Sidor

onsdag 29 augusti 2012

Kul på hjul!

Så här kul är det att köra en rullskidtävling på 56 km. 
Eller i alla fall att gå i mål i en! =)




Tack till Rolf Zetterberg för lånet av bilderna!



söndag 26 augusti 2012

Alliansloppet 2012

Redan i fredags vid lunchtid åkte vi upp till Trollhättan. Gustaf skulle köra Allianssprinten som gick på kvällen och jag, Håkan och Christian från klubben var med som supporters. Vi tyckte det var skönt att komma upp dan innan tävlingen och ville vara med och heja på Gustaf och se eliten göra upp om 10 000 kr i sprinten.

Efter tävlingen åt vi en maffig köttbit på hotellet och satt och pratade en stund innan vi packade ihop oss för natten.

Håkan och Gustaf laddar upp inför morgondagen

Mat
(Köttet ligger under den gröna "dekorationen")


Innan lunch på tävlingsdagen körde jag och Christian en sväng uppför första backen vid starten medan Håkan hade fullt upp att fixa sina skidor som drog snett och Gustaf låg och sov. Det kändes skönt att ha provkört backen även om pulsen stack iväg lite väl högt bara under provåket.

Väl tillbaka på hotellet laddade vi med en Pasta Bolognese (eller spaghetti och köttfärssås som vi säger i Skåne) innan det var dags att göra sig redo för start.

Alliansloppet startar alltså i Trollhättan och går till Vänersborg där man vänder. Man kör två varv på banan och totalt 56 km enl. PM. (54 enl. Garmin)

Efter att ha värmt upp lite (för lite) i området kring starten gick vi och la ut våra skidor i respektive starled en halvtimme innan start. Gustaf hade seedat upp sig till led 2 i sista sekund och jag stod tillsammans med Håkan i led 3. Sen gick vi och slipade stavar och drack lite innan det var dax att ställa upp sig för start. Jag var lite orolig för starten och ville verkligen inte trilla eller bli av med någon stav. Men starten flöt på över förväntan. Startleden släpptes med lite mellanrum och alla tog det ganska lugnt fram tills det dragits ut lite.

I första backen försökte jag hålla ögonen på Håkans rygg, slappna av och köra på så fort jag vågade. Jag vågade inte försöka hänga på Håkan uppför och tappade bort honom innan vi var uppe på krönet. Efter backen tryckte jag på ganska friskt och insåg lite för sent att jag var tvungen att lugna ner mig om jag inte skulle bränna ut mig totalt. Jag kände mig stum och långsam och försökte ta det lugnare och återhämta mig så gott det gick innan det var för sent. En kille hejade käckt på mig i den vevan och berättade att han läst min blogg. Han fick en nick och något konstigt ljud som svar. ;-)

Jag var oroligt för att det skulle bli en väldigt lång och tung tävling när det redan efter några kilometer kändes så här. Men jag försökte tänka att det alltid går i vågor och efter en stunds lugnare körning kändes det alla fall lite bättre.

På en raksträcka när vi låg ett gäng tillsammans i en klunga hände det som inte får hända: Min stav blev avtrampad och jag gav enl. utsago ifrån mig ett uppgivet: Neeej! Fan också. Nu är det över tänkte jag. Slut. Finito. Mitt ute i ingenstans och inga reservstavar längs banan. Bara att kasta in handduken.

Men det visade sig att det var en riktig gentleman som trampat av den. Han undrade om jag körde tävlingsklassen och slet av sig sin stav och erbjöd mig att låna den. Han tog inte så hårt på tävlingen sa han. Jag blev helt överrumplad och frågade förvånat om han var säker innan jag tacksamt tog emot den och körde vidare. Den var lika lång som min stav och jag var helt tagen av vänligheten och att jag fick möjlighet att köra vidare med en stav i rätt längd utan att ha tappat mer än några sekunder. Det händer ju bara inte.

Det gav mig positiv energi och jag kämpade vidare. Fast killen som lämnat bort sin stav fanns med i tankarna och jag körde och funderade på om jag gjort rätt som tog emot staven. Att stavar knäcks är ju en del av sporten. (Han fick tillbaka staven vid målgång men jag glömde fråga efter hans namn...Är det någon som vet vad killen heter eller om du som lånade ut staven läser det här vill jag gärna veta. )

I det långa motlutet på andra halvan av banan hade jag det riktigt kämpigt första varvet. Det gick väldigt segt och jag tog mig till och med tid att stanna till och trycka i mig en gel med hopp om att få lite nya krafter. Som tur var kändes andra varvet oändligt mycket bättre än första. Backen vid varvningen var dock tung och jag tog det riktigt lugnt och försökte bara ta mig upp utan att bränna för mycket energi. På andra varvet hittade jag en bra ansträngningsnivå och körde på i mitt eget tempo. Jag körde om en hel del åkare som börjat få det tungt och det var lättare att tänka positivt.

Vid varvningen efter halva sträckan hade jag konstaterat att tiden från 2010, när jag körde på tävlingshjul, inte var så långt borta som jag hade trott. Jag gick in i varvningen på 1.14.38 och jag hade en totaltid på 2.30.46 2010. Då regnade det mycket och jag har ju tränat ofantligt mycket mer i år än jag gjorde då. Men det kändes ändå lite kul. Och skönt att få en liten fingervisning om hur lång tid till jag skulle behöva vara ute.

De andra damerna såg jag inte så mycket av som jag hade hoppats. Hanna Seppas mötte jag båda gångerna vid vändningen vid hotellet och jag passerade Madeleine Thorn i början på andra varvet och en annan tjej, Frida Hallqvist, i det tunga partiet på andra varvet. Jag hade räknat med att bli sist i damklassen så det var en bonus att ha några åkare efter sig.

På slutet fick jag oväntat syn på en bekant rygg; Håkan! Vid vändningen hade han hojtat att han var trött  och jag hade kört på ganska bra på de tyngre partierna på andra varvet. Det var inte så långt kvar till mål när jag såg honom men jag försökte ligga på så hårt jag kunde för att komma ifatt. Triceps började krampa lite men det var så kort kvar att jag inte oroade mig över det utan körde på. 19 s efter Håkan rullade jag in i mål med ett stort leende på läpparna. Jag hann visserligen inte ifatt honom men jag var i mål! Med tanke på känslan jag hade på första varvet när jag undrade om jag ens skulle orka fullfölja var jag väldigt nöjd att ta mig i mål och att ha kört 56 km på träningshjul med ett snitt på ca. 21 km/h.

Jag var lite för långt efter damvinnaren Sandra Hansson för att jag ska vara helt nöjd, men det här var helt klart ett stort steg i rätt riktning. (Sandra körde i mål på 2.12.30 hela 3,5 minuter före Seraina Boner, och jag var 21,5 minuter efter Sandra.)

Suddiga pristagare på banketten

Anders Aukland vann överlägset på 1.58.07, följt av Jens Eriksson och Jerry Ahrlin. Markus Jönsson låg precis efter Ahrlin och tog en imponerade fjärdeplats. Marcus Johansson från Ski Team Syd körde också riktigt bra och slutade på sjätte plats.

Väl i mål fick mötte jag Gustaf och fick veta att han kört ett grymt lopp och slutat som 33:a på 2.10.11 bara 12 minuter efter vinnaren Anders Aukland och några sekunder efter Rickard i klubben. Sinnesjukt bra kört av de båda!

Jag och Christian efter målgång

Bengt-Åke och Håkan
(Håkan är verkligen photogenic!)

Jag kunde inte välja vilken av bilderna på Håkan
som var bäst så jag lägger upp båda....

Prispengarna på 75 000 till dam respektive herrvinnare hade verkligen lockat ett imponerande startfält och det var så jäkla häftigt att få vara med och tävla med den yttersta eliten.

På kvällen var det mingel och bankett på hotellet. Roberto Vacchi var konferencier och lika rolig som alltid när han intervjuade Stina Nilsson (världsrekord i sprint och tvåa i rullskidsprinten som gick på fredagen) och Kathrine Harsem (som vann sprinten och kom trea i Alliansloppet) om "banka bäver" och pratade italienska med herrvinnarna i sprinten.

Efter buffé och några öl var vi, framförallt Gustaf, rätt möra så vi kastade in handduken tidigt och somnade trötta och nöjda efter en riktigt bra dag.

Det har ju varit en massa diskussioner fram och tillbaka kring det här med att tävlingen körs på träningshjul och infon på hemsidan i samband med tävlingen (om allt från seedning till bankett) har verkligen varit bristfällig och under all kritik. Men väl på plats flöt allt på helt klockrent och det var ett riktigt bra arrangemang!

Vi ser verkligen fram emot att köra Alliansloppet nästa år också.


En glad Håkan Camper

Alexander och Ronny efter målgång

Jag står och pratar lite med Micke Åström efter målgång


Loppet i siffror:
Tid: 2:34:02
Sträcka: 54,13 km enl. Garmin
Medeltempo 2:45/km
Snittfart: 21.09 km/h
Maxfart: 36,7 km/h
Snabbaste kilometern: 26,5 km/h
Placering: 11 av 15
Snittpuls: 88% av max
Maxpuls: 94% av max


torsdag 23 augusti 2012

Flow

Ibland händer det. Det är inte ofta men det är lika fantastiskt varje gång. Det är de tillfällena som får alla tunga, tuffa pass att falla i glömska och som gör allt värt besväret. 

Jag pratar om de där träningspassen när allt känns bra. Passen som går fort och lätt utan att man tycker att man anstränger sig. Passen som överrumplar en när man minst anar det. När tid och rum upphör att existera och man tittar på klockan och blir förbluffad över hur fort eller långt man har förflyttat sig.

Flow enl. Google

Ett sådant träningspass hade jag igår. Jag skulle äta lunch med Sophie och hade bestämt mig för att springa ut en kort sväng innan hon skulle komma förbi. Jag hade inte så mycket tid över så det fick bli ett kort lite snabbare pass. Eftersom jag var lite stressad orkade jag inte stå och vänta på att pulsklockan skulle hitta satelliter (det tar alltid lång tid precis utanför lägenheten...) utan började jogga iväg och värma upp. Efter ett tag hade den hittat satelliterna så jag stannade och stoppade klockan och började om. Nu lite snabbare med ambitionen att springa ca 5 km i ett snabbt men behagligt tempo.

Jag sprang bort till stadsparken för att springa några varv där. Och som jag sprang! Det hade regnat och luften var friskare än på länge och jag fick nästan (bara nästan!) en religiös uppenbarelse när solen trängde fram genom de mörka molnen och hittade sin väg ner genom de regnblöta lövverken och lyste upp vägen framför mig. Jag sprang mot ljuset och det kändes så lätt och skönt.

Jag hade en riktigt skön känsla i kroppen och sprang och sneglade på pulsklockan och blev ännu mer peppad av att se hur snitthastigheten på passet kröp nedåt. Första kilometerna sprang jag i ett bekvämt tröskeltempo och sen ökade jag kilometer för kilometer för att avsluta med en spurt och en puls på nästan 97% av max.

I efterhand när jag skulle lägga in rundan i funbeat insåg jag att klockan hade flippat ut (för att jag sprang innan den hade fått rätt på satelliterna?) och att sträckan inte stämde. Så förbannat typiskt! =( Men efter att ha mätt upp rundan på en karta fick jag ändå en fingervisning om hur det gått. Den var drygt hundra meter kortare än vad klockan hade visat. Ca. 4,86 km enl. min uppmätning. Och tiden var 20:29. Dvs. 4:13 min/km i snitt. Så snabbt har jag aldrig sprungit 5 km (4,86) förut! Härligt! Hoppas det inte var en engångsföretelse utan ett bevis på uppåtgående form! =)

Under passet kände jag mig pigg som en mört men några timmar efter märkte jag att det trots allt varit en rejäl urladdning. När det var dags att ge sig av till klubbträningen kände jag mig ganska trött och ställde in mig på att köra ett lugnt pass. Onsdagar är det ju teknik- och intervallträning som gäller och jag funderade på att skippa intervallerna och köra och öva lite på frånskjut istället.

Efter uppvärmningen körde vi ett antal olika teknikövningar på den vanliga parkeringen och avslutade med några superkorta sprinter. Jag måste lära mig att starta! Jag är verkligen en sopa på att komma igång i diagonalåkningen. Tur att starten inte är så avgörande i helgens tävling i alla fall...;-)

Hela gänget "plockar kulor"
(utom Ronny som plockar svamp)
Bra och välbehövligt pass!

Förvirringen är total!

Varför träna när man kan fotografera rumpor?

Efter teknikträningen var det dags för intervallerna. Jag hade piggnat till och ställde in mig på att i alla fall köra några stycken lugnt och fint. Vi körde dem i en stor svacka som vi brukar köra intervaller i. Varje intervall är ca. 900 m lång och den första sträckan är lite mer utför och tillbakavägen mer uppför. Det blåste riktigt friskt och man fick hålla hårt i stavarna.

De första två intervallerna höll jag igen men sen kunde jag inte låta bli att trycka på lite. Det kändes bra och kontrollerat fast jag var lite rädd att jag skulle ta ut mig för mycket så här nära Alliansloppet och tog det lite lugnare de följande två. Totalt körde jag 6 intervaller medan de flesta av dem som inte skulle tävla till helgen körde 8 st. Sen rullade vi hemåt tillsammans i motvinden.

Idag är det vila för hela slanten. Jag känner mig lat och slapp fast jag tror att det är bäst så här med tanke på helgens tävling. På lördag är det ju dags men redan i morgon vid lunch kör vi uppåt mot Trollhättan. Gustaf ska vara med och köra sprinten som går i morgon kväll och jag, Håkan och Christian från klubben ska heja på och insupa atmosfären. ;-)

Jag kanske passar på att köra ett kort fartpass och spanar in banan lite också när vi ändå är där.

Själva Alliansloppet går klockan två på lördag. Jag har inte tänkt så mycket på det innan men börjar faktiskt bli lite nervös nu när jag gör det! Jag har nog blivit lite respektlös för längre sträckor på rullskidor. 56 km på träningshjul. Det är långt det! Det kommer bli en utmaning och ansträngning som heter duga.

Startfältet är minst sagt imponerande. 14 st damer har seedats till elitled på sina FIS-poäng och hela 50 åkare till herrarnas elitled!

När Alliansloppet själva tippar vinnare ser det för damerna ut enligt följande:

1. Laila Kveli Norge
2. Natalja Korosteleva Ryssland
3. Seraina Boner Schwiez
4. Sandra Hansson Sverige
5. Ursina Badilatti Schweiz
6. Solveig Steinsland Norge
7. Stina Nilsson Sverige


Och på herrsidan tippas det bli en kamp mellan Norge och Sverige med följande resultat:

1. Jerry Ahrlin Sverige
2. Jörgen Aukland Norge
3. Jesper Modin Sverige
4. Daniel Tynell Sverige
5. Frode Andresen Norge
6. Anders Aukland Norge
7. Petr Novak Tjeckien
8. Jeremy Weibel Frankrike
9. Kjetil Dammen Norge
10. Anders Myrland Norge


Jag vet inte riktigt vad jag själv ska förvänta mig av loppet. Jag kommer ju inte kunna jämföra min tid med när jag åkte loppet 2010 eftersom loppet gick på tävlingshjul då. (Min tid då var 2 h och 30 min.) Men en förhoppning är i alla fall att knappa in lite på Sandra Hansson som jag var en hel halvtimme efter den gången.

Loppet kommer ju vara seedningsgrundade till Vasaloppet men jag har inga förväntningar eller förhoppningar på att seeda upp mig. Det kommer bli stentufft och det är inte därför jag kör. Men det ska såklart bli väldigt spännande att se hur resultatlistan och seedningstabellerna kommer se ut efter loppet!

Jag ber istället till den store rullskidguden om att få klara mig från missöden som brutna stavar och vurpor, att toppform och flow lämpligt infinner sig och att jag ska få köra ett lopp där jag känner att jag gjort vad jag kan i förhållande till min kapacitet. Det kan väl inte vara för mycket begärt? ;-)

På lördag gäller det och om inte annat ska jag ha förbannat roligt då!

tisdag 21 augusti 2012

Det blir inte alltid som man tänkt sig....

I går körde jag distanspass med klubben som vanligt på måndagar. Dock lugnt och fint. (Inte lika vanligt..:-)) Det blir lätt lite ryckigt och hetsigt när vi kör tillsammans. Ofta är några lite piggare eller kör på lätta hjul och drar upp farten och igår var väl inte direkt något undantag. Den här gången var det Gustaf som var pigg och körde lättrullat och hade planerat in lite tempohöjningar i distanstempot inför helgens tävling.

Jag var däremot inställd på att köra lugnt och fint och lyckades motstå frestelsen att hänga på Gustafs första ryck. Men sen när vi kom till en bekant uppförsbacke (den man kör utför på BIF-rullebanan för er som känner till tävlingen...) kunde jag inte hejda mig längre utan körde på lite hårdare en kort stund. Skönt och kul! =) Vi körde ca 39 km och snittade 16,8 km/h inkl. drickapauser. Det var inte riktigt så varmt som befarat och jag lyckades hålla nere pulsen bra, förutom rycken, och snittade 67% på passet som helhet. Ett riktigt myspass med andra ord.

I morse gick jag upp i ottan och åkte ner till Malmö för att vara på plats på Malmömässan och grejja med en monter till Malmö Stad. Det blev en lång dag och när jag kom hem sent ikväll var jag inte direkt i form att träna. Annars var planen ett styrkepass följt av intervaller idag. Lite mat (och en kall öl) senare mår jag i alla fall betydligt bättre igen och laddar mentalt för morgonens klubbpass istället! =)


Gott substitut till träning...;-)

Åt godaste lunchen på länge idag på "Spoonery" i Malmö
"Pumpkin & Ginger Hot Pot med kokosmjölk, basmatiris och mangoyoghurt"
Synd att det inte finns doftfoton...

söndag 19 augusti 2012

Inför Alliansloppet

Nu är det mindre än en vecka kvar till årets rullskidmål nummer ett: Alliansloppet! 

I torsdags joggade jag till Lunds IP och mötte upp Håkan och Lotta (som var med på Björnstorps intervallträning) och hämtade två par Skigo-skidor. Gustaf har köpt ett par eftersom han inte har några tvåor och Håkan erbjöd mig att låna hem ett par för att utvärdera och jämföra dem med mina Elpex. 

Alliansloppet är ju en av få rullskidtävlingar som går på träningshjul. 

Jag hade lite ont i armbågen efter onsdagens pass men kunde inte låta bli att ge mig ut och testa skidorna i fredags. (Tror jag börjar se ett samband mellan armbågsontet och träningen: Snabba, riktigt korta maxfartsintervaller verkar ha varit den utlösande faktorn alla gånger jag fått ont!)

Jag värmde upp lugnt och fint och körde på lite hårdare bitvis sen. Förutom oron över armbågen kändes det grymt bra. Lätt och fint men ändå ganska snabbt. Skidorna var oväntat sköna att köra på och helt klart snabbare än mina Elpex. Nu gjorde jag ju ingen vetenskaplig uppmätning men jag märkte det på flera ställen där det brukar vara lugnt att köra utför men gick snabbare idag. Och att jag hellre stakade de få ställen där jag brukar åka med frånskjut. Syns på medelhastigheten också. Kan inte minnas att jag så lätt kört så fort på träningshjul nån gång. (Snittade ca. 18,8 km/h och hade 75% i snittpuls) Härligt pass!


Stiliga Skigo-skidor

Mitt ögonmått är verkligen inget jag skryter med.
Men 780 cm?


Sen har det blivit lite sisådär med träningen. I fredags var vi på 30-årsfest hos min barndomsvän Jenny och i går firade vi min mamma som fyller 55 i veckan men är på väg till Moseldalen med far och mormor och morfar i detta nu.

Fast som vanligt är festligheter lika med bra kolhydratsuppladdning! Idag gav vi oss ut på långpass med Ljungbyhed som utgångspunkt. Vi körde en relativt kuperad runda i trakterna kring Ljungbyhed och Perstorp. Den är ca 42 km lång på slingrande vägar i fina skogar. 

Gustaf har kört väldigt mycket på tröga hjul det senaste och ville såklart köra på de nya skidorna så vi körde var för sig. Min armbåge har ju som sagt gjort lite ont det senaste så jag värmde upp lugnt och fint och var inställd på att vända om det inte kändes bra. Men det funkade fint idag! 

Jag stannade och drack en gång i halvtimmen (hade ett vätskebälte man måste ta av sig för att dricka och ville inte köra och fumla med det i farten) och åt en halv banan när jag var drygt halvvägs. Snittade ca.18,5 km/h och 81% av maxpuls och stakade i princip bara. Det kändes kontrollerat och bra och jag kände mig stark och snabb. (I alla fall tills jag fick höra Gustafs snitthastighet: 21,75. Galet fort på träningshjul!) 

Ett riktigt bra pass inför nästa helg! 
Nu ska vi snart äta och ladda om inför pass nummer två idag....

onsdag 15 augusti 2012

Slutat träna?

I förmiddags fick jag ett meddelande på bloggen från "Armel":



Nu innehåller ju i och för sig den här kommentaren ett ganska grovt faktafel;  9 AUGUSTI var ju det senaste inlägget. (Även om det i och för sig råkade handla om en resa en vecka tidigare.) Men i alla fall. Det är trots allt nästan en vecka utan några inlägg. Kanske en välbehövlig bloggpaus? Inspirationen har inte funnits där och jag har funderat på hur intressant det egentligen är att läsa om mina träningsveckor som löper på utan några revolutionerande händelser eller stora genombrott. Jag gnetar ju bara på...

Men nu måste jag ju i alla fall gå ut och dementera ev. misstankar om att jag sitter på kammaren och pimplar Pina Colada. Så är INTE fallet. (Sportdryck dricker jag för övrigt väldigt sällan det också....)

Efter hemkomsten och träningschockstarten på Karlsnäsrullen hade jag faktiskt en ganska bra träningsvecka med ca 12,5 timmars träning fördelat enl. nedan:


TRÄNING V. 32

Måndag - klubbpass klassiska rullskidor ca. 36 km/2 h
Kändes redan bättre igen och jag kunde inte låta bli att trycka på lite när kroppen kändes bra. Snabbt och kul pass!

Tisdag - styrka överkropp (50 min) följt av 4x4 på crosstrainer (30 min)
Styrkan gick ganska bra men intervallerna var hemskt jobbiga. Var nöjd med att fullfölja i alla fall. 

Onsdag fm  - lugn löpning (strax under 85% av maxpuls i snitt) 52 min och 1 mil
Börjar hitta tillbaka till löpningen igen sakta men säkert. 

Onsdag em - klubbpass långa tröskelintervaller (kortaste 5,5 min och längsta drygt 8 min) - 23 km/2 h
I'm back! Kändes riktigt bra!

Torsdag - styrka ben följt av 4x4 på SkiErg
Sa jag att jag var tillbaka? Bakslag. Alldeles för långt mellan benpassen och SkiErg-intervallerna var sjukt tunga och jag fick inte upp pulsen som jag ville...

Fredag - skate 29 km 95 min
Längesen jag skejtade också så det kändes riktigt kul. Gick bättre än väntat trots att det var ett tag sen...

Lördag  - skate, korta snabba impulser och träning på sprintstarter - 17 km/82 min
Kul med de snabba impulserna även om det är svårt att verkligen släppa loss och inte fega. Går bättre och bättre. Starterna däremot är apsvåra. Men det gick i alla fall lite bättre på slutet. 

Söndag fm - löpning lugn uppvärmning följt av tröskelpass på 20 min uppför Söderåsen och sen lugn jogg hem -  ca. 12 km/68 min
Skönt pass men lite känningar i både vad och knäna utför

Söndag em - kort stakpass på klassiska 3:or  - ca 15 km/53 min
Tryckte på utan att bry mig så mycket om pulsklockan. Försökte köra snabbt men på en relativt bekväm ansträngningsnivå. Kändes bra och var riktigt kul!

Den här veckan har börjat bra med ett distanspass med klubben i måndags. Jag kände mig oväntat lite sliten. Kanske söndagens pass på treor som spökade? Men det gick ändå helt ok. I går förmiddag körde jag ett inte fullt lika skönt cykelpass på drygt två timmar med för lite energi i kroppen. Sen styrketräning på gymmet (överkropp och alla mina olika rehabövningar) på kvällen. Efter styrkan körde Gustaf intervaller på crosstrainer men jag kände mig inte alls peppad att köra intervaller och valde att spara mig till dagens klubbpass istället. Så jag roade mig med att ro i 20 minuter när Gustaf plågade sig själv. Det var kul fast jag hade lite känningar i knäet efter förmiddagens cykling. Men jag tror inte det är någon fara med det. 



Trogna bloggläsare känner igen den här spegeln
från en rullskidtur för längesen...
(Kanske att cykeln är lite liten för mig?)


Idag har vi kört ett riktigt fint klubbpass: Vi blir fler och fler på träningarna med Ski Team Skåne och Lund passade på att visa sig från sin bästa sida och bjöd på en fantastisk sensommarkväll. Trots bristfällig reklam och att höstträningen egentligen inte har dragit igång var vi idag 17 personer som samlades på parkeringen vid Vipeholmsskolan.

Som vanligt på onsdagarna började vi med uppvärmning följt av olika balansövningar. Sen körde vi något vi inte brukar köra: riktigt korta stakimpulser i maxfart. (Fullt ös mellan två lyktstolpar sen vila dubbelt så långt.) Det är lite klurigt att inte slarva och tappa tekniken när det går fort så det var en riktigt bra övning. Efter det var det dax för de riktiga intervallerna: mjölksyra-intervaller på en 1,24 km lång varvbana. Jag lät mig nog ryckas med lite mycket på första intervallen för den gick 5 s snabbare än den sista, men pulsen gick trots allt upp som den skulle och det kändes bra idag. (Jag snittade 91% och maxade 96% på de två mellersta intervallerna.) Nöjde mig dock med 4 st som övriga i mitt "heat".

Det är riktigt roligt och inspirerande att vara ett stort gäng som tränar ihop. Vi skrattar tillsammans åt hur stela och oviga vi är när vi ska "plocka kulor" och peppar och jagar varandra till stordåd på intervallträningarna. 

Åh, träningen känns verkligen jätterolig nu! =) 
Det kanske inte var så dumt med en veckas semester med minimal träning ändå...


Gustaf instruerar oss inför balansträningen

Ski Team Skåne-gänget - En vacker syn!

torsdag 9 augusti 2012

Mallorca - en reseberättelse

De första två dagarna på Mallorca har jag skrivit om i det här inlägget.

Vi började som jag skrivit om tidigare med att bo två nätter på ett kloster på östra sidan av Mallorca och i måndags innan vi skulle checka ut stack jag ut på ett sista löppass (eller snarare jogg/powerwalk) innan frukost. Gustaf var inte sugen på att springa men jag var glad att jag kom loss och stack ut själv. Mina knän var lite chockade över all backträning de senaste dagarna så jag avvek från asfaltvägen efter ett litet tag och gick/joggade utför på de små grusvägarna som i motsats till serpentinvägen för bilarna gick kortaste, och brantaste, vägen istället. På vägen ner hade morgondimman inte lättat än och det var en fröjd att lufsa omkring när solen började bryta fram genom dimman. Vackra omgivningar gör allt så mycket roligare och lättare!

Klostret sett från en annan utkikspunkt
som jag sprang upp till

Dimhöljda berg

Utkikspunkten

På vägen upp gick jag raskt i de brantaste partierna och joggade i de få flackare. Pulsen gick upp över 80% bara av att gå...Puh.

När jag kom tillbaka och hade duschat och ätit frukost gjorde vi oss färdiga för avfärd till vårt boende för de nästkommande två nätterna som vi bokat kvällen innan. (Klostret hade varken pool, TV på rummet eller gym men däremot trådlöst internet. Halleluja!)

Gustaf hade hittat ett billigt hotell i orten Peguera på västra sidan av ön som vi tyckte verkade bra. Väl där blev vi väl mottagna av tjejen som ägde stället. Vi fick veta att hotels.com hade strulat till det lite och bokat upp oss på två olika rum för de två nätterna eftersom det var det enda som var ledigt. Första rummet var därför uppgraderat till en mindre lägenhet med två rum och kök och andra natten skulle vi bo i ett vanligt rum. Inga problem tyckte vi och var bara väldigt nöjda att vi hittat ett trevligt ställe att bo på med så kort varsel. Hotellet var mer som ett hostel med små lägenheter som låg i olika nivåer sammanbundna med trappor och terasser kring en pool och det var typ 100 m ner till stranden.

Terassen

Polen med bergen i bakgrunden

Allt låg i olika nivåer

Grönt är skönt

Peguera var en trevlig semesterort. Framförallt var stranden och omgivningarna väldigt fina. Dock känns det snarare som vi varit en vecka i Tyskland än på Mallorca för helvete vad många tyskar där var! I efterhand har jag förstått att orten är så populär bland tyskar att den brukar kallas "Little Germany".

Strandpromenaden i Peguera

Vi trivdes dock väldigt bra, trots alla tyskar ;-), och efter första natten hörde vi med hotellet om de råkade ha något rum över så vi kunde stanna en tredje natt. De var schyssta och lät oss bo i deras sista lediga rum; ett enkelrum. Så vi bodde i tre olika rum på lika många nätter och rummen blev mindre och mindre för varje natt. =)


Trappan ner från hotellrum nummer två

Det bästa på det här stället, förutom läget och den trevliga stämningen, var deras excellenta bartender "Julio" som blandade superba drinkar och Sangria. Det slank ner några Mojito som utan tvekan är min favoritdrink nummer ett! 


Skitgubbe och Mojito

Skitgubbe och Pina Colada

Sangria!

Andra kvällen stack vi ut på en liten kvällsrunda som började som en lugn jogg men snart övergick i klättring. Vi hade spanat in en sväng vi skulle springa som skulle gå upp till en utkikspunkt på en udde. Det var väldigt varmt och kuperat så vi tog det lugnt. Någonstans lyckades vi trots allt springa fel och missade stigen vi skulle ha tagit och det slutade med att vi fick gå/klättra uppför en mindre väldigt brant stig. När vi väl kom upp och gick den steniga sista biten ut på udden möttes vi av en 180 m lodrät bergsvägg ner mot havet. Svindel! På vägen tillbaka hittade vi stigen vi skulle tagit och gick den ner tills det gick att springa igen. Längs vägen hem såg vi en liten vik som såg mysig ut som vi bestämde oss för att försöka ta oss till igen för att bada och snorkla.

En liten badvik utan så många turister

Det är riktigt kul att springa på semestrar tycker jag. Man ser saker man inte skulle ha sett annars och upplever omgivningarna på ett annat sätt. Och det känns skönt och tryggt att på något sätt ha med sig lite av sitt vardagsliv till andra platser på jorden.

Någongång efter det här passet övergick semestern till att bli just semester. Vila. Sol och bad. Det var så varmt att det inte gick att träna om man inte var ute tidigt på morgonen eller sent på kvällen och vårt spartanska hotell hade inget gym att erbjuda. Fast vi spelade faktiskt lite pingis nästan en timme en dag. Svetten rann och vi jagade bollar över halva området så det är nog nästan att det kvalar in som träning trots allt. ;-) Och så köpte jag en snorkel så vi kunde snorkla tillsammans i den där viken vi hittade.

Min snorkel!

Jag blev påmind om varför jag inte håller på
med bollsporter

På väg till den lilla badplatsen vi hittade

Annars låg vi mest på stranden, badade eller flöt omkring på en luftmadrass. Den stora utmaning varje dag var att hitta något vettigt att äta. Första kvällen hittade vi en restaurang där vi åt en god fiskrätt och en kväll åt vi en riktig god japansk biffsallad annars är maten inte något jag kommer att komma ihåg från den här semestern.

God mat som omväxling

På torsdagen styrde vi kosan mitt in i landet till en marknad i staden Inca som var särskild känd för sina lädervaror. Annars var den som vilken marknad som helst och det tog inte lång tid innan vi tröttade på alla störiga försäljare som var våra vänner och skulle ge oss sitt bästa pris. Gustaf köpte en fin läderväska till sin bror (efter en intressant prutduell) och jag en till mig själv sen flydde vi fältet.

Vi körde en sväng norrut mot staden Alcudia. Åt en burgare på Burger King, gick ner till stranden och konstaterade att stranden i Peguera var finare och körde vidare. ;-) Sen körde vi på småvägar till vårt nästa boende som låg i staden "Sineu". Här någonstans gick allt snett. Det visade sig att Sineu var en håla i klass med Kvidinge som var tvärdöd på torsdagar (om inte alltid). (Staden har tydligen en marknad på onsdagar och det går kanske väldigt vilt till då även om jag har svårt att tro det...) Dessutom var det fruktansvärt varmt när vi kom dit mitt på dan.

Och här tog staden slut. 

Gatorna i staden var de smalaste jag sett någon gång och jag satt och höll andan när Gustaf körde runt och letade efter en parkeringsplats.




Hotellet vi bodde på var dock fint och egentligen betydligt dyrare än det pris vi betalade med vår onlinebokning i sista sekund. Det hade en fin terass med servering och pool och på ytterdörrarna kunde man se klistermärken som visade att de minsann hade fått stjärnor för sin mat i "Guide Michelin". Med betoning på HADE. 2007 var sista året och sen dess måste det ha gått utför i exponentiell fart.

Efter att ha gått en sväng på stan och konstaterat att det inte fanns några restauranger som kändes så inbjudande valde vi nämligen att äta på hotellet. Trots att det inte var en kotte där. Trots dåliga vibbar slutade det på något konstigt sätt med att vi beställde en trerätters meny som inleddes med den sämsta förrätten i mannaminne. Riktigt flottiga stekta grönsaker. Det var det. Inget annat.

Till varmrätt fick vi kalkon som jag ändå tyckte var helt ok. Fast riktigt tradigt serverat med bara några läbbiga potatisar och lite skysås (flott) till.

Jag vann i alla fall finalen i duellen mot Gustaf genom att välja rätt efterrätt;  en citronsorbet som måste varit en kvarleva från den gamla kocken. Asgod! Så jag fick i alla fall äta något riktigt gott medan Gustaf drack en utspädd iste med lakritsgodis i (!!).

Tidigare på kvällen hade vi inspekterat "gymmet" på hotellet och kört ett kort träningspass följt av bad i poolen.

Hela gymmet i en och samma bild

Poolen

Vi var så nöjda med att vi inte hade bokat upp oss för mer än en natt och såg fram emot att lämna hålan morgonen därpå.

Dan efter körde vi en finfin runda på västra sidan av ön för att reka lite inför ett eventuellt framtida träningsläger. Här fanns fina rullskid- och cykelvägar kan jag lova! Vi körde upp till Lluc-klostret  på slingrande serpentinvägar över bergen, stannade till på några utkiksplatser, körde förbi några stora bergsjöar och vidare mot orterna Sollér och Port de Sollér. Nu efteråt när jag kollat på kartan inser jag att vi passerade förbi "Puig Major" den högsta bergstoppen på Mallorca utan att vi fattade det. (Jag är numera degraderad från kartläsare till sällskapsdam eftersom Gustaf skaffat gps-app till sin telefon...Bra för husfriden om inte annat...)

Slingrande vägar

Finfin asfalt

Fina vyer

Det blev en riktigt trevlig utflykt och sen åkte vi tillbaka till Peguera för en sista eftermiddag på stranden och en sista hotellnatt innan hemfärd.

Väl på väg till flygplatsen kände vi oss ganska redo att åka hem till Sverige igen. Borta bra men hemma bäst! Vi längtade efter god mat och att kunna träna i vettig temperatur igen. Och att slippa alla tyskar...;-) Men det är inte alls omöjligt att det blir ett besök till Mallorca igen om inte alltför länge. Fast i så fall åker vi nog dit på träningsläger med cykling och rullskidåkning varvat med sol och bad!

Igår när jag var ute och gick en sväng med Gösta i botaniska insåg jag en positiv effekt av resan: Jag längtar efter hösten! Det var skönt att komma hem till den svalare, friska luften i Sverige och jag ser fram emot fina höstdagar när man kan träna utomhus och ruskiga, regniga och blåsiga dagar när man kan grotta ner sig på gymmet med gott samvete...;-) Fast jag hoppas såklart på fler av de förstnämnda dagarna...;-)

söndag 5 augusti 2012

Karlsnäsrullen 2012

Yes, jag är hemma igen efter en skön vecka på Mallorca. Kommer kanske en liten reserapport senare men en kort sammanfattning av veckan är: Mycket sol, bad och goda drinkar och lite träning. ;-)

Vi kom hem igår eftermiddag och körde direkt från flygplatsen inom lägenheten för att hämta upp alla rullskidprylar och fortsatte sen upp till Ljungbyhed och Gustafs föräldrar och Gösta.

Idag var det nämligen dax för säsongens första rullskidtävling som inte är ett backrace: Karlsnäsrullen! Tävlingen är 29 km lång med individuell start och den går i Kallinge, Ronneby. Det är en tvåvarvsbana med vändpunkt och det är relativt kuperat för att vara en rullskidtävling med flera långa, sega frånskjutsbackar.

Efter en hel vecka fri från rullskidåkning var jag lite orolig om jag ens skulle komma ihåg hur man gör så när vi kom upp till Ljungbyhed och hade ätit kvällsmat gav vi oss ut en kort sväng på rullskidorna för att försöka få igång kroppen lite. Det kändes faktiskt lite ovant men ändå helt ok. Gustaf kom med lite bra tekniktips som jag körde och övade på.

Idag när vi var på plats och värmde upp på tävlingsskidorna kändes det allt annat än ok. Det kändes snarare segt som tusan. Men vi värmde upp och gjorde oss redo för start. Det var som sagt individuell start; inte min favoritdisciplin direkt. Jag föredrar helt klart masstart men det är samtidigt lite intressant att se vad man kan prestera utan draghjälp och sparringpartners.

Innan start
Foto: www.erikwickstrom.se

Det här var tredje gången jag körde loppet. Första året hade det en annan bansträckning och i år var starten flyttad men banan densamma i övrigt.

Segheten innan start visade sig hålla i sig. Jag kände mig klen och inte alls i form under loppet. Känslan var att det är min sämsta rullskidtävling så här långt och jag har funderat lite på vad som gick snett i efterhand.

Foto: www.erikwickstrom.se

Kanske gick jag ut lite hårt första kilometerna? Eller så hade jag ätit lite för dåligt med frukost? En annan teori till varför det kändes så b är att det här var första passet på tävlingshjul på länge och att bristen på rullskidträning den senaste veckan (och kanske alla goda drinkar jag druckit på semestern? ;-)) fått mig att dega ihop. Jag skulle nog behövt köra några pass på tävlingshjulen innan för att komma in i det. Jag tycker inte att jag får tekniken att stämma när det går snabbt och jag körde och roade mig med att experimentera lite med tekniken och tipsen jag fick av Gustaf igår när bristen på motivation och segheten höll på att ta överhand.

Med tanke på hur kasst det kändes idag är jag trots allt nöjd med att ha förbättrat tiden med 4 min från förra året. Och så är det ju alltid kul att träffa alla trevliga rullskidåkare! =)
(Dessutom fick jag förmånen att se Sveriges kanske mest kända bloggbäbis Astrid live!)

Prisutdelning.
1:a i H21 Daniel Olsson, Karlslunds IF
Och så jag; först och sist i D21.
Foto: www.erikwickstrom.se

Loppet i siffror:
Tid: 1:14:00 (Tid 2011: 1:18:08)
Sträcka: 29,28 km
Snittfart: 23,74 km/h
Maxfart: 42 km/h
Snabbaste kilometern: 29 km/h
Placering: först och sist i damklassen ;-)
Snittpuls: 90% av max
Maxpuls: 96% av max


Nu är jag supersugen på att träna på lite hårdare en period framöver!
Alliansloppet den 25 augusti närmar sig med stormsteg.

Det är årets stora mål på rullskidor och då ska jag vara i så bra form det bara går....