Sidor

lördag 23 april 2016

I Skåne

Egentligen skulle vi åkt ner till Skåne direkt efter Nordenskiöldsloppet eftersom vi inte varit hemma sen i julas. Men eftersom Christian (vår lärare) hade planerat in vår "arbeta med kroppen"-vecka till den veckan så det fick bli lite ändrade planer. 

"Arbeta med kroppen" är en kurs på Skidlinjen där vi gör saker utomhus. Den här terminen bygger vi bla läktare till scenen som tidigare elever byggt. Vi två fick i uppdrag att börja bygga ett staket!

Fia "stompar" med en "stompare".
Läs: platta till jorden med en pinne

Fia i hålet där plinten ska ner

Läktarna börjar ta sig!

Igår körde vi från Mora till Skåne. Idag har det varit fint väder och vi passade båda på att springa en sväng. Dock på olika håll. Fia är i Klippan och Adam i Ängelholm. Nedan är några bilder från Adams löpning:

Ett rådjur döljer sig i bilden

Börjar bli grönt

Kullaberg på avstånd

Klitterna

Sibirien

En ekorrunge under bilen. Mamman valde att bygga bo
2 meter från fågelmaten..

Nu väntar ca två veckor i Skåne. Tanken var att få lite vårkänslor men just nu ser det mest ut som att vi kommer få regn kommande veckan... Får väl bli styrketräning i hemmagymmet istället! :)

onsdag 13 april 2016

Nordenskiöldsloppet 2016 - we did it!

I söndags morse klockan 4.30 var vi på plats på bussen som gick från Jokkmokks skola och skulle ta oss till Purkijaur och starten på Nordenskiöldsloppet.

Väl på plats gick vi på toa och sen vi la ut våra skidor i startfållan. Sen gick vi till en stor kåta som fungerade som värmestuga och fixade ihop våra överdragspåsar och tog på oss pjäxorna.




Klockan 6.00 gick starten. Några sekunder senare började kaoset: 

Vi hade ju tillslut efter mycket beslutsångest bestämt oss för att köra med fäste. På startrakan var det ojämnt och isigt och klistret högg i ojämnheterna. Fia som stod precis efter Adam snubblade till direkt i starten och tappade i samma veva sin vattenflaska. Panik! Hon fick backa bakåt med folk som susade förbi på alla kanter och lyckades få tillbaka flaskan i bältet. Sen började hon desperat försöka se vart Adam tagit vägen. Planen var ju hela tiden att vi skulle göra det här tillsammans och hon körde omkring som en yr höna och skrek efter honom. Hur långt hade han hunnit innan han märke att hon inte var med? Och vad hade han gjort då?

Foto från starten från www.redbullnordenskiöldsloppet.se

Adams vurpa fastnade på bild!
(Foto: www.erikwickstrom.se)

Ny stav!
Foto: www.erikwickstrom.se

Starten gick på en stor sjö och det var inte så många spår brett. Fia la sig längst ut till vänster utanför spåren för att synas bättre och spanade efter Adam. Tillslut fick hon syn på honom. Långt bakom forcerandes framåt utanför spåren på den ojämna och spåriga isen. När han kom ikapp visade det sig att han strax efter, och utan insikt om, Fias incident också hade fått hugg på skidorna och trillat och brutit en stav. Självaste sportchefen, Daniel Tynell, hade assisterat med ny stav (märkt BJN). Efter mycket om och men hittade vi alltså varann igen och kunde pusta ut efter mardrömsstarten. Men då hade banan övergått i att bara vara två spår bred och vi fick rätta in oss i leden och försöka köra om på taktiska ställen. Det gick långsammare i leden än vi planerat att köra men vi höll oss lugna och tänkte att det kanske inte var fel ändå. Vi hade ju trots allt en väldigt lång resa framför oss!

Vi körde på kontrollerat och tog successivt placeringar. Spåren var hårda och snabba vilket gynnade oss. När vi kört ca tre mil kom vi fram till Team Tynell och Lager 157:s serviceteam. Eftersom staven Adam fått var Britta Johansson Norgrens ("BJN") och dessutom var två centimeter för kort frågade Adam om de hade några andra. Anton Järnberg var snäll nog att byta ut Brittas stav mot två lika långa stavar. Stort tack för det! Under tiden fick Fia dricka av Birgitta Tynell följt av de peppande orden "Drick nu upp allt, ni har långt kvar!". Jo tack. Vi vet! ;-)

Tord Tynell och Anton Järnberg på väg till langningen
Foto: www.erikwickstrom.se

Erik Wickström stod tydligen
och fotade efter ca 30 km
Foto: www.erikwickstrom.se

Ner till vändningen vid 85 km gick det fort och lätt. Det var kul när vi började möta elitåkarna som kom tillbaka från vändpunkten och vi roade oss med att spana efter och heja på folk vi kände igen. Rickard Tynell låg först i första herrklungan och Britta och Lina Korsgren kom väldigt nära efter. Det var kul att se! Fram till vändningen hade tiden gått relativt fort och vi körde "första Vasaloppet" på drygt 4:45. En stund efter vändningen mötte vi först Sara och sen Hans och Roger som vi bodde tillsammans med. Alla tre verkade vara vid gott mod och hejade glatt. Alla små händelser under loppet som bröt av det monotona gav extra energi.

Efter det började det dock gå trögare. Temperaturen hade börjat gå upp och solen kom fram vilket gjorde spåren mjuka. Ett tag låg vi mycket mellan spåren och körde eftersom det fortfarande var lite hårdare där då. Det gick uppför ganska mycket efter vändningen vilket drog ner tempot ännu mer. Vid 10-mils skylten kändes det skönt att ha åkt hälften men ändå lite segt att vi hade mer än ett Vasalopp kvar. Svårt att greppa.

Under första halvan av loppet och efter vändningen hade man hela tiden sett ganska mycket folk i spåren men nu började det bli mer glest. Samtidigt började vi få svackor och började fylla på med mer energi mellan stationerna. Stationerna fungerade väldigt bra! Man kunde få med sig oöppnade gels och bars om man ville och servicepersonalen hjälpte till att fylla flaskor och att ta fram det man ville ha. Det fanns allt möjligt att äta; energibars, apelsiner och bananer, saltgurka, ostmackor, buljong, blåbärssoppa och på vissa stationer soppor och pasta. Vi åt aldrig någon riktig mat utan nöjde oss för det mesta med några bitar bars eller nån tugga banan för att få i oss något i fast form. Vi stannade aldrig någon längre tid utan såg bara till att få i oss tillräckligt och körde vidare direkt sen. Det var nog bra för att inte riskera att stelna till.

I den här vevan insåg vi att det inte funkade att tänka att vi hade 9 mil kvar. I början av loppet hade vi räknat i delar; "nu har vi åkt 1/4" kändes tex. positivt. Men att ha åkt lite drygt hälften och ha 9 mil kvar kändes inte alls positivt. Vi ställde in oss på att dela upp återstoden i mindre delar och bara fokusera på att åka till nästa serviceställe. Fram till det att vi var tillbaka vid starten i Purkijaur åkte vi på samma bana och visste ungefär vad vi hade framför oss. När vi åkte ut på isarna igen var det riktigt blött, fötterna blev dyngsura och Adam fick det kämpigt eftersom lånestavarna hade små trugor. Men kilometerna rullade i alla fall på lite snabbare ett tag. När vi passerat servicestället vid starten var vi ute på okänd mark igen och hade 3,5 mil kvar. Vi började räkna och försöka uppskatta hur mycket tid vi hade kvar men eftersom vi inte hade så bra koll på biten fram till Jokkmokk och visste att sista milen var tuff var det svårt. Och det vi kom fram till fungerade inte direkt humörshöjande. ;-)

När 170 km skylten dök upp var vi riktigt less. Adam trodde att vi hade missat den och var längre än så men så stod den där och spred dålig stämning helt plötsligt. (Den var nog lite felplacerad för milen efter verkade väldigt kort...)

Överlag kändes det helt ok i kroppen men Fia hade till och från väldigt ont i sin högra handled, var stel i ryggen och lite körig i magen. Adam fick ont i armbågarna sista milen som följd av att stavarna sjönk igenom snön på många ställen.

Vi hade funderat ut några mentala nödrakteter att ta till och de kom väl till pass under de sista timmarna.

Vi tänkte tex på:
-  Erik Wickström som kört 24 timmar helgen innan och fick det här att framstå som ett "barneskirenn"
-  Anders Olsson som körde hela loppet i en sitski - vilken prestation!
-  Att det hade kunnat vara mycket värre: vädret var fint, fästet funkade, kroppen höll
- Adam tänkte på flerdagarsstrapatser som han genomfört i militären.
- Fia tänkte på Kaiser Maximilian Lauf i Seefeld som var så mycket mer kuperat och där skidorna frös i konstant
- Och så sjöng vi lite emellanåt för att försöka lätta upp stämningen...;-)

Vi pratade många gånger under loppet om hur glada vi var att vi körde tillsammans. Det gjorde verkligen loppet mycket enklare; att aldrig behöva vara ensam och att alltid ha någon att prata med. Vi var också nöjda med att vi valde att köra det som ett genomförandelopp och inte behöva ligga och balansera på gränsen av vad vi klarar av. Vi ville inte riskera att köra på för hårt och inte orka ta oss i mål utan höll igen i backarna och försökte hålla nere pulsen. Ett skönt sätt att åka skidor på! :)

Även om det var tufft mentalt de sista timmarna hade vi ändå börjat inse att det skulle gå vägen. Inga av våra krämpor hade blivit värre utan det kom och gick lite. Sista milen hade vi kört två dagar tidigare. Den var ganska kuperad men det var ändå en skön känsla att ge sig ut på den och veta att vi skulle klara det. Vi skulle ta oss i mål!

Men jäklar vad lång den milen kändes. Banan gick i slingor i skogen och man såg andra åkare på flera ställen. Det kändes som en evighetslabyrint som aldrig skulle ta slut och vi skojade om att någon hade roat sig med att skylta om och gjort det till en sluten slinga som vi aldrig skulle komma ur. Till slut kom vi fram till sista backen innan det svängde runt och planade ut den sista kilometern mot målet. Folk i husen längs spåren stod och hejade och vi hejade tillbaka och njöt av tillvaron. På målrakan körde vi upp bredvid varandra för att kunna korsa mållinjen samtidigt, stolta och nöjda med vår gemensamma prestation! Klockan stannade på 12.23.17.

Vi fick våra medaljer, pratade lite med folk i målfållan och åt och drack lite av det som serverades. Det var kul att se hur tävlingen engagerade hela befolkningen i Jokkmokk och verkade fungera som ett utmärkt integrationsprojekt!

Efteråt fick vi vänta ett bra tag på minibussarna som skulle ta oss till skolan där duscharna var. Under loppet hade vi aldrig frusit men varit väldigt varma i perioder när solen låg på. I väntan på bussen blev det riktigt kallt och vi fick låna några filtar att svepa om oss. Nu började det kännas lite stelt i benen och svårt att röra sig smidigt...;-)

Tillbaka på skolan hämtade vi upp våra påsar med ombyte och duschade. Sen fick vi våra "finisher certificates" och försökte vi få i oss lite mat som det bjöds på men det gick sådär. Kakor gick bättre! ;-) Så lite mat och lite kakor slank i alla fall ner och sen tog vi bilen tillbaka till boendet.



Fia var frusen och kröp ner i sängen med jacka och allt på en stund. Sen tryckte vi i oss lite av postrace-snacket som vi hade laddat upp med och ringde hem till våra föräldrar och rapporterade. Innan vi la oss såg vi att Sara hade kommit i mål och att Hans och Roger var på god väg.

Mängden postrace-snacks ökar exponentiellt med
sträckan på loppet...;-)

Nu dagarna efter har kroppen känts mycket bättre än vi befarade. Dagen efter var Fia väldigt stel och svag i händerna. Adam hade mest träningsvärk i armar och axlar medan Fia var tröttare i benen och ländryggen. Men vi har inte haft ont någonstans och inte haft någon extrem träningsvärk. Den största skillnaden mot efter andra lopp är att vi varit mycket sömnigare än vanligt. Energin har bara varat en liten stund sen har vi blivit helt matta och trötta. Vi var glada att vi bestämt oss för att inte köra hemåt förrän igår. Nu har vi bott en natt i Östersund och ska åka sista biten hem till Mora idag.

Vi var lite oroliga för att vi skulle vara less på skidåkning efter det här men så känns det inte alls. Vi hoppas att det fortfarande finns lite snö kvar att åka på i Grönklitt när vi kommer tillbaka! :)

Skidtester två dagar innan loppet
Vi råkade fastna på bild utan att veta om det
Foto från www.redbullnordenskioldsloppet.se

lördag 9 april 2016

200 km längdskidåkning - imorgon gäller det!

Imorgon bitti klockan 6.00 går starten i Nordenskiöldsloppet. Det känns fortfarande overkligt och vi har verkligen ingen aning om vad vi gett oss in på! 

På eftermiddagen i fredags kom vi upp till Jokkmokk efter att ha mellanlandat en natt i Lövånger Kyrkstad.


Selfie efter fikastopp längs Höga Kusten

I den här lilla stugan i Lövånger kyrkstad bodde vi en natt 

Inte den nyaste tapeten i stugan...

Ingen micro i stugan men det gick som tur
var att koka micropopkorn utan micro...;-)

När vi kommit tillrätt på vårt boende i Jokkmokk (stort tack till Sara Mangs som fixat!) stack vi ut för att röra på oss lite och göra några första skidtester. Vi körde den sista slingan av banan, 13 km relativt kuperat. Det var riktigt skönt att röra på sig efter två resdagar men det gällde att hålla sig i skinnet för att inte pulsen skulle sticka iväg efter ett antal lugna dagar. Molntäcket sprack upp lagom till vi kommit ut på slingan.

Välsorterad mack i Jokkmokk:
 mask och maggot i ölkylen

Fina förhållande på sista slingan igår!

Efter det jämförde vi glid på skidor med och utan fäste och konstaterade att klistret sög som fn. Vi konstaterade också att det var till att sätta på de stora trugorna om förhållandena skulle vara så här på tävlingen. Spåren var överraskande fina men stavfästet mjukt.

Idag testade vi glid på våra skidor med fäste och provade ut de som gled bäst i våra ovetenskapliga tester. Vi är båda väldigt frestade att staka men försöker samtidigt vara förståndiga och inse våra begränsningar. Med fäste kan vi variera tekniken och avlasta mer och förhoppningsvis öka chanserna att ta oss i mål. Men det kan också gå fruktansvärt trögt...;-) Pest eller kolera. Vi kör på fäste! Vi hade tanke om att vi skulle kunna börja utan fäste och stanna och valla om det inte skulle hålla men skippade det. Vi vet inte hur vallaservicen kommer att se ut och hur snabbt och bra vi hade kunnat valla "i farten". Och har vi blivit så trötta på att staka kommer vi nog inte vara så mycket piggare om vi får fäste på skidorna heller. ;-)

Idag rekade vi starten på sjön
(Adam spanar in en cool GoPro drönare på bilden..)

Krokstastället (och Adam) levererar

Nu är våra "nödpåsar" packade och inlämnade på tävlingscentret. (En kan vi hämta ut efter 65 eller 99 km och en efter 164 km.) I dem har vi lagt ombyten och lite reservproviant som skulle kunna sitta fint om det är så illa att vi behöver hämta ut påsarna...;-)

Lite krångligare namn på stationerna än på Vasaloppet....
I Randijaur och Purkijaur finns våra nödpåsar...

Banprofilen, ca. 850 hm totalt

Det här kan gå precis hur som helst. Spännande! Det blir som att återuppleva första gången vi skulle åka Vasaloppet. Målet är målet, sen får det ta den tid det tar. Helst ska det dock inte hinna bli mörkt för pannlampor har vi inga. Vi hoppas verkligen att våra kroppar ska vara med på noterna för vi är inte villiga att riskera precis vad som helst för att ta oss i mål.

Vi ser fram emot ett riktigt äventyr! :)
Hör ni inget mer efter det här så har vi lagt skidorna på hyllan och börjat med knyppling. ;-)

Följ gärna vår långa resa på:
www.nordenskioldsloppet.se/liveresultat
Eller skicka ett sms (kostar 45 kr) med RBN mellanslag 8 eller 72 till
telefonnummer 72456. 

söndag 3 april 2016

En vecka kvar

Idag är det precis en vecka kvar till Nordenskiöldsloppet. I fredags den 1 april (komiskt nog inget skämt) fick vi reda på att loppet blivit nerkortat med 4 mil med anledningen att det inte är någon snö på sjöarna, bara is. Det hade inte gjort oss något; att staka på is är som att köra rullskidor på tävlingshjul ju. ;-) Vi blev såklart besvikna och ännu mer nu när vi för en timme sedan fick se banprofilen för den nya sträckan: istället för ca 300 hm på 22 mil blir det nu 840 hm på 18 mil. Intressant att de först skrev att kuperingen skulle bli "marginellt" tuffare. (De kanske blandade ihop orden marginellt och markant?) Tre gånger så kuperat är inte riktigt vad vi definierar som "marginellt" och i senaste ändringen skrev de istället "betydligt" tuffare banprofil. Men det är fortfarande ett platt lopp. Ungefär lika kuperat som Vasaloppet men dubbel så långt.


Det kommer såklart fortfarande bli väldigt tufft. Det är lätt att råka tänka att det kommer bli mycket lättare nu när det "bara" är 18 mil. Men det är ju inte så att vi kommer kunna gå ut i ett högre tempo nu för bara för att loppet är 4 mil kortare. Det längsta vi kört någon gång är 9 mil och efter det är vi ute på nytt vatten och vi har ingen aning hur våra kroppar kommer fungera.

Under veckan som gått har vi tränat som vanligt (ca 10 h), lite lugnare under helgen. I fredags körde vi vårt sista distanspass innan loppet. Det blev tre timmar stakning i Grönklitt. Nu i början av veckan kommer vi ta det ganska lugnt. Vi ska ladda upp och försöka sova mycket (hoppas bara våra internatgrannar inte vänt dygnet totalt nu under lovet...). Vi har lite kvar att fixa också innan vi åker norrut på torsdag.

Första fikan på balkongen i härligt vårväder

Idag bakade vi kardemummaknutar och påbörjade kolhydratuppladdningen inför loppet. ;-) Vi kommer äta ganska normalt annars i veckan men lite mer än vanligt i förhållande till träningen kanske. Ladda, ladda! Undrar vad vi gör och hur vi mår om en vecka vid den här tiden?

Från sista distanspasset i Grönklitt

fredag 1 april 2016

Sök Skidlinjen på Mora Folkhögskola

Nu är snart vår sista termin på skidlinjen över. Vi är så glada att vi vågade ta chansen och vill passa på att göra lite reklam inför ansökan till nästa termin.  Det bästa med skidlinjen är helt klart Christian Minatti! Det är han som ÄR skidlinjen. Det nästbästa är nog att den är i Mora. Mora är ett riktigt träningsparadis med närheten till all fin natur och snösäkra Orsa Grönklitt.

På skolans internat har vi bott "all inclusive" under snart två år. Frukost, lunch och middag serveras alla vardagar och förenklar tillvaron mycket. Det som skiljer våra lovdagar mot våra skoldagar är att vi inte har någon som skjutsar oss överallt, filmar och hjälper till med tekniken och att vi själva får laga mat. ;-)


En annan sak som är bra med utbildningen är att man inte måste gå den 100%. Har man ett jobb vid sidan om eller om man vill studera något annat ämne på skolan eller på distans så går det också bra.

Antagning sker framförallt utifrån personligt brev/intervju. Christian försöker få till en bra mix av människor i klassen och det absolut viktigaste är att man har en vilja att utvecklas. De yngsta eleverna i år är 19 år och den äldsta 49 och alla har väldigt olika bakgrund.

Länk till ansökan och mer information om skidlinjen finns här.

Det var inte lätt att göra ett urval men här kommer ett litet axplock av bilder (i total oordning) från vår tid på skolan:


Första teminen började med en guidad löptur för att
lära känna vårt nya närområde
(och svamparna i vårt närområde...)

Klassresa/träningsläger på Gotland

Första åken i Hemus för säsongen

Många utflykter vid Siljan...

Långfärdsskridskor på Siljan

Paddling på Siljan

Vårskidåkning i Grönklitt

Rullskidor på band

Backest uppför Blyberg

Träningläger i Torsby skidtunnel

Träning utanför Torsby skidtunnel

Busshaveri på väg hem från träningsläger

Läger i Idre Fjäll

Mer fika

Första åken i Grönklitt för säsongen

Det får räcka så. 
Är ni minsta lilla sugna: Sök! :)

Har ni några frågor kontakta gärna oss eller hör av er direkt till Christian!