin säck. Han såg lite förvånad ut men packade glatt ner dem...Fia fick stå och vänta som en packad sill medan Adam kunde springa omkring i första startfållan och värma upp.

Fias lopp: 
När fållan öppnades joggade jag fram med mina skidor och försökte hålla mig lugn och sätta på mig skidor och stavar utan att stressa för mycket. Sen bar det av. Det körde ihop sig en del men flöt ändå på helt ok. Lagom fort skulle jag säga efter den dåliga uppvärmningen. Det kändes kontrollerat och bra. När Olivia Hansson (Team Skistart.com) körde om höll jag ögonen på henne och försökte att inte tappa på henne men inte heller stressa iväg. Mina skidor kändes bra, jag kom om i stakningen uppför och hade en bra känsla i kroppen.

Efter några kilometer på banan kom den första branta utförskörningen och jag fattade inte vad som hände innan jag låg på marken. Helvete! Jag tappade vätskebältet och låg mitt i backen med folk som susade förbi överallt och försökte komma upp och få ordning på mina grejer utan att bli påkörd och få stavarna förstörda. Kaos. När jag körde vidare förstod jag att min tanke med att köra på skateskidor för att de skulle vara stabilare utför inte alls stämde. Skidorna grävde ner sig och var "fladdrigare" än jag hade tänkt. Dessutom fastnade det snö under bindningen i saxbackarna som jag hade lite sjå att bli av med.

Dagen innan hade vi testat skidor och skejtskidorna hade gått lite bättre än mina klassiska skidor, även när det blivit lite varmare. Eftersom jag bestämt mig för att staka och inte har några klassiska skidor som inte har uppruggad fästzon valde jag att köra på dem. Men nu på tävlingsdagen var spåren mycket mjukare och när jag kommit upp till Canazei och skulle börja köra utför märkte jag att jag hade sämre glid än folk runtomkring mig som körde med fäste. Väldigt trist och tungt för motivationen. Att staka var kanske inte rätt val men jag tappade å andra sidan betydligt mer på lättåkta partier på mitt dåliga glid än på att jag stakade uppför. Fall nummer två på loppet tajmade jag in vid vändningen precis framför Jonas Johansson som stod med kameran i högsta hugg x) :

Efter att ha misslyckats med första försöket att
ta mig upp på benen igen kom en italienare
och gjorde heimlich manöver på mig...

Stakningen kändes i alla fall bra. Jag åt GT-tabletter och försökte dricka mycket för att inte få kramp och det funkade fint. Efter vändningen i Canazei är det mycket utförskörning men också några riktigt tunga backar. Jag försökte avlasta armarna och saxa en del men att saxa på blanka skidor är inte det lättaste och framförallt går det inte speciellt fort om man inte fuskar och glider ut.

Jag hade svårt att hålla pulsen uppe; tror att jag hade den lägsta snittpulsen (84%) jag någonsin haft på en tävling. Antagligen en kombination av att jag bara stakade, att glidet var dåligt och att det är svårt att hålla uppe motivationen att pressa på maximalt när förutsättningarna inte är på topp. Under andra halvan av loppet körde jag och funderade en hel del på sista backen. Valla eller inte. Eftersom jag körde på skejtskidor hade jag ingen aning om hur det skulle funka att ha klister på skidorna. Eftersom tiden redan hade runnit iväg och jag insåg att jag inte skulle ha något att hämta seedningsmässigt på loppet lekte jag med tanken att skita i valla och försöka staka. Då skulle jag i alla fall ha uppnått ett mål genom att ha stakat hela loppet! Ja, va tusan. När jag passerade sista vallningsstationen insåg jag att jag hade bestämt mig. ;-)

Fy f*n. Då insåg jag att det var en 20 cm tjock massa av socker med obefintligt stavfäste jag skulle försöka ta mig upp genom. Haha. Jag stakade några meter och saxade några meter om vartannat. Stavarna fastnade flera gånger i djupa hål i snön och jag försökte hitta partier där det gick att få lite fäste. Nu behövde jag ju i alla fall inte spara några krafter i armarna längre utan försökte bara bita i och hålla styrfart. Det var inte så lätt som jag hade föreställt mig. Jag gick snarare omkring i slow motion. Men precis som tidigare år tog serpentinerna slut lite oväntat och det började plana ut. Nu gick det ju att staka igen! Och snart vände jag runt det sista hörnet in mot målrakan och frammanade en sista spurt in i mål. I Cavalese sken solen som vanligt. Helt magiskt.

När jag passerat målområdet insåg jag att min hand och stav var helt blodig där min högerhandske gått sönder. Jag hade känt att det gjorde lite ont under loppet och nu insåg jag att jag hade skavt av en rejäl skinnbit från tummen. Adam mötte upp mig vid borden med förfriskningar. Jag har aldrig varit så hungrig efter ett lopp som jag var den här gången. Jag tryckte i mig massor av blodapelsin och varvade med choklad. Det var så gott. Drack lite buljong som smakade röv och gick över till vatten. När jag stod där och åt kom killen från startfållan fram med mina skidhållare i högsta hugg. Haha. Jag vet inte om han inte förstått att jag inte hade några förväntningar på att få tillbaka dem men han förstod inte engelska så bra och skrattade bara och lämnade dem till mig. Sen var det dusch och pastaparty.

Adams lopp:
I år var som sagt första gången jag fick starta i första vågen. Väldigt roligt! Men samtidigt kan jag inte längre skylla loppet på att jag fick starta för långt back. ;-) Det var väldigt skönt att slippa stå och trängas i startfållan i år i alla fall. Nu kunde jag springa och värma upp precis innan start pån gräsmattan bredvid spåret. I första starten är det 400 personer, vilket är ganska mycket. Det blev rätt trångt i första backen precis efter start och det stod stilla ett par gånger. Det är lätt att man blir stressad av att ena spåret går fortare än sitt eget. Det gäller att bibehålla lugnet och hålla koll på sina stavar och skidor. Bytar man spår kan man ge sig fan på att det förra spåret går fortare. ;-)

Precis som Fia så hade jag också skateskidor. Att dessa är ostabila med klassiska pjäxor märkte jag i den första utförskörningen. Och i den andra... Skidorna gick okej annars. De första två milen till Canazei går det mest uppför så det var svårt att jämföra glid med de runt omkring. Efter ett tag så hamnade jag i ett ingenmansland (som jag har en tendens att göra ganska ofta). Jag hade en klunga ett par hundra meter framför mig samt en bakom mig men jag var inte så sugen på att vänta på dem. Efter några misslyckade försök att komma ikapp gav jag mig fanken på det. Det gick, men tog lite på krafterna. Jag kom ikapp innan Canazei i alla fall så att jag kunde ligga i rygg på dem i utförsåkningen.

I Canazei.
Foto: Jonas Johansson

Försöker vara taktisk och ta liquid uför
Foto: Jonas Johansson

Min plan att kunna ligga i rygg i utförskörningen var svårare än jag trott. Mitt glid räckte inte till. Fel val av skidor. Skateskidorna gick bra i partier där det var hårda spår. Där det var mjukare "grävde" de ner sig. Klantigt val av mig... Materielkunskap är en väldigt viktigt del i skidåkningen.

Resten av loppet var tungt. Svårt att motivera sig när man vet att man inte kan göra ett bra resultat. Efter ett tag kom en klunga ifatt mig som jag kunde ta rygg på vilket var skönt. Det är jobbigt att ligga och köra själv, tempot blir helt klart lägre och ojämnare. Den sista backen var riktigt tung i år. Dåliga spår, dåligt stavfäste och dåliga skidor. Förra året var jag snabbast i klubben upp, det var jag inte i år... Det blev att staka tills krafterna tog slut, därefter gå lite och sen börja staka igen. Inte så effektivt.

Min placering i år blev 265 totalt på tiden 3h 42 min. Förra året kom jag på 306:e plats. Med lite bättre skidor och lite mindre moral (som Italienarna och många andra) så hade jag nog kunnat få ett resultat att vara nöjd med! ;-)

Målgång

Bjuder på denna!

Målrakan

Efteråt gick vi iväg till en bar längs med huvudgatan i Cavalese. Fia var sugen på glass och Adam på kaffe så vi slog till på vars en kaffeglassdrink i solen innan vi åkte tillbaka till hotellet för sedvanlig "after ski" i relaxavdelningens pool. Slutet gott, allting gott!

En lärorik helg

Den här helgen har vi haft fullt upp med skidlektioner. Det är väldigt nyttigt och lärorikt att försöka lära ut skidteknik! Man måste verkligen förstå vad man gör när man ska försöka förmedla det till någon som inte stått så mycket på skidor och det är fantastiskt kul att se när saker och ting går framåt.

I torsdags körde vi vars en lektion med två glada smålänningar som tillbringade en långhelg i Mora. Det har varit kallt igen i helgen och i torsdags var det -18 grader i Hemus, men vi höll igång bra och njöt i solskenet.

Teknik i Hemus

I fredags mötte vi upp ett gäng från Electrolux i Grönklitt för att köra en gemensam tekniklektion. Under den gemensamma lektionen gick vi igenom de olika "växlarna" i klassisk skidåkning och körde olika balans- och teknikövningar tillsammans. På slutet fick de tävla mot varandra i två lag, med och utan stavar.

Tävling!

Efter det körde Fia en tekniklektion med två tjejer som inte kört så mycket längdskidor och tränade mest för att det är kul, och Adam hade teknik med en grupp som skulle köra Tjejvasan/Vasaloppet. Efter lektionerna käkade vi tillsammans med hela gänget uppe i Grönklitt och på eftermiddagen körde vi ett eget kort och effektivt intervallpass. (5x4 min)

Parallellt med våra egna lektioner har klassen under helgen tillsammans anordnat ett läger för ett gäng från Stockholm och i fredags kväll hade vi vårt första pass; videoanalys. Vi gick igenom filmerna som våra klasskamrater filmat tidigare på dagen. Det var bra för att få en bild av de olika personernas åkning och kunna hjälpa dem bättre på "speed-datingen" dan efter. I lördags skulle vi nämligen ha korta individuella lektioner på 15 minuter med var och en i gruppen. Adam körde med hälften av dem och Fia med den andra hälften. Några av dem gick ihop två och två för att få en lite längre lektion. Det var fullt ös under ett par timmar på förmiddagen. Kul! Lite mer utmanande att bara ha 15 min på sig, då gäller det att hitta vad som är viktigast att fokusera på. :)

Igår sov vi ut ordentlig och inledde dagen med en timmes morgonjogg innan frukost. Sen passade Fia på att plugga en stund (den här terminen läser hon "Kost för prestation" och "Idrottens träningslära - Optimal styrkeutveckling" på distans på Linnéuniversitet) innan vi stack ut på dagens andra pass: ett långpass stakning i Vasaloppsspåret.

Stakning i Vasaloppspåret

Denna veckan inleddes med en vilodag för oss båda. På eftermiddagen har Adam jobbat och Fia pluggat och fixat undan lite grejer. Vi har lite att göra i början av denna veckan eftersom vi ska på vår årliga Europaturné på fredag! :) Marcialonga och König Ludwig Lauf i Ski Classic är två av våra favorittävlingar varje år. Det är inte alls enligt plan att Marcialonga blir vårt första långlopp i år. Vi har haft lite oflyt med förkylning till Axa och inställt Moralopp. Men men, det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi får satsa järnet på premiären istället! Det ska i alla fall bli riktigt roligt att åka ner på en veckas semester i Alperna! :)

#kalltsomfan

Förra helgen tyckte vi att det var kallt i Mora men denna helgen var det ännu kallare! Så kallt att Moraloppet som skulle gått i lördags blev inställt. Det var väldigt tråkigt och snopet men rätt beslut. Det var bra att någon annan tog beslutet så vi slapp fundera på om vi verkligen skulle tävla när termometern visade -25 grader.

Synd var det dock att de inte kunde flytta loppet till idag, söndag, istället. För idag har det varit varmare (drygt 10 grader kallt bara) och riktigt fina förhållande i Vasaloppsspåret. Vi körde ett tretimmarspass med bra skidor och känsla. 

Kanonsnö och overkligt lila himmel

Kylan kom in över Mora i torsdags lagom till att vi skulle köra intervaller i Vasaloppsspåret. Fia hade lagt sina intervaller en dag tidigare i Grönklitt och det var hon nöjd med när resten av klassen skulle ge sig ut och köra tvåminuters-intervaller i iskylan. (Minus 23 grader visade termometern i bussen när vi var framme i Oxberg.) Passet blev lite halvt misslyckat när det visade sig att det inte var spårat och knappt packat. Man sjönk ner i snön och det var riktigt tungåkt. 

Förberedelser inför passet

Fia liftade med Minatti och började sitt pass i Gopshus
istället för Oxberg

Adam i Läde efter intervallerna

I fredags skulle vi ha testat skidor inför tävlingen men när termometern visade -27 grader när vi gick upp på morgonen bestämde vi oss för att det inte var värt att vara ute och frysa ihjäl. Adam skulle jobba på eftermiddagen och vi passade på att handla och fixa inför helgen på förmiddagen istället. På eftermiddagen tog Fia på sig alla kläder hon hittade och gav sig ut på en fotopromenad i det fina vädret. 

På hemvägen gick hon inom Johns Sport för att hälsa på Adam och kitta upp med lite överlevadsprylar inför helgen. 

Vallakillarna på Johns Sport fixade våra skidor så
det slapp vi tänka på. Väldigt skönt!

I lördags morse när vi gick upp insåg vi att YR:s prognos tyvärr var den som stämde bäst. Vår termometer visade -28 grader. Men vi åt frukost och packade i ordning våra grejer. Minatti skulle skjutsa oss i skolbussen till starten i Oxberg klockan 9. Strax innan det fick vi besked om att de officiella tävlingsbussarna inte gått 8.45 som de skulle utan att de avvaktade beslut om tävlingen skulle ställas in eller inte. Strax efter 9 kom beskedet. Tävlingen var inställd. 

Tomhet. Alla förberedelser i onödan. Bara uppladdning ingen urladdning. Alla i bussen var eniga: vi kör ändå! Vi körde och hämtade upp Sara (som vi känner sedan sommarkursen) som skulle åkt med de officiella bussarna och sen gav vi oss av till Oxberg. 

Innan starten!

Det blev till att klä på sig några lager till utanpå tävlingsdräkten och sen satte vi av. Fia tyckte det kändes bedrövligt medan Adam hade en lite mer positiv känsla. Föret var trögt och all energin som samlats upp inför tävlingen hade pyst ut i det ögonblick vi fick veta att tävlingen var inställd. Men vi fick i alla fall till ett träningspass i Vasaloppsspåret. Bra att samla rutin på den sträckan!

På kvällen körde vi ett styrkepass på skolan. Adam körde sina rehabövningar och sen körde vi ett kort gemensamt högintensivt pass. Stakning i Ercolina, jämfota upphopp på plint, chins i ringar, jämfotahopp över häckar, "ålande" armhävningar och borsowhopp på tjockmatta. Adam hade hybris i början och föreslog 1 min arbete och 30 vila men vi omförhandlade snart det till 30/30. 

Stört jobbigt! Men skönt med en urladdning efter allt. 

Fotopaus utanför Rättvik på väg hem från Adams
naprapatbesök i Falun i onsdags

Summering av Vasaloppslägret

Vi ligger lite efter på bloggen. Efter en jul med lite för lite träning har vi hunnit fira nyår i Bruksvallarna, varit sjuka och inte åkt Axa Ski Marathon, börjat skolan igen och nu i helgen hade vi vårt Vasaloppsläger. 

Vi börjar från slutet med ett inlägg om helgen som varit!

I torsdags vid lunch mötte vi upp våra lägerdeltagare på Myrängsgården utanför Mora. Vi hade följt väderprognoserna spänt inför lägret och hållit tummarna för snö och kyla. Kanske höll vi tummarna lite väl hårt för på första teknikpasset i Hemus visade termometern -22 grader. Lite i kallaste laget. Men vi hade klätt på oss massor av kläder och försökte hålla igång både oss och våra elever bäst vi kunde. Första passet körde vi ett antal teknikövningar för de olika klassiska växlarna och filmade.

Teknikpass i Hemus i minus 22

Vårt sovrum under helgen

Myrängsgården

Matsalen och vardagsrummet 

Efter en efterlängtad varm dusch var det dags för middag och på kvällen tittade vi på filmerna tillsammans. Hanna, en av deltagarna, är fysioterapeut och filmanalysen urartade till en undersökning av Andreas axlar efter att vi identifierat ett annorlunda rörelsemönster på teknikfilmen. Intressant! Nu håller vi tummarna att han kan få ett slut på sina axelproblem.

Hanna undersöker Andreas

Genomgång av teknikfilmerna

På fredagen hade vi en heldag i Orsa Grönklitt med lunchpaus på Ugglan och Björnen. Det var mycket varmare än dagen innan. (Men fortfarande runt 14 grader minus...)

På förmiddagspasset övade vi stakning. Stakning är en ganska komplex växel som man kan använda sig av i alla typer av terräng och tekniken varierar väldigt mycket om det går fort utför eller brant uppför. En av höjdpunkterna på passet var när Cecilia överraskade sig själv och stakade uppför den brantaste delen av banan ivrigt påhejad av oss andra. Alla har verkligen imponerat på oss med sin vilja att kämpa och utvecklas!

Efter lunch övade vi på utförsteknik och kurvtagning. Elljusbanan i Grönklitt är ganska tuff och passar perfekt för teknikträning. Solen tittade fram under passet och vi fick en fin dag i spåret tillsammans!

Lördag förmiddag bestämde vi oss för att åka upp till Grönklitt igen eftersom det var så bra förhållande där uppe. Vi övade på att få fart med oss in i backar och över krön genom att använda de olika växlarna på rätt sätt. (Något man kan spara mycket energi på om man ska köra nio mil.)

Efter passet duschade vi i Grönklitt och körde ner till Mora för att äta lunch på Strand. Deras helgbuffé är verkligen att rekommendera! Flera olika kött- och fiskrätter, supergott bröd, efterrätt m.m.

Lunch med utsikt över Siljan

På eftermiddagen var det fri träning och Adam höll ett skatepass för de som ville. På kvällen tittade vi på Tour de Ski och tog det lugnt.

Middag från Strand varje kväll

Söndag förmiddag åkte vi till Eldris för att åka lite i Vasaloppsspåret. De hade spårat drygt 2,5 km mot Läde tidigare på morgonen. Det snöade en del under passet och spåren var ganska mjuka och snöiga men ändå över förväntan. Under passet kom mer och mer folk som hjälptes åt att köra upp spåren. De flesta av oss var ganska trötta på sista passet och nöjde sig efter ett par vändor fram och tillbaka.

Andreas, Adam och Erik strax innan Läde

Efter passet åkte vi tillbaka och åt lunch på Myrängsgården, tittade på finalen i Tour de Ski och åt våfflor innan alla skulle åka hemåt. 

Det har varit en hel del jobb att anordna ett läger men det har verkligen varit värt det och vi har haft en riktigt rolig helg! Våra lägerdeltagare var väldigt trevliga och det har varit kul att följa deras utveckling på skidorna. Vi har bott mysigt, ätit gott och åkt mycket skidor. Vad mer behöver man? ;-)

Stort tack till er som var med och deltog på lägret och tack till Strand Kök&Bar för god mat och bra service! Tack även till Myrängsgården för det mysiga och hemtrevliga boendet. Det tog emot att åka hem till internatrummet igen igår...Vi hoppas på en favorit i repris nästa år, om inte förr!